ARBETA MED DEMENS

I Flensburg öppnar Tysklands andra demensvänliga sjukhusavdelning, inspirerad av Silviahemmets vårdfilosofi. ”Station Silvia” heter avdelningen som finns på akutsjukhuset St Franziskus.

Höftfrakturer, hjärtproblem och stroke är några vanliga orsaker till att äldre behöver läggas in på sjukhus. Många av dem har dessutom en demenssjukdom.

– Var tredje patient som kommer in på grund av bruten höftled har också demens, säger Klaus Weil, chef och överläkare för geriatriska kliniken på St Franziskussjukhuset.

Den vanliga sjukhusmiljön kan vara skrämmande för demenssjuka patienter som riskerar att bli sämre i sin demens under sjukhusvistelsen.

– Vi vill därför skapa ett demensvänligt sjukhus, säger Klaus Weil.

Och hittills verkar patienter, anhöriga och personal vara nöjda. Station Silvia – uppkallad efter vår Drottning – har tagit emot patienter sedan i oktober men invigdes först nu i januari. Under ceremonin lyfte Flensburgs överborgmästare Simon Faber och flera andra talare fram svenska Silviahemmets vårdfilosofi som en förebild.

– De som arbetar på Station Silvia har lärt sig förstå ”dementiska”, säger Marie-Luise Strobach, överläkare, och skrattar. Det vill säga att det är vi i personalen som måste försöka förstå patienten.

Hon är en av dem som utbildat sig på Silviahemmet och som sedan i sin tur vidareutbildar personal på geriatrikkliniken om demens.

– Patienter med demens blir speciellt störda och förvirrade av hur det går till på sjukhus. Därför har vi försökt skapa en familjelik, hemlik atmosfär och en fast daglig struktur.

Station Silvia har tio platser, sex i tvåbäddsrum och fyra i enkelrum. Patienterna har, förutom den sjukdom som orsakar sjukhusvistelsen, mild eller medelsvår demens. Sängarna står längs väggen, eftersom det ger ökad trygghetskänsla. Kontrastfärger gör det lättare att hitta. På dörrarna finns samma bild, på gäss eller andra djur, både på in och utsidan för att underlätta orienteringen.

Belysningen i de allmänna utrymmena är speciell, den kan inte regleras manuellt. Den följer dygnets rytm. Det är ljusare på morgnarna och dagen, sedan dämpas ljuset. Helt mörkt blir det dock aldrig.

I det multiprofessionella vårdteamet ingår läkare, sjuksköterska, arbetsterapeut, fysioterapeut och neuropsykolog, dessutom så kallade alltagsbegleiters som annars bara finns på tyska äldreboenden. De har inga sjukvårdsuppgifter utan tillbringar dagen med patienterna; äter med dem och ser till att det finns något att sysselsätta sig med. Det kan vara sång, spela spel eller annat som intresserar.

Wenke Rost, ansvarig sjuksköterska på avdelningen, jobbade tidigare på kirurgen och tycker skillnaden är stor.

Wenke Rost

– Jag hade inte trott att jag skulle vilja arbeta på en avdelning med demenssjuka, säger hon. Men det är fantastiskt att se hur lyckliga patienterna blir när de blir förstådda. Det är också ett helt annat lugn här. Vi försöker se till så att det är så få olika personer runt patienterna som möjligt.

I genomsnitt är patienterna på Station Silvia i två och en halv vecka, vilket innebär att det är en utmaning att hinna lära känna var och en. Socialarbetare ingår också i teamet och har nära kontakt med de anhöriga. Nya patienter ”skolas in” och anhöriga kan sova över om det behövs.

– Anhöriga är också en del av teamet, säger Marie-Luise Strobach.

Dörrarna är inte låsta men ingen patient har hittills gått härifrån.

– Vi har optiska gränser istället för lås, säger Klaus Weil och pekar på mörkare fält i golvet framför ytterdörrarna. Dörrarna är dessutom målade i samma färg som väggen, vilket kan göra dem lite svårare att upptäcka.

Den personal som arbetar här har själva valt det. Först var det inte så lätt att hitta personal, men nu vill fler och fler arbeta på Station Silvia, säger Klaus Weil.

Vad är den största skillnaden mellan Station Silvia och en vanlig sjukhusavdelning?

– Den intensiva kommunikationen, personalen sinsemellan, mellan personal och anhöriga, och med patienterna. Och att det är lugnare. Vi försöker flytta patienterna så lite som möjligt och göra undersökningar här på avdelningen, säger Klaus Weil.

St Franziskus sjukhus drivs av malteserorden som även driver sjukhuset St Hildegardis i Köln där den första Station Silvia öppnades för fem år sedan. I Flensburg finns även vidare ambitioner. Ministerpresident Torsten Albig, ”regeringschef” i delstaten Schleswig Holstein, som klippte bandet vid invigningen vill göra hela samhället demensvänligt.

– Alla ska ha baskunskap om vad sjukdomen innebär. Så om en äldre person vill betala med en knapp på bussen ska det gå bra, sade han.

Ett nätverk har bildats i Flensburg för att skapa en demensvänlig stad.

Kari Molin, frilansjournalist 

Anhörigkonsulenter ger råd och stöd till anhöriga och finns numera på de flesta håll i landet. Två av dem samarbetar över Stockholms stadsdelsgränser.

– Vi ordnar allt från utbildning av personal till anhöriggrupper och utflykter tillsammans, säger Birgitta Livgård Andersson och Marianne Flynner, anhörigkonsulenter verksamma i Farsta respektive Enskede-Årsta-Vantör.

Både poängterar hur viktigt det är att få sätta ord på det som är svårt. Därför håller de i flera grupper för anhöriga till demenssjuka. De vars make eller sambo är över 65 år går tillsammans medan vuxna barn bildar en egen grupp. Den senare är förlagd till kvällstid eftersom deltagarna i regel är yrkesverksamma.

– Vad som tas upp kan variera något men information om demenssjukdomarna och om bemötande är givna teman. Juridiska frågor kommer ofta upp, säger Birgitta Livgård Andersson.

Grupperna får besök av biståndshandläggare som informerar om vilken hjälp man kan söka. En arbetsterapeut berättar om hjälpmedel, främst vilka kognitiva hjälpmedel som finns. Även sjukgymnast och distriktssköterska brukar besöka grupperna. Varje träff varar i två timmar, där den första timmen ägnas åt information.

– Den andra timmen sker det väldigt viktiga delandet av erfarenheter, säger Marianne Flynner. Vi brukar låta en liten sten gå runt så att det blir någorlunda rättvist och alla hinner tala.

– Detta att upptäcka att jag inte är ensam, att höra någon annan berätta och tänka "jo, sådär har jag det också". Det och att få sätta ord på det svåra är nästan det viktigaste med träffarna, säger Birgitta Livgård Andersson.

De anhöriga i gruppen är i olika skeden. En del har sina närstående på ett äldreboende medan andra inte har några insatser alls ännu. Deltagarna kan tipsa varandra, "så här gjorde jag".

När en anhörig hör av sig för första gången vill anhörigkonsulenterna gärna ordna ett möte.

– Det är bra med en personlig kontakt. Vad jag sedan kan hjälpa till med beror på den enskildes speciella behov, säger Birgitta Livgård Andersson.

Alla får ett anhörigvårdarkort där man skriver att man hjälper en närstående. Om det skulle hända den friska parten något måste det finnas en person att kontakta. Men vem är egentligen anhörig?

– Det är var och en som själv bestämmer om man är anhörig, säger Birgitta Livgård Andersson. Det handlar om personer som hjälper, stödjer eller vårdar. Det kan vara make, son, grannar eller vänner.

Det är ofta en fördel att möta även den sjuke närstående. Därför går Birgitta Livgård Andersson och Marianne Flynner gärna på hembesök. De kan hjälpa till att motivera att ta emot hjälp, för det är mycket vanligt att sjukdomen medför att man säger ”nej tack, jag klarar mig själv”. Det kan också vara svårt att förklara vad hjälpen innebär, bland annat dagverksamhet är ett abstrakt begrepp.

– Jag kan göra flera hembesök först och sedan kan vi åka tillsammans, den som är sjuk, den anhörige och jag till dagverksamheten, säger Marianne Flynner.

Det handlar inte bara om att ”skola in” den som är sjuk, det är också vanligt att anhöriga har svårt att släppa taget. Dagverksamhet är ofta en bra första kontakt med omsorgen, menar de. Den anhörige får då också lite ledig tid för att läsa en bok eller städa.

– Sedan kanske man vågar ta steget och ansöka om avlösning. Då måste man släppa in en främmande person i sitt hem. Det kan vara svårt särskit för äldre som tycker att de ska klara sig själva, de har ju lovat i nöd och lust…, säger Birgitta Livgård Andersson.

I Stockholm har anhöriga rätt till avgiftsfri avlösning 16 timmar per månad men det krävs ett biståndsbeslut.

– Vi får ofta jobba mycket med detta att de anhöriga ska känna att det de gör är tillräckligt, säger Birgitta Livgård Andersson. I grupperna pratar också vi mycket om att hitta strategier för att orka med.

De försöker också stötta anhöriga i att inte vänta för länge med att söka hjälp. Det gäller för anhöriga att tänka på sig själva för att alls orka fortsätta. Anhörigkonsulenten kan även vara med när biståndshandläggaren kommer hem.

– Det kan vara bra att vi är två så kan jag till exempel avleda den som är sjuk och ta henne åt sidan en stund. Man vill ju inte kränka sin fru med att säga att hon inte kan duscha själv eller bara spiller, säger Birgitta Livgård Andersson.

Har ni några råd till anhöriga när situationen blir ohållbar och det är dags för flytt till ett särskilt boende?

– Jag tycker de ska åka runt och titta på flera boenden. Och så tycker jag de ska tänka efter vad som varit viktigt i livet för den närstående. Den som alltid haft katt kanske kan bo någonstans där man har husdjur, säger Birgitta Livgård Andersson.

– Tänk också på hur du blir bemött som anhörig, om du blir sedd och lyssnad till.

Kari Molin

Missförstånd kan lätt uppstå i mötet mellan äldre invandrare och sjukgymnaster vilket kan påverka behandlingsresultatet. Det visar en pilotstudie kring sjukgymnasters upplevelser i samband med behandling av äldre patienter med invandrarbakgrund.

– Ett problem är att sjukgymnastens roll ofta är oklar för patienterna som inte vet vad de kan förvänta sig av behandlingen, säger sjukgymnast Javad Ghannad vid Migrationsskolan på Minneskliniken vid Skånes Universitetssjukhus, SUS.

En viktig förutsättning för en framgångsrik behandling är att den behandlande sjukgymnasten har förståelse för patientens behov och resurser och att patienten har kunskap om vilken hjälp sjukgymnasten kan ge. Den aktuella studien visar att det inte är självklart att dessa viktiga förutsättningar finns på plats när äldre invandrare och sjukgymnaster möts.

Javad Ghannad har intervjuat elva sjukgymnaster som ger en bild av sina upplevelser av möten med äldre invandrare och på vilket sätt mötet påverkar behandlingsresultatet. Vissa av patienterna hade en demensdiagnos, men andra bar på tydliga symtom på demens utan att ha fått någon diagnos.

– Det kan bero på att äldre invandrare kanske inte utreds för demens i samma utsträckning som patienter med svensk bakgrund, säger Javad Ghannad och menar att det i sin tur kan bero på kulturella skillnader i synen på åldrade och demens.

– Men även kommunikationssvårigheter och brist på lämpliga testmetoder för att utreda den kognitiva förmågan hos äldre invandrare kan spela roll.

Gemensamt för sjukgymnasterna i studien är att de arbetar i en kommunal verksamhet i en invandrartät ort i södra Skåne och att de är kvinnor.

Från deltagarnas svar kan Javad Ghannad identifiera några områden där det lätt uppstår problem. Ett sådant är patienternas diffusa uppfattningar om vad en sjukgymnast egentligen arbetar med och vad de kan förvänta sig av behandlingen.

– Sjukgymnastik eller fysioterapi betyder olika saker i olika länder och vi sjukgymnaster behöver tydliggöra vår roll och berätta för patienterna vid sjukgymnastik i Sverige innebär så de inte får orimliga förväntningar på vården.

Som vid så många andra möten mellan invandrare och infödda svenska är det olikheterna mellan kulturerna som behöver förklaras. Iranskfödde Javad Ghannad har utbildat sig i Sverige. Han ger ett exempel på hur synen på sjukgymnastik och rehabilitering och hur den ska utföras skiljer sig åt mellan de båda länderna.

– I Iran ger sjukgymnastiken ofta passiva behandlingar i form av akupunktur, ultraljud eller TENS. Här i Sverige är sjukgymnaster koncentrerade på den funktionella träningen som blir en del av patientens dagliga aktivitet och hjälper patienten att bli självständig. Målet är att få brukarna att göra så mycket de kan av sin dagliga livsföring.

Just målet med behandlingen är ett annat område där problem kan visa sig. Då patienten är en äldre invandrare, som betraktar sig som gammal och sjuk och därför inte ska ”arbeta” med att laga mat, städa och liknande, är det särskilt angeläget att vårdpersonal och patient är överens om behandlingsmålen för att undvika konflikter.

Det är vanligt att äldre invandrare vårdas av sina familjer och i samband med sjukvårdsbesök följer ofta anhöriga med patienten för att tolka och föra deras talan. De anhöriga uppfattas av sjukgymnasterna oftast som en viktig resurs som kan hjälpa patienten med träningen. Men de anhöriga ses också som ett hinder i de fall där de exempelvis ger en annan bild av patientens situation än patienten själv. Det gör det svårt för vårdpersonalen att skapa sig en korrekt bild av patientens verkliga hjälpbehov.

Trots dessa problem visat studien att det inte var självklart att alltid använda professionella tolkar i samband med patientbesök. Det förvånar Javad Ghannad.

– Jag anser att tolkar är att föredra före anhöriga, men jag tycker samtidigt att tolkarna behöver få mer kunskap om hur sjukvården är organiserad och vilken roll de egentligen har när de tolkar åt en patient.

Svårigheter med språket kan också vara anledningen till att sjukgymnasterna i undersökningen ibland hade en känsla av att deras patienter överdrev sin smärta. Patienterna har svårt för att hitta de rätta orden och använder sig istället av kroppsspråk och enkla uttryck som aj.

Även om studien är begränsad menar Javad Ghannad att den lyfter fram problem som kan uppstå i mötet mellan vårdpersonal och äldre invandrare. Han tror att personalen skulle ha nytta av utbildningsinsatser som ökar förståelsen och kunskapen om hur patienter från andra kulturer bör bemötas. Det skulle också vara värdefullt att ingå i nätverk där personalen får möjlighet att diskutera problem som uppstår i dessa situationer och inte minst lära av varandra.

– Jag hoppas att studien blir ett första steg i en process som gör att mötet mellan sjukgymnaster och den här gruppen av patienter blir bättre och att det ökar möjligheterna till ett lyckat behandlingsresultat.

Set Mattsson

Hon vill ge god vård och omsorg och hon vill göra det med lyhördhet och ödmjukhet. Lidia Emboye är en av de 41 undersköterskor som valt att påbörja en vidareutbildning till Silviasyster.

Den 1 september påbörjade 41 undersköterskor sin utbildning till Silviasyster. Den tvååriga specialistutbildningen fokuserar på att ge personcentrerad vård och omsorg till personer med demenssjukdom och deras anhöriga. Utbildningen ges av Sophiahemmet högskola i samarbete med Silviahemmet.

– Mycket sitter i bemötandet, att ha en ödmjukhet och lyhördhet. Det går inte att ändra på en demenssjukdom, men det går att ändra på hur man möter människor, säger Lidia Embaye, en av de undersköterskor som i måndags påbörjade sin utbildning.

Hon arbetar på en demensavdelning på Sabbatsbergs Sjukhus och kommer att studera på distans under halvfart för att bli diplomerad Silviasyster.

– För mig handlar det om att få lära mig mer, att utvecklas och kunna ge professionell och rätt vård till de människor jag möter.  Vi jobbar i en stressig miljö där vi ofta möter nya patienter och just bemötande kan vara svårt under de förutsättningarna, men när flera utbildar sig på samma arbetsplats och när chefen uppmuntrar oss kommer det att bli förändringar och förbättringar, säger hon och berättar att två av hennes kollegor redan utbildat sig till Silviasystrar.

Drottning Silvia medverkade som vanligt under introduktionsdagen på Silviahemmet. Under en och en halv timma samtalade hon med de blivande Silviasystrarna.

– Det är hon som inspirerar oss. Hon har ett ödmjukt och lyssnande sätt och det är så vi som Silviasystrar vill möta patienterna, säger Lidia Embaye och får medhåll av kollegorna Gerghis Negasy och Andrea Myrdal som också deltog i introduktionsdagen på Silviahemmet.

Sanna Ad Nilsson

På demensboendet Ekgården i Huddinge utvecklas det personcentrerade arbetet. Till sin hjälp har man Checklista demens, ett arbetsredskap som bygger på Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

På Ekgården har större delen av personalgruppen samlats för att arbeta med Checklista demens. Det är dags att följa upp Maja som bor på demensboendet (fiktivt namn). För åtta månader sedan fyllde de i hennes checklista för första gången. Diskussionerna går fram och tillbaka och handlar bland annat om hur de ska bemöta Maja när hon är orolig.

– Det brukar fungera bra att erbjuda henne något att äta när hon är orolig och säger att hon måste hem till sina föräldrar, säger undersköterskan Karolina Jernaker.

Under snart två år har Ekgården arbetat med Checklista demens som bygger på Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Inom teamet är man överens om att det har lett till en positiv utveckling, både för de äldre som bor på Ekgården och för dem själva.

AnnKristin Bergström, enhetschef (t.h.)

Till en början fanns en oro för att checklistan kunde leda till att de skulle bli bedömda av sina kollegor och sin chef. Istället märkte de att det personcentrerade arbetet utvecklades och det blev större fokus på de boende.

– Vi tänker olika vilket innebär att vi lär oss av varandra. Först kändes det konstigt men nu känns det bra, säger undersköterskan Britt Wallentin-Klang och hennes kollegor håller med.

– Vi tvingas att borra ner oss i saker, tidigare kunde det bli mer flyktigt, fyller enhetschef AnnKristin Bergström i.

Varannan vecka, under vård/omsorgsmötet, arbetar man med checklistan. AnnKristin Bergström är övertygad om att en av anledningarna till att den numera är ett naturligt arbetsredskap är att de från början bestämde hur den skulle användas och att de har hållit sig till det.

– Struktur, organisation och tid är viktiga faktorer, säger hon.

– Men det som kanske varit viktigast är att vi har en undersköterska som har i uppdrag att se till att checklistan används och följs upp, fortsätter hon. AnnKristin Bergström betonar dock att det är hennes ansvar som chef att se till att listan används.

Laila Becker, undersköterska

– Det gäller att inte ge upp, säger Laila Becker som är undersköterskan som ser till att checklistan används och följs upp. Hon håller i varje möte och följer alltid upp i efterhand att alla förändringar dokumenteras av den som är kontaktansvarig.

– Vi behöver tid och det är viktigt att teamet är samlat, fortsätter hon. Under dagens möte deltar, förutom hon själv och AnnKristin Bergström, undersköterskorna Mario Mallma, Britt Wallentin-Klang, Karolina Jernaker och Birgitta Eriksson samt sjuksköterskan Eva Ahlén.

Teamet på Ekgården säger att det är diskussionen och reflektionen som uppstår kring varje person som medför att den personcentrerade omsorgen har blivit mycket bättre och tydligare. Även vikten av en uppdaterad genomförandeplan har blivit tydlig för alla. En aktuell genomförandeplan stärker det personcentrerade arbetssättet.

– Det blir tydligt om något saknas i genomförandeplanen. Att ta en boende i taget är också en fördel, det blir mer fokus, säger undersköterskan Britt Wallentin-Klang.

AnnKristin Bergström säger att det är viktigt att hela det multiprofessionella teamet är närvarande när checklistan används. Hon känner en trygghet i att Ekgården arbetar efter Socialstyrelsens nationella riktlinjer och ser stora fördelar.

– Förut så kunde våra rutiner vara ett hinder i arbetet med att utveckla den personcentrerade omsorgen. I och med checklistan har vi blivit medvetna om detta, och försöker arbeta oss bort från det, säger AnnKristin Bergström.

Efter nästan två år med Checklista demens som arbetsredskap har teamet på Ekgården samlat på sig en mängd erfarenheter. De enas om att de viktigaste faktorerna är att ge checklistan tid och tålamod för då blir det resultat på lång sikt. En annan viktig sak är att verkligen göra uppföljningar, då blir det tydligt vad som fungerar och inte fungerar.

– Att ha en Laila, det vill säga att ha en person som ser till att checklistan verkligen används och följs upp, betyder otroligt mycket, säger AnnKristin Bergström.

Tove Ahner

På Trelleborgs lasarett har personalen utbildats i att upptäcka kognitiv svikt. De har också lärt sig hur man kan lugna och bemöta drabbade patienter. All personal ska bära ”demensglasögon”, dessutom finns demensombud på flera avdelningar.

Det startade med ett samarbetsprojekt mellan sjukhuset och Trelleborgs kommun.  Idag är projektet avslutat men arbetssättet lever vidare. Det berättar demenssjuksköterskan Kristina Edvardsson som var drivande från start.

– Jag hade väldigt fria tyglar när det gällde hur demenskunskapen skulle kunna spridas på sjukhuset, säger hon.

I början fick all personal en grundläggande information, sedan fortsatte Kristina Edvardsson med att utbilda avdelningsvis. Hon utbildade även demensombud på sjukhuset. Idag finns det totalt nio stycken, två på var och en av de fyra medicinavdelningarna och en på ortopeden. Ombuden ska ta tillvara de demenssjukas intressen på sjukhuset och sprida kunskap om bemötande till sina kolleger.

Kristina Edvardsson har även hållit studiecirklar och föreläst för såväl ambulanspersonal som personal på röntgen, laboratoriet och ögonmottagningen. Hur har intresset för dessa frågor varit på sjukhuset?

– Stort, man formligen sög åt sig kunskap, säger Kristina Edvardsson.

En hörnsten i arbetet är att misstanke om kognitiv svikt alltid ska föras in i journalen. Det säger Karin Norlin, arbetsterapeut och den som numera ser till att arbetssättet hålls vid liv.

– Vi lägger märke till hur patienten svarar och reagerar. Det handlar också om att allmänt observera patienten, till exempel om hon frågar åt vilket håll toaletten ligger för tredje gången på en kort stund.

Nog märkte personal även förr när något inte stämde, men då visste man inte vad man skulle göra av den kunskapen. Nu ska läkaren alltid skicka remiss till primärvården om det nu står ett ja i rutan ”misstänkt kognitiv svikt”.

Miljön på sjukhuset har också fått en översyn. Alla avdelningar har fått en väska med saker som kan användas för att lugna och sysselsätta patienter med kognitiv svikt.  Där finns bland annat papper, penna och böcker med bilder från gamla Trelleborg, papper och penna – och så en gosehund med värmedyna i magen. Vovven blir ibland så populär att den följer med patienten hem.

Siv Nordström, undersköterska och demensombud, har sytt ett plockförkläde som är bra för patienter som är oroliga och plockiga.

– Man kan ha det på sig eller lägga det framför sig, säger hon. De kan dra i dragkedjan, plocka bland pärlorna, pilla på slipsen, muffen av fuskpäls, halsbandet. Många av sakerna gör att man får igång ett samtal.

Det gäller ofta att avleda den som har ångest och som kanske vill bort från sjukhuset.

– Man kommer långt med att fråga vad de har jobbat med, säger sjuksköterskan Marie Toring. En kvinnlig patient som rev sönder lappar hade jobbat på bank, hon fick papper och penna.

– Och en man hade haft en Volvo, vi hade turen att hitta en instruktionsbok för just den modellen, säger Siv Nordström. Då lugnade han sig. Det gäller att pröva sig fram till vad som fungerar.

När allt är vitt kan personer med kognitiva problem ha svårt att orientera sig. Därför pryds toadörrarna på Trelleborgslassarett av stora röda hjärtan. Röd textiltejp visar handtag och toalett. Nere i toastolen visar blått nagellack var herrarna ska rikta strålen någonstans. Patientens namn skrivs på en röd eller grön lapp på dörren, så att hon ska hitta rummet lättare.

– Och när vi tittar på foto av våra korridorer ser vi att golven är mörka utom vid sidorna och att de ibland blänker som om de vore såphala, säger Kristina Edvardsson. Om vi förstår att patienter kan uppfatta det mörka som en avgrund kan vi försöka avleda, prata med dem och se dem i ögonen medan vi går.

Alla ska försöka tänka på hur de talar och informerar kognitivt sviktande patienter. Det handlar om sådant som att visa och inte bara prata, att tala i korta meningar, inte ge för mycket information på en gång och att alla uttrycker sig likadant.

Om en patient inte får någon ro kan det hjälpa att köra runt med fikavagnen eller att patienten hjälper till att lägga in lakan i skåpet. En patient som är arg eller aggressiv kanske fungerar bättre tillsammans med någon annan i personalen.

– Då får man hämta en kollega, det finns ingen prestige i det, säger Siv Nordström.

Det gäller att ligga lite före och hitta nyckeln till var och en.

– Ibland kan det räcka med att jag krokar arm och så går vi en sväng runtom på sjukhuset, säger Siv Nordström.

Vita lögner är också helt ok att använda. Om någon vill ringa jobbet eller efter en taxi, då kan man ringa en expedition och låtsas att det är upptaget.  Och när någon väntar på besök kan man säga att de kommer nog snart och så tala om något annat.

– En 90-årig man vill hem till mamma och pappa. Han bad om permis. Men då får man ju prata om hans föräldrar och avleda, säger Siv Nordström.

Ett önskemål är att få mer samarbete med akutmottagningen. Ibland händer det att läkare bara rapporterar om akuta fysiska sjukdomar och inte om en eventuell demens.

– Kanske är det den demenssjuke patienten som ska komma allra snabbast till avdelningen, säger Kristina Edvardsson.

Kari Molin, frilansjournalist