ARBETA MED DEMENS

Sjukhusmiljöer är av flera skäl olämpliga för personer med demenssjukdom. I tyska Köln har man därför öppnat en demensanpassad avdelning med personal utbildad i Sverige. 

Station Silvia heter demensavdelningen som Sveriges drottning både invigt och gett sitt namn åt. Den tillhör sjukhuset Malteser Krankenhaus Sankt Hildegardis med totalt 250 vårdplatser för bland annat lungsjukdomar, urologi, kirurgi, medicin och geriatrik.

Liksom på andra moderna akutsjukhus är arbetstakten vid Sankt Hildegardis ofta högt uppdriven. Många olika specialister är involverade i vården och patienterna delar i regel rum – ingen bra miljö för personer med demenssjukdom, alltså.

Men längst bort i geriatrikkorridoren råder ett lugn som annars är sällsynt på sjukhus. Här ligger, lite avskilt, Station Silvia som invigdes hösten 2009. Hit kommer patienterna från akuten, geriatriken eller någon annan vårdavdelning. De kan ha ramlat och brutit höften, lida av hjärtsvikt eller haft en stroke. Många har flera diagnoser. Gemensamt för patienterna är att de har en demenssjukdom eller en misstänkt sådan.

– Ett sjukhus är en rent fientlig omgivning för demenssjuka patienter. De blir dagligen kränkta och de blir ofta sämre i sin demenssjukdom under sjukhusvistelsen, säger Jochen Gerd Hoffmann, överläkare och chef för geriatriken på Sankt Hildegardis.

– Målet för vårt arbete är att hindra att de demenssjuka patienterna blir sämre i sin demens. Detta vore en stor framgång.

Station Silvia har plats för åtta patienter i mild eller medelsvår demensfas. De bor i ljusa och rymliga tvåbäddsrum. Sängarna står längs väggen, istället för rakt ut, för att patienterna ska känna sig tryggare. Många röda detaljer underlättar orienteringen. Till avdelningen hör även ett dagrum med kök, matplats och soffgrupp.

– Meningen är att miljön ska vara så lite sjukhuslik som möjligt, patienterna har exempelvis sina egna kläder. Atmosfären här gör att patienterna vågar öppna sig mer. Vi försöker också få så mycket information som möjligt från de anhöriga, säger avdelningssjuksköterskan Rebekka Kleinpass.

En daglig struktur har visat sig vara viktig på Station Silvia. För att skilja dag- och nattvila åt används olika täcken. Det tas aldrig några prover under måltiderna, vilket annars förekommer på sjukhus. Patienerna har tillgång till arbetsterapi, sjukgymnastik och logoped och bland veckans återkommande aktiviteter hör besök av vårdhund och bakning.

Demensavdelningens arbetssätt och vårdfilosofi har hämtats från svenska Silviahemmet där flera av de anställda utbildats. De har sedan fört kunskaperna vidare inom sjukhuset. 

Meningen är att all personal ska genomgå en grundutbildning, även de som arbetar med administration och transporterar patienter mellan avdelningar. Jochen Gerd Hoffmann har förberett en särskild utbildning för läkarna som är den yrkeskategori som är svårast att få med sig.

– Jag var själv skeptisk först, erkänner han. Som läkare tror man kanske att man redan kan tillräckligt.

I dag talar Jochen Gerd Hoffmann entusiastiskt om de lärdomar han fick genom Silviahemmet, bland annat när det gäller kroppsspråk och mimik.

– Betydelsen av att inte visa att du har ont om tid, att inte stå ovanför patienten utan sitta i samma höjd och att tala lugnt och tydligt, säger han.

Jochen Gerd Hoffmann ser många positiva följder av sjukhusets demenssatsning. De berörda patienterna är lugnare. Aggressivitet och fallrisk verkar ha minskat, liksom användningen av lugnande mediciner.

– Men det behövs mer forskning innan det går att säga något definitivt om resultaten, betonar han

Sjukhusledningen verk ar ändå övertygad om att Station Silvia fyller viktiga behov. Snart öppnas en till demensavdelning och på sikt ska sådana finnas på alla Malteserordens sjukhus i landet. Vid sidan av denna satsning ska Tysklands mest demensvänliga sjukhus utses i en landsomfattande tävling.

Kari Molin, frilansjournalist

På Malmgården låser man inga dörrar och varken brickbord eller sömnmedel förekommer. Engagemang och personligt bemötande gör tvingande skyddsåtgärder överflödiga. 

Malmgården ligger i Skara och är ett boende för personer med svåra beteendestörningar på grund av demens eller annan psykisk sjukdom. Vid sidan av tre avdelningar för permanent boende finns en enhet för korttidsboende och växelvård. Där finns även trygghetsplatser för akuta behov.

Anledningen till mitt besök är ren nyfikenhet. För på Malmgården lär man varken använda sig av sömnmedel eller tvingande skyddsåtgärder som låsta dörrar, bälten och brickbord. Är det möjligt? Ja, enhetschef och demenssjuksköterskan Kristina Nilsson-Lindström intygar att det stämmer.

– Vi har istället en levande diskussion kring förhållningssätt och bemötande vid svåra situationer. Frågor som diskuteras kan vara ”vad är viktigt för personen”, ”vilka känslor uttrycker hon” och ”hur kan vi arbeta för att personen ska må så gott som möjligt”.

På Malmgården strävar man efter att arbeta med personcentrerad omsorg och ett relationsinriktad arbetssätt – ett  jagstödjande förhållningssätt och känslomässigt bemötande. Detta blir tydligt under rundvandringen i huset. Vi möter en demenssjuk person med sex potatisskalare i fickorna.

– Jag ser att du skalat potatis, säger Kristina och hälsar glatt utan att kommentera antalet potatisskalare.

Margareta Hellström är demenssjuksköterska och knuten till Malmgården. Hon träffar personer med nydiagnostiserad demenssjukdom i ett tidigt skede, när hon fått kännedom om dessa från primärvården, länssjukvården eller geriatriken.

– Det är positivt att i ett tidigt skede lära känna dessa personer fram till dess att personen flyttar till demensboendet. Då kan man lättare hantera och förstå olika beteenden och personen själv kan uppleva en större tillit och trygghet, menar Margareta Hellström.

Hon understryker vad Kristina Nilsson-Lindström säger. Först arbetar man aktivt med personligt bemötande innan man – i sista hand – tar till läkemedel för att dämpa olika beteenden.                      

– Det gäller att bekräfta personen – ”jag ser dig”, ”här är jag”, ”jag finns här” – om och om igen till dess att personen känner sig trygg, säger Margareta Hellström.

Ett stort ansvar vilar givetvis på vårdbiträden och undersköterskor. Demenssjuksköterskor och enhetschef finns nära till hands och rycker in när medarbetare behöver stöd och hjälp. Var fjärde vecka hålls teamträffar. Då diskuterar man olika fall för att sedan metodiskt pröva sig fram och utvärdera olika tillvägagångssätt. Enheten är även ansluten till svenska BPSD-registret. 

– Därutöver har personalen reflektionsträffar var tredje vecka och handledning var sjätte. Båda är viktiga förutsättningar för att hantera de utmaningar man ställs inför, säger Kristina Nilsson-Lindström.

Badrummet är ofta platsen för svåra situationer på äldreboenden. God personlig hygien kan krocka med personens intregritet och självbestämmande. På Malmgården brukar man lösa dilemmat genom att lugna, motivera och lirka. Men i ett fall har detta inte fungerat.

– Istället för att konfrontera vårdtagaren och riskera att kränka honom får han tvätta sig på egen hand. Att han mår bra är de absolut viktigaste, säger Kristina Nilsson-Lindström.

Anhöriga är viktiga. Demenssjuksköterskan och enhetschefen bjuder in till anhörigträffar vid tre tillfällen i samband med att make, maka eller förälder fått en demensdiagnos. Träffarna utgår ifrån de anhörigas önskemål. Fortsättningsvis har man anhörigträff en gång i månaden riktat specifikt till grupper med enbart make, maka eller barn. I herrgruppen har egna initiativ, som att bilda matlag tillkommit.

– Vad skulle ni säga är vinsten med ert sätt att arbeta?

– Tydlighet och ett tillåtande klimat, svarar enhetschefen Kristina Nilsson-Lindström

– Lugnt tempo, flexibilitet och trygghet, menar demenssjuksköterskan Margareta Hellström.

– Uppstår problem kan man lyfta det direkt med kollegorna – för att få stöd och råd, säger sjuksköterskan Åsa Holmberg och tilläger att varje dag är rolig när man känner att man kan få någon att må gott…

Ann-Christin Kärrman

Hur gör en biståndshandläggare när en demenssjuk person säger nej tack till hjälp trots att behovet är uppenbart? I Hallsberg har det kommunala demensteamet hittat sätt att hantera problemet.

Teamet består av demenshandläggare, arbetsterapeut och demenssjuksköterska. Ofta går de två och två på hembesök.

– Vid det första hembesöket brukar vi dela upp oss en stund, så att jag talar med den anhörige och den andra från teamet med den som är sjuk, säger Britt- Mari Jansson, demenshandläggare.

– Vi frågar alltid först om det är ok att vi gör så. En fördel är att anhöriga kan tala mer fritt, utan att känna att de sårar den som är sjuk.

Vem som tar första kontakten med teamet varierar. Ofta är det anhöriga. Kanske har de fått information i samband med att en diagnos har ställts eller läst om teamet i den broschyr som ligger i vårdcentralens väntrum.

Demensteamet kan också vara den första kontakten för oroliga anhöriga och grannar.

– Barn ringer ofta till oss, säger Maria Stenevang, arbetsterapeut. ”När jag var hos mamma i helgen såg jag att hon bränt ner varenda spisplatta och glömt kaffebryggaren” kan de säga och fråga om hon kan få en spisvakt. Det är en bra inkörsport för oss.

När teamet gör sitt första hembesök kommer många frågor upp. Teamet kan ge råd och vara ett stöd.

– När man får sin diagnos är både patienter och anhöriga ofta i en chockfas och kanske inte mottagliga för all information, säger Anne-Ly Höijer, demenssjuksköterska. När vi kommer får vi frågor om sjukdomen, om läkemedel, anhöriga undrar hur de ska prata och bemöta.

I början tyckte Britt-Mari Jansson att det var svårt att ställa frågor till den som fått en demenssjukdom.

– Men jag har lärt mig att det går att fråga när de fått förtroende för mig. Man måste hitta en inkörsport. Kanske gå runt i lägenheten, prata om ett foto...

Det gäller att vara medveten om att den som lider av en demenssjukdom ofta skärper sig till det yttersta. Det kan då först förefalla som om hon eller han klarar sig utmärkt. Detta är något djupt mänskligt. Dagverksamhet är ofta bra men det gäller att lägga fram det på ett sätt så det kan accepteras. Britt-Mari Jansson brukar berätta om Ängarnas café, dit man kan komma för att träffa andra.