Paneldebatt i Ingenjörshuset under konferensen Nollvision
– från teori till praktik. FOTO: Yanan Li
Det är nu fyra år sedan Svenskt Demenscentrum lanserade utbildningspaketet Nollvision – för en demensvård utan tvång och begränsningar. Att ämnet engagerar visar det stora intresset för att utbilda sig till Nollvisionsambassadör och att dela med sig av lärande exempel. Även antalet deltagare, 175, på konferensen i Ingenjörshuset är ett tecken på att ämnet numera ges stor vikt.
Den positiva utvecklingen understryks även av de siffror som Maria Eriksdotter, professor och registerhållare för Svenska Demensregistret (SveDem), presenterade. Mellan 2014 och 2018 ökade andelen särskilda boenden där levnadsberättelsen ligger till grund för vården från 42 till 72 % (gäller enheter som är registrerade i SveDem). Miljöanpassningar och bemötandestrategier som dokumenterats i bemötandeplanen uppvisar samma mönster.
Samtycke ges oftare
Det kan tyckas nedslående att ”tvångs- och skyddsåtgärder” ändå inte minskar men, påpekade Maria Eriksdotter, andelen åtgärder med samtycke har enligt SveDem ökat. Ett annat sätt att utrycka det är att ”skyddsåtgärder” (med samtycke från personen) har ökat på bekostnad av ”tvångsåtgärder” (utan samtycke).
Just samtycke var ett begrepp som ofta återkom under dagen. Eva Gyllhamn, MAS från Katrineholm, berättade om hur kommunen tagit fram riktlinjer för samtycke, ett stöd för personalen ute i verksamheterna. Silviasystrarna Anita Leppälä och Sosso Leidersten beskrev hemtjänstens utmaning, att navigera mellan självbestämmande och biståndsbeslut. Att få förtroende, och i förlängningen samtycke, för att bli insläppt hos en demenssjuk person med uppenbara hjälpbehov kan ta lång tid och kräver både tålamod och fantasi.
Alla chefer är ambassadörer
Monika Gustavsson och Lina Berankyte-Simeviciene, MAS respektive sjuksköterska i Arboga berättar hur kommunen arbetar med att öka kunskapen på alla nivåer. Samtliga chefer har utbildat sig till Nollvisionsambassadörer och det ställs kvar på att personalen går både Demens ABC och Demens ABC plus, helst en gång per år. Utbildning i BPSD-registret och registrering i SveDem är andra viktiga verktyg för att kunna hitta alternativ till tvångs- och begränsningsåtgärder.
Lena Östlund och Linda Johansson, adjunkt respektive lektor vid Hälsohögskolan i Jönköping, föreläste tillsammans med Annelie Roos, Silviasyster som är verksam i kommunen. I ett spännande forskningsprojekt undersöker de hur personal uppfattar tvångs- och begränsningsåtgärder.
Funktionsnedsättningar begränsar livet
Även sakkunniga från flera myndigheter var på plats, bland andra Michaela Prochaska, äldresamordnare vid Socialstyrelsen och Malin Ekman Aldén, generaldirektör, som pekade på att kognitiva funktionsnedsättningar i sig begränsar personens liv. Hon gav exempel på hur appar och välfärdsteknik delvis kan kompensera för det.
Kaisu R Kull, inspektör vid Inspektionen för vård och omsorg efterlyste ökad kunskap och förståelse för olika typer av samtycke: uttalat, konkluderat och presumerat. Hon ansåg även att personal måste bli bättre på att motivera och dokumentera åtgärder som kan begränsa personens tillvaro.
Magnus Westlander
Ta del av lärande exempel under Arbeta med demens/Nollvision
Se fler bilder från konferensen
Det är den fjärde versionen av Checklista demens som kommer att finnas nedladdningsbar på Svenskt Demenscentrums webb. Även denna version är baserad på Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Till skillnad mot tidigare checklistor – hemtjänst, särskilt boende och dagverksamhet – har större delen av utvecklingsarbetet denna gång skett externt, närmare bestämt inom Stockholmsstadsdelen Kungsholmen.
Stjärninstruktören Katarina Nilsson flankerad av Laila Becker och Ann-Christine Kärrman från Svenskt Demenscentrum.
