ARBETA MED DEMENS

Den sköna känslan verkar leva kvar efter att danstimmen avslutats. Lars berättar då att han på äldre dagar skadade nacken och nu inte längre kan simma.

– Men jag älskade att bada och det här med dansen i dag var verkligen en upplevelse, man kände liksom vattnet på kroppen, säger han.

Dansat förr

Även Anita, också gäst på dagverksamheten, ser tillfreds ut. 

– Lite trött bara men mest känns det skönt, säger hon.

Anita tycker inte att det var ett dugg pirrigt att dansa med en balettmästare från Kungliga Operan.

–  Neej, bara kul, säger hon utan ett uns av tvekan. Vi gör ju lite sånt här varje morgon så vi är öppna för nya saker.

Ja, för även om det är första gången som Kungliga Operan är på besök på Solrosen är gästerna inte främmande för sittdans. För några år sedan drev Mirjam Brocknäs ett projekt med professionella dansare. Efter en kort introduktion i demenssjukdomar, om bland annat symptom och bemötande, besökte dansarna vid tio olika tillfällen Solrosen och en förskola i kommunen.

– Vid sista tillfället kom barnen hit till Kvistaberg och dansade tillsammans med våra gäster. Det blev ett underbart möte mellan olika generationer, säger Mirjam Brocknäs.

Inspirerat medarbetarna

Sedan kom pandemin och projektpengarna tog slut men dansarna har inspirerat Solrosens medarbetare. Varje morgon börjar gästerna på dagverksamheten med gymnastik, musik och lite sittdans.

– Och på onsdagarna kör vår Silviassyster Edi Dem disco och 70-talsmusik – det är populärt ska du veta, skrattar Mirjam Brocknäs.

Så vad är hemligheten med dans? Fysisk aktivitet är bra förstås men det kan man ju få via lättare gymnastik.

– Jag tror dansen ger en starkare känsla till sin kropp, som kvinna kan man till exempel få kontakt med det kvinnliga. Sedan är dans också ett fantastiskt sätt att väcka minnen och få hjälp att uttrycka sina känslor, något som blir allt svårare vid demenssjukdom då språket gradvis försvinner, säger Mirjam Brocknäs.

Uttrycka sina känslor

Nicholas Khan är inne på samma spår. Som balettmästare tränar han Kungliga Operans fullblodsproffs. Deras fysiska del av träningen går naturligtvis inte att jämföra med sittdansen på Kvistaberg men i båda fallen handlar det om att uttrycka sina känslor genom kroppen.

Under sin balettutbildning i Kanada gick Nicholas Khan en workshop om dansens betydelse för personer med kognitiv nedsättning och neuropsykiatriska diagnoser. Sedan dess har han engagerat sig i ämnet, vid sidan av karriären som professionell dansare på de stora scenerna. Idag är han aktiv i Dance and creative wellness, en europeisk stiftelse som har dans och demenssjukdom som ett tema. Besöket på Kvistaberg gör han på ideell basis.

– I Toronto ger den nationella balettskolan en kurs om att använda dans vid kognitiv funktionsnedsättning. Många pensionerade dansare går den och anlitas sedan av olika verksamheter för personer med demenssjukdom. Det finns så mycket att göra för att nå ut med dans, säger Nicholas Khan.

Mirjam Brocknäs är glad och tacksam över dagens besök. Hon berättar att gästerna har verkligen längtat efter detta. En del klädde upp sig och unnade sig lite extra läppstift.

– Ja, det blev en upplevelse i sig att Kungliga Operan kom hit. Och det är så viktigt tycker jag, att även våra gäster får ta del av kultur och får känna sig betydelsefulla.

Pragmatisk inställning

Hur samarbetet med operan ser ut framöver är oklart. Nicholas Khan utlovar fortsättning i någon form. Mirjam Brocknäs ser pragmatiskt på framtiden.

– När det finns pengar kommer vi säkert anlita professionella dansare som även kan utbilda och inspirera mina medarbetare. Och när det inte finns pengar, ja då får vi köra själva. För dansa tänker vi fortsätta att göra.

Magnus Westlander

Frontallobsdemens, även kallad pannlobsdemens och frontotemporal demens, utmärker sig ofta av bristande omdöme och impulskontroll samt förändrad personlighet. Kunskapen om sjukdomen är mindre spridd än vad som är fallet för alzheimer, bland annat eftersom frontallobsdemens är långtifrån lika vanligt.

Nu har en arbetsgrupp inom Swedish FTD Initiative tagit fram kliniska riktlinjer för utredning av misstänkt frontallobsdemens. I gruppen ingår läkare, kliniska genetiker, neropsykologer och logopeder. Riktlinjerna riktar sig främst till specialistmottagningar och syftet är att säkerställa likvärdiga utredningar av hög kvalitet i hela landet.

Arbetsgruppen arbetar nu vidare med att fram medicinska riktlinjer för uppföljning och behandling av frontallobsdemens samt riktlinjer för omvårdnaden. 

Checklistan, som kan laddas ned gratis (längst ned på sidan), tar upp saker som kan vara viktiga att tänka på när den ena partnern har fått en demensdiagnos. Det kan handla om vart man kan vända sig för att få omsorg och färdtjänst samt tips på bra prylar som fungerar som ett stöd för minnet. Andra frågor rör ekonomi, fullmakter och hur ID-begrägeri kan försvåras. 

– Vi har försökt göra checklistan enkel och allmängiltig så att den kan fungera oavsett var i landet man bor, inte bara i Örebro, säger Sven Larsson, pensionerad psykiatriker och en av initativtagarna till checklistan.

Viktigt med kunskap tidigt

Behovet av kunskap tidigt i sjukdomsförloppet blev tydligt för Sven Larsson i samband med att hans hustru insjuknade i alzheimer. Snart gick han med i Föreningen Alzheimer Örebro och som dess ordförande började han hålla seminarier för nydiagnosticerade och deras anhöriga.

– Seminarierna fyllde ett stort behov. Samtidigt blev det upppenbart att vi tog upp viktig information som vården borde ha förmedlat långt tidigare, säger Sven Larsson.

Mycket oro förhindras

Så föddes idén till checklistan som Föreningen Alzheimer Örebro har utvecklat tillsammans med stadens Anhörigcentrum, Ängens minnemottagning och Geriatriska kliniken vid Universitetsssjukhuset i Örebro. Den har fått mycket uppskattning där den har delats ut berättar Sven Larsson.

– Många säger att om de fått denna information tidigare hade mycket oro och osäkerhet kunnat förhindras.

Ta med vid återbesök

I Örebro har checklistan börjat delas ut till nydiagnosticerade och anhöriga på regionens båda minnesmottagningar och stadens Anhörigcentrum. Nästa steg är att få ut den i primärvården.

– Tanken är att checklistan ska vara ett levande dokument som man får tillgång till tidigt och sedan kan ta med vid olika återbesök, säger Sven Larsson.

Magnus Westlander

Fascinerar och sprider glädje

Helene Skedebäck uppfattar marsvinen som kontaktsökande och sociala djur. De har speciella små ögon med intensiv blick. Gästerna matar och borstar djuren med en mjuk borste eller bara sitter med dem i knäet. Att se på när djuren äter fascinerar. 

Just idag sitter tre av Sjöbrisens gäster i marsvinsrummet. Agneta är en av dem. Hon är van vid djur och berättar att hon och hennes syskon hade flera djur när de växte upp. Nu håller hon Smulan i famnen och klappar henne försiktigt. 

– Jag känner mig jättelycklig när jag är med djuren, säger hon och ler stort. 

Också Gun-Britt tycker mycket om djur och hade katt för länge sedan. I Gun-Britts famn ligger Snövit, ett långhårigt marsvin som gör skäl för sitt namn. Rasen är den svenska Lunkaryan, som anses vara lugn till sitt temperament.

På Sjöbrisen tjänstgör också den lilla hunden Piccolina, en 8-årig toypudel. Kari, som sitter i en fåtölj med henne i knäet, tycker att det är spännande att möta djuren här.

– Det är som med människor. Alla är olika, konstaterar hon.

Forskningen kartlagd i ny studie

Att använda sig av djur som terapiform inom vården är ingen ny företeelse. Det har funnits sedan 1960-talet och kallas AAI, Animal Assisted Interventions. Oftast handlar det om hundar, katter och hästar. I Sverige är det ovanligt med marsvin som terapidjur för personer med demenssjukdom. Oftast har de använts för personer med autism.

Eftersom Sjöbrisen har planer på att expandera sin djurinriktade verksamhet tog Helene Skedebäck kontakt med SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, för att höra om någon student ville ta sig an uppgiften att undersöka vad det finns för forskning på området marsvin inom demensvården. Har marsvin någon påvisad positiv effekt på personer med demenssjukdom? Och hur påverkas marsvinen i en sådan roll?

Jennifer Johansson tog sig an dessa frågor när hon gjorde en litteraturgenomgång som resulterade i en nyligen publicerad kandidatuppsats.

Vanligast vid autism

Det hon fann var att flera forskningsstudier visar på marsvins positiva effekt på barn med autism. Däremot finns inga liknande studier som rör personer med demenssjukdom. Det forskning visar är att sällskapsdjur, till exempel hundar, kan ha en lugnande effekt på personer med demens. De kan få bättre nattsömn, lägre blodtryck, ökad livskvalitet och förbättrad förmåga att vara närvarande i nuet. Man har även kunnat påvisa att hormonet oxytocin ökar hos människor när de tittar in i en hunds ögon. Också hundarnas nivå av oxytocin ökar.

På Sjöbrisens dagverksamhet har Helene Skedebäck märkt att gästerna äter bättre när de umgåtts med djuren. En annan iakttagelse hon gjort är att fem av de gäster som vistats på Sjöbrisen under fem års tid, knappt har försämrats alls i sin sjukdom. Vad det beror på skulle förstås behöva undersökas närmare innan slutsatser kan dras.  

Jennifer Johansson skriver i sin uppsats att, även om mer forskning inom området behövs, hon har funnit stöd för att marsvin skulle kunna fungera som AAI till personer med demenssjukdom. Detta eftersom marsvin är sociala djur som uppskattar mänsklig kontakt. De kan visa positiva beteenden gentemot människor genom kroppsspråk och läten och de är sällan aggressiva. 

Marsvinens behov måste tillgodoses

Dock finns det inte många studier om hur marsvinen själva påverkas när de används inom djurunderstödd terapi. Å ena sidan är de lekfulla, nyfikna djur som gillar umgänge både med varandra och med människor. De kan visa tillgivenhet genom att nudda vid människors händer.

Å andra sidan är marsvin flyktdjur som vill ha möjlighet att gömma sig, då de annars kan utveckla negativa stressbeteenden. Om de blir klappade utan att ha reträttmöjlighet kan det öka deras stresspåslag. 

För det yngsta marsvinet, Snövit, har Helene Skedebäck noterat att det tagit ganska lång tid att komma till rätta och bli lugn.

– Man kunde se det på hastigheten i hennes rörelser.

Om Sjöbrisens marsvin visar om de är missnöjda kan de släppas tillbaka ner i sin bur som är en lång öppen bänk, en bit upp från golvet. Bänken är försedd med glasväggar då marsvin gillar att hålla koll på sin omgivning.

Risker finns

Risken med att använda djur i AAI är att de kan bli illa behandlade, till exempel klappade för hårt. Marsvin kan bitas om de inte uppskattar hur de hanteras.

På Sjöbrisens dagverksamhet finns hela tiden personal intill gästerna när de är i djurrummet. Alla får heller inte lov att hantera marsvinen.

– När man gått längre in i sin sjukdom kan det bli svårt att avgöra hur hårt man tar i någonting och blir då hårdare i sitt grepp. Vi avgör självklart vem marsvinen kan vara hos. Vi måste ju skydda marsvinen lika mycket som vi skyddar gästerna, betonar Helene Skedebäck.

En intressant detalj är att av Sjöbrisens totalt 28 gäster är det bara kvinnor som regelbundet önskar hålla i marsvinen. Kanske är det någon kvinnlig, omvårdande instinkt som väcks till liv när man pysslar om och matar de små djuren i famnen. Männen städar hellre buren och plockar maskrosor.

Text & foto: Christina Nemell