Så var det dags igen! Under en fullspäckad heldag i oktober träffades Silviasystrar i Skåne län för att utbyta erfarenheter, uppdateringar och inspirera varandra.
Nätverket startade redan 2008 och några av Sivliasystrarna som deltog i den första träffen är fortfarande aktiva. Silviasyster Inga-Lill Winqvist har varit med de senaste elva åren.
– Vi turas om att arrangera träffarna som sker en gång på hösten och en gång på våren, säger hon.
2008 hölls den första nätverksträffen för Silviasystrar i Skånes län.
2024 arrangerades den årliga nätverksträffen i Höör. Drygt hälften av Skånes 60 Silviasystrar deltog.
Denna gång var det Höör som stod på tur. Silviasyster Annika Tydesten presenterade sin arbetsplats Fogdaröd omsorg, vård och skola. Fogdaröd är både ett stöd och LSS-boende och ett boende för personer med kognitiv sjukdom. Där finns även ett museum som visar hur vården utvecklats under de hundra år som Fogdaröd funnits.
På nätverksträffarna får den kommun som arrangerar berätta om vad som händer i deras verksamheter och vilka projekt som är på gång. Man bjuder in föreläsare och delar med sig av tankar och idéer och diskuterar olika tillvägagångssätt.
I våras möttes man i Helsingborg där Silviasyster Karin Nilsson visade upp deras nya demensvänliga park som till och med har en offentlig toalett som är anpassad till personer med kognitiva svårigheter. Nästa gång är det Perstorps tur att bjuda in.
Den första Silviasystern i Skåne utbildades redan på 1990-talet. Idag finns det runt 60 Silviasystrar i Skåne och antalet växer.
– Att de nyexaminerade får träffa dem som varit med från början och skapa relationer mellan verksamheterna är ett sätt att decentralisera specialistkompetensen och lyfta vikten av att de finns, menar Inga-Lill Winqvist.
Hon själv har jobbat i Lund under många år och arbetar sedan tre år tillbaka för Silviahemmet. Hon är mycket glad och tacksam över att få vara med i detta inspirerande nätverk och ser gärna att man sprider denna tradition vidare till fler län.
– Detta är ett mycket uppskattat inslag som tillfört att vi har god kontakt sinsemellan kommunerna och lär oss genom varandras erfarenheter, säger Inga-Lill Winqvist.
Text & foto: Emilia Halldén
Denna gång var det Höör som stod på tur. Silviasyster Annika Tydesten presenterade sin arbetsplats Fogdaröd omsorg, vård och skola. Fogdaröd är både ett stöd och LSS-boende och ett boende för personer med kognitiv sjukdom. Där finns även ett museum som visar hur vården utvecklats under de hundra år som Fogdaröd funnits.
På nätverksträffarna får den kommun som arrangerar berätta om vad som händer i deras verksamheter och vilka projekt som är på gång. Man bjuder in föreläsare och delar med sig av tankar och idéer och diskuterar olika tillvägagångssätt.
I våras möttes man i Helsingborg där Silviasyster Karin Nilsson visade upp deras nya demensvänliga park som till och med har en offentlig toalett som är anpassad till personer med kognitiva svårigheter. Nästa gång är det Perstorps tur att bjuda in.
Den första Silviasystern i Skåne utbildades redan på 1990-talet. Idag finns det runt 60 Silviasystrar i Skåne och antalet växer.
– Att de nyexaminerade får träffa dem som varit med från början och skapa relationer mellan verksamheterna är ett sätt att decentralisera specialistkompetensen och lyfta vikten av att de finns, menar Inga-Lill Winqvist.
Hon själv har jobbat i Lund under många år och arbetar sedan tre år tillbaka för Silviahemmet. Hon är mycket glad och tacksam över att få vara med i detta inspirerande nätverk och ser gärna att man sprider denna tradition vidare till fler län.
– Detta är ett mycket uppskattat inslag som tillfört att vi har god kontakt sinsemellan kommunerna och lär oss genom varandras erfarenheter, säger Inga-Lill Winqvist.
Text & foto: Emilia Halldén
I går kom beskedet att EU:s läkemedelsmyndighet (EMA) har ändrat sitt tidigare beslut, och nu rekommenderar ett godkännande av försäljning av alzheimerläkemedlet lecanemab till vissa alzheimerpatienter i tidigt skede.
I det nya beslutet finner EMA att nyttan med läkemedlet är större än riskerna för de begränsade patientgrupperna.
Härnäst behöver EU-kommissionen godkänna beslutet, och därefter ska även svenska myndigheter ta ställning till läkemedlet.
Lecanemab, som har utvecklats av svenska Bioarctic i samarbete med japanska Eisai. är en sjukdomsmodifierande behandling.
Dock kommer inte alla alzheimerpatienter att kunna behandlas med läkemedlet, om det godkänns för förskrivning i Sverige. Till exempel kommer det inte gälla för patienter med dubbel uppsättning av alzheimerriskgenen Apoe4.
Blodförtunnade medicinering, immunologisk eller neurologisk sjukdom och stroke eller TIA det senaste året är exempel på andra skäl att inte behandla med lecanemab. Endast en av tio personer med alzheimer kan komma i fråga, enligt en uppskattning som bland andra Linus Jönsson, professor i hälsoekonomi vid Karolinska institutet, har gjort.
Lecanemab är idag godkänt i bland annat Japan, Sydkorea, Kina, USA och Storbritannien.
På bilden: EMA:s huvudkontor i Amsterdam. Foto: Ceescamel/CC BY-SA
I det nya beslutet finner EMA att nyttan med läkemedlet är större än riskerna för de begränsade patientgrupperna.
Härnäst behöver EU-kommissionen godkänna beslutet, och därefter ska även svenska myndigheter ta ställning till läkemedlet.
Lecanemab, som har utvecklats av svenska Bioarctic i samarbete med japanska Eisai. är en sjukdomsmodifierande behandling.
Dock kommer inte alla alzheimerpatienter att kunna behandlas med läkemedlet, om det godkänns för förskrivning i Sverige. Till exempel kommer det inte gälla för patienter med dubbel uppsättning av alzheimerriskgenen Apoe4.
Blodförtunnade medicinering, immunologisk eller neurologisk sjukdom och stroke eller TIA det senaste året är exempel på andra skäl att inte behandla med lecanemab. Endast en av tio personer med alzheimer kan komma i fråga, enligt en uppskattning som bland andra Linus Jönsson, professor i hälsoekonomi vid Karolinska institutet, har gjort.
Lecanemab är idag godkänt i bland annat Japan, Sydkorea, Kina, USA och Storbritannien.
På bilden: EMA:s huvudkontor i Amsterdam. Foto: Ceescamel/CC BY-SA
Nedsatt hörsel är ett vanligt problem bland äldre som kan ha stor inverkan på både välmående och kognitiv hälsa. Men det finns många sätt att jobba för god hörselhälsa, och ju förr man börjar desto bättre.
Åsa Winzell Juhlin, legitimerad audionom och doktorand vid Sahlgrenska akademin på Göteborgs universitet, betonade vikten av god hörselhälsa för äldre under ett webbinarium i oktober, arrangerat av Hörselskadades Riksförbund (HRF) och Svenskt Demenscentrum.
Hon beskrev hur hörsel och kognition samspelar, och vilka hälsorisker en hörselnedsättning som inte hanteras för med sig, exempelvis känslor av ensamhet, social isolering, depression, fysisk inaktivitet, fallolyckor, kognitiv svikt och demens.
Åsa Winzell Juhlin tog även upp forskningsresultat från H70-studierna i Göteborg som visar att hörselnedsättning blir allt vanligare med stigande ålder:
• Vid 70 års ålder hade lite över 30 procent av personerna i studien någon form av hörselnedsättning, men bara cirka 10 procent hade en nedsättning som riskerade att bli begränsande eller handikappande.
• Vid 80 års ålder ökade siffrorna markant. Hela 80 procent hade någon form av hörselnedsättning, och 60 procent av hela gruppen hade en nedsättning som riskerade att bli begränsande eller handikappande.
• Vid 90–95 års ålder hade så gott som 100 procent någon form av hörselnedsättning, och 80 procent hade en nedsättning med potential att bli begränsande eller handikappande.
Men spelar det här så stor roll? Ja, det gör det förklarade Åsa Winzell Juhlin, eftersom ”vi hör med öronen men lyssnar med hjärnan”.
När vi hör sämre måste hjärnan använda mer av sina kognitiva resurser till att tolka ljud och försöka höra vad som sägs än när hörseln är god. Det betyder i förlängningen att hjärnan får mindre – eller inga – resurser över till att lagra och associera informationen, vilket blir extra besvärligt för personer med kognitiv svikt eller demenssjukdom.
En hörselnedsättning som man inte gör något åt är en riskfaktor för att utveckla kognitiv svikt eller demenssjukdom, och den kan göra att symptomen ökar vid en konstaterad kognitiv svikt eller demenssjukdom.
”Hjärnan mår bra av god hörselhälsa!” summerade Åsa Winzell Juhlin.
Trots att hörselhälsan alltså är viktig för att vi ska må bra så söker många äldre inte hjälp för sina hörselproblem. Orsakerna är flera, enligt Winzell Juhlin. Det handlar bland annat om att man tror att det hör till det normala åldrandet – ”Alla i min ålder hör lite dåligt”, okunskap och stigma (ålderism). Dessutom kommer hörselnedsättningar ofta smygande, vilket gör att man kanske inte märker att det händer.
Så hur kan vi göra för att främja god hörselhälsa hos äldre? ”Kompetensutveckla!” sa Åsa Winzell Juhlin. Om hörselnedsättning och demenssjukdom, om hörapparater och andra tekniska hjälpmedel, om akustik och ljudmiljö och om bra kommunikationsstrategier.
Hörselsmarta åtgärder kostar lite men ger mycket, både för personen som har nedsatt hörsel och för dem runt omkring. Enkla tekniska och akustiska åtgärder kan räcka långt. Att fråga om hörseln och att använda bra kommunikationsstrategier – det kostar ingenting.
Kompetensutveckling behöver inte heller vara dyrt, sa Åsa Winzell Juhlin och tipsade bland annat om boken Äldre som har problem med både syn och hörsel, som går att läsa online (se faktaruta).
Att regelbundet be att få titta hur det ser ut i öronen är ett annat bra sätt att hjälpa till med hörselhälsan. Vax i öronen kan bland annat leda till hörselnedsättning och att en hörapparat fungerar sämre. Samtidigt kan användning av hörapparat göra att vaxproduktionen ökar.
Inom vård och omsorg kan en checklista vara till stor hjälp för att hörselhälsan inte ska falla mellan stolarna. Den kan utformas som ett enklare schema, och bör svara på frågorna:
• Vem sköter om hjälpmedlet?
(Exempel: hemtjänst, hemsjukvård.)
• Hur ska det skötas om?
(Exempel: batteribyte, rengöring.)
• När och hur ofta?
(Exempel: måndag varannan vecka.)
Att skriva upp namn och kontaktuppgifter till exempelvis audionom, ansvarigt hörselombud och liknande på listan kan också vara praktiskt. Man kan även ta med hörhjälpmedel på signeringslistor.
Text: Karin Nyman
Åsa Winzell Juhlin, legitimerad audionom och doktorand vid Sahlgrenska akademin på Göteborgs universitet, betonade vikten av god hörselhälsa för äldre under ett webbinarium i oktober, arrangerat av Hörselskadades Riksförbund (HRF) och Svenskt Demenscentrum.
Hon beskrev hur hörsel och kognition samspelar, och vilka hälsorisker en hörselnedsättning som inte hanteras för med sig, exempelvis känslor av ensamhet, social isolering, depression, fysisk inaktivitet, fallolyckor, kognitiv svikt och demens.
Åsa Winzell Juhlin tog även upp forskningsresultat från H70-studierna i Göteborg som visar att hörselnedsättning blir allt vanligare med stigande ålder:
• Vid 70 års ålder hade lite över 30 procent av personerna i studien någon form av hörselnedsättning, men bara cirka 10 procent hade en nedsättning som riskerade att bli begränsande eller handikappande.
• Vid 80 års ålder ökade siffrorna markant. Hela 80 procent hade någon form av hörselnedsättning, och 60 procent av hela gruppen hade en nedsättning som riskerade att bli begränsande eller handikappande.
• Vid 90–95 års ålder hade så gott som 100 procent någon form av hörselnedsättning, och 80 procent hade en nedsättning med potential att bli begränsande eller handikappande.
Men spelar det här så stor roll? Ja, det gör det förklarade Åsa Winzell Juhlin, eftersom ”vi hör med öronen men lyssnar med hjärnan”.
När vi hör sämre måste hjärnan använda mer av sina kognitiva resurser till att tolka ljud och försöka höra vad som sägs än när hörseln är god. Det betyder i förlängningen att hjärnan får mindre – eller inga – resurser över till att lagra och associera informationen, vilket blir extra besvärligt för personer med kognitiv svikt eller demenssjukdom.
En hörselnedsättning som man inte gör något åt är en riskfaktor för att utveckla kognitiv svikt eller demenssjukdom, och den kan göra att symptomen ökar vid en konstaterad kognitiv svikt eller demenssjukdom.
”Hjärnan mår bra av god hörselhälsa!” summerade Åsa Winzell Juhlin.
Trots att hörselhälsan alltså är viktig för att vi ska må bra så söker många äldre inte hjälp för sina hörselproblem. Orsakerna är flera, enligt Winzell Juhlin. Det handlar bland annat om att man tror att det hör till det normala åldrandet – ”Alla i min ålder hör lite dåligt”, okunskap och stigma (ålderism). Dessutom kommer hörselnedsättningar ofta smygande, vilket gör att man kanske inte märker att det händer.
Så hur kan vi göra för att främja god hörselhälsa hos äldre? ”Kompetensutveckla!” sa Åsa Winzell Juhlin. Om hörselnedsättning och demenssjukdom, om hörapparater och andra tekniska hjälpmedel, om akustik och ljudmiljö och om bra kommunikationsstrategier.
Hörselsmarta åtgärder kostar lite men ger mycket, både för personen som har nedsatt hörsel och för dem runt omkring. Enkla tekniska och akustiska åtgärder kan räcka långt. Att fråga om hörseln och att använda bra kommunikationsstrategier – det kostar ingenting.
Kompetensutveckling behöver inte heller vara dyrt, sa Åsa Winzell Juhlin och tipsade bland annat om boken Äldre som har problem med både syn och hörsel, som går att läsa online (se faktaruta).
Att regelbundet be att få titta hur det ser ut i öronen är ett annat bra sätt att hjälpa till med hörselhälsan. Vax i öronen kan bland annat leda till hörselnedsättning och att en hörapparat fungerar sämre. Samtidigt kan användning av hörapparat göra att vaxproduktionen ökar.
Inom vård och omsorg kan en checklista vara till stor hjälp för att hörselhälsan inte ska falla mellan stolarna. Den kan utformas som ett enklare schema, och bör svara på frågorna:
• Vem sköter om hjälpmedlet?
(Exempel: hemtjänst, hemsjukvård.)
• Hur ska det skötas om?
(Exempel: batteribyte, rengöring.)
• När och hur ofta?
(Exempel: måndag varannan vecka.)
Att skriva upp namn och kontaktuppgifter till exempelvis audionom, ansvarigt hörselombud och liknande på listan kan också vara praktiskt. Man kan även ta med hörhjälpmedel på signeringslistor.
Text: Karin Nyman
Här är några av de tips som Åsa Winzell Juhlin bjöd på i samband med webbinariet. Länkarna öppnas i ett nytt fönster.
Äldre som har problem med både syn och hörsel »
Bok utgiven av Nationellt kunskapscenter för dövblindfrågor som du kan läsa online.
Hörselstatus – riskfaktor och friskfaktor »
Artikel i Läkartidningen av Anders Jönsson och Elina Mäki-Torkko.
Hörselskadades Riksförbunds Allt om hörsel-sidor »
Här finns bland annat råd till dig som arbetar inom vård och omsorg, information om hörapparater och andra hörselsmarta saker, och mycket mer.
Den 7 april 2025 ägnar vi åter en hel dag åt Stjärnmärkt, Svenskt Demenscentrums utbildningsmodell. Inspirationsdagen äger rum på Clarion Sign i Stockholm och arrangeras tillsammans med kvalitetsregistret SveDem.
Under dagen får du ta del av lärande exempel från Stjärnmärkta enheter. På vilka sätt har Stjärnmärkt påverkat omsorgen? Och hur håller de engagemanget vid liv?
Vi bjuder även på föreläsningar om bland annat betydelsen av kontakt med naturen för sköra äldre, om samspelet hörsel-kognition-kommunikation och om rörelsestelhet och gångproblem vid kognitiv sjukdom.
Inspirationsdagen vänder sig till Stjärninstruktörer, chefer och medarbetare på både Stjärnmärkta enheter och enheter som är på väg att genomföra utbildningsmodellen. Även du som är nyfiken på Stjärnmärkt är varmt välkommen.
OBS! Rabatt på konferensavgiften t.o.m. den 20 december
Ladda ned programmet och anmäl dig här (nytt fönster).
Under dagen får du ta del av lärande exempel från Stjärnmärkta enheter. På vilka sätt har Stjärnmärkt påverkat omsorgen? Och hur håller de engagemanget vid liv?
Vi bjuder även på föreläsningar om bland annat betydelsen av kontakt med naturen för sköra äldre, om samspelet hörsel-kognition-kommunikation och om rörelsestelhet och gångproblem vid kognitiv sjukdom.
Inspirationsdagen vänder sig till Stjärninstruktörer, chefer och medarbetare på både Stjärnmärkta enheter och enheter som är på väg att genomföra utbildningsmodellen. Även du som är nyfiken på Stjärnmärkt är varmt välkommen.
OBS! Rabatt på konferensavgiften t.o.m. den 20 december
Ladda ned programmet och anmäl dig här (nytt fönster).
Den positiva utvecklingen av vården och framstegen inom utbildning, diagnostik och behandling. Professor Bengt Winblad, fjolårets Solstickepristagare, tog ett brett grepp om demensområdet under ett symposium på Läkaresällskapet den 16 oktober. Bland åhörarna fanns Drottning Silvia.
Rubriken för symposiet var Vårdens utveckling vid alzheimer och andra demenssjukdomar. Programmet bär Bengt Winblads prägel konstaterade Ewa Frunk Lind, ordförande för Solstickan som i år tilldelade Sveriges första geriatrikprofessor stiftelsens pris som ”hedrar en person som har gjort en personlig insats utöver det vanliga" (se faktaruta, längst ned).
Största framstegen i vårdenBengt Winblad inledde med att peka på de många framsteg som gjorts inom området sedan 1981 då han började bygga upp sin klinik vid Huddinge sjukhus vid sidan av forskningen. Utvecklingen av nya biomarkörer har förbättrat diagnostiken och sjukdomsmodifierande läkemedel, som redan godkänts i USA, kan vara på gång även i Sverige.
– Men de allra största framstegen har ändå gjorts inom vården och omsorgen om personer med demenssjukdom, sade Bengt Winblad.
Detta bekräftades av PO Sandman, professor emeritus vid Umeå universitet, som gladdes åt att personcentrerad vård har blivit ”vårt nya evangelium”. Att sätta personen i fokus, och inte diagnosen, har bara positiva effekter.
– Forskning visar att det bland annat minskar användningen av psykofarmaka och antalet fallolyckor. Personcentrerad vård leder också till ett bättre vårdklimat, sade PO Sandman.
Samtidigt finns mycket kvar att göra för personer med kognitiva sjukdomar och deras anhöriga. Sjuksköterskan Malin Aspö lyfte fram de särskilda utmaningar som de som insjuknar i yrkesverksam ålder möter. I sin forskning har hon intervjuat nydiagnosticerade som fortfarande har ett föräldraansvar och som tvingats att lämna arbetslivet och därmed förlorat ett viktigt socialt sammanhang. Hennes slutsats är att de behöver ett annat slags stöd än de som insjuknar senare i livet.
Bengt Winblad inledningstalar vid symposiet på Läkaresällskapet i Stockholm.
Om nya bromsmediciner mot alzheimer godkänns kommer efterfrågan på att bli utredd öka kraftigt, det klarar inte primärvården av att möta med dagens resurser, menar Anders Wimo, distriktsläkare och professor emeritus (till höger i bild).
Tonen i samtalet är viktig även om patienten inte förstår innehållet. Det menar PO Sandman, professor i omvårdnad, som gläds över att personcentrerad vård har blivit vårt nya evangelium.
Vesna Jelic, överläkare och docent vid Karolinska institutet, betonade att även de alzheimerläkemedel som finns idag har flera positiva effekter, bland annat minskad risk för hjärtsvikt.
Paus och mingel på Läkaresällskapet.
Professor Miia Kivipelto ger ett hoppfullt budskap om möjligheterna att förebygga demenssjukdom.
Neuropsykolog Göran Hagman berättar om de olika kognitiva tester som används för att utreda demensssjukdom på Kognitiva mottagnigen, Nya Karolinska sjukhuset.
Johanna Hinteregger, Alzheimer Life, betonade vikten av mer forskning men att vi samtidigt inte får glömma patienterna, de som ska leva med sin sjukdom här och nu. Från vänster i bild: Joakim Ramsberg (Hjärnfonden), Liselotte Björk (Demensförbundet), Johanna Hinteregger (Alzheimer Life) och Liselotte Jansson (Alzhimerfonden).
Symposiets arrangörer: Bengt Winblad och Gunilla Johansson, forskningssekreterare vid Karolinska intsitutet,
Drottning Silvia välkomnas till Läkaresällskapet. Drottningens engagemang har betytt oerhört mycket för vården, omsorgen och forskningen om demenssjukdomar, menar Bengt Winblad,
Wilhemina Hoffman, chef vid Silviahemmet och Svenskt Demencentrum, berättar om Silviahemmets samarbete med olika högskolor som gör att utbildningar i demenskunskap kan erbjudas till en rad olika yrkesgrupper.
Personer med demenssjukdom är inte bara patienter och vårdtagare utan även medborgare med rätt att vara delaktiga i samhället. Det framhåller Louise Nygård, professor emerita i arbetsterapi.
Panelen diskuterar demensvårdens utmaningar. Från vänster i bild: Fredrik Linde (Vård- o omsorgskontoret, Knivsta kommun), Ulrika Winblad (professor, Uppsala universitet), Charlotte Broberg (Hälso- och sjukvårdsnämnden, Region Stockholm), Frida Nobel (medcinalråd, Socialstyrelsen), Anna Tejne (äldreminister) och samtalsledare Jens Berggren (neuropsykolog).
Bengt Winbald och Ewa Frunk Lind, ordförande, föreningen Solstickan.
Personer med demenssjukdom är inte bara patienter och vårdtagare – de är också medborgare med rätt att få vara delaktiga i samhället. Det framhöll Louise Nygård, professor emerita i arbetsterapi.
– Tekniken kan vara både möjliggöra och hindra en ökad delaktighet i samhället. Men digitaliseringen med dess ständiga krav på nyinlärning är ofta problematisk för den som har en kognitiv nedsättning, sade Louise Nygård.
Flera av föreläsarna ansåg att på tok för lite tid ägnas åt kognitiva sjukdomar på grundutbildningarna. Däremot hyllades Drottning Silvia, som var på plats i Läkaresällskapet vackra hörsal, för sitt engagemang. Stiftelsen Silviahemmet, där Drottningen är ordförande, har via samarbetet med Sophiahemmets högskola utbildat 835 undersköterskor till Silviasystrar.
– I dag finns även 334 Silviasjuksköterskor och 39 Silvialäkare. Dessutom har arbetsterapeuter, fysioterapeuter, dietister, logopeder och flera andra yrkesgrupper utbildats i demenskunskap genom Silviahemmets samarbete med olika högskolor, sade Wilhelmina Hoffman, chef vid Silviahemmet och Svenskt Demenscentrum.
Professor Miia Kivipeltos omtalade Fingerstudie visar att demenssjukdom inte är en ödesbestämd sjukdom som man länge har trott. Med livsstilsförändringar, bland annat social och fysisk aktivitet och kognitiv träning, går insjuknandet att förebygga eller åtminstone att skjuta upp. Det är aldrig för tidigt men heller aldrig för sent att börja träna löd hennes hoppfulla budskap.
– Vår forskning visar dessutom att livsstilsförändringar tycks ha en extra tydlig effekt på de som bär på ApoE4, en genetisk förändring som ger en ökad risk för att utveckla Alzheimers sjukdom, sade Miia Kivipelto.
De nya bromsmedicinerna mot alzheimer, ännu ej godkända EU, är ett hett ämne som också togs upp under symposiet. Anders Wimo, distriktsläkare och professor emeritus, lyfte flera utmaningar som följer av ett godkännande. Risken är att det kan bli en anstormning av patienter som vill testa sig för alzheimer, något som en redan idag trängd primärvård kommer att ha svårt att hantera.
– En annan risk är att vi fokuserar för mycket på Alzheimer sjukdom som då kan undantränga andra demenssjukdomar, sade Anders Wimo.
Symposiet gav också utrymme för paneldiskussioner där bland andra äldreminister Anne Tejne deltog. Vikten av att satsa mer pengar på forskningen betonades och Bengt Winblad konstaterade att samhällets kostnader för demenssjukdomar är betydligt högre än för cancer och hjärt-kärlsjukdom. Men när det gäller anslag till forskningen är sambandet det omvända.
Text: Magnus Westlander, foto: Yanan Li
Personer med demenssjukdom är inte bara patienter och vårdtagare – de är också medborgare med rätt att få vara delaktiga i samhället. Det framhöll Louise Nygård, professor emerita i arbetsterapi.
– Tekniken kan vara både möjliggöra och hindra en ökad delaktighet i samhället. Men digitaliseringen med dess ständiga krav på nyinlärning är ofta problematisk för den som har en kognitiv nedsättning, sade Louise Nygård.
Flera av föreläsarna ansåg att på tok för lite tid ägnas åt kognitiva sjukdomar på grundutbildningarna. Däremot hyllades Drottning Silvia, som var på plats i Läkaresällskapet vackra hörsal, för sitt engagemang. Stiftelsen Silviahemmet, där Drottningen är ordförande, har via samarbetet med Sophiahemmets högskola utbildat 835 undersköterskor till Silviasystrar.
– I dag finns även 334 Silviasjuksköterskor och 39 Silvialäkare. Dessutom har arbetsterapeuter, fysioterapeuter, dietister, logopeder och flera andra yrkesgrupper utbildats i demenskunskap genom Silviahemmets samarbete med olika högskolor, sade Wilhelmina Hoffman, chef vid Silviahemmet och Svenskt Demenscentrum.
Professor Miia Kivipeltos omtalade Fingerstudie visar att demenssjukdom inte är en ödesbestämd sjukdom som man länge har trott. Med livsstilsförändringar, bland annat social och fysisk aktivitet och kognitiv träning, går insjuknandet att förebygga eller åtminstone att skjuta upp. Det är aldrig för tidigt men heller aldrig för sent att börja träna löd hennes hoppfulla budskap.
– Vår forskning visar dessutom att livsstilsförändringar tycks ha en extra tydlig effekt på de som bär på ApoE4, en genetisk förändring som ger en ökad risk för att utveckla Alzheimers sjukdom, sade Miia Kivipelto.
De nya bromsmedicinerna mot alzheimer, ännu ej godkända EU, är ett hett ämne som också togs upp under symposiet. Anders Wimo, distriktsläkare och professor emeritus, lyfte flera utmaningar som följer av ett godkännande. Risken är att det kan bli en anstormning av patienter som vill testa sig för alzheimer, något som en redan idag trängd primärvård kommer att ha svårt att hantera.
– En annan risk är att vi fokuserar för mycket på Alzheimer sjukdom som då kan undantränga andra demenssjukdomar, sade Anders Wimo.
Symposiet gav också utrymme för paneldiskussioner där bland andra äldreminister Anne Tejne deltog. Vikten av att satsa mer pengar på forskningen betonades och Bengt Winblad konstaterade att samhällets kostnader för demenssjukdomar är betydligt högre än för cancer och hjärt-kärlsjukdom. Men när det gäller anslag till forskningen är sambandet det omvända.
Text: Magnus Westlander, foto: Yanan Li
Solstickepriset inrättades av Stiftelsen Solstickan år 1986 och delas ut för att hedra en person som har gjort en personlig insats utöver det vanliga – och helst utom ramen för sitt vanliga yrkesarbete – inom de områden som avses med ändamålsbestämningen i stiftelsens stadgar.
2023 års Solstickepris tilldelades professor Bengt Winblad för sin livsgärning inom forskning och vård för insatser utöver det vanliga. Detta gäller särskilt vård och behandling för de som drabbas av demenssjukdom. Bengt Winblad forskning spänner över ett brett område och inkluderar såväl experimentella studier för att ta fram läkemedel som vårdforskning inom området demenssjukdom.
Som en av de första professorerna inom geriatrisk medicin har Bengt Winblad även initierat omfattande nationella och internationella samarbeten, utbildat ett stort antal doktorander, och initierat i projekt för kompetensutveckling inom äldreområdet. Några exempel på vad Bengt Winblad initierat är Swedish Brainpower - ett nationellt forskningsprogram och Äldrecentrum - ett regionalt kompetenscentrum i Stockholm.
Läs mer på solstickan.se (nytt fönster)
Arbetsterapeuter bör göra en funktions- och aktivitetsbedömning när misstänkt demenssjukdom ska utredas. CID är ett skattningsinstrument som fångar upp en rad olika aktiviteter.
När Socialstyrelsens nationella riktlinjer publicerades för drygt tio år sedan såg Maria M Johansson behovet av ett skattningsinstrument för funktions- och aktivitetsbedömningar. De fick henne att utveckla CID (Cognitive Impairment in Daily Life) inom ramen för sin doktorsavhandling.
Tanken var att erbjuda arbetsterapeuter ett avgiftsfritt lättarbetat instrument för utredning och uppföljning av kognitiv svikt och demenssjukdom.
– I de nationella riktlinjerna står att en funktions- och aktivitetsbedömning bör ingå i en basal demensutredning. Men det säger inget om hur den ska göras eller vilka instrument som ska användas, säger Maria M Johansson, leg arbetsterapeut, Medicinska och geriatriska akutkliniken, Universitetssjukhuset i Linköping (se bild t.h.).
I dag görs funktions- och aktivitetsbedömningar på många olika sätt. Bedömningarnas kvalitet skiljer sig troligen stort, någon översikt finns inte. I det nationella kvalitetsregistret Svedem anges endast om funktions- och aktivitetsbedömning är gjord eller inte.
I CID delas varje aktivitet upp i delmoment som speglar olika kognitiva funktioner. För att ta inköp som ett exempel: Tar patienten initiativ att handla, kan hen planera vad som behöver handlas, klarar hen att utföra, det vill säga att hitta till affären och betala, och kommer hen ihåg vad som ska köpas. På så sätt får man reda på vad i aktiviteten svårigheterna ligger.
– CID tar även upp aktiviteter som arbete och fritid. Arbetsterapeuter bedömer ju även yngre patienter i yrkesverksam ålder. De kanske fungerar bra hemma men upplever kognitiva svårigheter att utföra sitt arbete, säger Maria M Johansson.
Om möjligt kan anhörig och patient med fördel fylla i CID var för sig. Vid ett eventuellt hembesök kan arbetsterapeuten fylla i graden av svårighet i de aktiviteter som observeras. CID kan även fylla en funktion som checklista för arbetsterapeuter, för de som väljer att inte använda instrumentet fullt ut.
– Erfarenheter från den minnesmottagning jag arbetar på visar att utredningar från primärvården generellt sett håller en högre kvalitet när CID används. Och det underlättar även vårt arbete, säger Maria M Johansson.
En digital version av CID håller på att utvecklas.
Text: Magnus Westlander
När Socialstyrelsens nationella riktlinjer publicerades för drygt tio år sedan såg Maria M Johansson behovet av ett skattningsinstrument för funktions- och aktivitetsbedömningar. De fick henne att utveckla CID (Cognitive Impairment in Daily Life) inom ramen för sin doktorsavhandling.
Tanken var att erbjuda arbetsterapeuter ett avgiftsfritt lättarbetat instrument för utredning och uppföljning av kognitiv svikt och demenssjukdom.
– I de nationella riktlinjerna står att en funktions- och aktivitetsbedömning bör ingå i en basal demensutredning. Men det säger inget om hur den ska göras eller vilka instrument som ska användas, säger Maria M Johansson, leg arbetsterapeut, Medicinska och geriatriska akutkliniken, Universitetssjukhuset i Linköping (se bild t.h.).
I dag görs funktions- och aktivitetsbedömningar på många olika sätt. Bedömningarnas kvalitet skiljer sig troligen stort, någon översikt finns inte. I det nationella kvalitetsregistret Svedem anges endast om funktions- och aktivitetsbedömning är gjord eller inte.
I CID delas varje aktivitet upp i delmoment som speglar olika kognitiva funktioner. För att ta inköp som ett exempel: Tar patienten initiativ att handla, kan hen planera vad som behöver handlas, klarar hen att utföra, det vill säga att hitta till affären och betala, och kommer hen ihåg vad som ska köpas. På så sätt får man reda på vad i aktiviteten svårigheterna ligger.
– CID tar även upp aktiviteter som arbete och fritid. Arbetsterapeuter bedömer ju även yngre patienter i yrkesverksam ålder. De kanske fungerar bra hemma men upplever kognitiva svårigheter att utföra sitt arbete, säger Maria M Johansson.
Om möjligt kan anhörig och patient med fördel fylla i CID var för sig. Vid ett eventuellt hembesök kan arbetsterapeuten fylla i graden av svårighet i de aktiviteter som observeras. CID kan även fylla en funktion som checklista för arbetsterapeuter, för de som väljer att inte använda instrumentet fullt ut.
– Erfarenheter från den minnesmottagning jag arbetar på visar att utredningar från primärvården generellt sett håller en högre kvalitet när CID används. Och det underlättar även vårt arbete, säger Maria M Johansson.
En digital version av CID håller på att utvecklas.
Text: Magnus Westlander
Under Skalor och instrument kan du läsa mer och ladda ned CID avgiftsfritt
Just nu pågår Alzheimer Europe’s årliga konferens, den här gången i Genève i Schweiz. 963 delegater från 42 länder utbyter kunskap och erfarenheter, så också vi från Svenskt Demenscentrum.
Konferensen inleddes med gripande anföranden av anhöriga och personer som lever med demenssjukdom. Deras berättelser syftade till att illustrera deras starka beslutsamhet att må så bra som möjligt och att fortsätta vara aktiva. De betonade att de inte önskar medlidande utan stöd. De vill ha empati snarare än sympati.
Några av rösterna:
– Det är viktigt att skratta tillsammans, säger Shelagh Robinson, 84 år och sjuk i alzheimer.
– Hallucinationerna jobbar inte 8 till 5. De kommer och går som de vill. Men jag älskar mitt liv, med eller utan Lewybody, säger Lieselotte Klotz, 62 år, f.d. företagsledare (se bild t.h.)
Trevor Salomon hyllade en butikschef på Sainsbury’s i Storbritannien som på eget initiativ ordnade så att Trevors alzheimersjuka fru Yvonne kunde jobba kvar med anpassade arbetsuppgifter så länge det bara gick.
Hur går det då med WHO:s ”Global Dementia Action Plan” som antogs 2017? Dr Katrin M Seeher från WHO redogjorde för visionen och hur långt de olika medlemsländerna kommit. Uppmaningen att anta en nationell demensplan har följts av 75 procent av länderna. Nästan lika många har startat projekt för ett mer demensvänligt samhälle.
– Vi måste bli bättre. Bara 33 procent av målen är nådda, påpekade Katrin Seeher.
Hur framtiden blir med en eventuell förlängd plan efter 2025 diskuteras just nu inom WHO. Medlemsländernas beslut kommer att meddelas i maj 2025.
Från oss på Svenskt Demenscentrum har Ann-Christin Kärrman (se bild t.h.) medverkat. Hennes föredrag handlade om vår nya satsning Stjärnmärkt LSS. Utbildningen riktar sig till personal på LSS-boenden som jobbar med personer med intellektuell funktionsnedsättning. Många åhörare blev intresserade och ställde frågor.
Även flera stora namn inom svensk alzheimerforskning fanns på plats i Genève. Professor Bengt Winblad (se bild t.h.) redogjorde för en statistisk studie om diagnostrender 2008-2022.
Studien visar att vaskulär demens minskade mest under den aktuella perioden, med hela 46 procent. Antalet diagnoser av Alzheimers sjukdom ökade, troligen på grund av de förbättrade diagnosmetoder som används idag.
När det gäller skillnader mellan kvinnor och män har vaskulär demens ökat tydligt bland män som oftare har hjärt-kärlsjukdomar.
Francesca Mangialasche, från Karolinska institutet, talade om plattformen AD Riddle och behovet av individuella och flexibla behandlingsmodeller för prevention och behandling av personer med kognitiv sjukdom.
Professor Linus Jönsson berörde också ämnet och höll ett anförande om The Prominent, en digital plattform för förbättrade diagnos- och prognosmetoder.
Stort fokus på konferensen har legat på den aktuella frågan om förberedelser inför nya behandlingsmetoder som de nya kommande läkemedlen kan föra med sig.
I Storbritannien har den nya bromsmedicinen Lecanemab godkänts men inte tagits i bruk på grund av de orimligt höga kostnaderna. Det finns också många frågor, en del utan svar, som följer med de nya läkemedlen. Hur länge ska de tas? Vad händer sen? När i förloppet bör de sättas in och framför allt, vilka ska få dem? I USA rör det sig om 10 procent av alla med en alzheimerdiagnos.
Professor Cath Mummery från Storbritannien betonade vid en storföreläsning att vi inte får glömma den stora grupp, majoriteten, som inte kommer att få ta del av de nya läkemedlen. Professor Linus Jönsson berörde också ämnet och höll ett anförande om The Prominent, en plattform för förbättrade diagnosmetoder.
En fråga vi också följer är kognitiv sjukdom bland gruppen LGBTQ+. På konferensen betonade flera transpersoner vikten av ökad kunskap och stöd för att kunna bemötas på ett bra sätt.
Text&foto Christina Nemell
Konferensen inleddes med gripande anföranden av anhöriga och personer som lever med demenssjukdom. Deras berättelser syftade till att illustrera deras starka beslutsamhet att må så bra som möjligt och att fortsätta vara aktiva. De betonade att de inte önskar medlidande utan stöd. De vill ha empati snarare än sympati.
Några av rösterna:
– Det är viktigt att skratta tillsammans, säger Shelagh Robinson, 84 år och sjuk i alzheimer.
– Hallucinationerna jobbar inte 8 till 5. De kommer och går som de vill. Men jag älskar mitt liv, med eller utan Lewybody, säger Lieselotte Klotz, 62 år, f.d. företagsledare (se bild t.h.)
Trevor Salomon hyllade en butikschef på Sainsbury’s i Storbritannien som på eget initiativ ordnade så att Trevors alzheimersjuka fru Yvonne kunde jobba kvar med anpassade arbetsuppgifter så länge det bara gick.
Hur går det då med WHO:s ”Global Dementia Action Plan” som antogs 2017? Dr Katrin M Seeher från WHO redogjorde för visionen och hur långt de olika medlemsländerna kommit. Uppmaningen att anta en nationell demensplan har följts av 75 procent av länderna. Nästan lika många har startat projekt för ett mer demensvänligt samhälle.
– Vi måste bli bättre. Bara 33 procent av målen är nådda, påpekade Katrin Seeher.
Hur framtiden blir med en eventuell förlängd plan efter 2025 diskuteras just nu inom WHO. Medlemsländernas beslut kommer att meddelas i maj 2025.
Från oss på Svenskt Demenscentrum har Ann-Christin Kärrman (se bild t.h.) medverkat. Hennes föredrag handlade om vår nya satsning Stjärnmärkt LSS. Utbildningen riktar sig till personal på LSS-boenden som jobbar med personer med intellektuell funktionsnedsättning. Många åhörare blev intresserade och ställde frågor.
Även flera stora namn inom svensk alzheimerforskning fanns på plats i Genève. Professor Bengt Winblad (se bild t.h.) redogjorde för en statistisk studie om diagnostrender 2008-2022.
Studien visar att vaskulär demens minskade mest under den aktuella perioden, med hela 46 procent. Antalet diagnoser av Alzheimers sjukdom ökade, troligen på grund av de förbättrade diagnosmetoder som används idag.
När det gäller skillnader mellan kvinnor och män har vaskulär demens ökat tydligt bland män som oftare har hjärt-kärlsjukdomar.
Francesca Mangialasche, från Karolinska institutet, talade om plattformen AD Riddle och behovet av individuella och flexibla behandlingsmodeller för prevention och behandling av personer med kognitiv sjukdom.
Professor Linus Jönsson berörde också ämnet och höll ett anförande om The Prominent, en digital plattform för förbättrade diagnos- och prognosmetoder.
Stort fokus på konferensen har legat på den aktuella frågan om förberedelser inför nya behandlingsmetoder som de nya kommande läkemedlen kan föra med sig.
I Storbritannien har den nya bromsmedicinen Lecanemab godkänts men inte tagits i bruk på grund av de orimligt höga kostnaderna. Det finns också många frågor, en del utan svar, som följer med de nya läkemedlen. Hur länge ska de tas? Vad händer sen? När i förloppet bör de sättas in och framför allt, vilka ska få dem? I USA rör det sig om 10 procent av alla med en alzheimerdiagnos.
Professor Cath Mummery från Storbritannien betonade vid en storföreläsning att vi inte får glömma den stora grupp, majoriteten, som inte kommer att få ta del av de nya läkemedlen. Professor Linus Jönsson berörde också ämnet och höll ett anförande om The Prominent, en plattform för förbättrade diagnosmetoder.
En fråga vi också följer är kognitiv sjukdom bland gruppen LGBTQ+. På konferensen betonade flera transpersoner vikten av ökad kunskap och stöd för att kunna bemötas på ett bra sätt.
Text&foto Christina Nemell
Hur skapar man ett väl fungerande arbetsplats med en tydlig struktur? Det blev en av Sara Sandéns utmaningar när hon för ett år sedan tillträdde som enhetschef vid det kommunala demensboendet Mariahemmet i Torsås utanför Kalmar.
Sara Sandén var tidigare verksamhetsutvecklare på Socialförvaltningen och hade bland annat jobbat inom HR och ekonomi. Att hon inte har en omsorgsbakgrund ser hon som en fördel och är något hon är ödmjuk inför.
– Jag behöver vara lyhörd och stämma av med mina medarbetare innan jag fattar beslut. På så sätt blir fler delaktiga i arbetet med att skapa struktur och en tydlig systematik i vår verksamhet.
Att ha en röd tråd i arbetet ser hon som nödvändigt för att kunna följa upp och se effekterna av de åtgärder som genomförs, särskilt så här i början av ett utvecklingsarbete.
Strävan efter att de boende ska ha så god livskvalitet som möjligt är ett mantra som upprepas vid alla möten och vid samtal med anhöriga.
– Kan vi hålla en god livskvalitet täcker vi in alla andra mål som vi har i vår verksamhet, säger Sara Sandén.
För att nå det målet har man på Mariahemmet tagit fram en handlingsplan på tre år med mer kortsiktiga mål. Jenny Hansson är undersköterska på Mariahemmet och en av dem som jobbar med implementeringen av handlingsplanen.
– Vi har kommit långt med det arbetet, vilket känns jättebra.
Handlingsplanen har bidragit till en tydligare struktur inom personalens olika ansvarsområden. Dessa områden kan vara BPSD, kost, munvård och aktivitetsutbud. Gruppmöten hålls ofta, även tillsammans med andra professioner. Att sjuksköterska och rehab-personal finns i huset underlättar kontakterna.
Nytt är också att man två gånger per halvår har så kallade verksamhetsmöten där utvecklingsfrågor diskuteras. Det skapar bättre förutsättningar för att miljö- och personalfrågor kan avhandlas på arbetsplatsträffarna. Mariahemmet blev Silviahemscertifierat vid årsskiftet 2023/2024, vilket innebär att reflektionshandledning ska hållas regelbundet.
Alla möten av olika slag anser Sara Sandén är viktiga för att man ska kunna göra uppföljningar och se att åtgärder ger avsedd effekt.
– Och för att få effekt hos den enskilda individen måste alla göra lika, påpekar hon.
Efter tips från ett BPSD-nätverk med andra kommuner har Mariahemmet infört speciella kommunikationskort som personalen kan bära med sig i en nyckelknippa. Korten tipsar om sätt att kommunicera med någon som har BPSD-symptom och till exempel är utåtagerande eller ropar oavbrutet. Kommunikationskorten underlättar särskilt för vikarier och poolpersonal.
Information om BPSD ges också till anhöriga i form av en informationsbroschyr. Denna kompletterar den information som ges muntligt vid inflyttningsmötena, eftersom anhöriga just då ofta fokuserar mer på alla praktiska frågor.
– Det är viktigt att anhöriga får veta att vi hela tiden jobbar med symptomen och strävar mot bästa möjliga livskvalitet för deras närstående, säger Sara Sandén.
Bildtext: Så här ser nyckelknippan med kommunikationskort ut. Korten ger tips om bemötande vid BPSD-symptom.
Ett av Sara Sandéns stora uppdrag är att prata med politiker, kommun- och förvaltningsledning och få dem att förstå verksamhetens behov. Bland annat har det lett till en högre personaltäthet nu än tidigare. På Mariahemmet finns det 48 platser, 32 anställda under dagen och 9 på natten.
Att det är mer personal nu tycker Jenny Hansson är en stor, positiv förändring på arbetsplatsen.
– Det har blivit lugnare både i gruppen och bland de boende som man lär känna bättre. Tydligheten i arbetet bidrar också till en lugnare arbetsplats. Alla vet vad de ska göra, säger hon.
Text: Christina Nemell
Sara Sandén var tidigare verksamhetsutvecklare på Socialförvaltningen och hade bland annat jobbat inom HR och ekonomi. Att hon inte har en omsorgsbakgrund ser hon som en fördel och är något hon är ödmjuk inför.
– Jag behöver vara lyhörd och stämma av med mina medarbetare innan jag fattar beslut. På så sätt blir fler delaktiga i arbetet med att skapa struktur och en tydlig systematik i vår verksamhet.
Att ha en röd tråd i arbetet ser hon som nödvändigt för att kunna följa upp och se effekterna av de åtgärder som genomförs, särskilt så här i början av ett utvecklingsarbete.
Strävan efter att de boende ska ha så god livskvalitet som möjligt är ett mantra som upprepas vid alla möten och vid samtal med anhöriga.
– Kan vi hålla en god livskvalitet täcker vi in alla andra mål som vi har i vår verksamhet, säger Sara Sandén.
För att nå det målet har man på Mariahemmet tagit fram en handlingsplan på tre år med mer kortsiktiga mål. Jenny Hansson är undersköterska på Mariahemmet och en av dem som jobbar med implementeringen av handlingsplanen.
– Vi har kommit långt med det arbetet, vilket känns jättebra.
Handlingsplanen har bidragit till en tydligare struktur inom personalens olika ansvarsområden. Dessa områden kan vara BPSD, kost, munvård och aktivitetsutbud. Gruppmöten hålls ofta, även tillsammans med andra professioner. Att sjuksköterska och rehab-personal finns i huset underlättar kontakterna.
Nytt är också att man två gånger per halvår har så kallade verksamhetsmöten där utvecklingsfrågor diskuteras. Det skapar bättre förutsättningar för att miljö- och personalfrågor kan avhandlas på arbetsplatsträffarna. Mariahemmet blev Silviahemscertifierat vid årsskiftet 2023/2024, vilket innebär att reflektionshandledning ska hållas regelbundet.
Alla möten av olika slag anser Sara Sandén är viktiga för att man ska kunna göra uppföljningar och se att åtgärder ger avsedd effekt.
– Och för att få effekt hos den enskilda individen måste alla göra lika, påpekar hon.
Efter tips från ett BPSD-nätverk med andra kommuner har Mariahemmet infört speciella kommunikationskort som personalen kan bära med sig i en nyckelknippa. Korten tipsar om sätt att kommunicera med någon som har BPSD-symptom och till exempel är utåtagerande eller ropar oavbrutet. Kommunikationskorten underlättar särskilt för vikarier och poolpersonal.
Information om BPSD ges också till anhöriga i form av en informationsbroschyr. Denna kompletterar den information som ges muntligt vid inflyttningsmötena, eftersom anhöriga just då ofta fokuserar mer på alla praktiska frågor.
– Det är viktigt att anhöriga får veta att vi hela tiden jobbar med symptomen och strävar mot bästa möjliga livskvalitet för deras närstående, säger Sara Sandén.
Bildtext: Så här ser nyckelknippan med kommunikationskort ut. Korten ger tips om bemötande vid BPSD-symptom.
Ett av Sara Sandéns stora uppdrag är att prata med politiker, kommun- och förvaltningsledning och få dem att förstå verksamhetens behov. Bland annat har det lett till en högre personaltäthet nu än tidigare. På Mariahemmet finns det 48 platser, 32 anställda under dagen och 9 på natten.
Att det är mer personal nu tycker Jenny Hansson är en stor, positiv förändring på arbetsplatsen.
– Det har blivit lugnare både i gruppen och bland de boende som man lär känna bättre. Tydligheten i arbetet bidrar också till en lugnare arbetsplats. Alla vet vad de ska göra, säger hon.
Text: Christina Nemell
I Lunds kommun växer ett nytt koncept fram inom dagverksamhet. Här är man pionjär på att bedriva öppen dagverksamhet som är helt baserad på FINGER-modellen. Sedan Hjärnkåren startades i liten skala för ett år sedan, strömmar nu deltagarna till den växande verksamheten.
Maria Svensson Rathonyi är Silviafysioterapeut och den som driver Hjärnkåren. Hon berättar att deltagarna verkligen är måna om att göra sitt yttersta för att stärka sin hjärnhälsa och bibehålla så många funktioner de bara kan.
– Jag känner att det här är ett viktigt arbete, säger hon.
– Och feedbacken jag får är enorm: ”Äntligen något för oss!”, ”Det här är det bästa som har hänt.”
Deltagarna har lindrig kognitiv svikt eller är i tidigt skede av en demenssjukdom. För de anhöriga finns det stöd, men fram tills nu har det saknats något riktat till den som har sjukdomen.
Aktiviteterna är tills vidare utspridda över Lund, så ett kriterium för att kunna vara med är att deltagarna ska kunna hitta och ta sig själva till de olika platserna. Oftast ligger dessa nära en busshållplats.
Skapargruppen leds av Anne som är konstnär. Foto: Madelene Bruce Danielsson
På dagens målarträff står fritt skapande på lång bordsduk på schemat. Vid ett annat tillfälle var uppdraget att måla självporträtt med fel hand. ”Jag tycker de blev jättefina. Fast jag fuskade i och för sig”, säger en kvinna och skrattar hjärtligt.
Fokus i dansen ligger på glädje och gemenskap. ”Nu känns livet positivt när man vågar prova på olika saker”, tycker en av deltagarna som är med i dans- och skapargrupperna.
På den kommunala odlingslotten i nordöstra Lund odlar sex deltagare grönsaker och växter. Skulle det vara kyligt väder sätter kommunen på värmen i växthuset där gruppen kan värma sig. Foto: Privat
Projektgruppen som startade Hjärnkåren: Silviafysioterapeut Maria Svensson Rathonyi, demenssjuksköterska Elin Nilsson, enhetschef Cecilia Voss Johansson och demenssjuksköterska Pia Johnson. Foto: Lunds kommun
I universitetsstaden Lund finns inte bara studentkårer utan nu också Hjärnkåren, den första öppna dagverksamheten som bygger på FINGER-metoden.
Projektidén kommer från demenssjuksköterskorna Pia Johnson och Elin Nilsson som tillsammans med enhetschef Cecilia Voss Johansson planerade verksamheten från början. Pia och hennes kollegor hade lyssnat till en föreläsning av professor Miia Kivipelto om hennes forskning om livsstilsfaktorernas betydelse för hjärnhälsan. Det blev startskottet.
– Nu tar vi fram ett koncept för det här, sa vi, Dagverksamhet 2.0. En öppen dagverksamhet som ska vara förebyggande enligt FINGER-modellen och där deltagarna inte behöver biståndsbeslut för att delta, berättar Pia Johnson.
Samtidigt var Maria Svensson Rathonyi nästan klar med sin vidareutbildning till Silviafysioterapeut med inriktning på dagverksamhet. Hon blev ett självklart val att leda Hjärnkåren. Utöver den ursprungliga projektgruppen är idag en handfull personer med och stöttar dagverksamheten, bland andra tre arbetsterapeuter.
Principen är att alla aktiviteter i Hjärnkåren ska vara förebyggande för hjärnhälsan enligt FINGER-modellen. Drygt 30 deltagare brukar delta i de olika aktiviteterna efter önskemål och behov. Deltagarna kommer till Hjärnkåren via demenssjuksköterskorna och samverkan med regionen genom så kallade kognitiva ronder.
Det finns grupper inom dans, vattengymnastik, konst, skapande, kognitiv träning, fysisk träning, odling och promenader. Vissa är bara med på fysiska aktiviteter, andra är med på allt. Ibland kan det vara en tröskel att gå på en träff första gången. Då kan Maria göra ett hembesök för att personen ska få ett ansikte på verksamheten.
– Har man väl kommit hit slutar man inte, berättar hon.
Dansgruppen är mest populär, både bland herrar och damer. Den är alltid fullbokad.
– Det här är jätteviktigt för mig. Jag uppskattar det så mycket, säger Eva när hon går in i dansstudion som Studieförbundet Vuxenskolan tillhandahåller.
Också Evas man Jan-Åke, som väntar utanför studion, intygar vilken stor betydelse aktivitetsträffarna har för hans fru.
– Hon är mycket gladare efteråt, tycker han.
– Vi uppskattar hur väl omhändertagna vi har blivit.
Populär är också den kognitiva träningsgruppen, där deltagarna egentligen önskar att det fanns fler träffar varje vecka. Här ägnar man sig åt utmanade spel som tränar hjärnan. I en akademikerstad som Lund tilltalas många av vetenskapen bakom FINGER-metoden och inser vikten av att hålla igång hjärnan. Genom dessa träffar nås en målgrupp som brukar vara lite svårare att få med i sociala sammanhang, nämligen de ensamstående männen.
Hjärnkåren håller regelbundet föreläsningar för deltagarna om de fem livsstilsfaktorerna, dvs. vikten av hälsosam mat, fysisk aktivitet, hjärngymnastik, sociala aktiviteter samt att ha koll på hjärt- och kärlvärden. Hjärnkåren håller också föreläsningar om sin verksamhet och FINGER-modellen för vård- och omsorgspersonal, bland annat på andra dagverksamheter. Många som lyssnar är positiva och erbjuder spontant sin hjälp. Pia Johnson tycker att det märks att tankesättet ligger i tiden.
– Man ser att det verkligen finns en vinning i att jobba förebyggande på det här sättet och det gör det lätt att samverka över gränserna, säger hon.
Text och foto: Christina Nemell
Projektidén kommer från demenssjuksköterskorna Pia Johnson och Elin Nilsson som tillsammans med enhetschef Cecilia Voss Johansson planerade verksamheten från början. Pia och hennes kollegor hade lyssnat till en föreläsning av professor Miia Kivipelto om hennes forskning om livsstilsfaktorernas betydelse för hjärnhälsan. Det blev startskottet.
– Nu tar vi fram ett koncept för det här, sa vi, Dagverksamhet 2.0. En öppen dagverksamhet som ska vara förebyggande enligt FINGER-modellen och där deltagarna inte behöver biståndsbeslut för att delta, berättar Pia Johnson.
Samtidigt var Maria Svensson Rathonyi nästan klar med sin vidareutbildning till Silviafysioterapeut med inriktning på dagverksamhet. Hon blev ett självklart val att leda Hjärnkåren. Utöver den ursprungliga projektgruppen är idag en handfull personer med och stöttar dagverksamheten, bland andra tre arbetsterapeuter.
Principen är att alla aktiviteter i Hjärnkåren ska vara förebyggande för hjärnhälsan enligt FINGER-modellen. Drygt 30 deltagare brukar delta i de olika aktiviteterna efter önskemål och behov. Deltagarna kommer till Hjärnkåren via demenssjuksköterskorna och samverkan med regionen genom så kallade kognitiva ronder.
Det finns grupper inom dans, vattengymnastik, konst, skapande, kognitiv träning, fysisk träning, odling och promenader. Vissa är bara med på fysiska aktiviteter, andra är med på allt. Ibland kan det vara en tröskel att gå på en träff första gången. Då kan Maria göra ett hembesök för att personen ska få ett ansikte på verksamheten.
– Har man väl kommit hit slutar man inte, berättar hon.
Dansgruppen är mest populär, både bland herrar och damer. Den är alltid fullbokad.
– Det här är jätteviktigt för mig. Jag uppskattar det så mycket, säger Eva när hon går in i dansstudion som Studieförbundet Vuxenskolan tillhandahåller.
Också Evas man Jan-Åke, som väntar utanför studion, intygar vilken stor betydelse aktivitetsträffarna har för hans fru.
– Hon är mycket gladare efteråt, tycker han.
– Vi uppskattar hur väl omhändertagna vi har blivit.
Populär är också den kognitiva träningsgruppen, där deltagarna egentligen önskar att det fanns fler träffar varje vecka. Här ägnar man sig åt utmanade spel som tränar hjärnan. I en akademikerstad som Lund tilltalas många av vetenskapen bakom FINGER-metoden och inser vikten av att hålla igång hjärnan. Genom dessa träffar nås en målgrupp som brukar vara lite svårare att få med i sociala sammanhang, nämligen de ensamstående männen.
Hjärnkåren håller regelbundet föreläsningar för deltagarna om de fem livsstilsfaktorerna, dvs. vikten av hälsosam mat, fysisk aktivitet, hjärngymnastik, sociala aktiviteter samt att ha koll på hjärt- och kärlvärden. Hjärnkåren håller också föreläsningar om sin verksamhet och FINGER-modellen för vård- och omsorgspersonal, bland annat på andra dagverksamheter. Många som lyssnar är positiva och erbjuder spontant sin hjälp. Pia Johnson tycker att det märks att tankesättet ligger i tiden.
– Man ser att det verkligen finns en vinning i att jobba förebyggande på det här sättet och det gör det lätt att samverka över gränserna, säger hon.
Text och foto: Christina Nemell
På vår Youtubekanal finns en kort film om Hjärnkårens verksamhet. Du hittar den här (nytt fönster).
Arbetsterapeuter vill ha mer kunskap kring digital teknik och kognitivt stöd. Det visar en färsk enkätundersökning av Svenskt Demenscentrum.
Enkäten visar bland annat att det finns ett stort behov av mer utbildning, praktiska verktyg och jämlik tillgång till hjälpmedel för att arbetsterapeuter ska kunna ge bästa möjliga stöd till personer med kognitiv svikt eller demens.
Många arbetsterapeuter som svarade på enkäten uttryckte behov av mer stöd, kunskap och verktyg för att kunna använda digital teknik på bästa sätt. Här är några av de viktigaste behoven som framkom:
1. Utbildning och uppdatering
2. Praktisk vägledning
3. Jämlik tillgång till hjälpmedel
4. Utbud och upphandling
5. Tekniska utmaningar
Totalt svarade 89 arbetsterapeuter från hela Sverige på enkäten. Syftet med den var att samla in information om deras arbete med personer som har kognitiv svikt eller demens och hur digital teknik används för att stödja dessa personer. Alla deltagare arbetar på något sätt med personer som har kognitiva nedsättningar eller demens.
Frågorna handlade bland annat om hur ofta digitala verktyg används, vilken typ av teknik som används, om några anpassningar görs under användningen och vilket stöd eller vilken kunskap som behövs i detta arbete. Vi frågade också vilka bedömningsinstrument som används och vad arbetsterapeuterna upplever att de skulle behöva för att kunna göra bättre bedömningar, välja rätt hjälpmedel och följa upp resultaten. Dessutom undersökte vi hur delaktiga personerna själva och deras anhöriga är i processen.
Vi vill rikta ett varmt tack till alla arbetsterapeuter som delade med sig av sin kunskap och erfarenhet genom att svara på enkäten om Digital teknik och kognitivt stöd för personer med kognitiv svikt eller demenssjukdom. Er input är ovärderlig och kommer att spela en viktig roll i framtida studier och satsningar!
Enkäten visar bland annat att det finns ett stort behov av mer utbildning, praktiska verktyg och jämlik tillgång till hjälpmedel för att arbetsterapeuter ska kunna ge bästa möjliga stöd till personer med kognitiv svikt eller demens.
Många arbetsterapeuter som svarade på enkäten uttryckte behov av mer stöd, kunskap och verktyg för att kunna använda digital teknik på bästa sätt. Här är några av de viktigaste behoven som framkom:
1. Utbildning och uppdatering
2. Praktisk vägledning
3. Jämlik tillgång till hjälpmedel
4. Utbud och upphandling
5. Tekniska utmaningar
Totalt svarade 89 arbetsterapeuter från hela Sverige på enkäten. Syftet med den var att samla in information om deras arbete med personer som har kognitiv svikt eller demens och hur digital teknik används för att stödja dessa personer. Alla deltagare arbetar på något sätt med personer som har kognitiva nedsättningar eller demens.
Frågorna handlade bland annat om hur ofta digitala verktyg används, vilken typ av teknik som används, om några anpassningar görs under användningen och vilket stöd eller vilken kunskap som behövs i detta arbete. Vi frågade också vilka bedömningsinstrument som används och vad arbetsterapeuterna upplever att de skulle behöva för att kunna göra bättre bedömningar, välja rätt hjälpmedel och följa upp resultaten. Dessutom undersökte vi hur delaktiga personerna själva och deras anhöriga är i processen.
Vi vill rikta ett varmt tack till alla arbetsterapeuter som delade med sig av sin kunskap och erfarenhet genom att svara på enkäten om Digital teknik och kognitivt stöd för personer med kognitiv svikt eller demenssjukdom. Er input är ovärderlig och kommer att spela en viktig roll i framtida studier och satsningar!
