Senaste nytt

Demensteam är en relativt ny företeelse. För tio år sedan fanns ett fåtal team i landet. På senare år har nya skjutit upp som svampar ur jorden, ofta med hjälp av statliga stimulansmedel. En modefluga? Knappast, demensteamen har säkert kommit för att stanna.

Vikten av "multiprofessionellt baserat teamarbete" är något som Socialstyrelsen lyfter fram i de nationella riktlinjerna för demensvården (preliminär versionen). Att demensteamen utgör en ovärderlig länk i vårdkedjan för personer med demenssjukdomar är också ett bestående intryck av konferensen Demensteam i Sverige – om konsten att lyckas med teamarbete som hölls den 29 september.

Konferensen visade att att demensteam är långtifrån en enhetlig organisationsform. En del har sin hemvist i en kommun eller stadsdel. Andra drivs gemensamt av flera kommuner eller kommun och landsting. Även personalen yrkesbakgrund och arbetsuppgifter kan variera. Ändå var det lätt att hitta gemensama nämnare bland teamen som föreläste: vikten av samarbete mellan olika yrkeskunnande, patienten (brukaren) i centrum, skräddarsydda lösningar och anhöriga som medspelare, inte motspelare.

"Det ska vara lätt att vara demenssjuk och anhörig för det är tillräckligt svårt ändå". Så sade Wilhelmina Hoffman, föreståndare för Svenskt Demenscentrum, i sitt inledningsanförande. I liknande ordalag uttryckte sig flera av de föreläsande teamen, t ex Tuve-Säves representanter som bygger "enkla vägar", för den sjuke och anhöriga, till olika former av vård och stöd.

Teamarbete är dock inte alltid enkelt – "ett plus ett" kan ibland bli mindre än två. Organisationskonsult Ingrid Löjtkvist beskrev förutsättningarna för ett fungerande lagarbete, pekade på fallgropar och vad man själv kan göra för att bidra till ett bättre samarbetsklimat.

I pauserna pågick livliga diskussioner, ofta runt utställningsborden där läkemedelsbolagen denna gång lyste med sin frånvaro. Istället var det ett tiotal demensteam som presenterade sin verksamhet.

I den avslutade paneldebatten tog man upp en del hinder för teamarbetet, t ex sekretessen som gör att den kommunanställde teammedlemmen inte får läsa landstingskollegans journal och vice versa. Diskussionen präglades dock av möjligheter, snarare än problem. "Vi ska vara stolta över det vi gör", sa någon. Och alla i den fullsatta konferenssalen såg verkligen mycket stolta ut.

Magnus Westlander

Signe Andrén, initiativtagare till nätverket, och hennes kollegor vid Universitetssjukhuset MAS, geriatriskt utvecklingscentrum hade samlat en rad spännande föreläsare. Nyheter inom demensområdet presenterades av bl a Lars-Olov Wahlund, professor på Karolinska Universitetssjukhuset, som höll ett intressant föredrag om demens och de kommande Nationella riktlinjerna.

Om diagnosen frontotemporal demens berättade Ulla Passant, docent och överläkare vid universitetssjukhuset i Lund. Åhörarna fick ta del av en gripande skildring om hur en patient kan bli bemött samt vilka svårigheter som kan uppstå om inte, diagnostik, vård och behandling fungerar mellan olika huvudmän.

Lennart Minthon, docent och verksamhetschef i Malmö presenterade ett närvårdsprojekt i Malmö. Han menade att kommun, primärvård, landsting och specialistmottagningar måste samarbeta kring vården av de demenssjuka både för deras välbefinnande men också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. För detta mål har en kvalitetsmatris utarbetats. Lennart Minthon liknande dagens samarbete mellan huvudmännen med en stafett: "någon kastar upp stafettpinnen men vem fångar den?”

P-O Sandman, omvårdnadsprofessor vid Umeå universitet höll ett föredrag om god omvårdnad med utgångspunkt i vetenskap och den bäst beprövade erfarenheten. Några hörnstenar som presenterades var vikten av personcentrerad vård, småskaliga enheter, multiprofessionellt samarbete, utbildning och handledning.

Hur upplever personalen vården av personer med demens? Det var ugångspunkten för professor Anna-Karin Edbergs föredrag. Hon menade att påfrestning främst relaterat till konflikten mellan vad man vill göra och vad man kan faktiskt kan göra kan ge samvetsstress. För att bedriva en god demensvård krävs faktiska resurser i form av tid, men även kunskapsmässigt och känslomässigt stöd till personalen.

Detta var bara ett axplock ur två fullspäckade konferensdagar. Svenskt Demenscentrum mötte många nöjda deltagare. Samtidigt uttryckte många demenssjuksköterskor en oro över att komma att förlora sitt arbete som ju ofta finansieras via statliga stimulansmedel.

Nästa år har Svensk sjuksköterskeförening ett stort 100 års jubileum. Så nästa nätverksträff i Malmö får, enligt planerna, vänta till år 2011.

Läs mer om konferensen på hemsidan för nationellt nätverk för demenssjuksköterskor » (nytt fönster)

Ann-Christin Kärrman

Det är gerontolog Anna Dahl som undersökt sambandet mellan vikt (BMI), tanke- och minnesförmåga och demens. Hennes forskning visar att överviktiga i medelåldern får en lägre minnes- och tankeförmåga när de åldras. Den försämras också i snabbare takt än hos dem med mer normal vikt.

Efter 65 år blir istället undervikt ett större problem. En delstudie, som bygger på finska data, visade att smala personer (låg BMI) löper högre risk att drabbas av demens än dem som är överviktiga.

En möjlig förklaring kan vara att demenssjukdomar påverkar ämnesomsättningen långt innan personen visar tydliga tecken på demens. Tidigare forskning har visat att snabb viktminskning kan vara tidigt tecken på demens (se högerspalt.

Doktorsavhandlingen heter ”Body Mass Index, Cognitive Ability and Dementia”.

Magnus Westlander

På jordklotet finns idag drygt 35 miljoner personer med en demenssjukdom. Om inget botemedel utvecklas beräknas antalet att närmare fördubblas för varje kommande 20-årsperiod. År 2030 uppskattas 66 miljoner vara drabbade av en demenssjukdom, år 2050: 116 miljoner.

Magnus Westlander

Till Alzheimer´s Disease International » (nytt fönster)