ARBETA MED DEMENS

Den som får en demenssjukdom löper stor risk att tappa kontakten med sin tandläkare. Det vill folktandvården i Kungsängen förebygga med ökad kunskap. Diplomet på disken visar att de som arbetar här är utbildade demensvänner.

På kliniken i Kungsängen arbetar ca 24 personer. De har gått kommunens (Upplands-Bro) utbildning och blivit demensvänner. Ibland är personalen de som först anar att en person kan ha en demenssjukdom. Det kan handla om patienten inte kommer på sin bokade tid eller kanske på fel tid.

– Jag kan också se att en patient börjat bli lite förvirrad. Då kan jag fråga om hon eller han kan ta med sig någon anhörig nästa gång. Det går ofta bra, men det är inte alltid vi lyckas, säger säger Zina Rachid, tandhygienist som arbetar i klinikens seniortandvårdsteam.

Det gäller att bemöta personen utan att kränka.

Myndig person

– Här har jag en myndig person framför mig. Hur ska jag säga att jag vill tala med en anhörig om din munhälsa? Då handlar det om att ha en bra dialog. Jag kan till exempel säga att det kanske kan vara bra om din dotter också får en kallelse, säger Christina Eklund Larsson, klinikchef.

– En person kan bli väldigt arg på mig om jag föreslår att de behöver hjälp med tandborstningen. Det gäller att gå lite försiktigt fram, säger Zina Rachid.

 Klinikchefen Christina Eklund Larsson i tandläkarstolen. Bakom henne står tandläkaren Hamed Movérare Keiliani och tandhygienisten Zina Rachid.

Båda tycker att utbildningen till demensvän har gett en bredare kunskap och ökad förståelse. Till exempel att förstå att  aggressivt beteende kan bottna i rädsla. Eller att det kan handla om smärta som inte kan uttryckas på annat sätt.  Särskilt värdefullt var att få kunskap om de olika demenssjukdomarna. De fick också diskutera olika situationer som de varit med om eller som kan tänkas uppstå.

Se personen

– Det gäller att se personen där och då, säger Christina Eklund-Larsson. Att hitta hur man ska nå fram och att försöka se hur mycket kunskap som personen fått med sig. Hur tänker du dig att du ska jobba vidare med skötseln av tänderna hemma?

– Vi ska inte stigmatisera men ändå försöka hjälpa, vilket är en svår balansgång. Det jag tog med mig mest från utbildningen var förhållningssättet, säger Hamed Movérare Keiliani, tandläkare, och fortsätter:

– Vi är vana vid korta tider och att vara lösningsfokuserade. Men om det kommer en patient som är förvirrad eller kanske aggressiv så ska man inte argumentera emot. Istället ska man tänka att, aha, det här kanske bottnar i något annat. Det kan vara bättre att boka en tid nästa dag eller försöka få tag i en anhörig, till exempel.

Stöd vid tidsbokning

Personalen försöker också ge stöd vid tidsbokning och att informera även anhöriga om tandläkarbesöket.

– Är en måndag bra? Vad brukar du göra på måndagar? Vi ger inte bara en lapp. Vi kan fråga, kommer du ihåg att vi bokat en tid nu? Vi kan ringa dagen innan eller kanske samma dag och påminna. Likaså kan vi fråga om någon kan följa med. Vi är inte heller lika hårda som annars och kräver inte avgifter för uteblivet besök om personen har demens, säger Hamed Movérare Keiliani.

Inför större behandlingar tänker personalen på kliniken numera lite extra på om patienten orkar med och om hen förstår vad som ska göras. Hamed Movérare Keiliani:

– Det här är en process som startat och som genomsyrar vår verksamhet, till exempel hur vi ska minska uteblivna besök och presentera olika hjälpmedel. Nu tar vi hänsyn till demens på samma sätt som vi gör när det gäller andra sjukdomar, funktionsnedsättningar eller olika språk.

Nätverksträffar i kommunen

Folktandvården är med vid nätverksträffar i kommunen med bland annat socialtjänsten. 

– Då diskuterar vi inte enskilda personer. Men jag försöker framhäva att man ska komma ihåg tandläkaren, att tandvård är en viktig punkt när en person fått demensdiagnos, säger Christina Eklund-Larsson.

Text & bild: Kari Molin

I Upplands-Bro pågår en kampanj för att utbilda demensvänner. Tanken är att alla kommuninvånare behöver kunskap om demens för att samhället ska kunna bli demensvänligt.

– Livet kan bli så mycket bättre för de som har en demenssjukdom och deras anhöriga om de möts av förståelse.

Det säger Mirjam Brocknäs, äldrepedagog och chef för förebyggande enheten i Upplands-Bro kommun. Hittills har cirka 350 demensvänner utbildats i kommunen, bland annat anställda inom folktandvården och brandkåren. 

Idén med demensvänner kommer från en kampanj som pågår i flera länder, bland annat Storbritannien, Japan och Tyskland. Mirjam Brocknäs kommer själv från Tyskland och med hjälp av material därifrån har hon och hennes medarbetare dragit igång utbildningen till demensvän i Upplands-Bro. Här finns dessutom redan en rad olika cirklar för både demenssjuka personer och deras anhöriga.

– Chaufförerna som kör gästerna till dagverksamheten önskade sig kunskap om demens. Så vi började med att utbilda dem, säger Mirjam Brocknäs. 

Utbildningen är på 90 minuter och tar upp fakta om demenssjukdomar, bemötande, tidiga tecken på demens och vilken hjälp som finns i kommunen. 

– Vi diskuterar också utifrån deltagarnas egen erfarenhet. För chaufförerna kan det handla om att en person inte vill åka med eller inte vill spännas fast.  Chaufförerna är viktiga, om inte transporten fungerar kommer ju inte gästerna till dagverksamheten. Nu vet också chaufförerna att de kan få handledning av oss om det uppstår något problem, säger Mirjam Brocknäs.

Personal inom vård- och omsorg, bibliotek, brandkår och folktandvård tillhör dem som redan blivit demensvänner. Många fler ska utbildas under hösten. Vad betyder det om fler får kunskap om demens?

– Livet kan bli lättare för den som har demenssjukdom, det går att leva längre självständigt. Både de som har demens och deras anhöriga kan också slippa olika pinsamma situationer. Den som bemöts med förståelse behöver inte må dåligt, det blir ett värdigare liv, säger Mirjam Brocknäs.

Hon tar också upp tips på konkreta åtgärder. På biblioteken kanske man kan ändra betalningssystemet så att en person med demenssjukdom slipper böta för böcker som lämnas tillbaka för se.

Mirjam Brocknäs berättar om en man med frontallobsdemens. Han tog choklad i butiken utan att betala och blev aggressiv när personalen konfronterade honom. Då gick hans fru och pratade med butikschefen. Nu betalar hon en summa varje månad och mannen kan ta sin choklad utan problem. 

– Det är viktigt att visa på att en person inte ska räknas bort för att hon har en demenssjukdom. "Ja, hon har demens men hon är helt ok…", säger Mirjam Brocknäs. 

Bland demensvännerna finns också barn från en förskola i närheten. Kulturförvaltningen hade ett demensprojekt som innebar att danspedagoger kom till både dagverksamheten och förskolan. Till sist träffades barn och äldre och dansade tillsammans – det blev också en film av det hela.

– Barnen är nu "minidemensvänner". Vi fortsätter också med dansen och håller kontakt med barnen. Förebyggande enheten och kulturförvaltningen ordnar inom kort en dag när alla som vill kan utbildas till demensvänner. 

– Det här är ju en kampanj och första steget är att vi blir 500 demensvänner i kommunen. Jag önskar också att vi kan hålla detta vid liv och permanenta utbildningen.

Bland dem som blivit demensvänner finns politikerna i socialnämnden i Upplands-Bro.

– Vi vill vara en demensvänlig kommun, det är hela socialnämnden engagerad i, säger Tina Teljstedt, nämndens ordförande sedan åtta år. 

Hon tror att alla i nämnden tyckte det var väldigt bra med utbildningen till demensvän.

– För oss som sitter i en nämnd och tar olika beslut är det viktigt med kunskap. Dels att få mer fakta om olika demenssjukdomar, dels att få ökad förståelse. Som att små saker kan betyda så mycket för en person med demens. Att det är viktigt att skapa en positiv atmosfär. Ett exempel är chauffören som spelar dansbandsmusik när han kör till dagverksamheten.

Tina Teljstedt rekommenderar alla kommuner att ordna utbildning för demensvänner. 

– Det ger ringar på vattnet och ökad förståelse. Det är så lätt annars att ha fördomar om den som har en demenssjukdom, säger hon.

Kari Molin

En man som har frontallobsdemens slår sina medboende och personal, framförallt ny personal. Han får mycket medicin mot kronisk smärta och även depression och oro.

Efter en BPSD-genomgång med team, då hans symptom skattats, görs en bemötandeplan. Han behöver få mycket uppmärksamhet så han känner sig delaktig. Om någon i personalen talar med en annan boende är risken annars att han slår till den medboende efteråt.

Han blir särskilt störd av en medboende som ofta går omkring. Då ska han erbjudas att flytta sig till gungsängen. Det är viktigt med ögonkontakt och att läsa av hans kroppsspråk för att kunna avleda när han blir spänd.   Likaså behöver han få tid till att lära känna ny personal innan de till exempel hjälper till med dusch eller annan personlig omvårdnad.

Det är viktigt att respektera hans personliga zon (cirka 1,2 meter). Men om han själv sträcker ut armen kan man sitta närmare och hålla hans hand.  Stödjande samtal och taktil massage fungerar när han är orolig eller nedstämd.

Kontaktpersonen och andra i personalgruppen har bidragit med sina tips och iakttagelser till planen som nu fungerar bra. Det väsentliga är att alla får samma information och gör på samma sätt, även de som kommer nya.

En man har Alzheimers sjukdom och är rullstolsburen. Han blir allt oftare orolig och irriterad och får även raseriutbrott. Det händer oftast vid hissen. Han försöker då köra in i hissen för att komma ut.

Mannen är mycket kontaktsökande och blir arg när man inte alltid ägnar sig åt honom. Han får lugnande läkemedel och sover dåligt på nätterna. Anhöriga är oroliga för att han är så trött på dagarna och tycker inte han aktiveras tillräckligt.

En BPSD-genomgång görs. Mannen begränsas av att inte få komma ut och genom att få lugnande läkemedel. Teamet kommer fram till att sömnsvårigheterna förmodligen beror på smärta. Många i teamet har bra strategier för att bemöta Nils men den informationen har inte gått fram till alla. 

Tillsammans gör teamet en detaljerad vårdåtgärdsplan. För att försäkra sig om att alla nås av informationen görs även en signeringslista.

Manne ska bemötas ödmjukt, respektfullt och med ett genomtänkt ordval. Vid oro på rummet ska man ta sig tid med honom. När han vill in i hissen ska man följa med honom. Ofta räcker det med en liten sväng.

När han visar oro vid andra tillfällen ska han avledas, till exempel kan man be honom berätta om sitt arbete. Han tycker om musik, film att sitta och prata med en medboende eller att titta på foton. 

Nu får han smärtstillande och sover bättre. Alla lugnande läkemedel har tagits bort. Han är piggare på dagarna och mår bättre. Det positiva resultatet beror på ett genomtänkt bemötande och arbetssätt – och att alla bemöter mannen på samma sätt.

En kvinna hade länge bott på särskilt boende. Redan vid inflyttningen uttryckte hon sina känslor genom att humma. Sjukdomsinsikten var dålig. Hennes integritet var stark och hon kunde bli fysiskt utagerande när hon upplevde intrång i sitt revir.

I början ville hon absolut inte få hjälp med att duscha. En nödlösning blev då att en i personalen duschade och samtidigt höll kvinnan i sin famn medan en kollega tvättade henna. Så småningom accepterade hon att sitta själv på duschstolen. Då hade personalen också kommit på rätt teknik, så att hon inte blev rädd.

För att dämpa sin oro promenerade kvinnan för att bli fysiskt trött. Successivt miste hon fler förmågor men in i det sista kunde hon gå; först själv, sedan med stöd av personal och slutligen med rollator och gåbord. Eftersom hjälpen hela tiden anpassades, steg för steg, efter att behoven ändrades behövdes inga tvångsmedel. 

Det krävdes hela tiden lyhördhet och ändrade prioriteringar av personalen för att tillgodose kvinnans behov. Det här var en process som pågick under många år. Hela tiden var man mån om att bevara och ta vara på det som ännu var friskt.

En extra lång säng med fallmatta under införskaffades – hon ville inte ha grindar. Det var viktigt för henne att känna att hon bestämde över sig själv.

Att alla följde den bemötandeplan som fanns och gjorde likadant var mycket viktigt. Av den framgick också hur man skulle tala med kvinnan. Det fungerade inte att neka henne att göra olika saker. Att säga ”sitt inte” resulterade i att hon satte sig. Det var bättre att säga ”stå” eller ”vänta”. Helst bara med ett ord, då förstod hon.

Från sjukhuset kom en demenssjuk man till ett korttidsboende. Han var blind och satt fastspänd med grensele i rullstol. Mannen var mycket orolig och kunde även bli aggressiv.

På korttidsboendet hade personalen tidigare märkt att de boende blev lugnare när de slapp sitta fastspända. Känslan av att sitta fast skapar ofta oro och aggression. Därför togs grenselen togs bort även på mannen som istället fick sitta i en vanlig fåtölj. Personalen satt bredvid.

Oron minskade successivt och mannen blev allt lugnare. Han behövde inte längre någon grensele. Bara att få sitta i en vanlig fåtölj gjorde honom tryggare och lugnare. Så småningom räckte det med att sitta med ibland och annars hålla ett öga på mannen. 

Det är en utmaning att våga tänka om och organisera om så det fungerar även när personalstyrkan är liten.

En kvinna går på dagverksamhet. Hon har alzheimer och bor hemma med sin partner. Problemet är att hon inte vill åka med i den buss som kör alla som ska till dagverksamheten. Hon vill inte stå och vänta på den.

På morgonen kan kvinnan sticka iväg själv och smälla igen dörren. På eftermiddagen ”rymmer” hon ofta när det är dags för hemresa. Personalen har svårt att hålla kvar personen som blir upprörd och arg.

Efter diskussion med partnern beslutar personalen testa om kvinnan kan gå hem själv. När hon går från dagverksamheten ringer personalen till partnern som sen ringer tillbaka när kvinnan är hemma. Det fungerar bra och nu gör man på liknande sätt på morgnarna; partnern ringer till dagverksamheten som sedan återkopplar när personen är framme.

Kvinnan går nu till och från dagverksamheten fem dagar i veckan. Hon känner sig inte kränkt över att tvingas åka buss och både partnern och personalen kan känna sig lugna.

En alzheimersjuk man går fyra dagar i veckan på dagverksamhet. Makan som själv har en fysisk sjukdom behöver avlastning. Det fungerar bra men plötsligt en dag vill mannen inte fortsätta på dagverksamheten utan tror att han är botad. I själva verket har sjukdomen gått längre och han vill inte delta i några aktiviteter.

Hemma beskyller han sin partner för att ta nycklar, pengar och hörapparat. Han vägrar att sköta sin hygien och beskyller partnern för otrohet.

Mannen är mycket förtjust i hundar och hade haft djur tidigare i livet. På förslag av biståndshandläggaren erbjuds han därför att få träffa hund och hundförare. De ingår i ett särskilt i kommunalt besöksteam som nu kommer till dagverksamheten två gånger i veckan.

Nu går mannen till dagverksamheten frivilligt men endast de två dagarna då han får träffa hunden. Makan är glad åt att få den avlastningen och att mannen alls vill delta i dagverksamhet igen.