Bristande kunskap om rörelsestörningar
Rörelsestörningar är vanliga i olika faser av demenssjukdom. Det menar den holländska professorn Hans Hobbelen som föreläste vid Fysioterapeuternas utbildningsdag den 14 mars 2024.
Paratoni är en rörelsestörning som är mycket vanlig i sen fas av Alzheimers sjukdom. Men Hans Hobbelen, professor vid Hanze University of Applied Sciences i Groningen, berörde även rörelsestörningar som är vanliga i tidig fas av olika demenssjukdomar, och även innan diagnos ställs.
Behöver fördjupa kunskaperna
Många artiklar finns publicerade inom ämnet men kunskapen om dessa är förhållandevis begränsad, både hos fysioterapeuter och i det övriga vårdteamet. Han uppmanade fysioterapeuter att fördjupa sin kunskap och färdigheter inom demensområdet för att kunna ta plats och spela en viktig roll i vården och rehabiliteringen för personer med demenssjukdom.
Alltför ofta är fysioterapeutens bedömning att patienter med en demenssjukdom i medel till svår fas inte är samarbetsvillig, eller inte förmår delta i fysioterapeutisk rehabilitering. Fysioterapeuter behöver ta hänsyn till områdena relation, kommunikation, motorisk inlärning och miljö för att ge rätt förutsättningar för effektiv rehabilitering.
Bidra till ökad självständighet
Med rätt kunskap kan fysioterapeuter både vara en viktig del i vården och rehabiliteringen, och även bidra till ökad självständighet och livskvalitet genom hela demensförloppet.
Utbildningsdagen arrangerades av Sektionen för Äldres hälsa och hade temat Kropp och Knopp – fysioterapi för personer med kognitiv sjukdom.
Professor Hobbelen är ordförande för IPTOP, International Association of Physiotherapists working with Older People.
Text: Madelene Bruce Danielsson, Silviafysioterapeut
Paratoni är en rörelsestörning som är mycket vanlig i sen fas av Alzheimers sjukdom. Men Hans Hobbelen, professor vid Hanze University of Applied Sciences i Groningen, berörde även rörelsestörningar som är vanliga i tidig fas av olika demenssjukdomar, och även innan diagnos ställs.
Behöver fördjupa kunskaperna
Många artiklar finns publicerade inom ämnet men kunskapen om dessa är förhållandevis begränsad, både hos fysioterapeuter och i det övriga vårdteamet. Han uppmanade fysioterapeuter att fördjupa sin kunskap och färdigheter inom demensområdet för att kunna ta plats och spela en viktig roll i vården och rehabiliteringen för personer med demenssjukdom.
Alltför ofta är fysioterapeutens bedömning att patienter med en demenssjukdom i medel till svår fas inte är samarbetsvillig, eller inte förmår delta i fysioterapeutisk rehabilitering. Fysioterapeuter behöver ta hänsyn till områdena relation, kommunikation, motorisk inlärning och miljö för att ge rätt förutsättningar för effektiv rehabilitering.
Bidra till ökad självständighet
Med rätt kunskap kan fysioterapeuter både vara en viktig del i vården och rehabiliteringen, och även bidra till ökad självständighet och livskvalitet genom hela demensförloppet.
Utbildningsdagen arrangerades av Sektionen för Äldres hälsa och hade temat Kropp och Knopp – fysioterapi för personer med kognitiv sjukdom.
Professor Hobbelen är ordförande för IPTOP, International Association of Physiotherapists working with Older People.
Text: Madelene Bruce Danielsson, Silviafysioterapeut
Föreläsning om kognitiv sjukdom och rörelseförmåga
Hur kan det vara så svårt att gå om det är minnet det är fel på?
Den frågan ger Cristina Wångblad, leg fysioterapeut, svar på. Hon har i sitt arbete fördjupat sig i hur kognitiva sjukdomar påverkar rörelseförmågan.
Den 21 maj 2024 föreläste hon i ämnet på Svenska demensdagarna på Svenska mässan i Göteborg. Utbildningsradion spelade in föredraget, som du kan se via länken nedan.
Arrangör: Svenska nätverket för demenskunskap.
Här kan du se föreläsningen » (nytt fönster)
Hur kan det vara så svårt att gå om det är minnet det är fel på?
Den frågan ger Cristina Wångblad, leg fysioterapeut, svar på. Hon har i sitt arbete fördjupat sig i hur kognitiva sjukdomar påverkar rörelseförmågan.
Den 21 maj 2024 föreläste hon i ämnet på Svenska demensdagarna på Svenska mässan i Göteborg. Utbildningsradion spelade in föredraget, som du kan se via länken nedan.
Arrangör: Svenska nätverket för demenskunskap.
Här kan du se föreläsningen » (nytt fönster)
Nätverk
Nationellt nätverk
Fysioterapeuternas nationella demensnätverk drivs via Sektionen för Äldres hälsa inom professions- och fackförbundet Fysioterapeuterna. Det är i första hand ett mailnätverk öppet för medlemmar med intresse för demensfrågor. Nätverkets medlemmar ansvarar för kontakter och informationsutbyte samt att nätverket hålls levande.
Sedan 2018 är K
arin Nordell administratör för demensnätverket
– Min ambition är att skicka ett nyhetsbrev fyra gånger per år till nätverkets registrerade medlemmar. Innehållet i nyhetsbreven kommer att variera och jag tar gärna emot förslag från medlemmarna i nätverket gällande innehållet, säger hon.
Är du intresserade av att delta i demensnätverket? Skicka in en förfrågan om medlemskap till demensnatverket@hotmail.se. För mer information om nätverket och hur man gör för att bli medlem, gå in på Sektionen för Äldres Hälsas webb (nytt fönster)
Tvärprofessionellt nätverk
Svensk förening för kognitiv medicin (SFK) arbetar för att främja kommunikation, utbildning och forskning inom området kognitiv medicin. Nätverksträffar arrangeras en gång per år. En rad olika yrkesgrupper är representerade. Läs mer på SFK:s webb (nytt fönster)
Nationellt nätverk
Fysioterapeuternas nationella demensnätverk drivs via Sektionen för Äldres hälsa inom professions- och fackförbundet Fysioterapeuterna. Det är i första hand ett mailnätverk öppet för medlemmar med intresse för demensfrågor. Nätverkets medlemmar ansvarar för kontakter och informationsutbyte samt att nätverket hålls levande.
Sedan 2018 är Karin Nordell administratör för demensnätverket
– Min ambition är att skicka ett nyhetsbrev fyra gånger per år till nätverkets registrerade medlemmar. Innehållet i nyhetsbreven kommer att variera och jag tar gärna emot förslag från medlemmarna i nätverket gällande innehållet, säger hon.
Är du intresserade av att delta i demensnätverket? Skicka in en förfrågan om medlemskap till demensnatverket@hotmail.se. För mer information om nätverket och hur man gör för att bli medlem, gå in på Sektionen för Äldres Hälsas webb (nytt fönster)
Tvärprofessionellt nätverk
Svensk förening för kognitiv medicin (SFK) arbetar för att främja kommunikation, utbildning och forskning inom området kognitiv medicin. Nätverksträffar arrangeras en gång per år. En rad olika yrkesgrupper är representerade. Läs mer på SFK:s webb (nytt fönster)
Instrument kan avläsa problem vid förflyttningar
Varför klarar inte jag att hjälpa Agda att ta sig ur rullstolen när min arbetskamrat gör det? Frågan ställs nog då och då inom demensvården. En avhandling från Örebro universitet kan ha både svaret och lösningen.
Det är fysioterapeut Charlotta Thunborg som i sitt avhandlingsarbete har utvecklat och testat ett bedömningsinstrument för att analysera förflyttningar. Förflyttningar inom demensvården bygger ofta på en relation. Många vårdtagare behöver hjälp med att resa sig, sätta sig eller vända sig i sängen. Sådana situationer kan skapa stress inte bara hos den som tar emot hjälp.
– Det är inte ovanligt att undersköterskor säger att ”det fungerar när någon annan gör det”. De tycker de gör som de har lärt sig och förstår inte varför Agda klarar av att gå på toaletten när fysioterapeuten är med, men inte när de är ensamma med den demenssjuka personen, säger Charlotta Thunborg och fortsätter:
– Men beteendena i de båda situationerna kanske inte ser exakt likadana ut och instrumentet kan hjälpa till att upptäcka det.
Bedömningsinstrumentet innehåller totalt 17 frågor. Åtta av dem berör vårdtagaren och handlar om bland annat rörelsemönster, kroppskontroll och behov av stöd. Resten av frågorna kretsar kring vårdarens beteende; hur information ges, förmågan att hålla kontakt och anpassa sig till vårdtagaren.
I sin forskning har Charlotta Thunborg både intervjuat vårdpersonal och videofilmat olika situationer, till exempel när en vårdtagare vägrar att ta emot hjälp för att kunna förflytta sig. Genom att pröva olika åtgärder och mäta deras effekt kunde Charlotta Thunborg se när motståndet hos vårdtagaren minskade. Ett vanligt problem var till exempel att vårpersonalen erbjöd för många alternativ samtidigt.
– Genom att låta vårdaren gå ut en stund fick vårdtagaren möjlighet att göra en sak i taget. På så sätt ök
Varför klarar inte jag att hjälpa Agda att ta sig ur rullstolen när min arbetskamrat gör det? Frågan ställs nog då och då inom demensvården. En avhandling från Örebro universitet kan ha både svaret och lösningen.
Det är fysioterapeut Charlotta Thunborg som i sitt avhandlingsarbete har utvecklat och testat ett bedömningsinstrument för att analysera förflyttningar. Förflyttningar inom demensvården bygger ofta på en relation. Många vårdtagare behöver hjälp med att resa sig, sätta sig eller vända sig i sängen. Sådana situationer kan skapa stress inte bara hos den som tar emot hjälp.
– Det är inte ovanligt att undersköterskor säger att ”det fungerar när någon annan gör det”. De tycker de gör som de har lärt sig och förstår inte varför Agda klarar av att gå på toaletten när fysioterapeuten är med, men inte när de är ensamma med den demenssjuka personen, säger Charlotta Thunborg och fortsätter:
– Men beteendena i de båda situationerna kanske inte ser exakt likadana ut och instrumentet kan hjälpa till att upptäcka det.
Bedömningsinstrumentet innehåller totalt 17 frågor. Åtta av dem berör vårdtagaren och handlar om bland annat rörelsemönster, kroppskontroll och behov av stöd. Resten av frågorna kretsar kring vårdarens beteende; hur information ges, förmågan att hålla kontakt och anpassa sig till vårdtagaren.
I sin forskning har Charlotta Thunborg både intervjuat vårdpersonal och videofilmat olika situationer, till exempel när en vårdtagare vägrar att ta emot hjälp för att kunna förflytta sig. Genom att pröva olika åtgärder och mäta deras effekt kunde Charlotta Thunborg se när motståndet hos vårdtagaren minskade. Ett vanligt problem var till exempel att vårpersonalen erbjöd för många alternativ samtidigt.
– Genom att låta vårdaren gå ut en stund fick vårdtagaren möjlighet att göra en sak i taget. På så sätt ökade tilltron till den egna förmågan, något som gjorde det lättare att erbjuda hjälp på ett sätt som personen med demenssjukdom kunde ta emot, säger Charlotta Thunborg.
Bedömningsinstrumentet som Charlotta Thunborg testat är framtaget för forskningsändamål men kan även användas i den kliniska vardagen på demensboendet. Behovet av ett sådant instrument finns och hon har förhoppningar om att kunna utveckla en enklare och mer hanterbar version i framtiden.
– Arbetsterapeuter och fysioterapeuter arbetar ju ofta konsultativt i äldreomsorgen och jag tror att sådan förenklat bedömningsinstrument skulle vara efterfrågat till exempel när de handleder vårdpersonal, säger Charlotta Thunborg.
Magnus Westlander
Charlotta Thunborgs avhandling heter Exploring dementia care dyads' person transfer situations from a behavioral medicine perspective in physiotherapy: development of an assessment scale, länk till avhandlingen
Charlotta Thunborg, fysioterapeut, har testat ett bedömningsinstrument vid förflyttningar i demensvården.
Landets första Silviafysioterapeuter diplomeras
Den 18 april fick Sverige sina första Silviafysioterapeuter. En av dem var Emma Gard som diplomerades av Drottning Silvia efter att genomfört magisterutbildningen i demensvård vid Karolinska Institutet.
Efter två års studier, som inkluderar hennes vetenskapliga arbete om fallprevention, kan hon nu titulera sig Silviafysioterapeut. Svenskt Demenscentrum gratulerar.
– Tack! Det kändes stort men också pirrigt att få ta emot diplom av Drottningen, inför publik och allt runt omkring (se bild). Så det är nog först nu som jag börjat smälta det här, säger Emma Gard i telefon, dagen efter den högtidliga ceremonin i Bernadottebiblioteket, Kungliga slottet.
– Det har varit en fantastisk förmån att få fördjupa sig i demens, utifrån ett fysioterapeutiskt perspektiv, och samtidigt kunna tillämpa kunskaper direkt på sin arbetsplats. Det har gett en ökad trygghet och jag känner mig stärkt i min yrkesroll, säger hon.
Första kullen
Emma Gard tillhör den första kullen som tar examen från den tvååriga magisterutbildningen i demensvård. Den motsvarar 60 högskolepoäng och har tagits fram av Karolinska Institutet tillsammans med Silviahemmet.
Eftersom utbildningen är webbaserad och studietakten halvfart finns möjlighet att kombinera den med yrkesarbete eller, som det även blev i Emma Gards fall, små barn. Arbetsgivaren Aleris gav henne klartecken till att ägna en arbetsdag i veckan åt studierna.
– Men efter första terminen födde jag barn och blev föräldraledig. Det var rätt tufft att samtidigt plugga men det gick, mycket tack vare allt stöd från familjen, säger hon.
Överlag positiv
Emma Gard är överlag positiv till den webbaserade studieformen. De förinspelade föreläsningarna kunde hon ta del av när det passade. Videomöten med lärare och kurskamrater hölls regelbundet.
– Första gången j
Efter två års studier, som inkluderar hennes vetenskapliga arbete om fallprevention, kan hon nu titulera sig Silviafysioterapeut. Svenskt Demenscentrum gratulerar.
– Tack! Det kändes stort men också pirrigt att få ta emot diplom av Drottningen, inför publik och allt runt omkring (se bild). Så det är nog först nu som jag börjat smälta det här, säger Emma Gard i telefon, dagen efter den högtidliga ceremonin i Bernadottebiblioteket, Kungliga slottet.
– Det har varit en fantastisk förmån att få fördjupa sig i demens, utifrån ett fysioterapeutiskt perspektiv, och samtidigt kunna tillämpa kunskaper direkt på sin arbetsplats. Det har gett en ökad trygghet och jag känner mig stärkt i min yrkesroll, säger hon.
Första kullen
Emma Gard tillhör den första kullen som tar examen från den tvååriga magisterutbildningen i demensvård. Den motsvarar 60 högskolepoäng och har tagits fram av Karolinska Institutet tillsammans med Silviahemmet.
Eftersom utbildningen är webbaserad och studietakten halvfart finns möjlighet att kombinera den med yrkesarbete eller, som det även blev i Emma Gards fall, små barn. Arbetsgivaren Aleris gav henne klartecken till att ägna en arbetsdag i veckan åt studierna.
– Men efter första terminen födde jag barn och blev föräldraledig. Det var rätt tufft att samtidigt plugga men det gick, mycket tack vare allt stöd från familjen, säger hon.
Överlag positiv
Emma Gard är överlag positiv till den webbaserade studieformen. De förinspelade föreläsningarna kunde hon ta del av när det passade. Videomöten med lärare och kurskamrater hölls regelbundet.
– Första gången jag träffade kurskamraterna var i höstas, vid slutopponeringen av våra uppsatser. Tror det skulle vara positivt att ha en eller ett par gemensamma kursdagar redan i början av utbildningen så att man får träffa sina kurskamrater, säger hon.
Mer tid åt arbetet
Nu när utbildningen är över kan hon lägga ännu mer tid på sitt arbete på nyöppnade Salabacke Plaza. Det är ett modernt äldreboende där merparten av platserna är anpassade för personer med demenssjukdom. Bland medarbetarna finns flera Silviasystrar och Emma Gard ser goda möjligheter i miljön.
– Vi har hälsorum med gymutrustning och så finns två stora härliga takterasser. Där planerar jag att flytta ut en del aktiviteter under sommarhalvåret.
Rätt till fysisk aktivitet
– Fysisk aktivitet är viktigt hela livet och något alla ska ha rätt till. Vården måste anpassa sig så att även personer med demenssjukdom kan få utöva fysisk aktivitet utifrån sina förutsättningar, säger Emma Gard.
Den 18 april diplomerades även landets första Silvaarbetsterapeuter samt fyra nya Silvialäkare.
Magnus Westlander
Om två år är hon Silviafysioterapeut
I november startar en magisterutbildning i demensvård för arbetsterapeuter och fysioterapeuter vid Karolinska Institutet. Emma Gard ingår i den första elevkullen tack vare medel från Alzheimerfonden.
– Det ska bli spännande. Som ensam fysioterapeut på ett stort demensboende finns mycket att göra. Jag hoppas på att utbildningen kan ge mig en del vägledning om vad som bör prioriteras, vilka insatser som det finns evidens för.
Sedan fem år tillbaka är Emma Gard verksam på Årstagården, ett demenscenter i Uppsala med växelvård, korttidsplatser och permanent boende. Som fysioterapeut handleder hon personal och arbetar med fallprevention.
Liten plats i grundutbildningarna
I grundutbildningen hade demenssjukdomar en undanskyms plats. Men genom Aleris, som driver Årstagården, har Emma Gard fått möjlighet att förkovra sig i demens, bland annat genom kurser på Silviahemmet. Hon har även genomgått Svenskt Demenscentrums ABC-utbildningar.
Den nya magisterutbildningen på Karolinska Institutet fick hon höra talas om genom det nationella nätverket för fysioterapeuter i demensvården.
– Min chef stöttade mig och tyckte att jag skulle gå den. Nu kommer jag att varje vecka få ägna en arbetsdag, kanske två, åt studier. Men det är Alzheimerfonden som gått in och och finansierat min utbildningsavgift, säger Emma Gard.
Kombinera studier med arbete
Utbildningen är den första i demensvård på magisternivå för arbetsterapeuter och fysioterapeuter i Sverige. Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska Institutet har i samarbete med Silviahemmet tagit fram utbildningen som är på 60 högskolepoäng (halvfart i två år).
Att den är helt webbaserad underlättar att kombinera studierna med arbete. Ändå var det länge trögt med ansökningar till utbildningen berättar Kristoffer Mörtsjö, projektkoordinator på Karolin
– Det ska bli spännande. Som ensam fysioterapeut på ett stort demensboende finns mycket att göra. Jag hoppas på att utbildningen kan ge mig en del vägledning om vad som bör prioriteras, vilka insatser som det finns evidens för.
Sedan fem år tillbaka är Emma Gard verksam på Årstagården, ett demenscenter i Uppsala med växelvård, korttidsplatser och permanent boende. Som fysioterapeut handleder hon personal och arbetar med fallprevention.
Liten plats i grundutbildningarna
I grundutbildningen hade demenssjukdomar en undanskyms plats. Men genom Aleris, som driver Årstagården, har Emma Gard fått möjlighet att förkovra sig i demens, bland annat genom kurser på Silviahemmet. Hon har även genomgått Svenskt Demenscentrums ABC-utbildningar.
Den nya magisterutbildningen på Karolinska Institutet fick hon höra talas om genom det nationella nätverket för fysioterapeuter i demensvården.
– Min chef stöttade mig och tyckte att jag skulle gå den. Nu kommer jag att varje vecka få ägna en arbetsdag, kanske två, åt studier. Men det är Alzheimerfonden som gått in och och finansierat min utbildningsavgift, säger Emma Gard.
Kombinera studier med arbete
Utbildningen är den första i demensvård på magisternivå för arbetsterapeuter och fysioterapeuter i Sverige. Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska Institutet har i samarbete med Silviahemmet tagit fram utbildningen som är på 60 högskolepoäng (halvfart i två år).
Att den är helt webbaserad underlättar att kombinera studierna med arbete. Ändå var det länge trögt med ansökningar till utbildningen berättar Kristoffer Mörtsjö, projektkoordinator på Karolinska Institutet.
– Intresset har varit stort bland både arbetsterapeuter och fysioterapeuter men många har uppgett att arbetsgivaren inte klarar av att betala för utbildningen, säger han.
Tolv börjar i höst
Av de tolv som påbörjar magisterutbildningen i höst finansierar Alzheimerfonden hela utbildningsavgiften för tio elever.
– Det är naturligtvis glädjande och generöst av Alzheimerfonden. Samtidigt är det beklagligt att så få arbetsgivare inte kan skjuta till medel för denna uppdragsutbildning, de har ju ansvar för personalens kompetensutveckling, säger Kristoffer Mörtsjö.
Sedan tidigare finns vidareutbildningar i demensvård på högskolenivå för undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Efter godkänd examen har de kunnat titulera sig Silviasyster, Silviasjuksköterska respektive Silvialäkare.
Avslutas med högtidlig ceremoni
Även Emma Gard kommer att få närvara vid en högtidlig ceremoni och ta emot diplom ur Drottningens hand. Men först väntar två års studier, inklusive ett vetenskapligt uppsatsarbete.
– Har inte bestämt uppsatsämne ännu men kanske blir det något om fallprevention – det ligger mig varmt om hjärtat, säger Emma Gard som, om studierna går som det ska, kan titulera sig Silviafysioterapeut om två år.
Magnus Westlander
Sjukgymnastens roll oklar för äldre invandrare
Missförstånd kan lätt uppstå i mötet mellan äldre invandrare och sjukgymnaster vilket kan påverka behandlingsresultatet. Det visar en pilotstudie kring sjukgymnasters upplevelser i samband med behandling av äldre patienter med invandrarbakgrund.
– Ett problem är att sjukgymnastens roll ofta är oklar för patienterna som inte vet vad de kan förvänta sig av behandlingen, säger sjukgymnast Javad Ghannad vid Migrationsskolan på Minneskliniken vid Skånes Universitetssjukhus, SUS.
En viktig förutsättning för en framgångsrik behandling är att den behandlande sjukgymnasten har förståelse för patientens behov och resurser och att patienten har kunskap om vilken hjälp sjukgymnasten kan ge. Den aktuella studien visar att det inte är självklart att dessa viktiga förutsättningar finns på plats när äldre invandrare och sjukgymnaster möts.
Javad Ghannad har intervjuat elva sjukgymnaster som ger en bild av sina upplevelser av möten med äldre invandrare och på vilket sätt mötet påverkar behandlingsresultatet. Vissa av patienterna hade en demensdiagnos, men andra bar på tydliga symtom på demens utan att ha fått någon diagnos.
– Det kan bero på att äldre invandrare kanske inte utreds för demens i samma utsträckning som patienter med svensk bakgrund, säger Javad Ghannad och menar att det i sin tur kan bero på kulturella skillnader i synen på åldrade och demens.
– Men även kommunikationssvårigheter och brist på lämpliga testmetoder för att utreda den kognitiva förmågan hos äldre invandrare kan spela roll.
Gemensamt för sjukgymnasterna i studien är att de arbetar i en kommunal verksamhet i en invandrartät ort i södra Skåne och att de är kvinnor.
Från deltagarnas svar kan Javad Ghannad identifiera några områden där det lätt uppstår problem. Ett sådant är patienternas diffusa uppfattningar om vad en sjukgymnast egentligen arbeta
Missförstånd kan lätt uppstå i mötet mellan äldre invandrare och sjukgymnaster vilket kan påverka behandlingsresultatet. Det visar en pilotstudie kring sjukgymnasters upplevelser i samband med behandling av äldre patienter med invandrarbakgrund.
– Ett problem är att sjukgymnastens roll ofta är oklar för patienterna som inte vet vad de kan förvänta sig av behandlingen, säger sjukgymnast Javad Ghannad vid Migrationsskolan på Minneskliniken vid Skånes Universitetssjukhus, SUS.
En viktig förutsättning för en framgångsrik behandling är att den behandlande sjukgymnasten har förståelse för patientens behov och resurser och att patienten har kunskap om vilken hjälp sjukgymnasten kan ge. Den aktuella studien visar att det inte är självklart att dessa viktiga förutsättningar finns på plats när äldre invandrare och sjukgymnaster möts.
Javad Ghannad har intervjuat elva sjukgymnaster som ger en bild av sina upplevelser av möten med äldre invandrare och på vilket sätt mötet påverkar behandlingsresultatet. Vissa av patienterna hade en demensdiagnos, men andra bar på tydliga symtom på demens utan att ha fått någon diagnos.
– Det kan bero på att äldre invandrare kanske inte utreds för demens i samma utsträckning som patienter med svensk bakgrund, säger Javad Ghannad och menar att det i sin tur kan bero på kulturella skillnader i synen på åldrade och demens.
– Men även kommunikationssvårigheter och brist på lämpliga testmetoder för att utreda den kognitiva förmågan hos äldre invandrare kan spela roll.
Gemensamt för sjukgymnasterna i studien är att de arbetar i en kommunal verksamhet i en invandrartät ort i södra Skåne och att de är kvinnor.
Från deltagarnas svar kan Javad Ghannad identifiera några områden där det lätt uppstår problem. Ett sådant är patienternas diffusa uppfattningar om vad en sjukgymnast egentligen arbetar med och vad de kan förvänta sig av behandlingen.
– Sjukgymnastik eller fysioterapi betyder olika saker i olika länder och vi sjukgymnaster behöver tydliggöra vår roll och berätta för patienterna vid sjukgymnastik i Sverige innebär så de inte får orimliga förväntningar på vården.
Som vid så många andra möten mellan invandrare och infödda svenska är det olikheterna mellan kulturerna som behöver förklaras. Iranskfödde Javad Ghannad har utbildat sig i Sverige. Han ger ett exempel på hur synen på sjukgymnastik och rehabilitering och hur den ska utföras skiljer sig åt mellan de båda länderna.
– I Iran ger sjukgymnastiken ofta passiva behandlingar i form av akupunktur, ultraljud eller TENS. Här i Sverige är sjukgymnaster koncentrerade på den funktionella träningen som blir en del av patientens dagliga aktivitet och hjälper patienten att bli självständig. Målet är att få brukarna att göra så mycket de kan av sin dagliga livsföring.
Just målet med behandlingen är ett annat område där problem kan visa sig. Då patienten är en äldre invandrare, som betraktar sig som gammal och sjuk och därför inte ska ”arbeta” med att laga mat, städa och liknande, är det särskilt angeläget att vårdpersonal och patient är överens om behandlingsmålen för att undvika konflikter.
Det är vanligt att äldre invandrare vårdas av sina familjer och i samband med sjukvårdsbesök följer ofta anhöriga med patienten för att tolka och föra deras talan. De anhöriga uppfattas av sjukgymnasterna oftast som en viktig resurs som kan hjälpa patienten med träningen. Men de anhöriga ses också som ett hinder i de fall där de exempelvis ger en annan bild av patientens situation än patienten själv. Det gör det svårt för vårdpersonalen att skapa sig en korrekt bild av patientens verkliga hjälpbehov.
Trots dessa problem visat studien att det inte var självklart att alltid använda professionella tolkar i samband med patientbesök. Det förvånar Javad Ghannad.
– Jag anser att tolkar är att föredra före anhöriga, men jag tycker samtidigt att tolkarna behöver få mer kunskap om hur sjukvården är organiserad och vilken roll de egentligen har när de tolkar åt en patient.
Svårigheter med språket kan också vara anledningen till att sjukgymnasterna i undersökningen ibland hade en känsla av att deras patienter överdrev sin smärta. Patienterna har svårt för att hitta de rätta orden och använder sig istället av kroppsspråk och enkla uttryck som aj.
Även om studien är begränsad menar Javad Ghannad att den lyfter fram problem som kan uppstå i mötet mellan vårdpersonal och äldre invandrare. Han tror att personalen skulle ha nytta av utbildningsinsatser som ökar förståelsen och kunskapen om hur patienter från andra kulturer bör bemötas. Det skulle också vara värdefullt att ingå i nätverk där personalen får möjlighet att diskutera problem som uppstår i dessa situationer och inte minst lära av varandra.
– Jag hoppas att studien blir ett första steg i en process som gör att mötet mellan sjukgymnaster och den här gruppen av patienter blir bättre och att det ökar möjligheterna till ett lyckat behandlingsresultat.
Set Mattsson
Javad Ghannad har intervjuat sjukgymnaster om att möta äldre invandrare.