ARBETA MED DEMENS

En boende sparkade och spottade på personal i samband med omvårdnad. Det skrevs ofta avvikelserapporter. Mannen ifråga hade vaskulär demens, Parkinson och var rullstolsburen. Han fick hjälp med nästan all ADL. Han var i riskzonen för undernäring och hade trycksår på båda hälarna.

– När jag började arbeta på enheten var den mycket illa skött, man kan tala om vanvård, berättar sjuksköterskan som flera gånger i veckan lade om mannens sår.

Efter en tillsyn kritiserades enheten för att det inte gjordes riskbedömningar ur arbetsmiljöperspektiv. Det visade sig att det saknades fasta rutiner och att var och en gjorde på sitt sätt. Det stod snart klart att det var detta som mannens aggressivitet bottnade i. Han kände sig varken sedd eller delaktig och samarbetade inte.

– En ny chef hade tillträtt och vi diskuterade olika lösningar, berättar sjuksköterskan som parallellt utbildade sig till BPSD-administratör.

Nya rutiner infördes på morgnarna. Varje dag gick först en person in till mannen och hälsade god morgon. Hon eller han drog upp persiennerna och gick sedan ut ur rummet. Fem minuter senare gick två personer in till den boende. De hade då i förväg bestämt vem som skulle prata med honom i samband med omvårdnaden och eventuell sårvård. Det var ett absolut krav att de här rutinerna skulle följas varje dag. Några andra ändringar gjordes inte.

Sex månader senare hade såret läkt på ena hälen, mannen hade ökat i vikt och han var inte längre våldsam. För det mesta satt han nykammad och nyrakad och åt sin frukost själv i matsalen med god aptit och ett leende på läpparna. Efter ytterligare någon månad hade även det andra såret läkt.

– Det var en framgångssaga, säger sjuksköterskan. 

Det viktigaste var att all personal gjorde likadant varje dag. De talade också långsamt och informerade med korta meningar, en sak i taget. Mannen kände sig sedd, delaktig och samarbetade. 

– För mig blev det så tydligt att allt hänger ihop. BPSD-symptomen minskade kraftigt, såren läkte och det fanns inte längre någon risk för undernäring. Den boendes livskvalitet blev bättre. Samtidigt förbättrades personalens arbetsmiljö och man började tänka mer som ett team.

Fullt stöd från chefen var också en framgångsfaktor och en förutsättning, understryker sjuksköterskan.

MoCA står för The Montreal Cognitive Assessment och är ett snabbt bedömningsinstrument som används vid utredning av misstänkt demenssjukdom. Det är ett globalt test som mäter uppmärksamhet, exekutiva funktioner, minne, språklig förmåga, visuokonstruktiva förmågor, abstrakt tänkande, räkneförmåga och tids- och rumsorientering.

I Socialstyrelsens nationella riktlinjer rekommenderas (prioritet 5) i basala demensutredningar för att öka möjligheten att ställa korrekt diagnos och då tillståndet har måttlig svårighetsgrad.

MoCA – en instruktionsfilm för testledare

”Jag är jättenöjd så här långt.” Det säger Katrin Lilius som går Demensutbildning för biståndshandläggare på Sophiahemmets högskola. Kursen som hålls för första gången har tagits fram i samarbete med Silviahemmet.

Katrin Lilius är en av 20 biståndshandläggare som ingår i den första kullen. I sitt arbete på beställarenheten i Stockholmsstadsdelen Hässelby–Vällingby möter hon så gott som dagligen personer med demenssjukdom. Varför har hon valt att gå kursen?

– Jag kände att jag behövde lära mig mer om demenssjukdomar; hur de yttrar sig och vilka svårigheter de som drabbas får. Kunskap är nödvändigt för att du som biståndshandläggare ska kunna få en så bra helhetsbild som möjligt. Du behöver känna till vilka typer av hjälpmedel som finns och mycket annat för att kunna samordna insatser med landsting, arbetsterapeuter och andra yrkesgrupper, säger Katrin Lilius

Kursledaren Åsa Craftman, sjuksköterska och lektor vid Sophiahemmet högskola, har själv en bakgrund som biståndshandläggare. Av egen erfarenhet vet hon hur svårt arbetet kan vara svårt. 

– Som biståndshandläggare träffar du ofta personen en kort tid, en person som vill upprätthålla sin värdighet och kanske inte gärna talar om allt hon inte längre klara av. Sedan har du de olika lagstiftningarna och sjukvårdspersonalen ofta felaktiga förväntningar på grund av okunskap om socialtjänstlagen. 

Åsa Craftman vill att biståndshandläggare ses som en del av teamet runt personen. Men då behövs god kunskap om hela sjukdomsresan, något som kursen Demensutbildning för biståndshandläggare ska ge.

– Hur är det att leva med en person med demens, hur bemöter man en person som inte kan uttrycka sina behov och vilken betydelse har miljön – det är bara några frågor som kursen behandlar, säger hon.

Kursen motsvarar 7,5 högskolepoäng och är webbaserad, bortsett från några tillfällen då deltagarna träffas på Silviahemmet eller Sophiahemmet högskola. Under de båda introduktionsdagarna i januari fick Katrin Liliusmöta Drottning Silvia som även delar ut diplom efter godkänd kurs.

– Det kändes faktiskt väldigt fint och underströk att det här är en viktig kurs. Jag går den tillsamman med tre arbetskamrater på beställarenheten och hoppas att vi sedan kan hjälpas åt att förmedla kunskaper till våra kollegor, säger Katrin Lilius.

Magnus Westlander

Tommy flyttade in till vårt boende efter att ha blivit omplacerad från ett annat. När han kom till oss var han mager, rädd, spänd och redo att försvara sig om någon rörde honom. Nästan all tillit till andra människor tycktes ha gått förlorad. För oss var målet att åter bygga upp hans tillit och hjälpa honom att känna sig trygg, värdig och behandlad med respekt.

Vi arbetade i ett litet team som sakta bekantade sig med Tommy. Första kvällen satt vi bara nära varandra, han och jag, inne på hans rum. Vi pratade inte så mycket, tittade mest på TV och lite på varandra. Vi log, fikade och när jag såg att han blev trött frågade jag om jag fick hjälpa honom till sängen. Det fick jag men jag fick inte röra hans kläder eller hans skor som han behöll på. Tommy hade med sig sin katt som betydde väldigt mycket för honom. Jag talade om att dörren stod på glänt så att katten kunde komma in när den ville.

Tommy sov bra hela natten. På morgonen kom jag tillbaka för att hjälpa honom med morgonsysslorna. Efter att ha lugnt frågat om han sovit gott berättade jag att jag tagit med mig lite fika. Jag fick inget svar men Tommy blev glad. Han följde mig med blicken när han fikade. Jag insåg att det var viktigt för honom att hela tiden tala om vad jag gjorde och tänkte göra. Morgonsysslorna tog lång tid men gick bra. Jag fick hjälpa honom att ta sig upp ur sängen och han märkte att jag lät honom styra takten.

Ibland fick vi raka honom med rakapparat, ibland med hyvel då Tommy tyckte ljudet från rakapparaten var obehagligt. Andra gånger fick vi inte raka honom alls. Ibland var det helt ok att byta inkontinenshjälpmedel, ibland hittade vi på enkla tricks som fick honom att acceptera hjälpen med intimhygien. Men Tommy hade stor integritet och var rädd för att blotta sig inför andra så vissa gånger fick vi inte hjälpa honom alls. Det var bara att acceptera och försöka igen lite senare.

Så här fortsatte vår resa tillsammans. Tommys tillit till oss stärktes sakta. Allt oftare tillät han kroppslig beröring utan att gå i försvar – han lärda sig att det var han som fick bestämma takten. Till slut satt han ute i matsalen med de andra. Aptiten kom tillbaka och han gick sakta men säkert upp i vikt. Tommy började skratta och le och delta i sociala aktiviteter.

Den personcenterande omvårdnad som vi personal hela tiden fokuserade på gjorde stor skillnad för Tommy. Hans situation fick mig att på allvar inse tyngden i en demensvård utan tvång och begränsningar och hur stor betydelse den kan han i en demenssjuk människas liv.

Att arbeta personcentrerat och att nå nollvisionen är något som vi ständigt diskuterar. Vi strävar också efter att öka självbestämmandet för våra boende. Därför började vi diskutera användningen av sänggrindar.

Några av de boende vill ha sänggrind, andra vill ha det ibland eller inte alls. Förr drogs sänggrindarna ibland upp utan särskild eftertanke. Syftet var förstås att hindra fallolyckor. Men när någon tar sig över sänggrindarna blir det tvärtom väldigt svåra fall. Risken är också att de boende känner sig instängda, vilket kan vara en förfärlig känsla.

När en ny boende flyttar in hos oss startar numera ett ”detektivarbete” för att lära känna personen, bland annat görs en riskanalys för fall. Vi har också börjat fästa sänggrindarna i nedfällt läge med hjälp av buntband. För att kunna dra upp upp dem måste buntbanden klippas av. Det ska dessutom dokumenteras. Detta förhindrar att de dras upp slentrianmässigt hos de som inte vill ha grinden uppe. Fallolyckorna har inte ökat sedan vi började med buntband.

Om fallrisken är stor finns alternativet att använda golvlarm men inte heller det ska användas slentrianmässigt.