Senaste nytt
Kemisk förening kan avslöja tidig alzheimer
En upptäckt av japanska forskare väcker förhoppningarna om ett tidigt test för att avslöja Alzheimers sjukdom. Det handlar om en s k peptid, ett proteinliknande ämne, som finns i ryggmärgsvätskan.
Forskarna har funnit att peptiden finns i extra stora mängder hos personer som håller på att utveckla alzheimer, något som kan bidra till att diagnosen i framtiden kan ställas tidigare.
Ryggmärgsprov görs redan på många håll för att diagnosticera alzheimer men då i ett skede när skadorna på hjärnan är omfattande. Då mäts framför allt betamyloid 42, ett protein som finns i de senila placken som är typiska för sjukdomen. Det berättar Agneta Nordberg, överläkare vid minnesmottagningen på Karolinska sjukhuset i Huddinge.
– Den här studien visar att det kanske finns mer känsliga ämnen att mäta. Just nu händer mycket inom den här forskningen. Om just japanernas nu upptäckta peptid visar på rätt väg, mot den åtråvärda tidiga diagnosen och tidiga effektivare behandlingen, får vidare forskning utvisa, säger hon i Vetenskapsradion.
Magnus Westlander
Forskarna har funnit att peptiden finns i extra stora mängder hos personer som håller på att utveckla alzheimer, något som kan bidra till att diagnosen i framtiden kan ställas tidigare.
Ryggmärgsprov görs redan på många håll för att diagnosticera alzheimer men då i ett skede när skadorna på hjärnan är omfattande. Då mäts framför allt betamyloid 42, ett protein som finns i de senila placken som är typiska för sjukdomen. Det berättar Agneta Nordberg, överläkare vid minnesmottagningen på Karolinska sjukhuset i Huddinge.
– Den här studien visar att det kanske finns mer känsliga ämnen att mäta. Just nu händer mycket inom den här forskningen. Om just japanernas nu upptäckta peptid visar på rätt väg, mot den åtråvärda tidiga diagnosen och tidiga effektivare behandlingen, får vidare forskning utvisa, säger hon i Vetenskapsradion.
Magnus Westlander
Låg blodsockerhalt ökar demensrisken hos diabetiker
Ny forskning talar för att diabetiker bör undvika blodsockerfall. Personer med typ 2-diabetes som haft episoder av låg blodsockerhalt (hypoglykemi) löper en större risk att utveckla demens. Det visar en amerikansk studie i den medicinska tidskriften JAMA.
Forskarna har följt mer än 16000 personer med typ 2 diabetes under perioden 1989 till 2002. Under denna period vårdades 1465 av dessa på sjukhus eller erhöll akut sjukvård på grund av svår hypoglykemi. Ingen av dessa hade år 2002 diagnostiserats med demenssjukdom eller kognitiv nedsättning. Samtliga deltagare i studien följdes därefter fram till 2007 avseende kognition och utvecklande av demenssjukdom.
Resultatet visar att bland de personer som haft minst en episod av låg blodsockerhalt ökade risken för demens med 26 procent jämfört med personer som inte hade haft motsvarande episod. Risken att insjukna i demenssjukdom ökade ännu mer vid två och tre episoder av låg blodsockerhalt. Dessa resultat stod sig även när forskarna justerade för faktorer som kunde påverka resultaten som exempelvis ålder, kön, BMI och hur låg tid de hade haft diabetessjukdomen.
De amerikanska forskarna undersökte även om det fanns ett omvänt orsakssammanhang, d v s om diabetiker med begynnande demenssjukdom löper större risk att drabbas av låg blodsockerhalt på grund av att de missköter diabetesmedicineringen. Forskarna tittade därför specifikt på hypoglykemi-episoder hos de medelålders deltagarna i studien, där demenssjukdom normalt inte brukar debutera. Även hos dessa var episoder av lågt blodsocker kopplat till ökad risk för demens senare i livet.
Resultaten av studien gör att man enligt författarna bör diskutera hur effektivt man ska behandla äldre personer med typ 2 diabetes. En alltför strikt behandling kan medföra att risken för demens ökar så mycket att det därför kanske inte är att eftersträva alltför en bra kontroll av blodsockerhalten. För att bekräfta dessa resultat behövs dock fler studier om sambandet mellan episoder av hypoglykemi och risken att insjukna i demenssjukdom.
Gunilla Nordberg
Forskarna har följt mer än 16000 personer med typ 2 diabetes under perioden 1989 till 2002. Under denna period vårdades 1465 av dessa på sjukhus eller erhöll akut sjukvård på grund av svår hypoglykemi. Ingen av dessa hade år 2002 diagnostiserats med demenssjukdom eller kognitiv nedsättning. Samtliga deltagare i studien följdes därefter fram till 2007 avseende kognition och utvecklande av demenssjukdom.
Resultatet visar att bland de personer som haft minst en episod av låg blodsockerhalt ökade risken för demens med 26 procent jämfört med personer som inte hade haft motsvarande episod. Risken att insjukna i demenssjukdom ökade ännu mer vid två och tre episoder av låg blodsockerhalt. Dessa resultat stod sig även när forskarna justerade för faktorer som kunde påverka resultaten som exempelvis ålder, kön, BMI och hur låg tid de hade haft diabetessjukdomen.
De amerikanska forskarna undersökte även om det fanns ett omvänt orsakssammanhang, d v s om diabetiker med begynnande demenssjukdom löper större risk att drabbas av låg blodsockerhalt på grund av att de missköter diabetesmedicineringen. Forskarna tittade därför specifikt på hypoglykemi-episoder hos de medelålders deltagarna i studien, där demenssjukdom normalt inte brukar debutera. Även hos dessa var episoder av lågt blodsocker kopplat till ökad risk för demens senare i livet.
Resultaten av studien gör att man enligt författarna bör diskutera hur effektivt man ska behandla äldre personer med typ 2 diabetes. En alltför strikt behandling kan medföra att risken för demens ökar så mycket att det därför kanske inte är att eftersträva alltför en bra kontroll av blodsockerhalten. För att bekräfta dessa resultat behövs dock fler studier om sambandet mellan episoder av hypoglykemi och risken att insjukna i demenssjukdom.
Gunilla Nordberg
Läs engelsk sammanfattning av studien » (nytt fönster)
D-vitamin kan förebygga demenssjukdom
Forskare vid universitetet i Manchester, England, har tillsammans med forskarkollegor i Europa, visat att det finns ett samband mellan låga halter av D-vitamin och minnessvårigheter hos medelålders och äldre män.
Den nya studien kommer att publiceras i det senaste numret av den medicinska tidskriften Journal of Neurology, Neurosurgery, and Psychiatry. Forskare vid åtta olika forskningcentran i Europa har följt mer än 3000 män i åldrarna 40 till 79 år.
Resultatet visar att de i studien som hade höga halter av D vitamin presterade bättre på minnestester än de med låga halter. Studien visar att bibehållen nivå av D vitamin kan ha betydelse för att förhindra försämrad hjärnfunktion. Det behövs dock mer forskning för att undersöka om vitamin D kan minska risken för demens.
Vitamin D påverkar balansen av kalcium och fosfat i blodet och är bra för skelettbildning och tandbildning. Engelska sjukan orsakas av brist på detta vitamin. Allt mer forskning talar för att det kan ha en roll i långt fler sjukdomar än benskörhet. Infektionssjukdomar och hjärtsjukdomar är exempel på sjukdomstillstånd som kan ha samband med brist på vitamin D.
D vitamin bildas i huden när den utsätts för solljus, men finns även i mat t ex fet fisk, lever och mejeriprodukter. Äldre personer har nedsatt förmåga att ta upp vitaminet genom huden vid solbestrålning och bör därför tänka på att äta förståndig kost.
Gunilla Nordberg
Den nya studien kommer att publiceras i det senaste numret av den medicinska tidskriften Journal of Neurology, Neurosurgery, and Psychiatry. Forskare vid åtta olika forskningcentran i Europa har följt mer än 3000 män i åldrarna 40 till 79 år.
Resultatet visar att de i studien som hade höga halter av D vitamin presterade bättre på minnestester än de med låga halter. Studien visar att bibehållen nivå av D vitamin kan ha betydelse för att förhindra försämrad hjärnfunktion. Det behövs dock mer forskning för att undersöka om vitamin D kan minska risken för demens.
Vitamin D påverkar balansen av kalcium och fosfat i blodet och är bra för skelettbildning och tandbildning. Engelska sjukan orsakas av brist på detta vitamin. Allt mer forskning talar för att det kan ha en roll i långt fler sjukdomar än benskörhet. Infektionssjukdomar och hjärtsjukdomar är exempel på sjukdomstillstånd som kan ha samband med brist på vitamin D.
D vitamin bildas i huden när den utsätts för solljus, men finns även i mat t ex fet fisk, lever och mejeriprodukter. Äldre personer har nedsatt förmåga att ta upp vitaminet genom huden vid solbestrålning och bör därför tänka på att äta förståndig kost.
Gunilla Nordberg
Läs engelsk sammanfattning av studien » (nytt fönster)
Kroppslig sjukdom kan påverka hjärnans funktioner
Blodbrist hos äldre personer ökar risken för demens. Även en rad andra kroppsliga åkommor kan försämra minnet och andra kognitiva förmågor. Det visar en ny avhandling från Karolinska Institutet.
Blodbrist, på fackspråk anemi, innebär att blodets syreupptagningsförmåga är nedsatt på grund av t ex för få röda blodkroppar. Tillståndet är inte ovanligt bland äldre personer, något som den italienska läkaren Anna Rita Atti noterat i sitt arbete på minneskliniken i Bologna. När hon fick möjligheten att börja forska på Aging Research Center i Stockholm föll det sig därför naturligt att undersöka kopplingen mellan blodbrist och demens.
– Det finns få studier på detta. Min forskning, som bygger på data från Kungsholmsprojektet, visar att äldre personer med anemi löper 60 procent större risk att drabbas av demens. Men givetvis behövs fler studier som styrker detta samband för att man ska kunna säga att anemi är en riskfaktor för demens, säger Anna Rita Atti.
Studien omfattar 1435 äldre invånare från stadsdelen Kungsholmen. Deltagarna som följts över tiden, med början från 75 års ålder, ingår även i avhandlingens andra delstudie. I den undersöks sambandet mellan kroppsvikt och demens. Anna Rita Atti har använt Body Mass Index (BMI), ett mått som anger en relation mellan kroppsvikt och -längd, för att definiera under- och övervikt. Resultaten både överraskar och ligger i linje med tidigare forskning.
– Det finns flera studier som pekar på att övervikt i medelåldern är en riskfaktor för demens. Min studie visade att äldre överviktiga personer snarare hade en lägre risk att utveckla demens. Vad dessa personer vägde i medelåldern framgår inte av mina data, säger säger Anna Rita Atti.
En kraftig minskning av BMI under en treårsperiod ökade risken att utveckla demens under påföljande treårsperiod. Det sambandet får stöd av en nyligen publicerad studie i tidskriften Neurology (se högerspalt).
Anna Rita Atti undersökte även en rad kroppsliga (somatiska) sjukdomars effekt på hjärnans funktionsförmåga. Stroke, diabetes och depressionssymptom var förknippade med en måttlig försämring av minnet och andra s k kognitiva förmågor (CIND), något som i sin tur ökar risken för att en demenssjukdom utvecklas.
Hennes avhandling heter The effect of somatic disorders on brain aging and dementia och försvaras den 3 juni 2009 vid Institutionen för neurobiologi, Karolinska institutet.
Magnus Westlander
Blodbrist, på fackspråk anemi, innebär att blodets syreupptagningsförmåga är nedsatt på grund av t ex för få röda blodkroppar. Tillståndet är inte ovanligt bland äldre personer, något som den italienska läkaren Anna Rita Atti noterat i sitt arbete på minneskliniken i Bologna. När hon fick möjligheten att börja forska på Aging Research Center i Stockholm föll det sig därför naturligt att undersöka kopplingen mellan blodbrist och demens.
– Det finns få studier på detta. Min forskning, som bygger på data från Kungsholmsprojektet, visar att äldre personer med anemi löper 60 procent större risk att drabbas av demens. Men givetvis behövs fler studier som styrker detta samband för att man ska kunna säga att anemi är en riskfaktor för demens, säger Anna Rita Atti.
Studien omfattar 1435 äldre invånare från stadsdelen Kungsholmen. Deltagarna som följts över tiden, med början från 75 års ålder, ingår även i avhandlingens andra delstudie. I den undersöks sambandet mellan kroppsvikt och demens. Anna Rita Atti har använt Body Mass Index (BMI), ett mått som anger en relation mellan kroppsvikt och -längd, för att definiera under- och övervikt. Resultaten både överraskar och ligger i linje med tidigare forskning.
– Det finns flera studier som pekar på att övervikt i medelåldern är en riskfaktor för demens. Min studie visade att äldre överviktiga personer snarare hade en lägre risk att utveckla demens. Vad dessa personer vägde i medelåldern framgår inte av mina data, säger säger Anna Rita Atti.
En kraftig minskning av BMI under en treårsperiod ökade risken att utveckla demens under påföljande treårsperiod. Det sambandet får stöd av en nyligen publicerad studie i tidskriften Neurology (se högerspalt).
Anna Rita Atti undersökte även en rad kroppsliga (somatiska) sjukdomars effekt på hjärnans funktionsförmåga. Stroke, diabetes och depressionssymptom var förknippade med en måttlig försämring av minnet och andra s k kognitiva förmågor (CIND), något som i sin tur ökar risken för att en demenssjukdom utvecklas.
Hennes avhandling heter The effect of somatic disorders on brain aging and dementia och försvaras den 3 juni 2009 vid Institutionen för neurobiologi, Karolinska institutet.
Magnus Westlander
Anna Rita Atti, läkare från Italien, har doktorerat på somatiska sjukdomars påverkan på hjärnans åldrande.
Relaterad artikel
Snabb viktminskning tidigt tecken på demens »
Demensriktlinjer framflyttade till slutet av sommaren
Den preliminära versionen av de nationella riktlinjerna för demensvården presenteras först i slutet av sommaren, inte den 10 juni som tidigare aviserats. Under augusti läggs den ut på Socialstyrelsens webbplats. Slutversionen väntas sommaren 2010, enligt Socialstyrelsen.
Snabb viktminskning tidigt tecken på demens
Snabb viktnedgång hos äldre personer kan vara ett tidigt varningstecken på begynnande demenssjukdom. Det visar en ny amerikansk studie som presenteras i det senaste numret av den medicinska tidskriften Neurology.
I studien har forskarna följt 1836 personer av japanskt ursprung boende i Washington, USA. Vid studiens början var den genomsnittliga åldern på deltagarna 72 år och ingen uppvisade några tecken på begynnande demens. Deltagarna följdes med två års mellanrum under åtta år fram till 2001. Då hade 129 personer utvecklat någon form av demenssjukdom.
Resultaten av studien visade att ett högt BMI (Body Mass Index) vid studiestarten var kopplat till mindre risk för att utveckla Alzheimers sjukdom men resultaten visade även att långsam viktnedgång minskade risken för demens, i synnerhet hos personer som hade högt BMI vid studiestarten.
Enligt forskarna tyder resultaten av studien på att en snabb viktnedgång eller ett lågt BMI kan vara ett första tecken på demenssjukdom innan minnesstörningar uppträder. Detta gäller särskilt hos personer som tidigare varit överviktiga.
Gunilla Nordberg
I studien har forskarna följt 1836 personer av japanskt ursprung boende i Washington, USA. Vid studiens början var den genomsnittliga åldern på deltagarna 72 år och ingen uppvisade några tecken på begynnande demens. Deltagarna följdes med två års mellanrum under åtta år fram till 2001. Då hade 129 personer utvecklat någon form av demenssjukdom.
Resultaten av studien visade att ett högt BMI (Body Mass Index) vid studiestarten var kopplat till mindre risk för att utveckla Alzheimers sjukdom men resultaten visade även att långsam viktnedgång minskade risken för demens, i synnerhet hos personer som hade högt BMI vid studiestarten.
Enligt forskarna tyder resultaten av studien på att en snabb viktnedgång eller ett lågt BMI kan vara ett första tecken på demenssjukdom innan minnesstörningar uppträder. Detta gäller särskilt hos personer som tidigare varit överviktiga.
Gunilla Nordberg
Läs engelsk sammanfattning av studien » (nytt fönster)
Fotografering ett sätt att nå fram
När konstnären Dascha Esselius fotograferar personer med demens händer något märkligt. Många som tycks leva inneslutna i sin sjukdom börjar öppna sig för henne. Nu söker hon samarbete med äldreboenden för att ta reda på varför.
”Det här är ju jag – och det är riktigt bra! Vad kostar det?” Demenssjuke Olof talar entusiastiskt när han på datorns bildskärm får se ännu ett fotografi på sig själv. Det är första gången konstnären och fotografen Dascha Esselius hör honom säga något överhuvudtaget.
– För mig som kommer utifrån känns det som ett mirakel. Genom fotograferingen börjar många av de demenssjuka öppna sig, personer som när jag först träffar dem verkar okontaktbara. Deras nyfikenhet väcks, de börjar reagera på bilderna och märker att de faktiskt kan påverka hur de ser ut, säger Dascha Esselius.
År 2004 gjorde tjeckiskfödda Dascha Esselius sitt första besök i ”glömskans rike”. Med pengar från Konstnärsnämndens projektbidrag, och senare inom Konstfrämjandets projekt Skiss, tillbringade hon flera veckor på ett äldreboende i Nynäshamn. Trött på samtidens undomsfixering och vurmen för unga smala kroppar gladdes hon över att få ägna sig åt gamla människor.
– Men avsikten var inte att ta vackra porträtt på gamla ansikten. Projektet gick ut på att pröva olika konstnärliga uttrycksformer i vården och se om dessa kunde ha hälsofrämjande effekter.
Dascha Esselius skakar på huvudet och ler samtidigt förtjust när hon berättar om sitt första försök på äldreboendet.
– Jag hade valt ut några filmer och samlade några av de boende för att visa dem. Det blev helt misslyckat. Filmerna ökade snarare förvirringen hos de demenssjuka personerna.
Dascha Esselius lät sig inte nedslås. Efter tillstånd från anhöriga började hon fotografera de boende. Först på långt håll, efter måltiden vid matbordet. Sedan på närmare avstånd, en och en, när förtroendet etablerats och deras nyfikenhet väckts.
Kameran i hennes händer blev ett verktyg för att kommunicera, för att nå fram till människor som på grund av sin hjärnsjukdom gradvis sjunkit in i sin egen värld. Fast själva fotograferingen var bara den ena sidan av processen.
– Den andra, minst lika viktiga, var samtalen om bilderna. Jag hade med mig en bärbar dator så vi kunde titta på bilderna tillsammans bara en kort stund efter att jag fotograferat dem.
De flesta av de boende levde upp under fotograferingen, blev mer vitala och närvarande.
– En anhörig frågade mig var jag egentligen hade gjort med hennes make, han var ju så mycket piggare nu, säger Dascha Esselius som tror att fotograferingen kan ha en jag-stärkande effekt.
Genom att de demenssjuka personerna direkt fick se och tala om bilderna förstod de att de hade makt att påverka bildresultatet.
– Jag är ju konstnär, ingen demensexpert, men som jag ser det gav fotograferingen dem möjlighet att återerövra något av sig själva, delar som demenssjukdomen gradvis tagit ifrån dem, säger Dascha Esselius.
Det finns en annan tänkbar förklaring, en hypotes som betonar personen bakom kameran snarare än fotograferingen. De positiva effekterna beror helt enkelt på att Dascha Esselius har brytt sig ovanligt mycket om dessa personer – talat med och engagerat sig i dem. Det menar Ove Almqvist, professor i psykologi vid Stockholms universitet.
Både han och Dascha Esselius är öppna för en vetenskaplig studie för att undersöka frågan närmare. De söker kontakt med äldreboenden där studien kan ske.
– Samtidigt skulle jag gärna utveckla en fotometodik som man kan ha glädje av på äldreboenden. För man ska inte behöva ta in konstnärer för detta. Att använda kameran för att utveckla kommunikationen med demenssjuka borde med fördel kunna göras av intresserad vårdpersonal, säger Dascha Esselius.
Magnus Westlander
”Det här är ju jag – och det är riktigt bra! Vad kostar det?” Demenssjuke Olof talar entusiastiskt när han på datorns bildskärm får se ännu ett fotografi på sig själv. Det är första gången konstnären och fotografen Dascha Esselius hör honom säga något överhuvudtaget.
– För mig som kommer utifrån känns det som ett mirakel. Genom fotograferingen börjar många av de demenssjuka öppna sig, personer som när jag först träffar dem verkar okontaktbara. Deras nyfikenhet väcks, de börjar reagera på bilderna och märker att de faktiskt kan påverka hur de ser ut, säger Dascha Esselius.
År 2004 gjorde tjeckiskfödda Dascha Esselius sitt första besök i ”glömskans rike”. Med pengar från Konstnärsnämndens projektbidrag, och senare inom Konstfrämjandets projekt Skiss, tillbringade hon flera veckor på ett äldreboende i Nynäshamn. Trött på samtidens undomsfixering och vurmen för unga smala kroppar gladdes hon över att få ägna sig åt gamla människor.
– Men avsikten var inte att ta vackra porträtt på gamla ansikten. Projektet gick ut på att pröva olika konstnärliga uttrycksformer i vården och se om dessa kunde ha hälsofrämjande effekter.
Dascha Esselius skakar på huvudet och ler samtidigt förtjust när hon berättar om sitt första försök på äldreboendet.
– Jag hade valt ut några filmer och samlade några av de boende för att visa dem. Det blev helt misslyckat. Filmerna ökade snarare förvirringen hos de demenssjuka personerna.
Dascha Esselius lät sig inte nedslås. Efter tillstånd från anhöriga började hon fotografera de boende. Först på långt håll, efter måltiden vid matbordet. Sedan på närmare avstånd, en och en, när förtroendet etablerats och deras nyfikenhet väckts.
Kameran i hennes händer blev ett verktyg för att kommunicera, för att nå fram till människor som på grund av sin hjärnsjukdom gradvis sjunkit in i sin egen värld. Fast själva fotograferingen var bara den ena sidan av processen.
– Den andra, minst lika viktiga, var samtalen om bilderna. Jag hade med mig en bärbar dator så vi kunde titta på bilderna tillsammans bara en kort stund efter att jag fotograferat dem.
De flesta av de boende levde upp under fotograferingen, blev mer vitala och närvarande.
– En anhörig frågade mig var jag egentligen hade gjort med hennes make, han var ju så mycket piggare nu, säger Dascha Esselius som tror att fotograferingen kan ha en jag-stärkande effekt.
Genom att de demenssjuka personerna direkt fick se och tala om bilderna förstod de att de hade makt att påverka bildresultatet.
– Jag är ju konstnär, ingen demensexpert, men som jag ser det gav fotograferingen dem möjlighet att återerövra något av sig själva, delar som demenssjukdomen gradvis tagit ifrån dem, säger Dascha Esselius.
Det finns en annan tänkbar förklaring, en hypotes som betonar personen bakom kameran snarare än fotograferingen. De positiva effekterna beror helt enkelt på att Dascha Esselius har brytt sig ovanligt mycket om dessa personer – talat med och engagerat sig i dem. Det menar Ove Almqvist, professor i psykologi vid Stockholms universitet.
Både han och Dascha Esselius är öppna för en vetenskaplig studie för att undersöka frågan närmare. De söker kontakt med äldreboenden där studien kan ske.
– Samtidigt skulle jag gärna utveckla en fotometodik som man kan ha glädje av på äldreboenden. För man ska inte behöva ta in konstnärer för detta. Att använda kameran för att utveckla kommunikationen med demenssjuka borde med fördel kunna göras av intresserad vårdpersonal, säger Dascha Esselius.
Magnus Westlander
Konstnären Dascha Esselius tror att även vårdpersonal kan ha glädje av hennes fotograferingsmetod.
Tema demens i Läkartidningen
Hjärnsjukdomar med många dimensioner, så inleder Läkartidningen sitt demenstema i det senaste numret (nr 20/2009). På 34 sidor berättar flera av landets främsta forskare inom området bl a om de tre vanligaste demenssjukdomarna efter alzheimer: Lewykroppsdemens, vaskulär demens och frontotemporal demens. Artiklarna går att läsa på Läkartidningens webb » (nytt fönster).
Psykologiska tester ger inget svar på demensrisk
Psykologiska tester för att hitta äldre personer i riskzonen för demens fungerar inte längre. Orsaken är att 70-åringar numera klarar testerna betydligt bättre än vad 70-åringar gjorde förr. Det visar en avhandling från Göteborgs universitet.
Avhandlingen bygger på data från H70-studien vid Sahlgrenska Akademin. I början av 1970-talet började forskare där följa en grupp 70-åriga Göteborgare över tiden. År 2000 påbörjades en ny studie med 70-åringar. Deltagarna har i båda fallen genomgått flera olika undersökningar över åren, bland annat en rad psykologiska tester som mäter språk, logik, rumsuppfattning och andra kognitiva funktioner.
Utifrån testresultaten har man försökt identifiera personer i riskzonen för att utveckla demens, något som fungerade bra för gruppen 70-åringar födda 1901 visar avhandlingen. Men för nästa generation, 70-åringar födda 1931, gav de psykologiska testerna ingen vägledning om demensrisken.
– Den senare generationen presterade betydligt bättre på de psykologiska testerna, skillnaderna i resultat inom denna grupp var väldigt små. Det är den huvudsakliga förklaringen till att dessa tester, som tidigare användes för att förutsäga demensrisken, inte längre fungerar, säger läkaren Simona Sacuiu som försvarar sin avhandlig den 15 maj.
Hennes studier visade att minnesstörningar, uppmätta i psykiatriska utvärderingar, var det enda som kunde ge en indikation om vilka 70-åringar som befinner sig riskzonen för demens. Men långtifrån alla som hade dåligt minne utvecklade demens. Sambandet blev dessutom svagare med åren. I studien ingick över 300 demensfria 85-åringar, efter tre år hade 17 procent av dem utvecklat demens.
– För 85-åringarna går det inte att säga att bara dåligt minne är ett tecken på annalkande demens, eftersom det behövdes ytterligare symptom utöver försämrat minne, som svårigheter att hitta ord eller rita en geometrisk figur, för att deras risk att få demens skulle öka, säger Simona Sacuiu.
Varför presterar då dagens 70-åringar bättre i psykologiska tester? Utvecklingen av arbetslivet och samhället i stort har inneburit en ökad betoning på problemlösning och intellektuell verksamhet. Det är en kortfattad men tänkbar förklaring menar Simona Sacuiu. Samtidigt är förekomsten av demens i stort sett oförändrad – det är lika vanligt nu som förr i de olika åldersgrupperna.
– Det verkar som om tröskeln till demenssjukdomen blivit högre, förstadiet blivit mindre tydligt. Man klarar av sin vardag en längre period innan de typiska demenssymptomen uppträder.
Magnus Westlander
Prodromal Cognitive Signs of Dementia
Sahlgrenska akademin, institutionen för neurovetenskap och fysiologi,
avdelningen för neuropsykiatrisk epidemiologi
Avhandlingen bygger på data från H70-studien vid Sahlgrenska Akademin. I början av 1970-talet började forskare där följa en grupp 70-åriga Göteborgare över tiden. År 2000 påbörjades en ny studie med 70-åringar. Deltagarna har i båda fallen genomgått flera olika undersökningar över åren, bland annat en rad psykologiska tester som mäter språk, logik, rumsuppfattning och andra kognitiva funktioner.
Utifrån testresultaten har man försökt identifiera personer i riskzonen för att utveckla demens, något som fungerade bra för gruppen 70-åringar födda 1901 visar avhandlingen. Men för nästa generation, 70-åringar födda 1931, gav de psykologiska testerna ingen vägledning om demensrisken.
– Den senare generationen presterade betydligt bättre på de psykologiska testerna, skillnaderna i resultat inom denna grupp var väldigt små. Det är den huvudsakliga förklaringen till att dessa tester, som tidigare användes för att förutsäga demensrisken, inte längre fungerar, säger läkaren Simona Sacuiu som försvarar sin avhandlig den 15 maj.
Hennes studier visade att minnesstörningar, uppmätta i psykiatriska utvärderingar, var det enda som kunde ge en indikation om vilka 70-åringar som befinner sig riskzonen för demens. Men långtifrån alla som hade dåligt minne utvecklade demens. Sambandet blev dessutom svagare med åren. I studien ingick över 300 demensfria 85-åringar, efter tre år hade 17 procent av dem utvecklat demens.
– För 85-åringarna går det inte att säga att bara dåligt minne är ett tecken på annalkande demens, eftersom det behövdes ytterligare symptom utöver försämrat minne, som svårigheter att hitta ord eller rita en geometrisk figur, för att deras risk att få demens skulle öka, säger Simona Sacuiu.
Varför presterar då dagens 70-åringar bättre i psykologiska tester? Utvecklingen av arbetslivet och samhället i stort har inneburit en ökad betoning på problemlösning och intellektuell verksamhet. Det är en kortfattad men tänkbar förklaring menar Simona Sacuiu. Samtidigt är förekomsten av demens i stort sett oförändrad – det är lika vanligt nu som förr i de olika åldersgrupperna.
– Det verkar som om tröskeln till demenssjukdomen blivit högre, förstadiet blivit mindre tydligt. Man klarar av sin vardag en längre period innan de typiska demenssymptomen uppträder.
Magnus Westlander
Prodromal Cognitive Signs of Dementia
Sahlgrenska akademin, institutionen för neurovetenskap och fysiologi,
avdelningen för neuropsykiatrisk epidemiologi
Tröskeln till demenssjukdomen tycks ha blivit högre, säger med dr Simona Sacuiu.
Svenska Demensdagarna närmar sig 1000-strecket
I år var Västerås värdstad för Svenska Demensdagarna som hölls den 5-6 maj. På Aros Congress Center samlades 850 demensintresserade personer för att ta del av föreläsningar under temat Hjärna mångfald.
Årets tema syftade på att hjärnsjukdomar som orsakar demens måste bemötas med en mångfald av åtgärder, både tidigt i sjukdomsförloppet och senare. Många olika yrkesgrupper behöver samarbeta för att bäst kunna hjälpa de demenssjuka och deras närstående.
Arrangörerna till de Svenska Demensdagarna representerar flertalet yrkesgrupper och tillhör ”Svenska nätverket för demenskunskap”. Arrangemanget är imponerande, antal deltagare ökar för varje år. Nästa års konferens kommer att vara i Örebro. Kommer det över 1000 deltagare då?
Ann-Christin Kärrman
Vissa av föreläsningarna kommer att finnas tillgängliga på www.demenskunskap.se » (nytt fönster)
Tv-inslag från Svenska Demensdagarna finns på SVT play » (nytt fönster)
Årets tema syftade på att hjärnsjukdomar som orsakar demens måste bemötas med en mångfald av åtgärder, både tidigt i sjukdomsförloppet och senare. Många olika yrkesgrupper behöver samarbeta för att bäst kunna hjälpa de demenssjuka och deras närstående.
Arrangörerna till de Svenska Demensdagarna representerar flertalet yrkesgrupper och tillhör ”Svenska nätverket för demenskunskap”. Arrangemanget är imponerande, antal deltagare ökar för varje år. Nästa års konferens kommer att vara i Örebro. Kommer det över 1000 deltagare då?
Ann-Christin Kärrman
Vissa av föreläsningarna kommer att finnas tillgängliga på www.demenskunskap.se » (nytt fönster)
Tv-inslag från Svenska Demensdagarna finns på SVT play » (nytt fönster)