ARBETA MED DEMENS

En demenssjukdom innebär en stor omvälvning. Ur ett psykologiskt perspektiv kan sjukdomsförloppet delas upp i olika faser. Birgitta Ingridsdotter, geropsykolog, tar upp de viktigaste förändringarna för både den direkt drabbade och de anhöriga.

Livet blir aldrig mer detsamma när någon närstående drabbas av en demenssjukdom. Sjukdomen kan utvecklas på lite olika sätt, förloppet skiljer sig från person till person. Under mina dryga tjugo år inom äldreomsorgen har jag ändå sett vissa gemensamma drag, åtta psykologiska faser som alla demenssjuka och deras anhöriga tycks gå igenom.

I dessa faser bildar psykologiska förändringar och reaktioner ett mönster som delas av andra i samma situation. Givetvis är variationen stor; hur länge man befinner sig i varje fas, hur tydlig den är och hur den upplevs är helt individuellt. Faserna kan även överlappa varandra.

Varje fas kan beskrivas utifrån de anhörigas perspektiv och utifrån hur personalen inom omsorgen kan bemöta och stötta den anhörige. Notera att anhöriga inte definieras av blodsband utan också kan vara god vän eller granne.

1. Irritationsfasen: Det finns en skillnad mot hur det varit

Kännetecknas för den anhörige av irritation och missnöje. Det blir lätt gräl över småsaker som glömts bort. Något som, när väl en diagnos är satt, kan leda till dåligt samvete hos den anhörige. Det är lätt att skylla på stress och omständigheter, särskilt om någon fortfarande är yrkesverksam. Som demenssjuk känner man ofta på sig att något inte står rätt till men försöker dölja det, vilket i sin tur ger upphov till ännu mer irritation hos den anhörige.

Det finns ett ökat medvetande om demenssjukdomar idag. Därför kan en anhörig redan i denna fas misstänka att den närstående börjar bli demenssjuk. Det kan vara hustrun som alltid varit så noggrann och nu börjar småslarva eller pappan som alltid varit noga med att komma i tid som börjar komma försent.

Tyvärr möter man inom omsorgen och vården sällan den anhörige i egenskap av just anhörig under denna fas eftersom diagnos inte finns. Däremot möter man kanske personen som patient på grund av stress, sömnsvårigheter, trötthet, värk med mera. Kanske skulle man kunna fånga upp anhöriga tidigare om det som rutin vid alla läkarbesök, oavsett orsak, skulle finnas frågor om familjesituationen eller psykisk belastning.

2. Orosfasen: Det händer om och om igen

Problem som den sjuka har kan inte längre döljas för den anhörige. Som anhörig känner man oro och får många funderingar över vad som kan vara fel. Det är lätt att tycka att det är den sjukas fel som slarvar eller som inte är tillräckligt uppmärksam. Är man dessutom anhörig som inte bor tillsammans med den sjuka blir oron ofta parad med känslor av otillräcklighet över att det är så mycket man ”borde” göra.

Om man som anhörig får misstankar om att det kan vara en begynnande demenssjukdom är det bra att börja föra dagbok över händelser som avviker från det normala. Det är också viktigt att prata om sin oro med den sjuka om det går och även med andra anhöriga.

3. Känslostormsfasen: Uppenbart att något är fel

Genom att sjukdomen nu har blivit uppenbar märker även utomstående att något inte stämmer. Som anhörig upplever man i starka känslor som ilska, besvikelse, hopp och förtvivlan. Eftersom det uppstår situationer som kan vara både besvärande och upprörande vet man heller inte som anhörig alltid hur man ska bete sig. Särskilt svårt blir det om myndigheter som kronofogde eller polis kopplas in.

Ofta förnekar den sjuka dessutom att alla fel kan bero på sjukdom. För den anhörige är det viktigt att söka professionell samtalskontakt dels för att hantera egna känslor, dels för att få praktiska råd om hur man kan gå vidare. Har man inte börjat med dagbok är det hög tid nu. Den kommer att bli ett viktigt underlag för framtida utredning och kontakter inom omsorg och vård.

4. Aktivitetsfasen: Livet delas upp i ett före och efter diagnos

Fasen kännetecknas av allt man måste göra. Det är besök hos läkare, kanske remiss till specialist, röntgen och provtagningar och första kontakten med kommunen. För den anhörige gäller det att förbereda sig på en förändring. Det gäller att skaffa sig kunskap om sjukdomen och om de insatser som kan ges men även att tillsammans med den sjuka planera för framtiden. Tillsammans har man en ”sista chans” att göra saker tillsammans. Det finns trots allt mycket bra tid kvar.

Som anhörig blir det ofta en chock att få beskedet trots att man kanske misstänkt demenssjukdom, men det kan också vara en lättnad att få en förklaring. Först i denna fas kommer professionen in med sitt bemötande och förhållningssätt eftersom man först nu kan prata om en person med en demenssjukdom. Alla anhöriga bör erbjudas enskilda stödsamtal med personal som har kunskap om demenssjukdomar. Det kan bli en delikat uppgift, särskilt om den sjuka gjort sin utredning utan att anhörig är informerad. Som utredare bör man förmå den sjuka att själv eller med hjälp informera anhörig.

5. Dygnet runt-fasen: Dygnet borde ha 36 timmar!

I denna fas upplever anhöriga som fortfarande lever tillsammans med den demenssjuke att de sällan någon egen tid. För de som bor åtskilda kan varje telefonsamtal innebära att det är polisen som ringer för att man har hittat henne irrande på någon gata eller att hemtjänsten ringer och berättar att något allvarligt har inträffat.

Det är absolut nödvändigt för den anhörige att skaffa hjälp. Det kan vara dagverksamhet, hemtjänst eller avlastning. Den anhörige bör även gå med i nätverk, både nätverk där demenssjukdomen är i fokus och där den anhörige är i fokus. Det är viktigt att odla egna intressen. Det är också nödvändigt att berätta för andra om varför den sjuka beter sig som hon gör. Personal som möter anhöriga behöver tid för att kunna svara på frågor och informera.

6. Beslutsfasen: En skiljelinje – något måste hända

Förr eller senare kommer den dagen då personen med demens måste flytta in på ett särskilt boende för resten av sitt liv. Den anhörige måste återigen genomgå en förändring på grund av demenssjukdomen. Man måste acceptera det ofrånkomliga att en period i livet är slut för alltid. Eftersom den som är sjuk sällan har förmågan att själv ge så stora delar av sin livshistoria blir det den anhörige som får ge den till personalen.

För att övergången ska bli så skonsam som möjligt bör även den anhörige beredas delaktighet i omsorgen och vården. Som personal kan man bjuda in till informationsmöten både enskilt och i grupp. Det krävs stor lyhördhet från personalens sida, eftersom den anhörige sällan är mottaglig för allt för mycket information. Det blir återigen en kris för den anhörige med förändringen.

7. Separationsfasen: Att separera och kunna gå vidare

Den den sjuke är nu så pass sjuk att hon aldrig mer kommer att kunna göra något aktivt. Bor hon där hon blir väl omhändertagen och hon verkar förnöjd kan den anhörige lätt känna sig överflödig. Det är svårt att lämna över allt ansvar till andra. För den anhörige är detta ytterligare en omställning. Det gäller att mer och mer lämna den sjuka i personalens vård. Samtidigt finns relationen fortfarande kvar men nu det blir det en annan person man lär känna.

Bor personen där den anhörige upplever att det finns brister i omvårdnaden blir det lätt att man blir ”extrapersonal”, det vill säga försöker själv göra allt som inte personalen gör. Det finns även anhöriga som nu kommer ännu oftare till boendet för att man inte vill att den sjuka ska dö ensam.

För en del anhöriga blir detta en stark påfrestning och då är det viktigt att personalen varligt försöker förmå den anhörige att även tänka på sig själv. Personalen å sin sida måste vara förstående för både för den anhörige som bestämt sig för att helt sluta komma på besök men också för den anhörige som tycker att det finns brister i omvårdnaden och lägger sig i arbetet.

8. Avslutningsfasen: Sorgearbete och bearbetning blir först nu möjligt

I och med döden klipps definitivt bandet till den sjuka och till personalen. Även för anhöriga som för länge sedan slutat besöka den sjuka kommer dödsbeskedet oftast oväntat. Nu vet man att det är slut och att livet kan och måste gå vidare. Finns möjligheten och viljan kan anhörig och personal tillsammans göra i ordning den döda.

Alla praktiska saker ska ordnas både på boendet och i hemmet. Den sista gemensamma handling som finns kvar är att gå på begravningen. Därefter bör både anhörig och personal avsluta sin kontakt. Däremot är det bra för vissa anhöriga att fortsätta att vara med i nätverk och på så sätt få möjlighet dels att avsluta sin relation dels att kanske hjälpa andra anhöriga.

Birgitta Ingridsdotter, leg psykolog, vidareutbildning i geropsykologi och existentiell psykologi

Demensjukdomar påverkar minne, tankeförmåga och andra kognitiva funktioner. Vilka konsekvenser de kan få i vardagen undersöker arbetsterapeut Maria Johansson i sin doktorsavhandling. Här ger hon en kort sammanfattning.

Antalet äldre i samhället ökar och åldrandet i sig innebär en ökad risk att drabbas av sjukdomar som påverkar vår kognitiva förmåga (förmågan att minnas, tänka etc), till exempel demenssjukdom. Att drabbas av nedsatt kognitiv förmåga inverkar på hur vi klarar att utföra dagliga aktiviteter och sysslor som är viktiga för oss. Detta påverkar i sin tur vår livskvalitet.

Med bättre verktyg för tidig upptäckt av kognitiv nedsättning och dess konsekvenser i vardagen ökar möjligheterna att sätta in tidiga åtgärder för att förhindra inaktivitet och i stället bevara eller öka livskvaliteten. Det övergripande syftet med min avhandling är att öka kunskapen om konsekvenser av kognitiv nedsättning i vardagliga livet och kring undersökningsmetoder som används i vården för att fånga in dessa svårigheter.

Avhandlingen omfattar fyra studier med olika metoder och olika deltagare. I den första studien undersöktes sambandet mellan kognition, aktiviteter i dagliga livet, och upplevd hälsorelaterad livskvalitet hos 85-åringar i Linköpings kommun. Studien var en del av Elderly in Linköping Screening Assessment 85 (ELSA 85) där samtliga personer födda 1922 och boende i Linköpings kommun bjöds in att delta. Resultaten visade att även mild kognitiv funktionsnedsättning har ett samband med nedsatt förmåga att utföra vardagliga aktiviteter och lägre skattad hälsorelaterad livskvalitet. 

I den andra studien utvärderades ett kognitivt test, Cognistat, som används i minnesutredningar i primärvården. Vi ville se hur väl det identifierar personer med kognitiv svikt. Testet administrerades av arbetsterapeuter på vårdcentraler i Linköping och resultatet jämfördes sedan mot andra neuropsykologiska test och den diagnos personerna fick på specialiserad minnesmottagning efter noggrann utredning.

Studien visar att Cognistat korrekt identifierade 85 % av de som hade en kognitiv svikt och 79 % av de som inte hade någon kognitiv svikt, vilket var bättre än de test som rekommenderas i Socialstyrelsens nationella riktlinjer. 

I den tredje studien utvecklades ett instrument, Cognitive Impairment in Daily Life (CID), som avser att mäta förändringar i förmågan att utföra aktiviteter i dagliga livet hos personer som söker för minnesnedsättning. Instrumentet har utvecklats i flera steg och har prövats av arbetsterapeuter på vårdcentraler och på specialiserad minnesmottagning.

Instrumentet är en vidareutveckling av tidigare instrument och spänner över många aktiviteter i vardagslivet och kopplar svårigheter till kognitiva nedsättningar som till exemepl initiativ, planering och minne. Studien visar att CID har god innehållsvaliditet, dvs. att det mäter det som det avser att mäta och fortsatt prövning pågår. 

I den fjärde studien var syftet att undersöka upplevelsen av kognitiv funktionsnedsättning och dess konsekvenser i vardagen och behovet av stöd hos personer med lindrig kognitiv svikt eller mild demens och deras anhöriga. Resultatet visade att personerna upplevde kognitiva förändringar som kunde vara betungande och resulterade i förändrat aktivitetsmönster.

Anhöriga såg ibland större svårigheter och förändringar än de drabbade personerna och försökte vara ett stöd i vardagen. Resultatet visade även att insatserna i vården för dessa personer kan förbättras och bör anpassas efter vilken fas i demenssjukdomen man befinner sig.

Sammanfattningsvis visar studierna att även mild kognitiv funktionsnedsättning påverkar vardagen och leder till minskad livskvalitet. För att förbättra insatserna för personer med kognitiv funktionsnedsättning, är det viktigt att inte bara bedöma kognitiva funktioner, utan även dess konsekvenser i vardagen. CID är ett verktyg som kan användas som en del i detta. 

Maria Johansson, arbetsterapeut och med dr, 
avd för geriatrik, Institutionen för klinisk och experimentell medicin

Sedan 2010 arbetar personalen på Älandsgården i Härnösand målinriktat för ett demensboende utifrån de äldres behov. Arbetsscheman och rutiner kommer i andra hand vilket har lett till flera positiva förändringar.

De boende är numera lugnare än tidigare och personalen upplever mindre stress och mer arbetstillfredsställelse. Det hävdar gruppchefen Linda Pettersson. Så vad är hemligheten med det nya arbetssättet?

– Det gäller att sitta ned och ta det lugnt, säger Linda Pettersson.

Låter enkelt men hur finns tid att sitta ned när det är så mycket att göra? Linda Pettersson menar att det sparar tid att inte ha oroliga personer som följer dem vart de än går. Det alltid finns en personal som sitter tillsammans med de boende.

– Vi handarbetar, löser korsord, läser, skalar potatis eller tittar på film – särskilt filmer av Astrid Lindgren eller buskis med Stefan och Krister går hem, säger Linda Pettersson.

Älandsgården är ett demensboende med 27 lägenheter. Huset är format som ett E med alla tre avdelningarna belägna i markplan. Uteplatserna mellan avdelningarna är öppna sommartid så att det går att röra sig fritt i både huset och omgivningen.

När en person flyttar till Älandsgården får anhöriga information om hur personalen arbetar.

– De brukar uppskatta att få sitta tillsammans med sin närstående och de övriga boenden – det upplevs ofta som lättare att umgås då, när personalen också finns med. Tidigare gick ofta anhöriga med till rummet men blev då ibland lämnade kvar när den demenssjuke plötsligt gick ut. Jag tyckte så synd om dem, säger Linda Pettersson.

På Älandsgården är två personal ansvariga för nio boenden. De finns tillgängliga från morgon till kväll. Tidigare stressade kvällspersonalen för att se till att de flesta låg till sängs när nattpersonalen gick på sitt pass. Numera är även nattpersonalen involverad i teamet och delar det synsätt som dagpersonalen arbetar efter berättar Linda Pettersson.

– Så nu är det självklart att nattpersonalen hjälper de boende till sängs när de är trötta istället för att rutiner och scheman ska styra detta. De städar också matsal, korridor och TV-rum så att dagpersonalen kan ägna sin tid till de boende, säger hon.

Var femte vecka deltar samtliga medarbetare, dag- och nattpersonal, i ett avdelningsmöte. Då finns tid att reflektera över arbetet och att dela med sig av tankar och idéer. Detta är oerhört värdefullt tycker alla, inte minst arbetsterapeut och fysioterapeut, som numera får input från fler kollegor än tidigare.

Ibland handlar mötena om knepiga fall. Då behöver alla dela med sig av sina kunskaper. Genom att tänka efter och ligga steget före behövs till exempel inga positionsbälten för att begränsa någon som man tror kanske kan ramla.

– Återigen, det handlar om att ta det lugnt och sitta ned tillsammans med de boende. Då fungerar vi som bälte, menar Linda Pettersson

Beteenden som oro, skrik och aggressivitet försöker man i första hand förebygga. Det kan handla om att planera vilka personer som passar att sitta tillsammans eller att minimera syn- och ljudintryck. Någon kan behöva få sitta avskilt.

– Vet vi att en person ofta bli orolig vid 15-tiden. Då försöker vi avleda med olika aktiviteter, kanske virkar. Personen brukar då slå sig ned med oss. Vi kan också ha ett rullbord med en kaffekopp på, så blir det som en ”synbroms”, säger Linda Pettersson.

Personer med skrikbeteende kan få hörlurar med musik att lyssna på eller sitta avskilt med en personal om det lugnar. Vid aggressiva beteenden handlar det om att spegla sig i den demenssjukes situation berättar Linda Pettersson och tar ett exempel.

– Låt säga att en boende är mycket arg och tycker att medboende som sitter i hennes hem måste gå hem. Då kan vi gå åt sidan och säga till vederbörande: ”Jag blir också förbannad, det är på tiden att de går hem”. Sedan kan vi avleda med en kopp kaffe eller en promenad. Det gäller att den demenssjuke känner att vi är på hennes sida.

Genom att ligga steget före och förebygga beteenden som oro och aggressivitet behövs sällan lugnande mediciner och inga sömntabletter. Följden av det blir att få på Älandsgården faller till följd av olämpliga läkemedel.

Ann-Christin Kärrman

Avdelning 76 på Danderyds sjukhus är den första i landet som Silviacertifierats. Hela personalen har utbildats i att bli bättre på att bemöta och ta hand om demenssjuka och förvirrade patienter.

– Ni är pionjärer, sade Wilhelmina Hoffman, verksamhetschef för Silviahemmet, vid den högtidliga certifieringen den 11 maj.  Patienterna kommer ju inte till akutsjukhuset på grund av demenssjukdom, men den gör vården av dem mer komplicerad. Ni är förebilder för andra och kan verka som ambassadörer på hela sjukhuset.

– Mina första sjukhusänglar, sade drottning Silvia, som fotograferades omgiven av all personal.

Avdelning 76 är en internmedicinsk avdelning där patienterna oftast är äldre.  Många är multisjuka och har kognitiv svikt.  De har exempelvis infektioner, KOL eller lunginflammation och behöver akutsjukhusets resurser. Både de som är demenssjuka och andra äldre patienter är dessutom ofta akut förvirrade. En del vill rymma, en del tror de är i fara eller har andra vanföreställningar.

– Hur de ska bemötas är ett problem på hela sjukhuset, säger Johan Ejerhed, medicinskt ansvarig läkare på avdelning 76.

Ofta blir de sämre på nätterna och får då lugnande medicin.

– Men den som tror han sitter i en båt och håller på att drunkna kanske inte blir hjälpt av medicin, säger Johan Ejerhed. Istället kanske man kan ta med honom till andra sidan korridoren och säga att nu är vi i land. 

Det fungerar inte heller att säga till den som irrar runt att hon ska lägga sig i sin säng och att hon är på sjukhus, något som kanske upprepas med allt högre röst. I den främmande sjukhusmiljön blir de här patienterna ofta ännu mer förvirrade.

Under 2015 har avdelningen fått medel, via en arbetsmiljösatsning, för att förbättra både arbetsmiljön för personalen och bemötandet av de här patienterna.  Därför har man nu certifierats i demensvård utifrån Silviahemmets vårdfilosofi.  All personal har fått samma grundutbildning, arbetsledare har fått ytterligare utbildning och det har även de som nu är handledare- två undersköterskor och en sjuksköterska.  Handledarna ska leda reflektionsstunder men även handleda andra avdelningar. 

– Det handlar bland annat om att få en annan förståelse för patienterna. Då prövar man andra metoder del först, innan man börjar ge lugnande medicin, säger Charlotte Julius, chefssjuksköterska.

Det är lätt hänt att bli irriterad på en patient som följer dig i hälarna eller frågar samma sak om och om igen.

– Personalen här är otroligt duktig på att hantera detta, säger Charlotte Julius. Det gör till exempel inget om patienter sitter med i vårt personalrum. Det är vanligt att de tror att de jobbar här, många har ju jobbat i vården. De kan följa med och dela ut matbrickor eller plocka handskar.

Det är inte helt lätt att ändra miljön på en vanlig sjukhusavdelning där det är trångt och ofta stökigt. Men det går att göra en hel del. På avdelning 76 har ett tvåbäddsrum inretts särskilt med tanke på patienter som är demenssjuka eller förvirrade.  En speciell almanacka/klocka visar bland annat tydligt när det är lunch, fika och middag, här finns en röd mjuk fåtölj och så kallade plockförkläden som är bra för de patienter som är oroliga och ”plockiga”.

Alla badrum på avdelningen har försetts med röda toalock och andra röda detaljer som gör det lättare att orientera sig.

– Och så har vi ett akvarium, det har jag kämpat för, säger Julia Soucek, sjuksköterska och handledare.

– Vi har alla blivit mer medvetna om hur man bemöter en patient med demenssjukdom. Det handlar om sådant som att ge mer tid och om att lyssna, säger hon.

– Och jag tar alltid kontakt med anhöriga eller med äldreboendet om de bor på ett sådant.

Sara Nilsson, undersköterska, tycker att det är stor skillnad på hur de ser på demenssjuka patienter nu mot tidigare.

– Jag känner mig tryggare i min roll nu, om jag möter en patient som är aggressiv till exempel.  Det är viktigt att vi alla är utbildade också och har samma grund.

Hon har mer tålamod nu än förr, säger hon.

– Om en patient till exempel vill bort från avdelningen och hem till frun försöker vi avleda, fråga vad frun heter till exempel. Det hjälper ju inte att upprepa att han måste stanna kvar.   Det gäller också att se till att det inte är så många olika personer runt de här patienterna.

De har också lärt sig att försöka hitta en ”nyckel” till patienten, något som gör att de kan bemöta just den personen bättre. Johan Ejerhed säger att det är ett större lugn på avdelningen nu.

– Vad det beror på vet vi inte säkert.  Jag tror det beror på att alla medarbetare har samma kunskapsbas. Vi förstår varandra bättre och kan då också samarbeta.

– Förhoppningen är att arbetssättet ska bli en integrerad del av arbetet på avdelningen och inte vara beroende av vilka personer som arbetar här för tillfället, säger Johan Ejerhed.

De äldre blir tryggare och mår bättre när de möts av personal som känner dem väl. Vi vet sådant som att den här personen tycker så mycket om leverkorv. Det säger Petra Sveberg Persson, arbetsterapeut i Kirsebergsteamet som får priset Bästa demensteam i hemtjänsten 2014.

På Silviahemmets stora inspirationsdag (24 april) är Petra Sveberg Persson en av dem som representerar teamet och som får ta emot 50 000 kronor och diplom ur Drottningens hand. Egentligen arbetar hon på dagverksamheten Pärlan, en verksamhet som är nära sammankopplad med Kirsebergs minnesteam. I teamet ingår sex omvårdnadspersonal, arbetsterapeut och biståndshandläggare.

Samarbetet mellan minnesteamet och dagverksamheten är en av hörnstenarna i omsorgen och likaså ett starkt skäl till att just Kirseberg får priset. En stor del av dem som får hemtjänsthjälp av minnesteamet går också på dagverksamheten och fyra i teamet är knutna till båda verksamheterna.

– Det är så mycket lättare nu att motivera de äldre som har demenssjukdom att komma till dagverksamheten, säger Petra Sveberg Persson.

Samarbetet mellan minnesteamet och dagverksamheten startade som ett projekt. Tidigare var det sämre ställt med kontinuiteten, det var många olika som gick till de demenssjuka äldre.Nu möter de färre personer i hemtjänsten och likaså här på dagverksamheten.

– Vi lär känna dem mer på djupet. Vi vet vad de har arbetat med tidigare i livet, att de kanske har klippt får och karda, säger Petra Sveberg Persson.

Det vi talar om här på dagverksamheten kan de ju fortsätta prata om hemma sedan. Det blir en trygghet för dem. De äldre kunde vara lite misstänksamma mot henne tidigare, berättar hon. Nu när de känner mig bättre är det lättare att få dem att bli intresserade av olika hjälpmedel, som jag kan förskriva som arbetsterapeut.

En del är på dagverksamheten ett par dagar i veckan, andra kommer varje vardag. Alla är äldre, den yngsta är 74 och den äldsta 96 år.

– En dam var här fem dagar i veckan. Hemma åt hon inte och var deprimerad. Här var hon drottningen. Vi talar mycket om förr i tiden, om deras uppväxt och vad de gjort i livet. Det är ett sätt att stärka deras självförtroende. De minns ju det som hände då mycket bättre än det som skedde igår,säger Petra Sveberg Persson.

Omsorg och bemötande handlar hela tiden om vad var och en mår bäst av. Det gäller att vara flexibel. Om en person inte vill duscha ena dagen kan det ske nästa. Och om han inte vill duscha hemma går det bra att göra det på dagverksamheten, för att ta ett exempel. Tät kontakt med anhöriga är också en viktig del i arbetet.

Vad innebär det att en biståndshandläggare ingår i teamet?

– Vi har möte varje månad där hon är med. Hon vet precis hur vi arbetar och känner förtroende för oss, vilket underlättar väldigt när det handlar om att bevilja olika insatser, säger Petra Sveberg Persson.

De äldre kan bo kvar länge hemma, trots demenssjukdomen.

– Jag tror också, fast det är väl inte vetenskapligt, att man lever längre när man har roligt och mår bra, säger Petra Sveberg Persson och skrattar.

Kari Molin, frilansjournalist

Ny har Svenskt Demenscentrum släppt de första delarna i utbildningspaketet Nollvision – för en demensvård utan tvång och begränsningar. Efter en presentation på socialdepartementet fick äldreminister Åsa Regnér trycka på nollvisionens symboliska startknapp.

Utbildningspaketet är resultatet av ett uppdrag från socialdepartementet. Det har handlat om att lyfta fram god omvårdnad som kan göra att användningen av tvingande och begränsande åtgärder minskar.

– Utbildningspaketet ska ge vårdpersonal och anhöriga kunskap och verktyg för att kunna förebygga och hantera svåra situationer, sådana situationer då tvångs- och begränsningsåtgärder ofta uppfattas vara de enda möjliga lösningarna, säger Lars Sonde som varit projektledare för detta uppdrag.

Tvång har inget lagstöd

Idag finns inget lagstöd för att använda tvång och begränsningar i demensvården, även om syftet är att skydda personen. Att de ändå förekommer på många håll är väl känt.

– Men vi vet också att det finns många demensboenden som inte har några problem med olåsta dörrar. Här finns inte tvång och begränsningar med som ett omvårdnadsalternativ. Det visar att det är möjligt att använda förhållningssätt och arbetsmetoder som kan förebygga och hantera svåra situationer, säger Lars Sonde.

Förmedla ett "tänk"

Att förmedla denna kunskap – eller detta ”tänk”, som Lars Sonde säger – är alltså huvudsyftet med nollvisionens utbildningspaket.

– Grunden är en personcentrerad omsorg med levnadsberättelse som gör att var och en kan bemötas utifrån sina intressen, förutsättningar och behov, säger Lars Sonde.

Utbildningspaketet vänder sig både till yrkesverksamma inom vård och omsorg och anhöriga. När det är klart kommer det att innehålla handbok, anhörigskrift, webbutbildning, mobilappar och en introduktionsfilm för chefer och arbetsledare.

Magnus Westlander