Djur och natur

Efterlängtade hundar 

I Karlskrona besöker hundförare och terapihundar äldreboenden. Detta sker inom ramen för ett projekt som pågått sedan december 2010. Här skriver områdeschef Lotta Folkesson om spännande möten mellan vårdtagarna och hundarna Nadja och Bosse.

Nadja, 11 år, är golden retriever och Bosse, 7 månader, är av rasen shih tzu. Hundarna kompletterar varandra både genom sin storlek och genom sitt sätt att varandra. Nadjas lugn smittar av sig till oroliga personer och den som inte blir glad över lille Bosse charm har vi ännu inte träffat. Nadja är diplomerad terapihund och Bosse är under utbildning. Katarina som är ägare av hundarna och hundförare har tidigare arbetat som vårdbiträde. Hon har vidareutbildat sig och är idag internationell hundtränare samt håller på med en utbildning till certifierad terapihundtränare.

Sedan tiotusentals år så har hunden varit människans bästa vän, hunden har varit människan behjälplig i ett otal olika sammanhang och varit en naturlig del av vardagen för många. I samband med flytt till äldreboende så bryts ofta kontakten med husdjur. Detta ville vi ändra på.

Forskning visar på vilka positiva effekter umgänget med husdjur har. Bland annat det att blodtrycket och kolesterolvärdet sänks. Vid beröring frigörs lugn och ro hormonet oxytocin, som verkar ångestdämpande och smärtlindrande. Stresshormonet cortisol kan sjunka, vilket då kan leda till att både näringsupptag och läkningsförmåga förbättras. Men det viktigaste av allt är att vi märkt en stor skillnad i livskvaliteten för brukarna.

Det har visat sig att personer med Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar har blivit mindre deprimerade och mer aktiva när de är tillsammans med djur. Många får tillbaka livsglädjen genom samvaro med hundarna. För många äldre personer är det enda sättet att få närhet och framför allt att få ge omsorg. En dotter sa när hon såg sin mamm

I Karlskrona besöker hundförare och terapihundar äldreboenden. Detta sker inom ramen för ett projekt som pågått sedan december 2010. Här skriver områdeschef Lotta Folkesson om spännande möten mellan vårdtagarna och hundarna Nadja och Bosse.

Nadja, 11 år, är golden retriever och Bosse, 7 månader, är av rasen shih tzu. Hundarna kompletterar varandra både genom sin storlek och genom sitt sätt att varandra. Nadjas lugn smittar av sig till oroliga personer och den som inte blir glad över lille Bosse charm har vi ännu inte träffat. Nadja är diplomerad terapihund och Bosse är under utbildning. Katarina som är ägare av hundarna och hundförare har tidigare arbetat som vårdbiträde. Hon har vidareutbildat sig och är idag internationell hundtränare samt håller på med en utbildning till certifierad terapihundtränare.

Sedan tiotusentals år så har hunden varit människans bästa vän, hunden har varit människan behjälplig i ett otal olika sammanhang och varit en naturlig del av vardagen för många. I samband med flytt till äldreboende så bryts ofta kontakten med husdjur. Detta ville vi ändra på.

Forskning visar på vilka positiva effekter umgänget med husdjur har. Bland annat det att blodtrycket och kolesterolvärdet sänks. Vid beröring frigörs lugn och ro hormonet oxytocin, som verkar ångestdämpande och smärtlindrande. Stresshormonet cortisol kan sjunka, vilket då kan leda till att både näringsupptag och läkningsförmåga förbättras. Men det viktigaste av allt är att vi märkt en stor skillnad i livskvaliteten för brukarna.

Det har visat sig att personer med Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar har blivit mindre deprimerade och mer aktiva när de är tillsammans med djur. Många får tillbaka livsglädjen genom samvaro med hundarna. För många äldre personer är det enda sättet att få närhet och framför allt att få ge omsorg. En dotter sa när hon såg sin mamma smeka en av hundarna ” jag har aldrig sett mamma klappa någon så mycket”.

Tillsammans med Bosse och Nadja besöker Katarina olika äldreboende. Hon återkommer till samma ställe en gång per vecka. Personalen vet när hundarna kommer och förbereder då de brukare som har intresse och mår väl av umgänget med hundarna. Vi har sett många positiva effekter och upplevt stunder som gör att man blir alldeles varm i hjärtat. Personer som kommit långt i sin demenssjukdom har blommat upp. En man som inte pratat på länge började tala högt och tydligt, han tyckte om hundar ”om de är snälla”.

Hundarna har lockat personer ut från sina lägenheter och till att följa med ut på promenad, hundarna behöver ju rastas och hundföraren behöver ju hjälp. Promenaden blir plötsligt viktig och man får en anledning att gå ut. Hundarna har tröstat och lugnat någon som haft ångest och varit orolig. En del kommer ihåg hundarnas namn trots att det var länge sedan man kunde minnas till exempel namn på personalen.

Men det bästa av allt är den gemenskap som bildas genom hundarna, både personal och brukare får något att samtala om och samlas runt. Som en brukare sa: ”vad roligt att ni kommer och ger oss lite liv”.

Under maj månad så har vi gjort en utvärdering av personal och brukares upplevelse av besöken av hundarna och det var genomgående positivt. Personalen upplevde att brukarna blir gladare, lugnare, hundarna hjälper till att hitta gamla minnen från tidigare upplevelser tillsammans med djur, det blir fler samtalsämnen. Vidare upplevde personalen att den positiva effekten kvarstannade från några timmar till hela dagen.

Ingen kunde hitta något negativt med besöken. Farhågan om att någon skulle vara allergisk visade sig vara nästintill obefogad, det var endast en brukare som reagerade mot hundarna. Då fick vi göra en omplanering så hundarna bytte sina besök till ett annat boende.

Lotta Folkesson, områdeschef för träffpunkter/dagliga aktiviteter

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Husdjur och promenader längs Mälaren 

I fem år arbetade Silviasystrarna för att förverkliga sin dröm. I våras var det äntligen dags. Då öppnade Sjöbrisen, en dagverksamhet för personer med demenssjukdom och med närhet till djur och natur.

På Sjöbrisens veranda bjuds på eftermiddagsfika. Utetaket ger välbehövlig skugga från högsommarsolen och gästerna sitter och småpratar medan de avnjuter en läcker kladdkaka till kaffet. I knäet på en av dem myser Piccolina, en oförskämt söt dvärgpudel. Gästen och vårdhunden trivs uppenbart i varandras sällskap men Anita, som besöker Sjöbrisen flera dagar i veckan, är inte ett dugg avundsjuk.

– Hundar? Nej, dem gillar inte jag, säger hon rättframt och ler samtidigt förtjust.

– Åh, de som är så fina, invänder en av gästerna som sitter mitt emot.

Även Helene Skedebäck, den ena initiativtagaren till dagverksamheten, deltar i samtalet som fortsätter att kretsa kring även andra husdjur.

 – Det är fantastiskt med djur, att de nästan alltid väcker nyfikenhet. Även om man inte har någon relation till dem så framkallar djur ofta reaktioner som i sin tur kan starta samtal, säger hon senare på eftermiddagen när gästerna hämtats av färdtjänsten.
 

Helene Skedebäck är, liksom kollegan Lotta Kalmdal, utbildad Silviasyster med 30 års erfarenheter av demensvård. För drygt fem år sedan korsade deras vägar och de slog följe. Båda närde samma dröm: att starta en dagverksamhet för demenssjuka där djur och naturupplevelser står i centrum och där en professionell och personcentrerad vård är en självklarhet.

Idag driver de dagverksamheten Sjöbrisen i Hägersten. Det sker i form av ett personalkooperativ för Silviasystrar där framtida vinster ska återinvesteras i verksamheten. Vägen till invigningen, i början av april, var lång (5 år!) och att beskriva alla hinder som övervunnits på vägen ryms inte i en artike

I fem år arbetade Silviasystrarna för att förverkliga sin dröm. I våras var det äntligen dags. Då öppnade Sjöbrisen, en dagverksamhet för personer med demenssjukdom och med närhet till djur och natur.

På Sjöbrisens veranda bjuds på eftermiddagsfika. Utetaket ger välbehövlig skugga från högsommarsolen och gästerna sitter och småpratar medan de avnjuter en läcker kladdkaka till kaffet. I knäet på en av dem myser Piccolina, en oförskämt söt dvärgpudel. Gästen och vårdhunden trivs uppenbart i varandras sällskap men Anita, som besöker Sjöbrisen flera dagar i veckan, är inte ett dugg avundsjuk.

– Hundar? Nej, dem gillar inte jag, säger hon rättframt och ler samtidigt förtjust.

– Åh, de som är så fina, invänder en av gästerna som sitter mitt emot.

Även Helene Skedebäck, den ena initiativtagaren till dagverksamheten, deltar i samtalet som fortsätter att kretsa kring även andra husdjur.

 – Det är fantastiskt med djur, att de nästan alltid väcker nyfikenhet. Även om man inte har någon relation till dem så framkallar djur ofta reaktioner som i sin tur kan starta samtal, säger hon senare på eftermiddagen när gästerna hämtats av färdtjänsten.
 

Helene Skedebäck är, liksom kollegan Lotta Kalmdal, utbildad Silviasyster med 30 års erfarenheter av demensvård. För drygt fem år sedan korsade deras vägar och de slog följe. Båda närde samma dröm: att starta en dagverksamhet för demenssjuka där djur och naturupplevelser står i centrum och där en professionell och personcentrerad vård är en självklarhet.

Idag driver de dagverksamheten Sjöbrisen i Hägersten. Det sker i form av ett personalkooperativ för Silviasystrar där framtida vinster ska återinvesteras i verksamheten. Vägen till invigningen, i början av april, var lång (5 år!) och att beskriva alla hinder som övervunnits på vägen ryms inte i en artikel.

Helene Skedebäck vill hellre lyfta fram alla ideella krafter: hennes konstnärskusin som målat interiörerna, Lottas man som snickrat verandan och alla som skänkt möbler till verksamheten. Och så hennes dotter, förstås. Isabelle Skedebäck är utbildad djurinstruktör och har bland annat valt ut husdjur med beteenden och temperament som är lämpliga i vårdmiljöer. Säkerhetsaspekterna är jätteviktiga betonar både mor och dotter som förutom den utbildade vårdhunden har köpt in två lugna marsvin av rasen lunkaryd.
 

Men varför djur på en dagverksamhet för personer med demenssjukdom? För Helene Skedebäck verkar det finnas tusen goda skäl. Djur sprider glädje, att se Piccolina vifta på svansen och göra konster är lustfyllt. Djur betyder också att där finns någon att bry sig om utan att relationen ställer några krav. Att sitta en stund med en hund eller ett marsvin i knäet är naturligt sätt att stilla oro inflikar Isabelle Skedebäck. 

– Sedan är det något särskilt med sådant man uppfattar som sött att titta på, det är en känsla som går direkt till hjärtat, säger Helene Skedebäck.

Men Sjöbrisen är mer än husdjur. Gästen Anita ser särskilt fram emot promenaderna längs Mälaren. 

– Det är så härligt att gå och titta på barnen som badar, när de kastar sig i vattnet. Ibland har vi med oss matsäck och grillar, säger hon.

Sjöbrisen naturnära läge är ingen slump. I flera år letade de båda Silviasystrarna efter en lämplig lokal där omgivningens karaktär var avgörande. Helene Skedebäck har svårt att tänka sig en bättre plats än den de fann. Dagverksamheten ligger i ett modernt bostadsområde, på nedre botten, med endast ett par minuters promenad till en småbåtshamn. Där kan man vika av till höger, passera badklipporna och fortsätta till Vinterviken. Eller också går man till vänster längs vattnet, fram till en 4H-gård och Klubbensborg, ett kulturskyddat område med café i lantlig miljö.

– Vi går ut varje dag och ibland tar vi med oss lunchpaket. Oavsett vilken väg vi väljer slipper vi biltrafik. Det finns gott om rastplatser och naturen är helt underbar. Man kan inte tro att vi är bara befinner oss en kvart från Stockholms innerstad, säger Helene Skedebäck entusiastiskt.
 

I Stockholms stad är det för närvarande kö till dagverksamheter för demenssjuka. De som sökt och fått plats på Sjöbrisen förenas av en vilja att få vistas ute mycket, ett önskemål som i många fall förmedlats av anhöriga.

– Men det finns förstås skillnader i fysiska förutsättningar, dessutom kan det ha hänt något som gör att en gäst inte orkar gå lika långt som vanligt. Eftersom vi är tre ”heltidare” här kan vi bilda olika promenadgrupper. För vissa kan det ibland räcka att gå runt grannhuset och sätta oss i den vackra trädgården.

– Viktigast av allt är ändå att vi erbjuder en plats där var och en får vara sig själv, säger Helene Skedebäck.

Magnus Westlander

   

Dagverksamheten Sjöbrisen
Fr v Helene Skedebäck (Silviasyster) med Anita (gäst på dagverksamheten Sjöbrisen) och vårdhunden Piccolina.


Helene Skedebäck med dottern Isabella framför 4H-gården som är ett kärt utflyktsmål för gästerna på Sjöbrisen.