ARBETA MED DEMENS

Jag har stärkts i min yrkesroll och känner verkligen lust att jobba vidare. Det säger Ann-Marie Wall som numera kan titulera sig Silviasjuksköterska. Ett 40-tal sjuksköterskor som gått utbildningen fick i går Silviahemmets brosch och diplom ur Drottningens hand.

Ann-Marie Wall ingår i den första kullen av elever som går ut denna ettåriga högskoleutbildning inom demensområdet. Det är den enda i sitt slag för landets sjuksköterskor. Sedan 1996 har undersköterskor kunnat förkovra sig inom demensområdet genom en utbildning till Silviasyster. Denna blev högskoleutbildning 2004. Idag är båda utbildningarna nätbaserade och ges av Sophiahemmets Högskola i samverkan med Stiftelsen Silviahemmet.

Utbildningen till Silviasjuksköterska utgår från den palliativa vårdfilosofin. Den innehåller fyra kurser: Palliativ omvårdnad vid demenssjukdomar,
Specifik omvårdnad vid demenssjukdom, Ledarskap med fokus på god omvårdnad inom demensvård och Förbättringsarbete, kvalitetssäkring och pedagogiska strategier inom demensvård.

Den sista delkursen gav Anne-Marie Wall mest. Då fick demenssjuksköterskan från Säffle kommun bl a beskriva en förändringsprocess.

– Det var värdefullt eftersom jag tidigare inte jobbat så mycket med detta, samtidigt är det just det som ligger framför mig. Vi ska bilda ett demensteam i kommunen där jag, två undersköterskor och en arbetsterapeut kommer att ingå.

Anne-Marie Wall ser mest fördelar med att gå en nätbaserad distansutbildning.

– Du är inte beroende av tider och kan studera när du vill. Sen är det ju faktiskt en viss fördel att jobba och plugga samtidigt eftersom man gradvis kan tillämpa det man lär sig.

Hon får medhåll av studiekamraten Trine Johansson, demenssjuksköterska i Strömstad, som arbetat heltid under utbildningstiden.

– Det har varit ett tufft men roligt år. Och så har man blivt sporrad av kollegernas idéer, genom kontakterna man fått via nätet, säger hon.

Drottning Silvia delade inte bara ut diplom och broscher vid avslutningsceromomin på Silviahemmet på Drottningholm. Hon har även varit personligt engagerad i tillkomsten av denna utbildning, liksom tidigare i den för undersköterskor (Silviasystrar).

– Det här är en stor dag även för mig. Nu har vi avancerade utbildningar i demens för både sjuksköterskor och undersköterskor. Båda yrkeskategorierna är ju så viktiga för teamarbetet. Min dröm är att så småningom kunna erbjuda läkarna en motsvarande utbildning, säger Drottningen.

Magnus Westlander

Tandvård för demenssjuka ska egentligen kallas för munhälsovård eftersom det inte bara handlar om tänder. Det handlar om att må bra i munnen så att inte livssituationen i stort påverkas negativt av en dålig munhälsa. Den som är demenssjuk har svårt att i ord uttrycka vad som är fel utan markerar ofta detta med ett avvikande beteende. Smärtor i munnen är här inget undantag.

Inte så sällan avtar tandvårdsbesöken för en person som drabbas av demens. Livet i övrigt upptas av allahanda bekymmer och tandsjukdomar uppstår sällan över en natt. De utvecklas i långsam takt och man kan förledas att tro att allt är lugnt tills den dag plötsligt något dramatiskt händer; en eller flera tänder lossnar eller går av eller en svullnad uppstår. Det är ytterst viktigt att tandvårdsbesöken upprätthålls. Man kan likna det vid en bilbesiktning. Här har tandhygienisten en värdefull uppgift eftersom besöken hos tandhygienist innebär både en munhälsokontroll och förebyggande åtgärder/råd om egenskötsel. Det gäller att hitta enkla medel som fungerar och att den demente känner sig respekterad och delaktig.

Även om en demenssjuk person ibland kan te sig väsentligt avvikande från den han/hon en gång var, så brukar etablerade vanor sitta i. Det gäller även munvårdsrutiner. Den som tagit väl hand om sin mun, brukar många gånger även i en demens, känna igen sig i tandvårdssituationen och känna igen handgreppen som utförs av tandvårdspersonal. Det kan vara svårare med hjälp från vårdpersonal, som inte riktigt vet hur man närmar sig den demenssjuke med olika borstar och munvårdsprodukter. Å andra sidan kan vårdpersonalen genom sitt dagliga arbete ha byggt upp en personlig relation som gör att man tillåts utföra munvård. Här behöver de olika yrkesgrupperna varandra för att komma fram till vad som är bäst.

Det som dock ofta utgör det största problemet med munhälsovård för demenssjuka, är när den demenssjuke inte förstår, inte vill och inte kan samarbeta i munhälsovården. Många gånger ökar också suget efter sött och ev. medicinering kan ge muntorrhet. Man hamnar i ett ekorrhjul av utebliven munvård, småätande och muntorrhet. Ett vackert, välfungerande bett kan raseras på några månader och möjligheterna att restaurera detta är i en långt framskriden demens nästan obefintliga. Det enda som återstår är att försöka ta bort det som gör ont, oftast med hjälp av premedicinering och i enstaka fall under narkos.

Ett sådant skräckscenario vill vi till varje pris undvika. Här är teamarbete ett nyckelord. För att ha framgång i munhälsovårdsarbetet behövs vårdpersonal – ja alla som deltar i den demenssjukes vård - som påminner om munnens betydelse och hjälper den demenssjuke att få kontakt med tandvården - och inom tandvården behövs ett nära samarbete mellan tandsköterska/tandhygienist/tandläkare. Olika yrkesgrupper uppmärksammar olika saker och olika personer får olika kontakt med den demenssjuke/vårdpersonal/anhöriga. Även om vi har olika kompetens och ansvar, så rivs revirgränserna kring den demenssjukes munhälsovård.

Inger Wårdh, leg tandläkare, universitetslektor och Maria Juslin, leg tandhygienist
Institutionen för odontologi, avdelningen för Gerodonti, Karolinska institutet
 

Lydia Castro ger följande råd för hur man bemöter personer med pannlobsdemens:

Argumentera inte!

”Styr och ställ” inte med den sjuke

Låt inte mästrande i ditt tonfall

Ställ inte långa frågor

Tala inte om den sjuke i tredje person

Undvik stökig miljö

Var konsekvent och sätt gränser

Var tolerant vid tillbud och incidenter

Var flexibel när den boende växlar i sinnesstämning under dagen

Förbered dig på att klara av konfliktsituationer

När ett nytt fall av vanvård uppmärksammas i medierna ställer sig en och annan frågan: var det ändå inte bättre förr? Wallis Jansson ser tillbaka på sin yrkeskarriär och konstaterar att demensvård länge handlade om att gissa och hoppas att man gjorde rätt.

För 50 år sedan gick jag på sjuksköterskeskola. Ingen pratade om demenssjukdomar på hela utbildningen, inget var nämnt i kursplanen om dessa sjukdomar eller hur man skulle bemöta och förhålla sig till de personer som var drabbade. Det fanns helt enkelt inga kunskaper.

Under min praktikplacering i psykiatri träffade jag flera patienter, som jag aldrig fick något grepp om vilken diagnos de hade. Ingen kunde heller förklara. Jag har flera av dem fortfarande helt klara i mitt minne, de har inte släppt mig, trots att så lång tid har gått. Nu när jag kan mer om demens och vad det innebär, förstår jag.

På den tiden sa man att de här personerna var åderförkalkade, senila eller att de hade gått i barndom, och de togs ofta om hand på låsta avdelningar på stora mentalsjukhus, om de inte gömdes i hemmen.

Detta var alltså runt 1960.
 

Ett hopp fram till början av 1980-talet. Hur såg det ut då? Då arbetade jag som sjuksköterska på det som på den tiden kallades långvård. Då fanns ordet demens i alla fall, men inte så mycket mer.

Högst upp på det stora sjukhuset (våning 9) fanns en demensavdelning som var låst och där 48 patienter vandrade fram och tillbaka hela dagarna och ibland även på nätterna. På de övriga sex avdelningarna, som var lika stora, fanns också patienter med demens och de var då blandade med patienter med andra sjukdomar.

Som personal var det väldigt svårt att veta vad vi skulle svara när patienterna kom med alla sina frågor om och om igen, och hur vi skulle bemöta dem i olika svåra situationer som kunde uppstå. Det var jättesvårt att förstå vad de menade och hur vi skulle bete oss. Ingen visste något utan vi fick gissa.

Och vad gissade vi?

Jo – vi resonerade som så, att om någon hade förlorat funktionen i en bruten arm till exempel, så var träning väldigt viktig för att man skulle få tillbaka funktionen i armen. Vi tänkte då att om man nu har förlorat sitt minne så ska vi väl träna minnet. Och vi tränade minnet och ställde frågor som patienterna inte kunde svara på.

Vi trodde också att vi skulle föra patienterna, som ju levde mer eller mindre i sina världar, tillbaka till verkligheten. Varje gång någon frågade efter mamma (och det kunde ju samma person göra flera gånger om dagen), så talade vi om för dem att mamma var död sedan lång tid tillbaka.

Vi gjorde verkligen så gott vi kunde och hoppades att vi gjorde rätt. Men vi gjorde inte rätt.
 

Från början av 80-talet och framåt har det skett stora framsteg. Demenssjukdomar har blivit ett stort forskningsområde i hela världen och med Sverige på en framskjuten plats. Medicinsk forskning har skördat stora framgångar sedan dess och parallellt med den har det pågått omvårdnadsforskning, där sjuksköterskor, arbetsterapeuter och vårdlärare till exempel har studerat hur personer med demens ska bemötas för att de ska må bra och få dagar med livskvalitet.

Förut visste vi inget – nu vet vi mycket och nya rön duggar tätt.

I dag ställer vi inte frågor som vi vet att vi inte kan få svar på.
I dag ger vi inte Hulda dödsbudet att hennes mamma är död flera gånger om dagen.

I dag har vi helt andra vägar att gå.
I dag ser också boendena helt annorlunda ut.

Det är viktigt att forskningsrönen snabbt kommer de sjuka personerna till del, och för att det ska vara möjligt måste ju personal få del av kunskaperna först. Därför känns det bra att det satsas på utbildning av personalen i dag.

God omvårdnad är den bästa medicinen. Att bedriva vård och omsorg om personer med demens hör till de mest kvalificerade arbeten inom vården. Förhållningssättet måste vara integrerat i vårdaren som måste vara aktiv med både hjärna oh hjärta.

Och varför är det så kvalificerat?

Man måste kunna se vad som inte syns och höra vad som inte sägs.
Man måste kunna förstå och göra sig förstådd också när orden fattas.
Men utan kunskap är det svårt att förstå.

Kunskap är nyckeln till förståelse

Wallis Jansson, sjuksköterska, med dr och projektledare på Nestor
FoU-center.

Välvilja kan ibland skapa förvirring. Personalen på demensboendet vill piffa upp matsalen och köper en fin ny vaxduk – en somrig med jordgubbar på. Men det blir inte som de hade tänkt sig, mönstret stjäl uppmärksamheten från maten och de äldre försöker skrapa av jordgubbarna från duken. Målet är att de ska få vara så självständiga som möjligt i sin miljö. Därför är det viktigt att den är lätt att förstå och tolka. En metod är att använda sig av färger och kontraster.

Helle Wijk, medicine doktor och sjuksköterska, skrev 2002 avhandlingen Colour perception in old age. Där kom hon fram till att färguppfattningen verkar vara väl bevarad även vid hög ålder. Demens tycks inte ha någon avgörande betydelse. Alltsedan dess deltar hon med sina kunskaper i många renoveringsprojekt på äldreboenden.

– Det gäller att vara väldigt konkret och inte krångla till det. Istället för en mönstrad duk, välj en enfärgad så att bestick och tallrik syns mot underlaget.

– Används inte duk går det att framhäva tallrikarna med hjälp av färgade tabletter.

Ett vanligt fel är att vitt porslin används till ljus mat. Då blir det svårt för de boende att urskilja maten vilket kan leda till att de behöver matas. Detta kan enkelt avhjälpas med två uppsättningar porslin, en ljus och en mörk som används omväxlande beroende på vad maten har för färg.

– När det gäller maten är det viktigt att tänka på att färgkombinationen ska se aptitlig och lockande ut, förklarar Helle Wijk.

Genomskinliga glas är ett annat problem. I alla fall om de är fyllda med vatten.

– Den äldre ser inte glaset och står det då nära bordskanten så slår hon eller han kanske ut det. Situationen leder i sin tur till dålig självkänsla. Är glaset till exempel blått är chansen större att detta inte händer.

I västra Göteborg ligger Bjöla äldreboende. I ett projekt gjorde personalen sju tester omkring måltiden med goda resultat. Enhetschefen Agneta Ottosson berättar att de inspirerats av boken Goda miljöer och aktiviteter för äldre. Den tar upp bland annat färgers och rums betydelse samt belysning. Men redan från början fanns intresset för aktiv användning av färger.

– Vi samarbetade med arkitekten och kunde påverka till viss del. Sedan har vi fortsatt jobba med färger även kring dukningen.

– Dementa är ju ingen enhetlig grupp utan de är olika långt komna i sin sjukdom, så för dem som äter själva använder vi blått porslin. Kaffekopparna är också blåa.

Som kontrast använder de röda dukar som även hjälper de boende att se var bordet slutar. Personalen har också testat tabletter som dock skrynklades ihop och åkte ner på golvet.

Vid festligare tillfällen har de en finservis, mönstrad men vacker. När den kommer fram känner de boende att det är något speciellt. Sådana signaler tar, enligt Agneta Ottosson, fram färdigheter hos de äldre, den som ibland inte klarar någonting kan ställa sig upp och hålla tacktal.

– Vi har lyft fram hela matsituationen i vårt genombrottsprojekt. Målet har varit lugn och ro och att alla ska bli mätta.

– Under måltiden undviker vi störande moment. Diskmaskinen är aldrig igång då och vi ringer inga telefonsamtal.

Vidare äter alltid personalen tillsammans med de äldre och bordsplacering tillämpas så att alla får sitta bredvid den de kommer bra överens med. Resultatet av Agneta Ottossons och personalens strävanden är trivsam miljö, lugn och ro samt äldre som äter sig mätta.

Ditte Pettersson, frilansjournalist

För drygt 20 år sedan började man utveckla det vårdprogram för demens som nu gäller i hela Kalmar län. 21 distriktssköterskor driver programmet. De flesta utredningarna görs i primärvården.

För 20 år sedan började sjuksköterskan Jan Strömqvist arbeta som chef på en avdelning för demenssjuka i Nybro. Tillsammans med geriatrikern Arne Sjöberg gick han igenom medicinlistor, tog bort onödiga läkemedel och förändrade boendemiljön.

– Det hade stor effekt. De blev mycket piggare och det blev lugnare, säger Jan Strömqvist.

Utifrån den erfarenheten började han arbeta på det vårdprogram vid demens som först antogs av Nybro. Sedan 2004 gäller det för landstinget och Kalmar läns tolv kommuner. Arbetet började med att förankra idéerna hos dem som ska göra jobbet på vårdcentraler och i kommunerna.

Sedan skrevs ett mycket konkret program av en grupp från primärvård, specialistvård och kommun. Att göra tvärtom, alltså skriva ett omfattande vårdprogram först tycker han är helt förkastligt. Ingenting händer om inte arbetssättet vunnit gehör.
 

I Kalmarmodellen är den demensansvariga distriktssköterskan i centrum. Till henne kommer remisser från läkare, andra distriktssköterskor, biståndshandläggare, undersköterskor och anhöriga. Det finns 21 sådana distriktssköterskor som fördelar arbetstiden på 26 vårdcentraler.
Den demensansvariga distriktssköterskan är processägare, som det heter på sjukvårdsadministratörers språk. Hon ansvarar för demensutredningen och för dokumentationen av den, oavsett boendeform.

Beslutet om utredning tas tillsammans med distriktsläkaren. Distriktssköterskan gör den medicinska anamnesen och utför bl a MMT (Mini Mental Test) och klocktest. Hon har ansvar för vårdplaneringen och uppföljning av vårdplan och läkemedelsbehandling. Även de tre första informationsträffarna med anhöriga sköts av henne.

Om patient och anhöriga går med på det blir kommunens biståndshandläggare inkopplad tidigt och gör då intervjuerna för patientens sociala livshistoria. Demensutredningarna i Kalmar sköts alltså huvudsakligen i primärvården. Bara cirka 10 procent går vidare till geriatrisk specialistbedömning. Alltså lika stor andel som vid andra sjukdomar.

Eftersom de demensansvariga distriktssköterskorna har en så viktig roll anser Jan Strömqvist att de bör handplockas.

– Det här är en specialitet som kräver stort intresse. Man måste arbeta medvetet brett med både demens och andra sjukdomar som patienten kan ha, med familj och närstående. Man måste ha en vilja att ta ansvar, arbeta självständigt och kunna strukturera sitt arbete. Sjuksköterskan måste ha respekt hos läkaren.

Jan Strömqvist, numera demenssamordnare på landstinget, använder mycket av sin tid för fortlöpande demensutbildning för distriktssköterskor och distriktsläkare samt handledning på demensboenden. I fler kommuner har även vårdbiträden och biståndshandläggare utbildats.
Finns det några nackdelar med den här modellen?

– Ingenting är fullkomligt. Man måste hela tiden se till att vi gör det vi kommit överens om så att arbetet inte tappar fart. Därför har jag telefonkontakt och träffar regelbundet distriktssköterskorna. Genom att vårddokumentationen förs in i en databas får vi noggrann statistik och kan se om någon rutin sackar efter. Jag kan följa vartenda ärende.

Två röster om Kalmarmodellen

Eva Sorsa, biståndshandläggare vid demens: "Tryggt omhändertagande för den enskilde"

Eva Sorsa, biståndshandläggare i Vimmerby kommun, är sedan hösten 2003 speciellt inriktad på demenssjuka.

– Det är jättebra! Det blir ett tryggt omhändertagande för den enskilde. Man vet vart man ska vända sig. Det kan ta flera månader efter en diagnos innan det behövs någon hjälp, men då går det snabbt.

Hon tar hand om patientens sociala livshistoria i alla demensutredningar och får på det sättet ett helt annat grepp om varje ärende än tidigare. Samarbetet med distriktssköterskan fungerar bra och hon har också god kontroll över dagverksamhet, korttidsvård och demensboenden, dit de sjuka nu kommer betydligt senare.

Anhörigstödet är också hennes uppgift efter distriktssköterskans tre träffar. Flera anhöriggrupper är igång samtidigt, på olika stadier. Hon har gått ut i lokalpressen för att visa att hon finns och har ofta samtal med anhöriga.

Eva Sorsa önskar att hemtjänstens personal skulle få bättre utbildning om demens. De som arbetar på gruppboenden får en grundutbildning, men ingen fortlöpande utbildning. Mest av allt hoppas hon att hemtjänsten får en speciell grupp som går hem till demenssjuka, så att de anhöriga kan slappna av och känna sig riktigt trygga.

Anneli Adolfsson, demensansvarig distriktssköterska: "Ett stimulerande arbete – man ser helheten"

Anneli Adolfsson är demensansvarig distriktssköterska på Stensö vårdcentral i Kalmar. I området bor många äldre.

– Det är ett roligt och stimulerande arbete. Man ser helheten och är väl informerad om patient och familj.

Anneli Adolfsson har ungefär 50 nya ärenden per år och får remisserna från sjukvårdspersonal, kommunens biståndshandläggare eller hemtjänsten samt från anhöriga. Alla leder inte till en demensdiagnos, men kräver någon form av utredning. Hon gör först ett hembesök och tar en anamnes där patient och anhöriga beskriver symptomen. Vid ett nytt besök görs minnestest. Anamnes, testresultat och patientens sociala livshistoria från kommunens handläggare presenteras för distriktsläkaren. De diskuterar vad som bör göras. I svårbestämda fall kopplas en specialist in.

Efter läkarundersökning samlas Anneli Adolfsson, läkaren, biståndshandläggaren, anhöriga och ibland patienten på vårdcentralen för vårdplanering. Då får patienten också sin diagnos. Nya minnestest (MMSE) görs efter 3, 6 och 12 månader bl a för att se om medicinen haft effekt. Vårdplaneringen sker fortlöpande så snart läget förändras.

Hon ansvarar också för tre anhörigträffar innan kommunen tar över den formen av anhörigstöd.

– Anhöriga blir lugnare. De får information från början om både det medicinska och det sociala. De får veta att de kan få hemtjänst tidigt och att det finns korttidsplatser för avlastning och demensboenden.

Nu kommer Anneli Adolfsson att delvis förändra sin arbetssituation. Hon fortsätter att vara ansvarig för demensutredningarna, men kommer att ha fullt ansvar bara för demenssjuka i ett eget område utöver andra patienter där. Hon fick helt enkelt alltför många patienter, 60 inskrivna i hemsjukvård jämfört med kollegernas 20 – 35. Många har också andra sjukdomar utöver demensen, t ex diabetes. Nu får de lika många patienter.

Primärvården drar också ner på tjänster för undersköterskor, både på vårdcentralen och i kvällspatrullen. 

Ethel Lanesjö
Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften Äldre i Centrum, nr 2/05
 

Ett gott näringstillstånd påverkar livskvaliteten, minskar risken för infektioner och näringsbristrelaterade sjukdomar. Det är inte osannolikt att detta inverkar på sjukdomsförloppet. Maten bör vara energirik för alla som visar tecken på undervikt, undernäring och viktnedgång.

Näringsdrycker kan bidra med extra energi och näring och är ett bra komplement till den vanliga maten för att uppnå viktökning. De kan förskrivas av dietist och läkare. Näringsdrycker till personer med demenssjukdom har visat effekter på både vikt och kroppssammansättning.

Väcker minnen

Mat väcker minnen – både positiva och negativa. Det är lättare att äta mat man tycker om och som man känner igen. Rött är en färg som har visats ha en positiv inverkan på personer med demenssjukdom. Många vanliga tillbehör till olika maträtter är röda och ett tips är att lägga på en extra klick röd sylt, gelé eller liknande på gröten, på köttbullarna för att fokusera intresset på maten.

Kontraster kan tillämpas vid dukning så att själva maten framhävs. Man kan använda olika färger på porslin, tabletter som kontrasterar mot det som är på tallriken. Glas som är svagt färgade är lättare att upptäcka en helt genomskinliga.

Enkel dukning

Dukningen skall vara enkel och prylfattig så att budskapet blir klart och tydligt. Eftersom personer med demens ofta tar synintrycken till hjälp är det viktigt att man plockar undan förvirrande eller överflödiga föremål. Använd inte brokiga dukar så att personen med demens inte hittar maten. Undvik att ställa fram all mat på en gång. Ställ fram en rätt i taget och litet i sänder.

Måltiden innebär en möjlighet att återorientera och aktivera personer med demens på ett naturligt sätt. Ett dåligt självförtroende kan förbättras genom att personen får delta i praktiska förberedelser till måltiden, till exempel dukning, potatisskalning och hjälpa till med matlagning och bakning. Dukningen ger dessutom signaler om att det är dags för en måltid.

Matlagning och dukning föregår ätandet. Det är därför en fördel om vanan att förbereda måltiden kan uppmuntras och bibehållas. En grundläggande målsättning i behandling av demenssjukdom är att stödja och träna det friska och att kompensera förlusterna.

Ätproblem vanliga

Vid ett sent skede av demenssjukdomen är ätproblem vanliga. Det kan uppstå etiskt svåra situationer för anhöriga och för vårdare om hur man skall agera i olika situationer.

När man vårdar en svårt sjuk person är det viktigare att tillgodose personens livskvalitet än att primärt förlänga livet. Det kan vara ett etiskt svårt dilemma att avgöra om en svårt demenssjuk persons beteende betyder att hon inte vill äta eller att hon inte kan eller förstår att äta – att veta vad som är bäst. Därför är det i vårdsituationen viktigt med kontinuitet i matsituationen så långt det är möjligt, för att på bästa möjliga sätt kunna tolka den sjukas egen vilja i livets slutskede. Att i detta skede påbörja behandling med sondnäring kan vara till större skada än nytta enligt aktuella riktlinjer.

Gerd Faxén, leg dietist och med dr, Karolinska Institutet

Viktförlust kan vara ett tidigt tecken på sjukdomen. Därför kan en ofrivillig viktminskning vara ett observandum, särskilt om den inträffar samtidigt med andra symptom på demenssjukdom.

Olika orsaker till viktförlust

Orsakerna är inte helt klarlagda och förmodligen är många olika mekanismer inblandade. Depression, som är ett tidigt symptom på sjukdomen samt initiativlöshet kan påverkar ätandet genom att man inte kommer sig för att laga mat, äta. Andra förändringar i beteende som påverkar ätandet är:

• Minnesförlust Innebär svårigheter att handla, laga mat, komma ihåg att äta, minnas om man ätit.
• Desorientering Gör det svårt att hitta i matbutiken, i köket eller att hitta hem.
• Apraxi Oförmåga att utföra tidigare inlärda rörelser eller handlingar, vilket kan göra det svårt att t ex laga mat, baka, använda bestick och sent i sjukdomen även att tugga och svälja.
• Agnosi Oförmågan att rätt känna igen olika föremål, t ex tallrik, glas samt svårigheter med att identifiera olika lukter, smaker och temperaturer.
• Anomi Ordglömska, svårt att komma ihåg namn på vanliga saker t ex livsmedel (på matbordet i samband med måltid).

Tidigt i demenssjukdomen uppstår problemen endast i pressade situationer, medan svårt demenssjuka personer har stora problem i de flesta situationer. Att öppna munnen, stänga den, tugga och svälja är sådana problem och som innebär svåra etiska ställningstaganden.

Rastlöshet kräver energi

Ökad energiförbrukning har tidigare antagits vara en orsak till viktnedgång. Men det finns ingen forskning som bekräftar att den basala energiförbrukningen skulle vara högre hos personer med Alzheimers sjukdom än hos friska personer i motsvarande ålder. Däremot kan rastlöshet, svårighet att sitta stilla och ständig aktivitet kräva mycket energi.

”Sundown” syndrom innebär att rastlöshet och oro ofta ökar framemot eftermiddagen och kvällen. Personer som ständigt vandrar omkring kan ha ett väldigt högt energibehov.

Sämre luktsinne – sämre aptit

De delar av hjärnan som bearbetar dofter hör till dem som drabbas först vid demensutveckling, särskilt vid Alzheimer sjukdom. Det yttrar sig i svårigheter att identifiera, känna igen och upptäcka dofter. Aktuell forskning visar att försämrat luktsinne kan vara en markör för demens redan innan sjukdomen har börjat ge symptom framförallt hos de som har en genetisk risk. Eftersom det är med luktsinnets hjälp som vi förnimmer smaken på maten kan detta påverka matintaget negativt.

Gerd Faxén, leg dietist och med dr, Karolinska Institutet