UTBILDNING

Allt började med att det fanns en tanke om ett eget demenscentrum på Åland berättar Erika Boman, som utöver Stjärninstruktör även är projektledare, vårdlärare och den som har utrett frågan om ett åländskt demenscentrum.

– Våra föregångare ansökte om medel för att utreda möjligheterna att skapa ett demenscentrum på Åland. Samtidigt med det tänkte man att personalens kompetens blir otroligt viktig. Så man började eftersöka möjligheter att höja personalens kompetens kring vård av personer med demens. Då dök Stjärnmärkt upp, säger hon. 

Svenskt Demenscentrum besöker Oasen i december, i samband med att boendet ska få sin Stjärnmärkning. Ute är det grått, blött och ruggigt, men innanför dörrarna välkomnas vi av en pyntad julgran, inbjudande fåtöljer och en hylla med filtar, vantar och annat som går att låna om man ska ut på promenad. Eller kanske ta en match på den nya boulebanan som både boende och besökare men även andra ålänningar gärna får använda.

Erika Boman och Linda Heinola går före till ljusterapirummet, där vi sätter oss i varsin fåtölj. Rummet är just ljust, med tre vita väggar och en fondvägg med björkstammar och skira blad. Belysningen går att anpassa så att var och en kan hitta en behaglig nivå. Här kan man samtala, sitta en stund i egna tankar och så småningom lyssna på dagens taltidning.

Fyra instruktörer

Totalt har Oasen valt att utbilda fyra Stjärninstruktörer som sedan har utbildat sina kollegor, helt enligt utbildningsmodellen. 

Att Erika blev en av instruktörerna föll sig ganska naturligt, då hon utöver att vara vårdlärare även har disputerat på äldres hälsa och livsvillkor. För Linda Heinola passade det också bra att bli instruktör, inte minst som hon idag jobbar som vårdchef på Oasen.

Instruktörsutbildningen gick de i Stockholm i februari 2025.

– Konceptet och personerna vi träffade var väldigt fina, och självklart kommer det alltid aha-upplevelser, säger Linda Heinola.

– För mig som har jobbat mycket med pedagogik tidigare var det lite ovant att ha ett koncept som man var tvungen att följa väldigt strikt. Men jag säger som Linda, det är alltid en förmån att få sitta med andra och samlas kring ett gemensamt intresseområde och diskutera hur man arbetar, säger Erika Boman.

Från utbildningen och kurskamraterna fick de en hel del användbart med sig hem.

– Från alla exempel som tas upp under kursens gång tycker jag att vi har tagit med oss mycket hit från alla våra kloka medkursare. Sådant där vi har tänkt att det här behöver vi nog jobba lite mer med och fundera kring. Lagstiftning kring begränsade åtgärder är knepigare här, och vi fick bra exempel från Sverige, säger Erika Boman.

”Vi har skrattat och gråtit”

Väl tillbaka på Åland som färdiga instruktörer väntade nästa steg, att utbilda kollegorna på Oasens fem avdelningar. En uppgift som både Linda Heinola och Erika Boman har uppskattat, på flera sätt.

– Att vara instruktör tycker jag har varit otroligt, just för att man får lyfta alla andras kunskaper, vilket har varit så värdefullt och så roligt. Det finns sådan kompetens här, Säger Linda Heinola.

Erika Boman fyller på:

– Det har varit så fantastiskt roligt. Jättegivande. Vi har skrattat och vi har gråtit. Det har varit otroligt fint. Framför allt de här hemuppgifterna mellan gångerna, att få höra redovisningarna av dem och hur engagerat personalen har tagit sig an uppgifterna. De vill verkligen göra det bättre för de boende här, och det har varit en ynnest att få ta del av.

Har någon särskild del av utbildningen varit extra värdefull?

– Jag tycker att det har varit särskilt värdefullt att få höra medarbetarnas reflektioner och kunskaper. När de också har tagit med sig det de har fått från webbutbildningarna och föreläsningarna och kunna använda det och testa, som med hemuppgifterna. Det har varit särskilt viktigt att höra att de omsätter kunskapen i praktiken och reflekterar över det. För det är reflektionerna och känslorna kring vad det är vi gör som bygger det här, säger Linda Heinola, och tillägger:

– Jag tror också att konceptet att reflektera tillsammans är väldigt bra för den här samkunskapen som vi behöver ha inom omvårdnaden.

Erika Boman lyfter fram avsnittet om begränsande åtgärder som en värdefull del i utbildningen av medarbetarna.

– Det avsnittet är svårast på ett sätt för det är så mycket etik inblandad. Men det har också väckt nya tankar hos personalen: vad är egentligen en begränsande åtgärd och när är det ett samtycke och när är det tvång? Det tror jag har gett många tankeställare.

Hon beskriver även en annan positiv effekt av arbetet med Stjärnmärkt – att få ett gemensamt språk:

– När vi pratar om begränsande åtgärder vet alla vad vi pratar om. När vi pratar om personcentrerad vård vet vi nu vad vi pratar om. Det tycker jag har varit ett stort mervärde, att få det här gemensamma språket och samhörigheten att rikta sig åt ett och samma håll. Det tycker jag också har drivit hela organisationen. Organisationen får ett annat sikte, ett gemensamt mål. 

Bättre gemenskap 

Båda instruktörerna har en tydlig bild av att medarbetarna på Oasen har uppskattat utbildningen, och de ser att sammanhållningen på arbetsplatsen har ökat.

– Jag har hört bara positiv respons från våra medarbetare. Och det är så kul att vi har den här stora kunskapen tillsammans. Det bygger gemenskap att få jobba tillsammans med sådana här fokusfrågor, och lyfta allas unika perspektiv på olika arbetsmoment och annat som behövs, säger Linda Heinola.

Märks det skillnad i det dagliga arbetet nu när ni majoriteten av medarbetarna har gått klart utbildningen?

– Det gör det. Jag har också varit med vid uppstart av ett anhörigråd under det här året, något som vi inte har haft här på ett tag. Och även anhöriga har gett respons att de märker effekter av det. Det är ett fint betyg, säger Linda Heinola.

– Jag tycker också att man märker av det på atmosfären när man kommer in på avdelningen, säger Erika Boman.

En sak som man lägger mycket fokus på i Sverige för att vården och omsorgen ska bli personcentrerad är levnadsberättelsen. Jobbar ni också med sådana?

– Ja. Men i och med den här utbildningsinsatsen så har vi verkligen säkerställt att alla har en levnadsberättelse, och tittat på hur vi använder oss av den och hur den dokumenteras. Så det har blivit ett väldigt bra utvecklingsarbete, säger Linda Heinola.

En annan viktig del i att vara Stjärnmärkt är att man ska välja ett utvecklingsområde att jobba med. Vad har ni valt?

– Rörelse i vardagen. Tillsammans har alla som har gått utbildningen fått rösta om vad de vill jobba med. Många vill jobba med aktiviteter och just rörelse i vardagen, och det är ju något som vi kan få ganska många nyttoeffekter, snöbollseffekter, av, att röra sig mer och aktivera sig, säger Linda Heinola.

”Vi kommer att fortsätta”

Det Erika Boman beskrev tidigare, att organisationen har fått ett gemensamt mål, kunde man också utläsa av det tal som Ann-Sofie Silvennoinen höll när Oasen fick sin Stjärnmärkning den 16 december. Hon är förbundsdirektör för det kommunalförbund som driver Oasen (se faktaruta). Så här uttryckte hon saken:

– Tack till hela personalen, och till våra fyra instruktörer. Hela personalen har jobbat jättefint för att bemöta dem som lider av minnessjukdomar. Vi är verkligen glada över det här och vi kommer att fortsätta. För oss är det viktigt att de som har sitt hem på Oasen blir beaktade varje dag, att vi respekterar deras liv och att de har ett värdigt liv här hos oss.

Utöver förbundsdirektören fanns stora delar av personalgruppen och flera styrelsemedlemmar, bland andra ordförande Annette Holmberg-Jansson, på plats när Laila Becker, utbildningsansvarig för Stjärnmärkt på Svenskt Demenscentrum, överlämnade diplomet med Stjärnmärkningen. Därefter fick alla medarbetare som gått klart utbildningen ta emot både diplom och applåder, innan det var dags att runda av med en gemensam, alkoholfri skål.

Även om Sverige år 1972 blev först i världen med att erbjuda möjligheten att ändra juridiskt kön efter utredning, har vårdens bemötande av transpersoner lämnat en del övrigt att önska. Kanske är det därför inte så märkligt att en del äldre hbtqi-personer drar sig för att söka vård och omsorg. Det vill organisationen Transammans ändra på. 

– Många äldre transpersoner har erfarenheter av dåligt bemötande i vården, vilket skapar oro inför åldrande och ett eventuellt ökat vårdbehov. Att behöva hjälp med exempelvis intima situationer, samtidigt som man oroar sig för om vårdgivaren har negativa attityder, kan vara starkt ångestskapande. De flesta som arbetar inom vård och omsorg vill förstås göra sitt bästa, men bristande kunskap och osäkerhet kan skapa mindre bra situationer, säger Linn Storm.

Referensgrupp med transpersoner

Forskning om den äldre hbtqi-gruppen är bristfällig. Linn Storm och Transammans har tagit fram utbildningen ihop med en referensgrupp med transpersoner som är 65-plus. Utbildningen innehåller fysiska träffar, en handbok för stöttning i det praktiska arbetet, samt en webbaserad del där fakta, filmer, övningar och reflektionsfrågor till stor del bygger på transgruppens egna berättelser och erfarenheter. 

– Men utbildningen baseras även på forskning och jag har under resans gång haft förmånen att få bolla med forskare och andra professionella som arbetar med äldre och/eller transpersoner på olika sätt, säger Linn Storm. 

Att inte kunna känna sig säker på att bli bemött med respekt är för många äldre transpersoner en tröskel till att söka vård och omsorg. Exempelvis kan det handla om att bli ”felkönad” eller att inte bli kallad för sitt rätta namn. Det kan också handla om ren okunskap där vårdgivaren lägger över på vårdtagaren att informera. I andra fall kan transidentiteten blåsas upp, trots att den saknar relevans för själva omvårdnaden. 

– Tyvärr finns även erfarenheter av att möta kränkande och nedvärderande kommentarer. Det är dock viktigt att poängtera att de flesta också har många erfarenheter av att bli väl bemötta i vården. Men som en av mina referenspersoner uttryckte det så är det ”lotteriet” som är stressande. Att man helt enkelt inte vet hur man kommer att bli bemött, säger Linn Storm. 

Aldrig för sent att göra rätt

Forskningen om levda erfarenheter av demenssjukdomar bland transpersoner (och hbtqi-personer generellt) är mycket begränsad. De få studier som finns visar att transpersoner med demenssjukdomar eller kognitiv svikt ofta känner oro för diskriminering inom vård, omsorg och socialtjänst. En del upplever rädsla för att oavsiktligt berätta om sin identitet i otrygga sammanhang eller förlora möjligheten att förmedla vem man själv är. Flera vittnar även om en oro för om omgivningen kommer att respektera och stå upp för ens transidentitet när man inte längre kan göra det själv.

– Den begränsade forskningen visar att personal inom äldreomsorgen ofta känner osäkerhet kring frågor om könsidentitet och sexualitet, eller betraktar dem som irrelevanta om individen inte själv tar upp dem. Detta blir särskilt problematiskt när demenssjukdomen minskar personens möjlighet och förmåga att uttrycka vem man är och vad man behöver, säger Linn Storm.

Hon betonar att det självfallet inte finns ett generellt sätt att bemöta alla transpersoner på. I stället handlar det om att se varje person som en enskild individ och vara medveten om de normer och föreställningar som kan påverka bemötandet. 

Om Linn Storm får ge ett handfast råd till alla som jobbar inom vården så är det:

– Be om ursäkt om du känner att det blivit lite fel, utan att göra en stor grej av det. Det är (nästan) aldrig för sent att göra rätt!

Text: Juan Martinez

De teoretiska studierna är förlagda till Sophiahemmets Högskola men numera endast under första året. Det andra året ägnar sig studenterna istället åt praktik på sin arbetsplats.

– Utbildningen kombinerar teoretisk kunskap om demensvård med praktiska verktyg för att omsätta kunskapen i vardagen, säger Ulrika Granér, Silviasjuksköterska, Stiftelsen Silviahemmet.

Under praktiken ger Silviahemmets medarbetare stöd på distans. Studenterna planerar, genomför och utvärderar förbättringsarbeten på sin arbetsplats utifrån samtliga fyra hörnstenar i Silviahemmets vårdfilosofi: symptomkontroll, anhörigstöd, teamarbete och kommunikation.

Efter godkänt genomförande av hela utbildningen får studenterna ta emot diplom och brosch ur Drottningens hand och kan titulera sig Silviasyster. 

Avsnittet tar även upp FINGER abc, en webbutbildning om hur livsstilsförändringar kan förbättra hjärnhälsan. Utbildningen som riktar sig till allmänheten är avgiftsfri och ligger öppen på Svenskt Demenscentrums webbsida. Lyssna på Demenspodden, avsnitt 51!

Inspirationsdagen äger rum på Clarion Sign i Stockholm och arrangeras tillsammans med kvalitetsregistret SveDem. Under dagen får du ta del av lärande exempel från Stjärnmärkta enheter. På vilka sätt har Stjärnmärkt påverkat omsorgen? Och hur håller de engagemanget vid liv?

Vi bjuder även på föreläsningar om bland annat betydelsen av kontakt med naturen för sköra ­äldre, om samspelet hörsel-kognition-kommunikation och ­om rörelsestelhet och gångproblem vid kognitiv sjukdom.

Inspirationsdagen vänder sig till Stjärninstruktörer, chefer och medarbetare på både stjärnmärkta enheter och enheter som är på väg att genomföra utbildningsmodellen. Även du som är nyfiken på Stjärnmärkt är varmt välkommen.

Rabatt på konferensavgiften till och med den 20 december.

Ladda ned programmet och anmäl dig här (nytt fönster).

Forskning visar att svårigheter att höra och bristande tillgänglighet tillhör de största riskfaktorerna för utveckling av demenssjukdom. Med ganska enkla åtgärder går det att skapa bättre hörselhälsa och ökad delaktighet. Webbinariet Hörselsmart omsorg ger en rad praktiska tips som kan bidra till att omsorgstagare får både ökad livskvalitet och bättre hälsa.

Webbinariet äger rum i videoplattformen Zoom och kommer att autotextas och skrivtolkas. Ta del av programmet och anmäl dig här!