ARBETA MED DEMENS

RUDAS (The Rowland Universal Dementia Assessment Scale) är ett mångkulturellt kognitivt bedömningsinstrument utvecklat för funktioner som minne, visuospatial orientering, förmåga att utföra viljemässiga rörelser och handlingar (praxis), visuokonstruktion, omdöme och språk. Det är avsett att användas vid basala demensutredningar av personer med annan kulturell bakgrund och annat modersmål än svenska samt för personer med lägre utbildningsnivå.

RUDAS finns med i Socialstyrelsens uppdaterade Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom. Enligt Socialstyrelsens rekommendation bör det erbjudas som en del i en basal demensutredning av personer med misstänkt demenssjukdom och annat modersmål än svenska eller annan kulturell bakgrund. I dessa fall är RUDAS ett bättre alternativ än MMSE eftersom det påverkas mindre av testpersonens språk, kultur och utbildningsnivå.

Den svenska versionen, RUDAS-S, har tagits fram av Kristin Frölich, överläkare, och Rozita Torkpoor, sjuksköterska, vid Migration och kognition, Region Skåne.

Fr.v. Claes Dinkelspiel, professor Maria Eriksdotter, Drottning Silvia,
docent Helle Wijk och Wilhelmina Hoffman, chef för Silviahemmet.

För första gången har Silviahemmets Forsknings- och Utbildningsstipendium tilldelats en sjuksköterska. Den 22 mars tog docent Helle Wijk emot diplomet ur H.M. Drottningens hand vid en ceremoni under Silviahemmets stora inspirationsdag på Hotell Hilton i Stockholm. Stipendiet är på 50 000 kr.

Helle Wijk är doktor i medicinsk vetenskap, docent i omvårdnad och universitetslektor vid institutionen för vårdvetenskap och hälsa, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet. Hon får året stipendium "för sitt betydelsefulla arbete för kunskapsutvecklingen gällande intern miljö i vård- och omsorgsboende för personer med demenssjukdom".

Hennes forskningsrön har i högsta grad haft en högst praktisk tillämpning ute i verksamheterna. Inte minst har hon ökat medvetenheten om färgval och kontrasters betydelse för en personcentrerad omvårdnad.

Förutom forskning har Helle Wijk utbildat och föreläst. Hon har gett ut en rad läroböcker för sjuksköterskor med särskild betoning på boendemiljöns utformning. Dessutom har hon varit delaktig i arbetet med de nationella riktlinjerna. Hon är även knuten till Svenskt Demenscentrum sedan 2008 då det bildades.

Vi som har förmånen att ha Helle Wijk som arbetskamrat gläds med henne åt den fina och välförtjänta utmärkelsen.

En kvinna med demensdiagnos kunde inte längre vistas hemma. Hon sökte och kom till ett korttidsboende. Kvinnan förstod inte att hon var sjuk. Hon var väldigt rastlös. Tidigare i livet hade hon alltid rört sig mycket, varit ute, åkt skidor med mera.

På korttidsboendet var entrén låst. Kvinnan fick panik av den låsta dörren. Hon blev arg när hon inte kom ut. Enhetschefen sökte råd hos kommunens demenssjuksköterska.

Lösningen blev att en i personalen fick gå ut och gå långpromenader med kvinnan. De gick hela förmiddagen. Efter lunchen gick de igen. De gick tre-fyra timmar varje gång.

Kvinnan fick utlopp för sitt behov att röra sig och hon blev mycket lugnare. Hon sov mycket bättre på nätterna. Porten är fortfarande låst, bland annat för att hindra oönskade personer från att komma in, men de boende som vill gå ut ska få göra det.

En man på ett äldreboende var ledsen, arg och utåtagerande. Han flyttade runt på möbler och andra saker hela tiden. Andra boende reagerade på detta. När personalen försökte avleda honom blev han bara argare. Mannen fick både neuroleptika och lugnande medel.

Man visste en del om mannens bakgrund men inte tillräckligt för att förstå hans beteende. Demenssjuksköterskan föreslog att man skulle ta kontakt med anhöriga för att få veta mer om honom; vem han hade varit tidigare och vad han hade gjort.

Det visade sig att detta var en man som alltid velat göra saker. Han ville ställa upp för sin hustru, flytta möbler när det behövdes och få känna sig duktig.

Personalen prövade att ändra förhållningssätt. Istället för att säga åt honom att sluta när han började flytta möbler hjälpte de honom, till exempel när han började flytta ett bord: ”Ska det stå där borta tycker du?”. De närmade sig mannen mer och mer och han kände sig inte längre hotad av personalen.

De fick också veta att han älskar musik, något personalen tog fasta på. Det visade sig hjälpa att spela musik han tyckte om vid dusch, på- och avklädning och andra situationer som tidigare hade varit svåra.

Mannen hade också hallucinationer. Måltiderna var besvärliga då han hade fokus på annat och inte såg maten. Han åt på en vit tallrik och bordet var ljust, det var för lite kontraster. När han istället fick en tallrik i en avvikande färg började han fokusera på den och på maten. Skillnaden märktes direkt.

Mannen får inte längre neuroleptika och behöver inte heller lugnande medel, även om ordinationen lugnande vid behov finns kvar. Sjuksköterskan på boendet berättar att förut kontaktade personalen henne om mannens mediciner nästan varje dag, nu har de helt slutat med detta. Hustrun säger att maken är mycket gladare.

De positiva förändringarna kom ganska snabbt, så snart all personal var införstådd och gjorde på samma sätt. Att personalen inte längre är rädd är också en vinst i sammanhanget.