ARBETA MED DEMENS

Publicerad: 2012-06-18, Uppdaterad: 2023-05-24

”Din vår är min vår och alla vackra flickors vår…”. Ulla, Ingegärd, Britt och femton till tjugo andra damer och enstaka herrar sjunger koncentrerat i kören på Nytorgsgårdens vård- och omsorgsboende i Stockholm.

Texterna till de gamla vårsångerna finns där än i minnet hos många av dem. Och när körtimmen är slut dröjer glädjen kvar.

Bild på Göran Annebring och Ingegerd

Nytorgskören, som kören just döpt sig till, startades för ett drygt halvår sedan. Sedan drygt ett år leder Göran Annebring också en liknande kör på närbelägna Katarinagården. Körerna är en del i ett projekt som handlar om socialt innehåll i äldreomsorgen på Södermalm.

Han kommer i god tid före körtimmen och börjar spela lite på gitarren.

– En del sitter och väntar i soffan när jag kommer. Jag trivs med detta, jag ser att de blir glada.

Just nu övas vårsånger. Som regel har Göran Annebring något tema.

– Jag försöker välja kända melodier och texter, gärna sådana som har lite djupare mening som Dan Andersson eller Taube. Vi läser ofta texterna först. Vi sjunger inte i stämmor, många har inte sjungit sedan skoltiden. Meningen är att de ska sjunga ut och bli glada av sången.

En del av körsångarna talar inte längre så mycket, en del minns inte det som hände nyss. Men när Göran stämmer upp ”Blåsippan ute i backarna står…” , ” Vintern rasat…” ” När Lillan kom till jorden..” ” Det är våren…” och andra gamla visor och slagdängor sjunger många hela verser utantill.

– Det är fascinerande att se och höra, säger Barbro Karlsson, vårdbiträde på Nytorgsgården. De sjunger efteråt också. De lever upp genom kören.

– Det är jätteglada och det märks att de mår bra efteråt, säger Martin Akrasho, undersköterska. Tryggheten ökar och oron minskar.

Flera ur personalen sitter och sjunger med de ”sina”. Det är också meningen, förklarar Anneli Miller, arbetsterapeut och även musiker, som varit med och utformat projektet med socialt innehåll.

– Det är viktigt att stötta personalen i att komma igång så att aktiviteterna fortsätter sedan. Engagerad personal är ett måste.

Det kan se ut som om det går bra att ta en rast när de äldre ändå sitter och sjunger.

– Men personalen behövs, det är en trygghet att de är med, säger Anneli Miller. Det kan bli för många intryck för en del av de äldre. Bara om de är lugna kan de ta emot intrycken, men det finns de som inte får ro om inte personalen är med. Dessutom kan ju omvårdnadsbehov uppstå under tiden sången pågår. Det handlar också om vad som händer sedan, när Göran har gått sin väg med sin gitarr.

För dem som har en demenssjukdom är det bra med en fast struktur. Kören är alltid samma tid och samma veckodag, vilket är en bra hjälp för att hålla reda på tiden.

Det gäller för personalen att förstå att de äldre först kan säga ”nej, jag vill inte” vara med i kören.

– Men det kan så småningom bli rutin och en ny vana. En dam ville absolut inte. Då föreslog jag att vi skulle gångträna lite. Vi gick till kören och satte oss en stund och sedan ville hon vara med.

Det märks en tydlig skillnad på dem som är med på körsången.

– De är jätteglada och blir lugna av att sjunga, flera har blommat ut tack vare kören, säger Anneli Miller.

Åter till Göran Annebring och körsångarna. Nu har fler flockats i rummet som börjar bli ganska fullt. Enstaka verkar mest sitta utan att kunna sjunga med, men Anneli Miller förklarar att det kan ändå vara en glädje för dem. Den som inte vill vara med visar detta med sitt kroppsspråk.

– Det finns många undersökningar som visar hur positivt det är med sång i demensvården, säger Anneli Miller. Det är viktigt att se aktiviteter som kören som en del av omsorgen, precis som dusch eller måltider. Sången måste förankras i verksamheten, understryker hon.

På Katarinagårdens vård- och omsorgsboende (som inte har speciella demensavdelningar) har kören hittat på namnet ”Sångkattorna”. Också hit kommer Göran Annebring en eftermiddag i veckan. Och även här har flera av sångarna samlats i god tid. Bert, Sif och Kaj är på plats medan Göran förbereder gitarren. Snart kommer Karin, 100 år som är med för första gången.

Sif visar fram en bok som svar på frågor om vad hon gillar kören. Där står att hon drabbats av afasi efter en stroke och har lite svårt med talet. Men sjunga kan hon, det får vi snart höra.

Den ena efter den andra kommer – både damer och herrar och några med anhöriga därtill.

Göran drar igång med lite uppvärmning: Säg mmm som i Marabou… Säg aaa och se ut som fågelholkar, äää…

Också här övas vårsånger och för många flyter texterna som rinnande vatten. Det är Sven-Ingvars Luffarvisan blandat med Studentsången och Vintern rasat. Göran berömmer och bedömer vad som ska vara med vid den konsert som snart ska ordnas.

– Överdriv gärna texten så den hörs, uppmanar Göran Annebring. Och med ”Alla fåglar kommit ren” ljudande i öronen lämnar vi Sångkattorna.

Kari Molin

Publicerad: 2012-06-14, Uppdaterad: 2020-02-07

Efter ett läkarbesök, på väg ut genom dörren, med handen på handtaget kan en patient säga ”och så är det de här med minnet”. Detta kallar jag ”handtagsfrågan” och då måste man reagera, säger Ann-Marie Liljeroth överläkare på Minnesmottagningen på Kristianstad lasarett.

Det var ett engagerat team från Minnesmottagningen som välkomnade oss en vacker vårdag i mars. Demens är fortfarande tabubelagt för många runtomkring oss. Det är ofta förknippat med skuld och skam. Desto viktigare är att denna fråga tas på allvar. När patienten säger att det är problem med minnet måste man reagera och erbjuda utredning och stöd.

I Kristianstad brinner man för demensfrågor och för dem är det inget nytt med en obruten vårdkedja. Redan 1996 startade arbetet med att huvudmännen satte sig ned för att komma fram till en samverkansform över huvudmannagränserna. Det här har lett till att det idag finns en väl utarbetad modell där Minnes­mottagningen är navet för att driva utvecklingen med demensfrågor framåt. Till minnesmottagningens hemsida » (nytt fönster).

Konceptet går ut på att det ska finnas en demenssjuksköterska som ansvarar för att utreda och följa upp patienter med demenssjukdom vid varje vårdcentral. För att få rätt kompetens auskulterar sköterskan på minnesmottagningen i fem dagar, samt ingår i ett nätverk med kontinuerlig fortbildning för demenssjuksköterskor.

– Tidigare var jag inte så medveten om problemen, men nu har jag hjälpmedel och struktur för att kunna utreda och följa upp personer med demenssjukdom, menar demenssjuksköterskan Christina Ericsson vid Kristianstadskliniken, en vårdcentral i privat regi.

Teamet på Minnesmottagningen består av läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeut, kurator och sekreterare. Vid flera tillfällen understryker teamet att alla yrkeskategorier är viktiga och kompletterar varandra i arbetet med personer som har en demenssjukdom.

Trygghet, tillit och motivation är ledord i arbetet på mottagningen. Kuratorn och teamet erbjuder bland annat anhörigstöd, både individuellt och i grupp. De berättar att eftersom anhöriga kan uppleva att det är svårt att öppna och blotta sig har man provat att dela in gruppen i en herr- respektive damgrupp. Försöket fick positiv respons och de anhöriga tyckte det var befriande att få dela sina vardagsproblem med andra i liknande situation.

Camilla Collijn, sjuksköterska vid Minnesmottagningen, arbetar även som regional koordinator för att sprida Svenska Demensregistret SveDem  inom primärvården i nordöstra Skåne och Blekinge. Många inom primärvården upplever att det går åt mycket tid med att fylla i olika register. SveDem blir nu ytterligare ett.

För att motivera demenssköterskorna ger Camilla hjälp och stöd i att fylla i registret samtidigt som hon förklarar fördelarna med SveDem. Dels kvalitetssäkras arbetet vad gäller utredning och uppföljning av personer med demenssjukdom, dels synliggörs vårdcentralens statistik. När diagnos är ställd signalerar dessutom systemet när det är dags att följa upp patienten.

Sent på eftermiddagen avslutar vi mötet med det engagerade teamet på Minnesmottagningen, en inspirerande och innehållsrik dag.

Malin Grinde & Ann-Christin Kärrman

 

Publicerad: 2012-04-03, Uppdaterad: 2020-01-14

Under beteckningen MMSE-SR lanseras nu ett nationellt enhetligt MMT, som är ett etablerat verktyg vid demensutredningar. Genom att följdfrågor och poängsättning följer en tydlig mall kan bedömningarna bli mer tillförlitliga och jämförbara.

MMSE-SR har utvecklats av en arbetsgrupp vid Svensk Förening för Kognitiva Sjukdomar (numera Svensk Förening för Kognitiv Medicin red anm). Inspirationen kommer från Norge och MMSE-SR bygger till stor del på det standardiserade MMT som för ett par år sedan togs fram för norska förhållanden.

MMT, tillsammans med klocktest, rekommenderas vid basal demensutredning i Socialstyrelsens nationella demensriktlinjer. Problemet är att det inte har funnits ett MMT utan en brokig flora av olika varianter.

Bild på Beata Terzis

Beata Terzis

– Olika blanketter används på olika håll och av olika vårdgivare. Det är ett problem eftersom resultaten varierar stort beroende på var undersökningen görs och vem som gör den, säger Beata Terzis, chefspsykolog och enhetschef på minnesmottagningen Capio geriatrik, som deltagit i utvecklingsarbetet av MMSE-SR.

Beata Terzis betonar att det inte är fråga om något nytt verktyg. Den som tidigare använt sig av MMT kommer att känna igen frågeprotokollet i MMSE-SR.

– Det som framför allt skiljer sig åt är att det nu finns en manual. Den är på 40 sidor och ger detaljerade instruktioner om till exempel vilka följdfrågor som ska ställas vid olika tillfällen, säger Beata Terzis.

Ett antal primärvårdsläkare i den norska utprovningen har fått pröva MMSE-NR utan att ha tagit del av manualen. Samma patient fick 16 till 25 poäng (maxpoäng är 30) beroende på vilken läkare som bedömde svaren.

– Det visar hur viktigt det är att lära sig manualen ordentligt. Det är helt enkelt en förutsättning för att MMSE-SR ska kunna bidra till att vi får rättvisa och likartade bedömningar över hela landet, säger Beata Terzis.

Protokoll och manual till MMSE-SR kan laddas ned under Skalor & instrument.

Magnus Westlander

 

 

Publicerad: 2012-03-29, Uppdaterad: 2021-04-12

Morgonmötet i Tibro är sig inte likt. Åtta undersköterskor och en sjuksköterska är ovanligt uppspelta och skålar med demenssamordnaren och sina chefer. I går eftermiddag kom beskedet att de tilldelas priset Bästa demensteam i hemtjänsten 2011.

Glasen i möteslokalen bubblar av champagne – alkoholfri, förstås – medan demensteamets chef Vivi-Anne Bergman bubblar av stolthet, främst över sina engagerade medarbetare.

– Det är ju fantastiskt. Vi visste redan att vi var Sveriges bästa demensteam men nu kommer hela landet att få veta det, utbrister hon osvenskt kaxigt i telefon. Fast man anar glimten i ögat.

Demensteamet inom Tibros hemtjänst har varit i gång sedan november 2010. De åtta demensutbildade undersköterskorna hjälper ett 30-tal demenssjuka personer och deras anhöriga. Omvårdnadsansvarig är Jenny Blom, sjuksköterska med spetskompetens i demens. 

Teamet strävar efter att minimera antalet personer runt varje vårdtagare, något som ökar tryggheten och möjligheten att skapa förtroendefulla relationer. Kontinuiteten underlättas av att flera arbetar delade pass.

– Det innebär att de kan promenera med sin vårdtagare till dagverksamheten på morgonen. Mitt på dagen är de lediga och när de går på sitt eftermiddagspass hjälper de samma vårdtagare hem, säger Vivi-Anne Bergman.

Hälften av teamets vårdtagare är inskrivna i dagverksamheten som ligger i samma hus som demensteamets lokaler. Här finns även en korttidsavdelning för personer med demens. Personalen på de olika enheterna brukar efterhand bli kända ansikten för många vårdtagare och kan med fördel "rycka in" för varandra, till exempel vid sjukdom.

Ett väl fungerande demensteam har ett utvecklat samarbete med många aktörer. I Tibro deltar kommunens arbetsterapeut, biståndsbedömaren, demenssamordnare och sjukgymnast regelbundet i teamträffarna.

– Biståndbedömaren har goda kunskaper om demenssjukdomar och vet att personer med demens behöver god tid. Det gör att teamet ofta får den tid de behöver, utan stress, säger Jenny Johansson, demenssamordnare i Tibro och en av initiativtagarna till att bilda demensteamet.

Ett nyare samarbete som håller på att ta form rör vårdcentralens minnesmottagning som startade i höstas och som också ligger i samma hus.

– Det händer att anhöriga till personer som uppvisar misstänkta demenssymptom hör av sig. Då försöker vi hjälpa till att etablera kontakt med minnesmottagningen för att få en utredning till stånd. Genom samarbetet får också vårdcentralen återkoppling på det stöd personen får, säger Jenny Johansson.

Demensteamet får många lovord från både vårdtagarna och deras anhöriga. Den täta och nära kommunikationen framhålls som mycket betydelsefull eller som en anhörig utrycker det i ett brev: "Det känns tryggt för mig som anhörig att jag alltid kan ringa när jag undrar över något eller känner oro – och de i sin tur ringer mig om de undrar något."

Magnus Westlander

Publicerad: 2012-02-22, Uppdaterad: 2020-01-14

Nytt för i år är att landstingen får extra medel när primärvården utreder demens och registrerar diagnosen i SveDem. Det är resultatet av en uppgörelse mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

Uppgörelsen ingår i en större överenskommelse som omfattar totalt 1,16 miljarder kronor till vården av de mest sjuka äldre. Pengarna går till en rad olika prestationsbaserade ersättningar som ska slussas via SKL till landets kommuner och landsting.

Femtio miljoner kronor fördelas till landstingen i relation till antalet personer som nyinsjuknat i demenssjukdom utifrån en genomförd utredning på vårdcentral eller liknande. Den ekonomiska moroten ska uppmuntra primärvården att utveckla arbetet med att upptäcka och utreda demens. Idag beräknas 150 000 personer i landet ha en demenssjukdom men många av dem har aldrig utretts och saknar en demensdiagnos.

Ytterligare ett krav för att få del av prestationsersättningen är att demensdiagnosen registreras i Svenska Demensregistret (SveDem). Det är ett nationellt register med syfte att förbättra kvaliteten i demensvården i landet. I registret läggs in uppgifter om bland annat diagnosticering och behandling med demensläkemedel.

– Genom SveDem kan man synliggöra vilka som har demens och om de verkligen får den vård de behöver. Men då behöver fler vårdcentraler ansluta sig till registret, säger Maj Rom, handläggare på avdelningen för vård och omsorg, på SKL.

Landstingets specialistmottagningar är i regel knutna till SveDem men inom primärvården är anslutningsgraden betydligt lägre (92 av 1000 vårdcentraler). Med den nya prestationsersättningen räknar regeringen med närmare 10 000 fler registrerade patienter under 2012.

Prestationsersättningen till landstingen baseras på diagnoser som registreras i SveDem under perioden 1 okt 2011 – 30 sept 2012. Även registreringar av privata utförare tillgodoräknas. Hur pengarna sedan ska användas och fördelas är upp till varje landsting att bestämma.

Även anslutning till det relativt nystartade BPSD-registret (BPSD står för beteendemässiga och psykiska symptom vid demens) uppmuntras genom en prestationsersättning på sammanlagt 20 miljoner kronor. Här utbetalas pengarna till kommunerna. Läs mer om BPSD-registret » (nytt fönster)

Magnus Westlander

Publicerad: 2012-01-30, Uppdaterad: 2020-01-14

Publicerad: 2012-01-30, Uppdaterad: 2023-01-13

Publicerad: 2011-12-06, Uppdaterad: 2020-01-14

God demensvård bygger på relationer och relationer formas av tid, tillit och trygghet. Det säger sjuksköterskan Iréne Ericsson som har doktorerat på välbefinnande och demens.

Välbefinnande och demens är också namnet på den doktorsavhandling som hon försvarade vid Hälsohögskolan i Jönköping i mitten av september. Titeln kan nog uppfattas lite provocerande, tror Iréne Ericsson, i synnerhet som den avser äldre personer i måttlig till svår demensfas.

– Men medvetenheten hos personer med långt gången demens är påtagligt mycket större än vad man i allmänhet tror. Och bara för att man förlorat större delen av sitt språk och har svårt att kommunicera saknar man inte behov och önskningar.

Iréne Ericsson är övertygad om att demenssjuka ofta omedvetet kränks, både av anhöriga och professionell vårdpersonal, på grund av att deras medvetenhetsgrad underskattas.

– Vi måste inse att personer med demens kan uppfatta vad vi gör och säger, även om de inte längre kan uttrycka sig med ord, säger hon.

Vad vi gör och hur vi beter oss spelar alltså roll. Frågan är då vad som är viktigt för att kunna uppleva välbefinnande när man är svårt demenssjuk. Social gemenskap? Ja, svarar Iréne Ericsson, men bara om det leder till en relation. För relationen är central för känslan av välbefinnande hävdar hon.

I sin forskning har hon bland annat analyserat videoupptagningar med personal och vårdtagare. De senare har hon även intervjuat. Iréne Ericsson filmade på två demensboenden där man infört så kallade "egentid". Denna stund, som varken kretsade kring omvårdnad eller praktiska sysslor, gjorde det möjligt att etablera en relation mellan kontaktperson och vårdtagare vilket ledde till att man såg på varandra på ett nytt sätt.

Iréne Ericsson fascinerades många gånger av kontaktpersonens bemötande. Små detaljer skapade tillit och trygghet, som att duka fint och lägga en sötsak på kaffebrickan.

– Detta var också bara ett av flera sätt att signalera att man tog sig tid, något som visade sig vara jätteviktigt för att bygga en relation.

Under "egentiden" satt kontaktpersonen ofta på en pall med ansiktet vänt något uppåt mot personen med demens. På så sätt förstärktes känslan av att vårdtagaren stod i centrum.

– En demenssjuk kvinna sade efter ett "egentids"-möte att hon var så glad över att hon hade fått berätta om hur det var förr. Upplevelsen av att andra lyssnar på mig och att "jag faktiskt kan bidra med något" stärkte välbefinnandet, säger Iréne Ericsson.

Synen på den demenssjuke som en person med resurser präglar Iréne Ericssons forskning. Det gäller även arbetet med KUD, Klinisk utvärdering vid måttlig till svår demens, ett test som hon validerat i sin avhandling. KUD har hon utvecklat som en reaktion på MMT, det kognitiva test som är etablerat sedan många år men som Iréne Ericsson i många fall tycker är kränkande

– Medan MMT mäter vad man inte kan, det vill säga förlust av kognitiv förmåga, tar KUD fasta på vad som finns kvar av kognitiv förmåga. Det återstår en hel del utvecklingsarbete men på sikt hoppas jag KUD kan bli ett alternativ till MMT, säger Iréne Ericsson.

Magnus Westlander

"Välbefinnande och demens - Aspekter på välbefinnande
hos äldre personer med måttlig till svår demenssjukdom".
Iréne Ericsson (Hälsohögskolan, Jönköping)

Publicerad: 2011-11-24, Uppdaterad: 2024-10-29

Den gamla damen från Östeuropa lyssnar förtjust när katten på skärmen talar hennes modersmål. Surfplattan som introducerats på Ljunghaga demenscentrum visar sig ha oanade möjligheter.

Ljunghaga demenscentrum ligger i Höganäs och har sex avdelningar med boende för 61 personer, samtliga med en demenssjukdom. Sjuksköterskan Anna Björklund berättar om en intresserad och kompetent personalstyrka som ständigt arbetar för att förbättra livskvaliteten för sina vårdtagare.

– I det arbetet ligger bland annat att hitta nya lösningar och annorlunda arbetssätt för att omvårdnaden ska bli så optimal som möjligt. Att prova de nya pekdatorerna är helt i linje med det, säger Anna Björklund.

Pekdator, eller surfplatta som det också kallas, liknar en mindre bärbar dator utan tangentbord. Istället för musklick och knapptryckningar styrs den genom att användaren pekar på olika objekt direkt på skärmen.

Med surfplattan kan man gå in på hemsidor, läsa e-post och även ladda ned olika spel och program, så kallade ”appar”. En av ”apparna” består av katt som härmar det man säger och spinner när man rör vid den på skärmen. Den hade undersköterskan Tina Nilsson installerat på sin iPhone-telefon, mest för hennes barnbarns skull.

– I sitt arbete på Ljunghaga hade Tina försökt lugna en mycket orolig gammal dam. Hon hade försökt med bland annat avledning, samtal och massage, allt utan framgång.

Som en sista utväg tog Tina Nilsson fram sin iPhone-telefon och öppnade programmet med den härmande katten.

– Effekten blev omedelbar. Damen lugnade faktiskt ner sig och visade stort intresse för katten på skärmen, säger Anna Björklund.

Denna positiva respons gav Tina Nilsson mersmak. Nästa gång tog hon med sig sin surfplatta, en iPad som hade samma program installerade men med en betydligt större skärm än mobiltelefonens. Surfplattan introducerade med viss försiktighet på utvalda vårdtagare. Anna Björklund:

− Vi var lite oroliga att den skulle verka skrämmande och förvirrande men så blev det inte. Sällan har vi hört så många och hjärtliga skratt. Glädjen var stor när katten härmade det dem sa.

− Man kan dra med fingret på skärmen så att en hund in kommer in i bilden och ”släpper sig”. Anmärkningsvärt är att dem satt och ”touchade” skärmen för att hunden skulle komma tillbaka – utan uppmaning!

Personalen prövade surfplattan främst på vårdtagare som fortfarande hade en kommunikativ förmåga. Men de lät också en vårdtagare från Östeuropa använda den, en dam som är långt gången i sin demenssjukdom. Varken personal eller boende på Ljunghaga talar hennes modersmål, något som gör kvinnan ännu mer isolerad.

– Men när hon väl fick syn på katten på skärmen började hon prata med den med påföljd att den härmade med exakt samma ord – på hennes eget modersmål. Den glädje hon visade då var obeskrivlig.

Anna Björklund betonar att det inte handlar om någon vetenskaplig studie. Men hon tycker att personalens erfarenheter av surfplattan, så här långt, ändå visar hur ny teknik som används på rätt sätt kan öka livskvaliteten för demenssjuka personer. Även för de som är långt gångna i sin demenssjukdom.

– Överraskande var hur snabbt vårdtagarna förstod hur surfplattan skulle användas! Kan hjärnan av ren glädje ”komma ihåg” instruktioner eller triggar man områden i hjärnan som inte är så skadade, frågar sig Anna Björklund.

Ann-Christin Kärrman | Magnus Westlander

 

 

Publicerad: 2011-08-30, Uppdaterad: 2024-06-27