Senaste nytt
En oas för unga kämpar
Att se en anhörig drabbas av demenssjukdom är ofta omtumlande. Att vara ung och se hur ens förälder förvandlas till en annan person kan vara extra svårt. I mötesplats Ung anhörig får personer mellan 18–30 år möjlighet att träffa andra i en liknande situation.
– För mig är den här gruppen jätteviktig eftersom jag inte har någon vän som går igenom samma sak, säger Felicia.
Utanför märks en smygande vår i luften. Inomhus sprider den stora termosen en behaglig doft i den rymliga samlingslokalen när kaffet pumpas ut i kopp efter kopp. Några kramar om varandra. Andra nickar igenkännande och frågar hur läget är. Samtalen rör sig om vardagligheter. Motorcykeln som har plockats fram, hur våren påverkar måendet, världsläget… Det är svårt att tro att rummet ska fyllas av betydligt starkare känslor om en kort stund.
– Alla skulle behöva en sådan här grupp, säger Agnes när hon och övriga satt sig i en ring.
Behov av att bolla med andra
Det är tid för den månatliga träffen för unga anhöriga, ett samtalsforum för personer mellan 18–30 år som har en förälder med demenssjukdom. Samtalsledarna Riikka Norrbacka Landsberg och Anna B Andersdotter drar igenom förutsättningarna för dagens samtal. Målet är att hitta ett antal gemensamma teman att diskutera. Det kan röra sig om allt från praktiska spörsmål om myndigheter till deltagarnas bästa tips om hur man gör för att orka med tillvaron. Efter det lämnas ordet fritt. Jonna, som fortfarande har sin mörkbruna kappa på sig, plockar upp stafettpinnen.
– Jag har en mamma som har diagnosen alzheimer sedan två år tillbaka. Jag är här för att jag känner att jag håller på att tappa det. Jag har ingen direkt fråga utan behöver egentligen mest bolla. Jag känner mig som ett hjälplöst barn, säger hon just när tårarna släpper från ögonen.
Hon fångas upp av en deltagare i grannfåtöljen. En hand på axeln. Ord som värmer och stöttande gester från flera av de övriga. Alla vet vad Jonna går igenom, eftersom de är eller har varit i samma situation.
Många tårar och stor oro
Annie och Nils är syskon. Deras mamma är fortfarande ung, inte ens 60 år. Hon har levt med alzheimer i flera år och lever sedan ett tag tillbaka på ett demensboende. De har sett hur en vital och livlig människa förvandlats till ett tunt och oroligt väsen sedan flytten hemifrån. Även Annie får svårt att hålla tillbaka gråten när hon ska beskriva sin mammas livssituation.
– De är jättefina på boendet och för oss fanns det inget alternativ till att sätta mamma på ett boende. Men hon är betydligt yngre än alla andra, hon är orolig, en vandrare och ibland upplever jag att personalen inte riktigt vet hur de ska hantera henne. Hon är så tunn, nästan som ett vrak och vi är oroliga hela tiden. Ska det vara så här? undrar Annie.
Skam en vanlig känsla
Eva har en pappa som fortfarande bor hemma. Hans demensdiagnos är fortfarande något oklar, men det råder ingen tvekan om att han behöver hjälp. Evas kontakt med myndigheterna har varit utmanande. Helst skulle hon vilja ha in honom på ett boende, men hon är orolig över att det beslutet kan påverka pappan alltför negativt. Det är tufft att berätta och gråten smittar av sig.
– Jag känner mig också som ett barn och jag vet inte hur jag ska skydda pappa. Mest mot sig själv eftersom han hotat att ta livet av sig, säger hon.
Laura berättar om sin pappa med alzheimer. Hon är på plats för att ”våga fejsa” det svåra och inte förtränga, något som hon brukar vara bra på.
– Jag skäms för vad jag utsätter pappa för, eftersom min historia skiljer sig helt från hans när vi pratar med vården och biståndshandläggaren. Jag känner skam över min ilska och distans gentemot honom. Och jag är irriterad på systemet. Även jag känner mig som ett barn, som inte kan hålla käft.
Plats för skratt också
Berättelserna hakar i varandra. Flera vittnar om hur den egna hälsan tar skada och hur ensamma de upplever sig vara. Några lyfter också oron kring den andra, den friska föräldern. Som Vidar, vars pappa har haft alzheimer i fem år och fortfarande bor hemma med hans mamma. Han ser hur modern kämpar och biter ihop, samtidigt som hon vägrar att ta emot hjälp. De få gånger det finns ett vattenhål så berättar Vidar om hur hon tvärt får lämna middagar och kasta sig hemåt för att pappan ringt otaliga gånger.
– Jag är orolig hela tiden. Även om hon är en järnlady så behöver hon avlastning. Jag skulle vilja bolla hur man förhåller sig till den friska föräldern, säger han.
När ordet gått hela varvet runt bland de nio deltagarna byter samtalet lite skepnad. Kvällens teman lutar mer mot praktiska frågor, som hur man kan skaffa en fullmakt till banken eller hur man bollar över ansvaret på handläggaren kring beslutet att flytta sin sjuka förälder till ett särskilt boende. Men också hur det ska gå att hitta balans i tillvaron. Ett och annat skratt börjar också ta plats. Som när Sissela berättar om sin pappa som inte kommer ihåg några sifferkombinationer eller koder. ”Förutom hans bank-id. Där har han full koll varje gång!” säger hon och får flera av de andra att fnissa igenkännande.
– Egentligen är alla ämnen okej att prata om. Vissa gånger kan de vara tyngre och handla om döden, medan det som ikväll, kan bli många tips och råd om hur man hanterar bank-ID för sin förälder och hur en boendeutredning går till, säger Anna B Andersdotter.
Närhet i ålder positivt
En återkommande detalj som går som en röd tråd genom kvällen är hur samtliga berövats en del av den egna identiteten. Den att inte längre få vara barn till en mamma eller pappa. Föräldern som en gång fanns är numera ett skal, eller en skugga av sitt forna jag. För Jonna och Felicia är den månatliga träffen ett tillfälle att få ur sig tankar, oro och funderingar i en grupp där alla förstår vad det faktiskt handlar om.
– För mig är träffarna jätteviktiga. Jag har en liten familj och inga vänner som går igenom samma sak. Att vi är i ungefär samma ålder är också bra, vi är på samma plats i livet, säger Felicia.
– Det absolut värsta när man väljer att berätta för någon utomstående är när man får till svar: ”Jag vet precis vad du går igenom. Min farmor var dement.” Då kan jag koka. Eller när man tittar på mig med ömkan, fyller Jonna i.
De har, liksom några andra deltagare, dröjt sig kvar en stund. Samtalen och träffarna skapar band som emellanåt leder till längre vänskaper. Såväl Jonna som Felicia vittnar om hur gruppens inneboende styrka är att få nya deltagare att våga prata och känna sig bekväma.
– Det handlar ju en hel del om skam, som man inte vill ta upp i alla sammanhang. Men här märkte jag att andra vågade göra det och då kändes det till slut okej för mig också, säger Felicia.
Många vittnar om krångel
Två timmar har passerat när lokalen till sist börjar tömmas. En deltagare dröjer ännu kvar för att växla några ord med Riikka Norrbacka Landsberg och Anna B Andersdotter om hur hon kan agera i kontakten med olika myndigheter. Jonna och Felicia behöver inte lång betänketid på frågan om vad de önskar mest från politiker och myndigheter.
– Samla stödet. Gör det inte så krångligt. Det är redan väldigt krångligt som det är, säger Jonna innan hon går ut i den svala vårkvällen.
Mötesrummet gapar tomt. Om väggarna kunde tala skulle de kunna vittna om mängder av sorg, skam och frustration. Men också om stor värme, gemenskap, generositet och flera skratt. Om en månad ses de igen, barnen som förlorat en stor del av sin identitet.
FOTNOT: Namnen på deltagarna är fingerade.
FEM FRÅGOR TILL …
… Riikka Norrbacka Landsberg och Anna B Andersdotter, anhörigkonsulenter i Stockholms stad som leder samtalsgrupper för unga anhöriga till föräldrar med demenssjukdom.
1. Varför behövs forum som Ung anhörig?
– Vi har hållit i samtalsgrupper i sju år och upplever att människor mår bra av att mötas och dela erfarenheter med varandra.
2. Hur ser upplägget för en träff ut?
– Det finns inget färdigt program, utan innehållet bygger på vad deltagarna har med sig in till träffen. Vår roll är att se till att skapa en trygg atmosfär där alla som vill kommer till tals.
3. Vad brukar deltagarna vilja prata om?
– Ämnena varierar. Det kan vara tunga samtal om döden, till mer konkreta ämnen som praktiska göromål. De kan gråta över en förälder som känns förlorad, men som samtidigt lever. Men det finns också fina berättelser, där de upplevt stunder av gemenskap med sin sjuka förälder. Ibland skrattas det en hel del åt dråpliga situationer, som det skulle vara svårt att skratta åt med andra.
4. Finns det något som inte är tillåtet under träffarna?
– Egentligen är alla ämnen okej att ta upp. Det är många känslor som upplevs som skamliga, men som alla känner igen sig i. Det som inte är okej är att vara förmanande och dömande mot andra.
5. Vad skulle ni säga till andra kommuner som inte har den här typen av träffpunkter?
– Starta! Det krävs inte mycket för att komma igång. Att få träffa andra i en liknande situation skapar samhörighet, gemenskap och bidrar med kunskap. Deltagarna får tips och pepp om mer praktiska saker, samtidigt som de upplever samhörighet och förståelse. Just närheten och förståelsen kan nästan beskrivas som magisk.
Text och foto: Juan Martinez
Utanför märks en smygande vår i luften. Inomhus sprider den stora termosen en behaglig doft i den rymliga samlingslokalen när kaffet pumpas ut i kopp efter kopp. Några kramar om varandra. Andra nickar igenkännande och frågar hur läget är. Samtalen rör sig om vardagligheter. Motorcykeln som har plockats fram, hur våren påverkar måendet, världsläget… Det är svårt att tro att rummet ska fyllas av betydligt starkare känslor om en kort stund.
– Alla skulle behöva en sådan här grupp, säger Agnes när hon och övriga satt sig i en ring.
Behov av att bolla med andra
Det är tid för den månatliga träffen för unga anhöriga, ett samtalsforum för personer mellan 18–30 år som har en förälder med demenssjukdom. Samtalsledarna Riikka Norrbacka Landsberg och Anna B Andersdotter drar igenom förutsättningarna för dagens samtal. Målet är att hitta ett antal gemensamma teman att diskutera. Det kan röra sig om allt från praktiska spörsmål om myndigheter till deltagarnas bästa tips om hur man gör för att orka med tillvaron. Efter det lämnas ordet fritt. Jonna, som fortfarande har sin mörkbruna kappa på sig, plockar upp stafettpinnen.
– Jag har en mamma som har diagnosen alzheimer sedan två år tillbaka. Jag är här för att jag känner att jag håller på att tappa det. Jag har ingen direkt fråga utan behöver egentligen mest bolla. Jag känner mig som ett hjälplöst barn, säger hon just när tårarna släpper från ögonen.
Hon fångas upp av en deltagare i grannfåtöljen. En hand på axeln. Ord som värmer och stöttande gester från flera av de övriga. Alla vet vad Jonna går igenom, eftersom de är eller har varit i samma situation.
Många tårar och stor oro
Annie och Nils är syskon. Deras mamma är fortfarande ung, inte ens 60 år. Hon har levt med alzheimer i flera år och lever sedan ett tag tillbaka på ett demensboende. De har sett hur en vital och livlig människa förvandlats till ett tunt och oroligt väsen sedan flytten hemifrån. Även Annie får svårt att hålla tillbaka gråten när hon ska beskriva sin mammas livssituation.
– De är jättefina på boendet och för oss fanns det inget alternativ till att sätta mamma på ett boende. Men hon är betydligt yngre än alla andra, hon är orolig, en vandrare och ibland upplever jag att personalen inte riktigt vet hur de ska hantera henne. Hon är så tunn, nästan som ett vrak och vi är oroliga hela tiden. Ska det vara så här? undrar Annie.
Skam en vanlig känsla
Eva har en pappa som fortfarande bor hemma. Hans demensdiagnos är fortfarande något oklar, men det råder ingen tvekan om att han behöver hjälp. Evas kontakt med myndigheterna har varit utmanande. Helst skulle hon vilja ha in honom på ett boende, men hon är orolig över att det beslutet kan påverka pappan alltför negativt. Det är tufft att berätta och gråten smittar av sig.
– Jag känner mig också som ett barn och jag vet inte hur jag ska skydda pappa. Mest mot sig själv eftersom han hotat att ta livet av sig, säger hon.
Laura berättar om sin pappa med alzheimer. Hon är på plats för att ”våga fejsa” det svåra och inte förtränga, något som hon brukar vara bra på.
– Jag skäms för vad jag utsätter pappa för, eftersom min historia skiljer sig helt från hans när vi pratar med vården och biståndshandläggaren. Jag känner skam över min ilska och distans gentemot honom. Och jag är irriterad på systemet. Även jag känner mig som ett barn, som inte kan hålla käft.
Plats för skratt också
Berättelserna hakar i varandra. Flera vittnar om hur den egna hälsan tar skada och hur ensamma de upplever sig vara. Några lyfter också oron kring den andra, den friska föräldern. Som Vidar, vars pappa har haft alzheimer i fem år och fortfarande bor hemma med hans mamma. Han ser hur modern kämpar och biter ihop, samtidigt som hon vägrar att ta emot hjälp. De få gånger det finns ett vattenhål så berättar Vidar om hur hon tvärt får lämna middagar och kasta sig hemåt för att pappan ringt otaliga gånger.
– Jag är orolig hela tiden. Även om hon är en järnlady så behöver hon avlastning. Jag skulle vilja bolla hur man förhåller sig till den friska föräldern, säger han.
När ordet gått hela varvet runt bland de nio deltagarna byter samtalet lite skepnad. Kvällens teman lutar mer mot praktiska frågor, som hur man kan skaffa en fullmakt till banken eller hur man bollar över ansvaret på handläggaren kring beslutet att flytta sin sjuka förälder till ett särskilt boende. Men också hur det ska gå att hitta balans i tillvaron. Ett och annat skratt börjar också ta plats. Som när Sissela berättar om sin pappa som inte kommer ihåg några sifferkombinationer eller koder. ”Förutom hans bank-id. Där har han full koll varje gång!” säger hon och får flera av de andra att fnissa igenkännande.
– Egentligen är alla ämnen okej att prata om. Vissa gånger kan de vara tyngre och handla om döden, medan det som ikväll, kan bli många tips och råd om hur man hanterar bank-ID för sin förälder och hur en boendeutredning går till, säger Anna B Andersdotter.
Närhet i ålder positivt
En återkommande detalj som går som en röd tråd genom kvällen är hur samtliga berövats en del av den egna identiteten. Den att inte längre få vara barn till en mamma eller pappa. Föräldern som en gång fanns är numera ett skal, eller en skugga av sitt forna jag. För Jonna och Felicia är den månatliga träffen ett tillfälle att få ur sig tankar, oro och funderingar i en grupp där alla förstår vad det faktiskt handlar om.
– För mig är träffarna jätteviktiga. Jag har en liten familj och inga vänner som går igenom samma sak. Att vi är i ungefär samma ålder är också bra, vi är på samma plats i livet, säger Felicia.
– Det absolut värsta när man väljer att berätta för någon utomstående är när man får till svar: ”Jag vet precis vad du går igenom. Min farmor var dement.” Då kan jag koka. Eller när man tittar på mig med ömkan, fyller Jonna i.
De har, liksom några andra deltagare, dröjt sig kvar en stund. Samtalen och träffarna skapar band som emellanåt leder till längre vänskaper. Såväl Jonna som Felicia vittnar om hur gruppens inneboende styrka är att få nya deltagare att våga prata och känna sig bekväma.
– Det handlar ju en hel del om skam, som man inte vill ta upp i alla sammanhang. Men här märkte jag att andra vågade göra det och då kändes det till slut okej för mig också, säger Felicia.
Många vittnar om krångel
Två timmar har passerat när lokalen till sist börjar tömmas. En deltagare dröjer ännu kvar för att växla några ord med Riikka Norrbacka Landsberg och Anna B Andersdotter om hur hon kan agera i kontakten med olika myndigheter. Jonna och Felicia behöver inte lång betänketid på frågan om vad de önskar mest från politiker och myndigheter.
– Samla stödet. Gör det inte så krångligt. Det är redan väldigt krångligt som det är, säger Jonna innan hon går ut i den svala vårkvällen.
Mötesrummet gapar tomt. Om väggarna kunde tala skulle de kunna vittna om mängder av sorg, skam och frustration. Men också om stor värme, gemenskap, generositet och flera skratt. Om en månad ses de igen, barnen som förlorat en stor del av sin identitet.
FOTNOT: Namnen på deltagarna är fingerade.
FEM FRÅGOR TILL …
… Riikka Norrbacka Landsberg och Anna B Andersdotter, anhörigkonsulenter i Stockholms stad som leder samtalsgrupper för unga anhöriga till föräldrar med demenssjukdom.
1. Varför behövs forum som Ung anhörig?
– Vi har hållit i samtalsgrupper i sju år och upplever att människor mår bra av att mötas och dela erfarenheter med varandra.
2. Hur ser upplägget för en träff ut?
– Det finns inget färdigt program, utan innehållet bygger på vad deltagarna har med sig in till träffen. Vår roll är att se till att skapa en trygg atmosfär där alla som vill kommer till tals.
3. Vad brukar deltagarna vilja prata om?
– Ämnena varierar. Det kan vara tunga samtal om döden, till mer konkreta ämnen som praktiska göromål. De kan gråta över en förälder som känns förlorad, men som samtidigt lever. Men det finns också fina berättelser, där de upplevt stunder av gemenskap med sin sjuka förälder. Ibland skrattas det en hel del åt dråpliga situationer, som det skulle vara svårt att skratta åt med andra.
4. Finns det något som inte är tillåtet under träffarna?
– Egentligen är alla ämnen okej att ta upp. Det är många känslor som upplevs som skamliga, men som alla känner igen sig i. Det som inte är okej är att vara förmanande och dömande mot andra.
5. Vad skulle ni säga till andra kommuner som inte har den här typen av träffpunkter?
– Starta! Det krävs inte mycket för att komma igång. Att få träffa andra i en liknande situation skapar samhörighet, gemenskap och bidrar med kunskap. Deltagarna får tips och pepp om mer praktiska saker, samtidigt som de upplever samhörighet och förståelse. Just närheten och förståelsen kan nästan beskrivas som magisk.
Text och foto: Juan Martinez
Ytan – digitalt stöd för unga anhöriga
Webbplats med information som riktar sig till unga anhöriga, arrangerar bland annat digitala samtalsgrupper. www.ytanforunga.se »
Snua – Svenskt nätverk för unga anhöriga
Webbplats med råd och information för unga som har en förälder med demenssjukdom. www.kognitivsjukdom.se »
Familjer mitt i livet
Projekt som drivs av Alzheimerfonden, arrangerar bland annat familjehelger. www.familjermittilivet.se »
Ung anhörig
Webbplats som drivs av Svenskt Demenscentrum. Information för unga anhöriga, med bland annat ett kalendarium med information om aktiviteter i hela landet. www.unganhorig.se »
Har du tips på aktiviteter för unga anhöriga?
Mejla till: info@unganhorig.se så lägger vi till aktiviteten i kalendarierna på både Unganhorig.se och Demenscentrum.se
Silviadiplomerad ledare – ny utbildning i höst!
Ett komplext uppdrag där ingen dag är den andra lik. Att vara chef för ett team inom demensvården kräver mer än en bakgrund som kompetent medarbetare. Därför lanseras nu en unik utbildning för verksamhetsledare.
– Ledarskapet är en nyckelroll för att kunna erbjuda en personcentrerad vård där målet är så god livskvalitet som möjligt, säger Ulrika Granér på Silviahemmet.
Silviahemmet har under många år erbjudit utbildningar för medarbetare inom vård och omsorg. I samarbete med bland annat Sophiahemmet, Karolinska Institutet och Marie Cederschiöld högskola har man löpande utvecklat olika högskoleutbildningar för flera professioner. Men det har saknats en pusselbit, en högskoleutbildning för enhets- och verksamhetschefer inom demensvård.
– Bakgrunden är ett tydligt identifierat behov av specialiserad ledarskapskompetens. Demensvårdens utmaningar handlar inte främst om bristande engagemang hos personalen, utan om att ledarskapet inte ges rätt förutsättningar eller utbildning för att hantera verksamhetens komplexitet, säger Christine Gustafsson, professor på Sophiahemmets högskola.
Stor efterfrågan
Hon får medhåll av Ulrika Granér, verksamhetschef på Silviahemmet, som lyfter att behovet av en ny ledarutbildning framkommit under de certifieringsutbildningar som Silviahemmet anordnar.
– Jag har vid dessa tillfällen uppfattat en stor efterfrågan på just ledarskapsutbildningar för den typen av verksamhet, så det var helt enkelt dags att försöka fylla det glappet, säger Ulrika Granér.
Fortsatt gott samarbete
Samarbetet mellan Silviahemmet och Sophiahemmet Högskola bygger på en gemensam ambition att:
- stärka ledarskapet som strategisk nyckelfråga i demensvården
- kombinera forskningsbaserad kunskap (Sophiahemmet) med praktiskt beprövad vårdfilosofi och utbildning (Silviahemmet)
- skapa långsiktiga och strukturerade utbildningar snarare än korta, generella insatser
- fortsätta det goda samarbete som redan finns i Sophiahemmet högskolas Silviautbildningar (Silviasystrar, Silviasjuksköterskor och Silviadiplomerade biståndshandläggare).
Tydlig koppling till egna verksamheten
Centralt i utbildningen är att deltagarna utöver teoretisk kunskap även får praktiska och forskningsbaserade verktyg som direkt kan omsättas i vardagen.
– Deltagarna kan förvänta sig en utbildning som ger både bredd och djup i ledarskap inom demensvård, med tydlig koppling till den egna verksamheten, säger Christine Gustafsson.
Även hantverkaren behöver rätt verktyg
Att vara ledare inom vård och omsorg är ofta ett komplext uppdrag. Att vara chef för en verksamhet som vårdar människor med en komplex symptombild, som kognitiva sjukdomar, kan ställa ännu högre krav på ledarskapet. Ändå visar forskning att många chefer inom vård och omsorg saknar en formell ledarskapsutbildning. Istället tillhör det vanligheterna att en undersköterska eller sjuksköterska flyttas upp till en chefsposition för att hen visat sig vara kompetent medarbetare i teamet. Något Ulrika Granér ställer sig frågande till.
– Vem skulle be en hantverkare arbeta utan sina verktyg eller be en målare göra ett bra jobb utan sina rollers och penslar? säger Ulrika Granér och tillägger:
– Det framstår som smått vansinnigt, men inom vård och omsorg anses det rimligt att kräva av ledaren att göra ett bra jobb utan verktyget ”kunskap om hur”. Det vill vi ändra på med den här utbildningssatsningen.
Kursstart för Silviadiplomerad ledare är beräknad till vecka 35.
Text: Juan Martinez
Silviahemmet har under många år erbjudit utbildningar för medarbetare inom vård och omsorg. I samarbete med bland annat Sophiahemmet, Karolinska Institutet och Marie Cederschiöld högskola har man löpande utvecklat olika högskoleutbildningar för flera professioner. Men det har saknats en pusselbit, en högskoleutbildning för enhets- och verksamhetschefer inom demensvård.
– Bakgrunden är ett tydligt identifierat behov av specialiserad ledarskapskompetens. Demensvårdens utmaningar handlar inte främst om bristande engagemang hos personalen, utan om att ledarskapet inte ges rätt förutsättningar eller utbildning för att hantera verksamhetens komplexitet, säger Christine Gustafsson, professor på Sophiahemmets högskola.
Stor efterfrågan
Hon får medhåll av Ulrika Granér, verksamhetschef på Silviahemmet, som lyfter att behovet av en ny ledarutbildning framkommit under de certifieringsutbildningar som Silviahemmet anordnar.
– Jag har vid dessa tillfällen uppfattat en stor efterfrågan på just ledarskapsutbildningar för den typen av verksamhet, så det var helt enkelt dags att försöka fylla det glappet, säger Ulrika Granér.
Fortsatt gott samarbete
Samarbetet mellan Silviahemmet och Sophiahemmet Högskola bygger på en gemensam ambition att:
- stärka ledarskapet som strategisk nyckelfråga i demensvården
- kombinera forskningsbaserad kunskap (Sophiahemmet) med praktiskt beprövad vårdfilosofi och utbildning (Silviahemmet)
- skapa långsiktiga och strukturerade utbildningar snarare än korta, generella insatser
- fortsätta det goda samarbete som redan finns i Sophiahemmet högskolas Silviautbildningar (Silviasystrar, Silviasjuksköterskor och Silviadiplomerade biståndshandläggare).
Tydlig koppling till egna verksamheten
Centralt i utbildningen är att deltagarna utöver teoretisk kunskap även får praktiska och forskningsbaserade verktyg som direkt kan omsättas i vardagen.
– Deltagarna kan förvänta sig en utbildning som ger både bredd och djup i ledarskap inom demensvård, med tydlig koppling till den egna verksamheten, säger Christine Gustafsson.
Även hantverkaren behöver rätt verktyg
Att vara ledare inom vård och omsorg är ofta ett komplext uppdrag. Att vara chef för en verksamhet som vårdar människor med en komplex symptombild, som kognitiva sjukdomar, kan ställa ännu högre krav på ledarskapet. Ändå visar forskning att många chefer inom vård och omsorg saknar en formell ledarskapsutbildning. Istället tillhör det vanligheterna att en undersköterska eller sjuksköterska flyttas upp till en chefsposition för att hen visat sig vara kompetent medarbetare i teamet. Något Ulrika Granér ställer sig frågande till.
– Vem skulle be en hantverkare arbeta utan sina verktyg eller be en målare göra ett bra jobb utan sina rollers och penslar? säger Ulrika Granér och tillägger:
– Det framstår som smått vansinnigt, men inom vård och omsorg anses det rimligt att kräva av ledaren att göra ett bra jobb utan verktyget ”kunskap om hur”. Det vill vi ändra på med den här utbildningssatsningen.
Kursstart för Silviadiplomerad ledare är beräknad till vecka 35.
Text: Juan Martinez
Nytt material för tidigt stöd
Kunskap, gemenskap och att få dela tankar och känslor man bär på med andra som vet hur det är. Det är centrala delar i ett nytt studiecirkelmaterial för personer som nyligen har fått en demensdiagnos.
– Det här tidiga stödet är väldigt viktigt, säger Lotta Olofsson som har tagit fram materialet i samverkan med samtalsledare runt om i landet.
Att få träffa andra som är i en liknande situation som man själv. Att få kunskap om vad man kan göra för att må så bra som möjligt. Det är två vanliga behov hos många som nyligen har fått en demensdiagnos.
I en studiecirkel eller samtalsgrupp kan man få båda delarna, och nu lanserar Svenskt Demenscentrum tillsammans med Demensförbundet ett nytt material, Fokus på livet, för just sådana grupper.
Kvinnan bakom materialet är Lotta Olofsson, leg. arbetsterapeut, och sedan 2015 strateg på Stockholms stads äldreförvaltning. Innan hon kom till äldreförvaltningen arbetade hon ett antal år på Demensförbundet där hon hann med att hålla i ett stort antal samtalsgrupper för personer som nyligen fått en demensdiagnos.
– Jag var en av flera ledare som höll i grupper som startade inom ramen för ett Arvsfondsprojekt. Vi ledare insåg snabbt att samma frågor kom upp i grupperna gång på gång. Det ledde till att vi tog fram ett samtalsmaterial, Att slippa göra resan ensam, tillsammans med studieförbundet Vuxenskolan år 2012.
– Vi märkte att det var bra att ha ett material. Deltagarna i en grupp ska så klart få prata om det de vill, men det är bra att ha ett material att falla tillbaka på, eller utgå ifrån. Det är också bra som stöd för minnet när deltagaren kommer hem och vill berätta för sina anhöriga vad de har pratat om i gruppen.
”Viktigt att kunna boosta sig själv”
Med tiden blev materialet från 2012 lite daterat. Det var dags för något nytt.
– Det här tidiga stödet är viktigt. Både i mitt jobb som strateg och som projektledare på Demensförbundet tänkte jag att det här behöver vi ta tag i. Det nya materialet vi har tagit fram är det som var mest angeläget i det gamla, plus en del nytt, säger Lotta Olofsson och tillägger:
– Utöver att få träffa andra i liknande situation är det väldigt viktigt när man får sin diagnos att kunna boosta sig själv så att man kan må så bra som möjligt. Och där vet vi att till exempel det här med fysisk aktivitet, social samvaro, meningsfulla aktiviteter och bra rutiner för mat och återhämtning gör skillnad.
Deltagarhäfte plus handledning
Det nya materialet Fokus på livet består av två delar. Dels ett häfte för deltagare i en samtalsgrupp/studiecirkel, dels en handledning för personer som ska leda sådana grupper. Deltagarhäftet har totalt tio kapitel som tar upp olika teman, från diagnos och läkemedel till stöd i vardagen och vad man själv kan göra för att må så bra som möjligt.
Handledningen följer deltagarhäftet kapitel för kapitel, men innehåller också en hel del användbar information inför att man startar en grupp. Det handlar bland annat om rekrytering av deltagare, lämplig storlek och sammansättning på en grupp, och råd om en rad praktiska saker som det är bra att tänka igenom i förväg.
Att det finns tio kapitel, betyder det att det ska vara just tio träffar?
– Man väljer själv hur många träffar man har och är inte bunden till de tio kapitlen. Gruppen bestämmer vad som känns angeläget att prata om, och med fördel kan olika personer bjudas in till en träff, exempelvis en arbetsterapeut som visar kognitiva hjälpmedel, eller en digital stödjare, säger Lotta Olofsson.
Vad krävs för att kunna leda en grupp på ett bra sätt?
– Samtalsledaren behöver ha god kunskap om demenssjukdomar och vilket stöd som finns att erbjuda inom både kommun och region. Det är bra att kunna vara två samtalsledare. Det är också viktigt att ha träffarna på samma tid och plats varje vecka, eller om man väljer att ha gruppen varannan vecka.
Vad hoppas du ska ske nu när materialet är släppt?
– Att samtalsgrupper startar runt om i hela landet och att det tidiga stödet efter diagnosen utvecklas, både för dem som har diagnosen och för deras anhöriga.
Hur ser det ut med den här typen av insatser på din egen arbetsplats?
– I Stockholms stad kan man nu få delta i en samtalsgrupp som så kallad ”insats utan behovsprövning” sedan den nya socialtjänstlagen trädde i kraft. Så alla stadsdelar ska kunna erbjuda detta till nydiagnostiserade personer oavsett ålder, och vi har därför utbildat samtalsledare som ska kunna hålla i grupper.
Till sist, är det något du vill skicka med till blivande ledare?
– Det är väldigt viktigt när man håller i en sådan här grupp att man planerar för vad som händer sedan, när samtalsgruppen eller studiecirkeln är slut. Det kan till exempel vara sociala träffar, kaféträffar eller liknande, så att deltagarna får fortsätta att träffas. För gruppen blir väldigt viktig för många. En vision jag har är att samverkan med dagverksamheter kan utvecklas, så att det går att erbjuda ett tillfälle i veckan där för personer som är tidigt i sjukdomen när samtalsgruppen har avslutats, säger Lotta Olofsson.
Text: Karin Nyman, foto: privat
Att få träffa andra som är i en liknande situation som man själv. Att få kunskap om vad man kan göra för att må så bra som möjligt. Det är två vanliga behov hos många som nyligen har fått en demensdiagnos.
I en studiecirkel eller samtalsgrupp kan man få båda delarna, och nu lanserar Svenskt Demenscentrum tillsammans med Demensförbundet ett nytt material, Fokus på livet, för just sådana grupper.
Kvinnan bakom materialet är Lotta Olofsson, leg. arbetsterapeut, och sedan 2015 strateg på Stockholms stads äldreförvaltning. Innan hon kom till äldreförvaltningen arbetade hon ett antal år på Demensförbundet där hon hann med att hålla i ett stort antal samtalsgrupper för personer som nyligen fått en demensdiagnos.
– Jag var en av flera ledare som höll i grupper som startade inom ramen för ett Arvsfondsprojekt. Vi ledare insåg snabbt att samma frågor kom upp i grupperna gång på gång. Det ledde till att vi tog fram ett samtalsmaterial, Att slippa göra resan ensam, tillsammans med studieförbundet Vuxenskolan år 2012.
– Vi märkte att det var bra att ha ett material. Deltagarna i en grupp ska så klart få prata om det de vill, men det är bra att ha ett material att falla tillbaka på, eller utgå ifrån. Det är också bra som stöd för minnet när deltagaren kommer hem och vill berätta för sina anhöriga vad de har pratat om i gruppen.
”Viktigt att kunna boosta sig själv”
Med tiden blev materialet från 2012 lite daterat. Det var dags för något nytt.
– Det här tidiga stödet är viktigt. Både i mitt jobb som strateg och som projektledare på Demensförbundet tänkte jag att det här behöver vi ta tag i. Det nya materialet vi har tagit fram är det som var mest angeläget i det gamla, plus en del nytt, säger Lotta Olofsson och tillägger:
– Utöver att få träffa andra i liknande situation är det väldigt viktigt när man får sin diagnos att kunna boosta sig själv så att man kan må så bra som möjligt. Och där vet vi att till exempel det här med fysisk aktivitet, social samvaro, meningsfulla aktiviteter och bra rutiner för mat och återhämtning gör skillnad.
Deltagarhäfte plus handledning
Det nya materialet Fokus på livet består av två delar. Dels ett häfte för deltagare i en samtalsgrupp/studiecirkel, dels en handledning för personer som ska leda sådana grupper. Deltagarhäftet har totalt tio kapitel som tar upp olika teman, från diagnos och läkemedel till stöd i vardagen och vad man själv kan göra för att må så bra som möjligt.
Handledningen följer deltagarhäftet kapitel för kapitel, men innehåller också en hel del användbar information inför att man startar en grupp. Det handlar bland annat om rekrytering av deltagare, lämplig storlek och sammansättning på en grupp, och råd om en rad praktiska saker som det är bra att tänka igenom i förväg.
Att det finns tio kapitel, betyder det att det ska vara just tio träffar?
– Man väljer själv hur många träffar man har och är inte bunden till de tio kapitlen. Gruppen bestämmer vad som känns angeläget att prata om, och med fördel kan olika personer bjudas in till en träff, exempelvis en arbetsterapeut som visar kognitiva hjälpmedel, eller en digital stödjare, säger Lotta Olofsson.
Vad krävs för att kunna leda en grupp på ett bra sätt?
– Samtalsledaren behöver ha god kunskap om demenssjukdomar och vilket stöd som finns att erbjuda inom både kommun och region. Det är bra att kunna vara två samtalsledare. Det är också viktigt att ha träffarna på samma tid och plats varje vecka, eller om man väljer att ha gruppen varannan vecka.
Vad hoppas du ska ske nu när materialet är släppt?
– Att samtalsgrupper startar runt om i hela landet och att det tidiga stödet efter diagnosen utvecklas, både för dem som har diagnosen och för deras anhöriga.
Hur ser det ut med den här typen av insatser på din egen arbetsplats?
– I Stockholms stad kan man nu få delta i en samtalsgrupp som så kallad ”insats utan behovsprövning” sedan den nya socialtjänstlagen trädde i kraft. Så alla stadsdelar ska kunna erbjuda detta till nydiagnostiserade personer oavsett ålder, och vi har därför utbildat samtalsledare som ska kunna hålla i grupper.
Till sist, är det något du vill skicka med till blivande ledare?
– Det är väldigt viktigt när man håller i en sådan här grupp att man planerar för vad som händer sedan, när samtalsgruppen eller studiecirkeln är slut. Det kan till exempel vara sociala träffar, kaféträffar eller liknande, så att deltagarna får fortsätta att träffas. För gruppen blir väldigt viktig för många. En vision jag har är att samverkan med dagverksamheter kan utvecklas, så att det går att erbjuda ett tillfälle i veckan där för personer som är tidigt i sjukdomen när samtalsgruppen har avslutats, säger Lotta Olofsson.
Text: Karin Nyman, foto: privat
- Deltagarhäftet går att beställa och ladda ned från Svenskt Demenscentrums webbshop. Det tryckta deltagarhäftet är avgiftsfritt under 2026.
- I webbshoppen kan du som ska leda en samtalsgrupp också ladda ned handledningen som hör till materialet.
- Materialet är framtaget i samarbete med Demensförbundet. Bland annat har deras erfarenhetspanel, som består av personer som lever med demenssjukdom, bidragit med värdefull återkoppling.
Håll koll på måendet i hettan!
En värmebölja sveper över Europa. På flera håll i Sverige varnar SMHI för temperaturer på över 30 grader. För människor med demenssjukdom kan det heta vädret vara extra riskfyllt.
– Det är jätteviktigt att förebygga värmeslag och det går att göra på flera sätt, säger Malin Aspö, sjuksköterska och PhD vid Svenskt Demenscentrum.
Kvicksilvret i termometrarna har rusat rejält de senaste veckorna. I flera länder är värmen så stark att myndigheterna har fått utfärda varningar till allmänheten. Även i Sverige har höga temperaturer uppmätts på flera håll och SMHI:s prognos pekar på att det kan bli över 30 grader varmt i flera delar av landet under kommande dagar. För äldre människor kan höga temperaturer vara en stor hälsorisk. För personer med demenssjukdom kan det varma vädret vara ännu lömskare, då förmågan att känna av värme kan vara nedsatt.
– En person med en demenssjukdom tar kanske inte själv initiativ till att dricka extra vätska under varma dagar. Därför är det viktigt att personal inom vård- och omsorg eller anhöriga påminner personen om att dricka mycket. För personer som har svårt att få i sig mycket vätska kan det gå lättare med exempelvis en isglass, säger Malin Aspö.
Även saltförlust vid värme
Det finns även kost med hög andel vätska som kan ersätta annan mat vid varmare dagar. Såväl soppa som yoghurt, men även många sorters frukt och grönsaker, kan ge extra vätsketillförsel vid varmt väder.
– När vi svettas mycket förlorar vi också salter. Då kan man erbjuda exempelvis salta nötter, chips eller oliver, säger Malin Aspö.
Gärna ute men vid rätt tid
En annan viktig aspekt vid varmt väder är möjligheten att kunna kyla ned sig. Fläktar och gardiner som ger skugga kan vara bra att ha. Likaså att vädra på kvällarna när temperaturen sjunkit.
– Jag tycker absolut att personer med demenssjukdom ska ha möjlighet att njuta av sommardagarna, även utomhus. Men man kan undvika att vara utomhus när det är som varmast på dagen. När man är utomhus bör man också vistas i skuggan eller under parasoller. Utomhusaktiviteter, som exempelvis promenader bör ske när det är svalare under dagarna, säger Malin Aspö.
Observera tecken
Personer med demenssjukdom kan ha svårare än andra att känna av att de påverkas av värmen. Alla kan inte heller sätta ord på om de känner obehag, törst eller illamående när temperaturen stiger. Därför är det viktigt att alla runtomkring är observanta på olika tecken.
– Utöver vanliga symptom som ökad törst, trötthet, yrsel, huvudvärk, illamående och kräkningar, samt minskad urinmängd så kan ökad förvirring uppstå. Personer med demenssjukdom kan få förändrat beteende, exempelvis bli mer irriterade eller uppträda rastlöst. Så det gäller att vi som finns i närheten är observanta, säger Malin Aspö och tillägger:
– Skulle en person med demenssjukdom uppvisa tecken på värmeslag så gäller samma som för alla människor: kontakta sjukvården!
Text: Juan Martinez
Kvicksilvret i termometrarna har rusat rejält de senaste veckorna. I flera länder är värmen så stark att myndigheterna har fått utfärda varningar till allmänheten. Även i Sverige har höga temperaturer uppmätts på flera håll och SMHI:s prognos pekar på att det kan bli över 30 grader varmt i flera delar av landet under kommande dagar. För äldre människor kan höga temperaturer vara en stor hälsorisk. För personer med demenssjukdom kan det varma vädret vara ännu lömskare, då förmågan att känna av värme kan vara nedsatt.
– En person med en demenssjukdom tar kanske inte själv initiativ till att dricka extra vätska under varma dagar. Därför är det viktigt att personal inom vård- och omsorg eller anhöriga påminner personen om att dricka mycket. För personer som har svårt att få i sig mycket vätska kan det gå lättare med exempelvis en isglass, säger Malin Aspö.
Även saltförlust vid värme
Det finns även kost med hög andel vätska som kan ersätta annan mat vid varmare dagar. Såväl soppa som yoghurt, men även många sorters frukt och grönsaker, kan ge extra vätsketillförsel vid varmt väder.
– När vi svettas mycket förlorar vi också salter. Då kan man erbjuda exempelvis salta nötter, chips eller oliver, säger Malin Aspö.
Gärna ute men vid rätt tid
En annan viktig aspekt vid varmt väder är möjligheten att kunna kyla ned sig. Fläktar och gardiner som ger skugga kan vara bra att ha. Likaså att vädra på kvällarna när temperaturen sjunkit.
– Jag tycker absolut att personer med demenssjukdom ska ha möjlighet att njuta av sommardagarna, även utomhus. Men man kan undvika att vara utomhus när det är som varmast på dagen. När man är utomhus bör man också vistas i skuggan eller under parasoller. Utomhusaktiviteter, som exempelvis promenader bör ske när det är svalare under dagarna, säger Malin Aspö.
Observera tecken
Personer med demenssjukdom kan ha svårare än andra att känna av att de påverkas av värmen. Alla kan inte heller sätta ord på om de känner obehag, törst eller illamående när temperaturen stiger. Därför är det viktigt att alla runtomkring är observanta på olika tecken.
– Utöver vanliga symptom som ökad törst, trötthet, yrsel, huvudvärk, illamående och kräkningar, samt minskad urinmängd så kan ökad förvirring uppstå. Personer med demenssjukdom kan få förändrat beteende, exempelvis bli mer irriterade eller uppträda rastlöst. Så det gäller att vi som finns i närheten är observanta, säger Malin Aspö och tillägger:
– Skulle en person med demenssjukdom uppvisa tecken på värmeslag så gäller samma som för alla människor: kontakta sjukvården!
Text: Juan Martinez
Personer med demenssjukdom upplever inte alltid törstkänsla eller uppmärksammar inte att de är överhettade. De kan också ha svårt att uttrycka hur de mår. Vanliga varningssignaler är:
- stark trötthet
- yrsel
- huvudvärk
- torr hud
Värme kan dessutom förvärra oro, förvirring och andra hälsoproblem.
Tips till personer med demenssjukdom och deras anhöriga:
- Drick ofta – små mängder vatten eller sval dryck, till exempel te.
- Ät mat med mycket vätska, som gurka, vattenmelon och jordgubbar.
- Håll bostaden sval och dra för gardiner eller persienner.
- Använd lätta och ljusa kläder.
- Flytta aktiviteter till svalare tider på dagen, till exempel morgon och kväll.
Var uppmärksam på tecken på hypertermi (överhettning) och agera i tid!
Källa: Tyska Alzheimerföreningen (Deutsche Alzheimer Gesellschaft)
Fler råd vid värmeböljor — Folkhälsomyndigheten »
Delta i seminarium om framtidens äldrevård
Hur kan vi i praktiken uppnå ett mer personcentrerat och åldersvänligt samhälle?
Den frågan ska det nya forskningscentret Demsam vrida och vända på under sitt seminarium i Almedalen. Och du kan vara med och diskutera.
”Vart är vi på väg? Från vision till praktik, vi bygger en äldrevård och omsorg för livet”. Det är rubriken på seminariet, som kommer att fokusera på omställningen till nära vård, den nya socialtjänstlagen och hur vi i praktiken kan uppnå ett mer personcentrerat och åldersvänligt samhälle.
Under seminariet ger representanter från forskning, myndigheter, organisationsutveckling och näringsliv kortare inspel om hur de önskar bidra till ett sådant samhälle. Efter det följer en paneldiskussion där även publiken är välkommen att delta i samtalet.
Bland de medverkande finns bland annat representanter från Socialstyrelsen, Göteborgs universitet, Göteborgs stad, samt aktörer inom välfärdsteknik och samhällsutveckling. Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum, är en av dem som ska delta.
– Utvecklingen vi behöver bygger på samverkan. Det är en förutsättning för att innovationer och kunskap blir verklighet i praktiken, så jag ser fram emot ett spännande seminarium, säger hon.
Kom, lyssna och diskutera
Fokus för paneldiskussionen kommer att ligga på hur vi tillsammans kan skapa:
- mer personcentrerade och sammanhängande stödinsatser
- bättre samverkan mellan offentlig sektor, forskning och näringsliv
- miljöer och arbetssätt som främjar hälsa, självständighet och välbefinnande
- förutsättningar för att innovation ska kunna implementeras och skapa verkligt värde.
Helle Wijk, professor och centrumföreståndare för Demsam, är värd för seminariet.
– Jag hoppas att de inledande inspelen på seminariet ska inspirera den efterföljande debatten kring utvecklingsområden, innovation och nya samarbeten, säger hon.
Vilka vill du ska komma och lyssna till seminariet, och kanske även ge sig in i paneldiskussionen?
– Alla är varmt välkomna som har erfarenhet av att leva med eller arbeta med vård och omsorg inom demens, chefer och ledare, beslutsfattare och politiker.
Text: Karin Nyman, foto: Most Photos
”Vart är vi på väg? Från vision till praktik, vi bygger en äldrevård och omsorg för livet”. Det är rubriken på seminariet, som kommer att fokusera på omställningen till nära vård, den nya socialtjänstlagen och hur vi i praktiken kan uppnå ett mer personcentrerat och åldersvänligt samhälle.
Under seminariet ger representanter från forskning, myndigheter, organisationsutveckling och näringsliv kortare inspel om hur de önskar bidra till ett sådant samhälle. Efter det följer en paneldiskussion där även publiken är välkommen att delta i samtalet.
Bland de medverkande finns bland annat representanter från Socialstyrelsen, Göteborgs universitet, Göteborgs stad, samt aktörer inom välfärdsteknik och samhällsutveckling. Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum, är en av dem som ska delta.
– Utvecklingen vi behöver bygger på samverkan. Det är en förutsättning för att innovationer och kunskap blir verklighet i praktiken, så jag ser fram emot ett spännande seminarium, säger hon.
Kom, lyssna och diskutera
Fokus för paneldiskussionen kommer att ligga på hur vi tillsammans kan skapa:
- mer personcentrerade och sammanhängande stödinsatser
- bättre samverkan mellan offentlig sektor, forskning och näringsliv
- miljöer och arbetssätt som främjar hälsa, självständighet och välbefinnande
- förutsättningar för att innovation ska kunna implementeras och skapa verkligt värde.
Helle Wijk, professor och centrumföreståndare för Demsam, är värd för seminariet.
– Jag hoppas att de inledande inspelen på seminariet ska inspirera den efterföljande debatten kring utvecklingsområden, innovation och nya samarbeten, säger hon.
Vilka vill du ska komma och lyssna till seminariet, och kanske även ge sig in i paneldiskussionen?
– Alla är varmt välkomna som har erfarenhet av att leva med eller arbeta med vård och omsorg inom demens, chefer och ledare, beslutsfattare och politiker.
Text: Karin Nyman, foto: Most Photos
När: Den 23 juni klockan 11.15–13.45.
Var: Seminariet äger rum på Uppsala universitets Campus Gotland, Cramérgatan, B-huset, huvudentré, Sal B22.
Hur: Seminariet är kostnadsfritt. Alla som är intresserade är varmt välkomna – ingen föranmälan krävs. Salen har plats för 60 personer.
Demsam är ett forsknings- och samverkanscentrum vid Göteborgs universitet som samlar forskare, praktiker och samhällsaktörer för att utveckla ett mer demensvänligt samhälle. Läs mer på deras webbplats: https://www.gu.se/demsam »
Stöd för KST i vetenskaplig genomgång
Kognitiv stimuleringsterapi, KST, kan ha positiv påverkan inom flera områden för personer som lever med en demenssjukdom. Det konstateras i en utvärdering som gjorts av SBU, statens beredning för medicinsk och social utvärdering.
– Jätteroligt och det här gör att vi känner oss ännu tryggare i vårt arbete med att ta fram en svensk version av KST, säger Mirjam Brocknäs, utvecklingsledare på Svenskt Demenscentrum.
Tidigare i år ställde Svenskt Demenscentrum (SDC) en fråga till myndigheten SBU om forskningsläget kring effekten av kognitiv stimuleringsterapi. SBU identifierade en systematisk översikt bestående av tio internationella studier som sammantaget ger till handa att KST kan ha positiva effekter på bland annat kognitiv funktion och livskvalitet hos personer som lever med en demenssjukdom
– Vi kan betrakta KST som en välstuderad insats för personer med demenssjukdom. Även om evidensen är något begränsad finns det ett vetenskapligt stöd som visar att KST i grupp kan ha positiva effekter på kognition, livskvalitet och även aktiviteter i dagliga livet, säger Mirjam Brocknäs, utvecklingsledare på Svenskt Demenscentrum.
Starkare underlag
Hon berättar att SDC har varit i kontakt med internationella forskare, och även med samtalsledare och deltagare redan innan SBU fick i uppdrag att undersöka forskningsläget.
– Vi hade från flera olika håll fått bekräftelse på de positiva effekterna, men att vi nu har ett gediget och samlat svenskt kunskapsunderlag är mycket värdefullt. SBU:s arbete har varit noggrant och omfattande och ger oss ett starkare och med legitimt underlag i vår väg framåt, där ju kommunerna i allt högre grad förväntas arbeta mer evidensbaserat, säger Mirjam Brocknäs.
Hoppas på mer forskning
Demenssjukdomar är i dagsläget obotliga. Icke-farmakologiska insatser, som exempelvis KST, kan dock ha stor positiv påverkan på patientens livskvalitet. Mirjam Brocknäs har egen erfarenhet av att arbeta med en rad olika metoder, bland annat inom dans och konst, och hon har sett mycket goda resultat i patienternas vardag.
– Min förhoppning är att detta öppnar dörren för mer omfattande forskning framöver, så att vi kan kartlägga effekterna av ännu fler icke-farmakologiska insatser inom demensomsorgen, säger hon.
Lätt att implementera
KST är en evidensbaserad metod med fokus på att stimulera och träna hjärnan. Metoden är multidimensionell eftersom de kognitiva övningarna flätas samman med social samvaro, fysisk aktivitet och andra element.
– Även om metoden kräver utbildning och struktur, är den mycket tacksam att implementera i exempelvis dagverksamheter. Eftersom sådana verksamheter redan anordnar dagliga aktiviteter, krävs sällan några extra personalresurser, säger Mirjam Brocknäs och fortsätter:
– Det kanske viktigaste incitamentet är att KST möter ett behov hos målgruppen. Personer som nyligen har fått en demensdiagnos efterfrågar aktiviteter för att bibehålla och förbättra sin kognitiva förmåga. KST erbjuder den möjligheten.
Flera komponenter gör skillnad
Fördelarna med KST är, enligt Mirjam Brocknäs, just att det är en multidimensionell metod, vilket innebär att den innehåller flera olika komponenter – till exempel kognitiv stimulans, social interaktion samt meningsfulla aktiviteter. Hon hänvisar till forskning inom området där just interventioner med flera komponenter har större effekt än insatser som enbart fokuserar på en enskild funktion, exempelvis isolerad minnesträning.
– Det som utmärker KST är att metoden ger bra effekt på kognitionen utan att kräva orimligt stora resurser. Personalen kan leverera målinriktad hjärnträning på ett smidigt sätt, vilket gör metoden både kostnadseffektiv och lätt att implementera i befintliga verksamheter, säger Mirjam Brocknäs.
Svensk version i vår
Redan idag finns KST som behandlingsmetod på ett antal orter i Sverige. I de fallen har personalen utbildat sig i Danmark, Norge eller England där utbildningen redan finns på plats. Våren 2027 kommer SDC att lansera en svensk version av KST. Den kommer att vara avgiftsfri för alla som jobbar inom vård och omsorg.
– Vi vet att det finns en stor efterfrågan på just den här typen av behandlingsmetoder, så det ska bli fantastiskt roligt att kunna erbjuda KST till alla som arbetar inom svensk demensvård, säger Mirjam Brocknäs och avslutar:
– Att få omsätta den här typen av forskning i praktiken och se hur människor faktiskt mår bättre är den främsta anledningen till mitt yrkesval.
Text: Juan Martinez
Tidigare i år ställde Svenskt Demenscentrum (SDC) en fråga till myndigheten SBU om forskningsläget kring effekten av kognitiv stimuleringsterapi. SBU identifierade en systematisk översikt bestående av tio internationella studier som sammantaget ger till handa att KST kan ha positiva effekter på bland annat kognitiv funktion och livskvalitet hos personer som lever med en demenssjukdom
– Vi kan betrakta KST som en välstuderad insats för personer med demenssjukdom. Även om evidensen är något begränsad finns det ett vetenskapligt stöd som visar att KST i grupp kan ha positiva effekter på kognition, livskvalitet och även aktiviteter i dagliga livet, säger Mirjam Brocknäs, utvecklingsledare på Svenskt Demenscentrum.
Starkare underlag
Hon berättar att SDC har varit i kontakt med internationella forskare, och även med samtalsledare och deltagare redan innan SBU fick i uppdrag att undersöka forskningsläget.
– Vi hade från flera olika håll fått bekräftelse på de positiva effekterna, men att vi nu har ett gediget och samlat svenskt kunskapsunderlag är mycket värdefullt. SBU:s arbete har varit noggrant och omfattande och ger oss ett starkare och med legitimt underlag i vår väg framåt, där ju kommunerna i allt högre grad förväntas arbeta mer evidensbaserat, säger Mirjam Brocknäs.
Hoppas på mer forskning
Demenssjukdomar är i dagsläget obotliga. Icke-farmakologiska insatser, som exempelvis KST, kan dock ha stor positiv påverkan på patientens livskvalitet. Mirjam Brocknäs har egen erfarenhet av att arbeta med en rad olika metoder, bland annat inom dans och konst, och hon har sett mycket goda resultat i patienternas vardag.
– Min förhoppning är att detta öppnar dörren för mer omfattande forskning framöver, så att vi kan kartlägga effekterna av ännu fler icke-farmakologiska insatser inom demensomsorgen, säger hon.
Lätt att implementera
KST är en evidensbaserad metod med fokus på att stimulera och träna hjärnan. Metoden är multidimensionell eftersom de kognitiva övningarna flätas samman med social samvaro, fysisk aktivitet och andra element.
– Även om metoden kräver utbildning och struktur, är den mycket tacksam att implementera i exempelvis dagverksamheter. Eftersom sådana verksamheter redan anordnar dagliga aktiviteter, krävs sällan några extra personalresurser, säger Mirjam Brocknäs och fortsätter:
– Det kanske viktigaste incitamentet är att KST möter ett behov hos målgruppen. Personer som nyligen har fått en demensdiagnos efterfrågar aktiviteter för att bibehålla och förbättra sin kognitiva förmåga. KST erbjuder den möjligheten.
Flera komponenter gör skillnad
Fördelarna med KST är, enligt Mirjam Brocknäs, just att det är en multidimensionell metod, vilket innebär att den innehåller flera olika komponenter – till exempel kognitiv stimulans, social interaktion samt meningsfulla aktiviteter. Hon hänvisar till forskning inom området där just interventioner med flera komponenter har större effekt än insatser som enbart fokuserar på en enskild funktion, exempelvis isolerad minnesträning.
– Det som utmärker KST är att metoden ger bra effekt på kognitionen utan att kräva orimligt stora resurser. Personalen kan leverera målinriktad hjärnträning på ett smidigt sätt, vilket gör metoden både kostnadseffektiv och lätt att implementera i befintliga verksamheter, säger Mirjam Brocknäs.
Svensk version i vår
Redan idag finns KST som behandlingsmetod på ett antal orter i Sverige. I de fallen har personalen utbildat sig i Danmark, Norge eller England där utbildningen redan finns på plats. Våren 2027 kommer SDC att lansera en svensk version av KST. Den kommer att vara avgiftsfri för alla som jobbar inom vård och omsorg.
– Vi vet att det finns en stor efterfrågan på just den här typen av behandlingsmetoder, så det ska bli fantastiskt roligt att kunna erbjuda KST till alla som arbetar inom svensk demensvård, säger Mirjam Brocknäs och avslutar:
– Att få omsätta den här typen av forskning i praktiken och se hur människor faktiskt mår bättre är den främsta anledningen till mitt yrkesval.
Text: Juan Martinez
- En systematisk översikt har identifierats som bedömts vara av tillräckligt hög kvalitet för att ligga till grund för resultaten.
- Översikten undersöker effekten av manualbaserad KST i grupp, med fokus på kognitiv funktion, livskvalitet och neuropsykiatriska symtom hos personer med demenssjukdom.
- Resultaten bygger på tio primärstudier. Dessa studier är dock generellt små och saknar långtidsuppföljning.
- Sammantaget tyder resultaten på att KST har en positiv effekt, särskilt på kognition, jämfört med kontrollgrupper.
- Samtidigt betonas behovet av fler och större studier, framför allt med längre uppföljningstid, för att stärka evidensen ytterligare.
Nybildat nätverk för arbetsterapeuter
En mötesplats för erfarenhetsutbyte, kunskap och inspiration. Det är syftet med det nya nationella nätverket för arbetsterapeuter på specialiserade kognitiva mottagningar.
Träffarna kommer att hållas digitalt via Teams. Till den första, som äger rum den 24 september kl. 13.00-15.00, har Maria Johansson bjudits in. Hon är arbetsterapeut och medicine doktor och kommer att berätta om bedömningsinstrumentet CID (Cognitive Impairment in Daily life).
Idéer och önskemål
– CID har utvecklats för utredning och uppföljning av kognitiv svikt och demens och det undersöker vilka konsekvenser kognitiva nedsättningar får i en persons vardagliga aktiviteter. Vi kommer också diskutera önskemål och idéer inför kommande träffar, säger Lena Nilsson, Silviaarbetsterapeut, Capio Geriatrik Dalen, Kognitiva Mottagningen.
Initiativtagare till det nya nätverket är Anna Haraldsson, arbetsterapeut, Region Jönköpings län samt Catarina Carlsson, Ing-Marie Andersson och Kerstin Kåwe.
Vill du delta?
Arbetar du som arbetsterapeut på en specialistmottagning med kognitiva utredningar och önskar delta i träffarna? Kontakta Anna Haraldsson – anna.haraldsson@rjl.se – så lägger hon till dig i nätverkets mejllista. Inför varje träff skickas en länk till dem på mejllistan (om du redan har fått mejl om nätverket behöver du inte mejla).
Träffarna kommer att hållas digitalt via Teams. Till den första, som äger rum den 24 september kl. 13.00-15.00, har Maria Johansson bjudits in. Hon är arbetsterapeut och medicine doktor och kommer att berätta om bedömningsinstrumentet CID (Cognitive Impairment in Daily life).
Idéer och önskemål
– CID har utvecklats för utredning och uppföljning av kognitiv svikt och demens och det undersöker vilka konsekvenser kognitiva nedsättningar får i en persons vardagliga aktiviteter. Vi kommer också diskutera önskemål och idéer inför kommande träffar, säger Lena Nilsson, Silviaarbetsterapeut, Capio Geriatrik Dalen, Kognitiva Mottagningen.
Initiativtagare till det nya nätverket är Anna Haraldsson, arbetsterapeut, Region Jönköpings län samt Catarina Carlsson, Ing-Marie Andersson och Kerstin Kåwe.
Vill du delta?
Arbetar du som arbetsterapeut på en specialistmottagning med kognitiva utredningar och önskar delta i träffarna? Kontakta Anna Haraldsson – anna.haraldsson@rjl.se – så lägger hon till dig i nätverkets mejllista. Inför varje träff skickas en länk till dem på mejllistan (om du redan har fått mejl om nätverket behöver du inte mejla).
Uppdaterad webbutbildning för anhöriga
Nationellt kompetenscentrum anhöriga (NKA) har släppt en uppdaterad version av sin digitala navigeringskurs om kognitiva sjukdomar/demenssjukdomar. En nyhet i och med uppdateringen är att kursen nu innehåller en del (modul) för anhöriga vars närstående är yngre än 65 år.
I kursen kan du ta del av inspelade föreläsningar om de olika kognitiva sjukdomarna, bemötande och strategier samt om samhällets stöd. Du kan också lyssna på föreläsningar av unga anhöriga som delar med sig av sina egna erfarenheter av att ha en förälder eller partner som lever med en kognitiv sjukdom/demenssjukdom.
Utöver föreläsningar innehåller kursen även konkreta tips och råd för dig som är anhörig.
Webbutbildningen är framtagen av anhörigkonsulenter och demenssjuksköterskor i samarbete med Nationellt kompetenscentrum anhöriga och Svenskt Demenscentrum.
Foto: PeopleImages.com/Istock
I kursen kan du ta del av inspelade föreläsningar om de olika kognitiva sjukdomarna, bemötande och strategier samt om samhällets stöd. Du kan också lyssna på föreläsningar av unga anhöriga som delar med sig av sina egna erfarenheter av att ha en förälder eller partner som lever med en kognitiv sjukdom/demenssjukdom.
Utöver föreläsningar innehåller kursen även konkreta tips och råd för dig som är anhörig.
Webbutbildningen är framtagen av anhörigkonsulenter och demenssjuksköterskor i samarbete med Nationellt kompetenscentrum anhöriga och Svenskt Demenscentrum.
Foto: PeopleImages.com/Istock
Polisen vill bli vassare på att hitta försvunna personer
Nya och spetsigare instrument i jakten på försvunna personer med demenssjukdom.
Det vill Mikael Larsson att polismyndigheten får så snart som möjligt.
– Vi behöver göra det lättare för polisen att få rätt information när någon med demens ska eftersökas, säger han.
Varje år anmäls 2 400 människor med demenssjukdom som försvunna hos polisen. Det brukar Mikael Larsson, polis och forskare vid Högskolan i Borås, likna vid en fullastad finlandsfärja. Men mörkertalet är stort och internationella studier visar att tre av fyra försvinnanden aldrig anmäls. De allra flesta personer återfinns inom ett par timmar, utan att ha kommit till skada. Men lidandet, otryggheten och oron som det orsakar, framför allt hos anhöriga, finns det inga siffror på.
– Oftast är det bara polisen som myndighet som är inblandad när någon försvinner. Polisen kan efterforskning men som regel inte så mycket om demens, därför behöver vi utveckla vår förmåga att identifiera relevanta frågor för att bli mer träffsäkra och effektiva i vårt eftersökande, säger Mikael Larsson och fortsätter:
– Men vi behöver också kunna bemöta de anhöriga på ett bra sätt. Ett försvinnande kan innebära en kris för anhöriga och vara förenat med en känsla av skam och skuld och därför är det viktigt att vi kan stötta på ett bra sätt. Det är trots allt sjukdomen som är orsaken till försvinnandet och inte bristande omsorg eller tillsyn, säger Mikael Larsson.
Inslag av irrationellt beteende
Den stereotypa gången är en 79-årig man som försvinner i samband med att en anhörig lagar mat, är i tvättstugan eller är ute i trädgården och fixar. Det är luckor som Mikael Larsson menar är svåra att helt bygga bort. Anledningen till att en person med demens försvinner kan variera, liksom dennes beteende och mål. Det är här polisen kan vinna mycket på att bli vassare i det initiala skedet.
– Det som skiljer sig åt är att när en person med demenssjukdom försvinner är att det kan finnas ett inslag av irrationellt beteende. En erfaren polis vet oftast vilken information som är relevant och vilka frågor som bör ställas till en anhörig eller till personalen på ett boende. Men många poliser har inte den kunskapen.
75 procent av alla återfinns inom 2,5 timmar
En annan aspekt att ta i beaktande är tiden, ju länge en person är försvunnen desto större är risken att de kommer till skada. 75 procent av alla med demenssjukdom som försvinner återfinns dock inom 2,5 timmar. Därför är det också viktigt att polisen ”trycker lite extra på gasen” om en person inte är återfunnen efter ett par timmar.
– Vi tar alla försvinnanden på största allvar och agerar alltid som om varje fall kan vara ett av undantagen. Men det gäller att vi utvecklar vår förmåga att identifiera risker, sårbarheter och tecken på avvikelser från det normala försvinnandet. Att vi lär känna vem personen är, hens levnadsvanor och får tidig kunskap om vad som är betydelsefullt i den försvunnes liv.
Ofta en klump i magen
Om det är möjligt att eftersöka på egen hand så menar Mikael Larsson att det går bra att göra i fem, tio minuter. Sedan bör polisen kontaktas. Det är dessutom bättre att ringa en gång för mycket än en gång för lite.
Mikael Larsson upplever att polisen blir allt bättre på att hitta försvunna personer med demenssjukdom. Kunskapsnivån ökar successivt och han får enbart positiv feedback när han är ute och föreläser för kollegorna. Själv har Mikael Larsson ingen erfarenhet av demenssjukdomar bland anhöriga och vänner, men som utbildad sjuksköterska värnar han särskilt sårbara personer. Som befäl vid ledningscentralen i Linköping är han också ofta en av de första som får reda på när någons närstående är försvunnen.
– Förr fick jag ofta en klump i magen när en person med demens försvann eftersom de är extra sårbara och kan bete sig irrationellt och därigenom skilja sig från andra sorters försvinnanden.
Efterlyser anhöriga till försvunna personer
Till sin fortsatta forskning, som ingår i det så kallade i Isoldeprojektet, har Mikael Larsson en önskan. Att komma i kontakt med människor som har erfarenhet av att deras anhöriga försvunnit och att de i samband med det har haft kontakt med polisen.
– För att förbättra vårt omhändertagande av anhöriga behöver vi bättre förstå deras behov och erfarenheter av försvinnanden, och av deras kontakt med polisen, säger Mikael Larsson.
– Jag skulle vilja att vi också kunde bistå de anhöriga med en färdplan framåt. Kanske en pamflett att lämna över om var man kan vända sig för att få hjälp efter att personen hittats. För det är ju inte över när sökandet är över. Då börjar ofta oron över hur det ska gå att förhindra att det inte sker igen.
Över tusen granskade ärenden
Om det blir andra forskningsstudier framgent återstår att se. Mikael Larsson konstaterar dock att han är nöjd med att ha bidragit till att polisarbetet utvecklats så att fler försvunna personer kan hittas oskadda.
– Det tog fyra månader att granska fler än tusen ärenden och jag är glad över att jag gjort det eftersom det bevisligen har varit till nytta. Nu har en del kollegor frågat när jag ska göra om samma sak när det gäller personer med psykisk ohälsa, men det får nog någon annan göra.
Text: Juan Martinez
Vill du bidra till Isoldeprojektet?
Delta i en forskningsstudie om ökad trygghet för personer med demenssjukdom som varit försvunna! Personerna bakom studien vill komma i kontakt med anhöriga till personer med demenssjukdom som varit i kontakt med polisen i samband med försvinnandet.
Mer information om Isoldeprojektet »
Varje år anmäls 2 400 människor med demenssjukdom som försvunna hos polisen. Det brukar Mikael Larsson, polis och forskare vid Högskolan i Borås, likna vid en fullastad finlandsfärja. Men mörkertalet är stort och internationella studier visar att tre av fyra försvinnanden aldrig anmäls. De allra flesta personer återfinns inom ett par timmar, utan att ha kommit till skada. Men lidandet, otryggheten och oron som det orsakar, framför allt hos anhöriga, finns det inga siffror på.
– Oftast är det bara polisen som myndighet som är inblandad när någon försvinner. Polisen kan efterforskning men som regel inte så mycket om demens, därför behöver vi utveckla vår förmåga att identifiera relevanta frågor för att bli mer träffsäkra och effektiva i vårt eftersökande, säger Mikael Larsson och fortsätter:
– Men vi behöver också kunna bemöta de anhöriga på ett bra sätt. Ett försvinnande kan innebära en kris för anhöriga och vara förenat med en känsla av skam och skuld och därför är det viktigt att vi kan stötta på ett bra sätt. Det är trots allt sjukdomen som är orsaken till försvinnandet och inte bristande omsorg eller tillsyn, säger Mikael Larsson.
Inslag av irrationellt beteende
Den stereotypa gången är en 79-årig man som försvinner i samband med att en anhörig lagar mat, är i tvättstugan eller är ute i trädgården och fixar. Det är luckor som Mikael Larsson menar är svåra att helt bygga bort. Anledningen till att en person med demens försvinner kan variera, liksom dennes beteende och mål. Det är här polisen kan vinna mycket på att bli vassare i det initiala skedet.
– Det som skiljer sig åt är att när en person med demenssjukdom försvinner är att det kan finnas ett inslag av irrationellt beteende. En erfaren polis vet oftast vilken information som är relevant och vilka frågor som bör ställas till en anhörig eller till personalen på ett boende. Men många poliser har inte den kunskapen.
75 procent av alla återfinns inom 2,5 timmar
En annan aspekt att ta i beaktande är tiden, ju länge en person är försvunnen desto större är risken att de kommer till skada. 75 procent av alla med demenssjukdom som försvinner återfinns dock inom 2,5 timmar. Därför är det också viktigt att polisen ”trycker lite extra på gasen” om en person inte är återfunnen efter ett par timmar.
– Vi tar alla försvinnanden på största allvar och agerar alltid som om varje fall kan vara ett av undantagen. Men det gäller att vi utvecklar vår förmåga att identifiera risker, sårbarheter och tecken på avvikelser från det normala försvinnandet. Att vi lär känna vem personen är, hens levnadsvanor och får tidig kunskap om vad som är betydelsefullt i den försvunnes liv.
Ofta en klump i magen
Om det är möjligt att eftersöka på egen hand så menar Mikael Larsson att det går bra att göra i fem, tio minuter. Sedan bör polisen kontaktas. Det är dessutom bättre att ringa en gång för mycket än en gång för lite.
Mikael Larsson upplever att polisen blir allt bättre på att hitta försvunna personer med demenssjukdom. Kunskapsnivån ökar successivt och han får enbart positiv feedback när han är ute och föreläser för kollegorna. Själv har Mikael Larsson ingen erfarenhet av demenssjukdomar bland anhöriga och vänner, men som utbildad sjuksköterska värnar han särskilt sårbara personer. Som befäl vid ledningscentralen i Linköping är han också ofta en av de första som får reda på när någons närstående är försvunnen.
– Förr fick jag ofta en klump i magen när en person med demens försvann eftersom de är extra sårbara och kan bete sig irrationellt och därigenom skilja sig från andra sorters försvinnanden.
Efterlyser anhöriga till försvunna personer
Till sin fortsatta forskning, som ingår i det så kallade i Isoldeprojektet, har Mikael Larsson en önskan. Att komma i kontakt med människor som har erfarenhet av att deras anhöriga försvunnit och att de i samband med det har haft kontakt med polisen.
– För att förbättra vårt omhändertagande av anhöriga behöver vi bättre förstå deras behov och erfarenheter av försvinnanden, och av deras kontakt med polisen, säger Mikael Larsson.
– Jag skulle vilja att vi också kunde bistå de anhöriga med en färdplan framåt. Kanske en pamflett att lämna över om var man kan vända sig för att få hjälp efter att personen hittats. För det är ju inte över när sökandet är över. Då börjar ofta oron över hur det ska gå att förhindra att det inte sker igen.
Över tusen granskade ärenden
Om det blir andra forskningsstudier framgent återstår att se. Mikael Larsson konstaterar dock att han är nöjd med att ha bidragit till att polisarbetet utvecklats så att fler försvunna personer kan hittas oskadda.
– Det tog fyra månader att granska fler än tusen ärenden och jag är glad över att jag gjort det eftersom det bevisligen har varit till nytta. Nu har en del kollegor frågat när jag ska göra om samma sak när det gäller personer med psykisk ohälsa, men det får nog någon annan göra.
Text: Juan Martinez
Vill du bidra till Isoldeprojektet?
Delta i en forskningsstudie om ökad trygghet för personer med demenssjukdom som varit försvunna! Personerna bakom studien vill komma i kontakt med anhöriga till personer med demenssjukdom som varit i kontakt med polisen i samband med försvinnandet.
Mer information om Isoldeprojektet »
Bild- och musikapp öppnar för samtal
Slumrande minnen och livserfarenheter kan plötsligt komma upp till ytan av en bild eller ett musikstycke. Nu nylanseras samtalsappen Mat-musik-minnen, uppdaterad med mångkulturella inslag och fler funktioner för att inspirera och öppna upp för samtal.
Appen är avgiftsfri och är tillgänglig via www.matmusikminnen.nu. Den innehåller bilder, musikinslag och aktivitetstips som kan fungera som minnesväckare hos äldre och personer med demenssjukdom eller kognitiv svikt.
– Appen är lätt att använda och skapar helt nya möjligheter till delaktighet och samtal. Det kan handla om att lyssna på en sång tillsammans, känna på ett bakverktyg man brukade använda, eller bara att titta på en bild och prata om det som kommer upp till ytan, säger Eleonor Schütt, matkonsult vid Hushållningssällskapet Västra och projektledare för Mat-Musik-Minnen, i ett pressmeddelande.
Margareta Nilsson, aktiveringspedagog, använder appen Mat-musik-minnen tillsammans med Uno Svensson. Foto: Bianca Brandon Cox
Bidrar till gemenskap
Att lyckas återskapa ett minne, om så bara för en kort stund, kan betyda mycket för en person som inte har samma minnesförmåga som förr. Men det betyder också mycket för omgivningen, som kan hitta nycklar till gemenskap och nya samtalsämnen med någon som annars kan vara svår att nå.
Just detta är en viktig tanke bakom appen Mat-Musik-Minnen. Den lanserades 2017 som en webbsida men har nu uppdaterats med mer innehåll, ny teknik och bättre tillgänglighet. Den nya versionen kan laddas ner som webbapp för att enkelt kunna användas på både smartphone, surfplatta och webb.
Teman från olika epoker
Appen innehåller tio teman, till exempel ”Mattraditioner”, ”Livet på landet” och ”Sjö och hav”, kopplade till bilder från olika epoker. Det finns också låtlistor, specialkomponerad musik och ljudkulisser som följer temat. Innehållet fungerar som minnesväckande tidskapslar som skapar igenkänning.
– Det finns en mängd olika sätt att använda appen, ofta med relativt enkla insatser. Om det serveras fisk till middag kan man sätta på bakgrundsljud med vågskvalp och måsar, så att havet kommer till dig. Bildspel från olika teman kan ersätta dag-tv-programmen i allrummet. Ibland kan det räcka med ett enda ord, ett foto eller doften av en krydda för att väcka berättelser, livserfarenheter och dolda minnen till liv, säger Eleonor Schütt.
"De får berätta – vi lyssnar"
Margareta Nilsson arbetar som aktiveringspedagog på äldreboenden i Kungälvs kommun. Hon har använt appen Mat-musik-minnen som grund för allt ifrån att baka småkakor med de boende, till att diskutera 1960-talets musikartister. Appen banar väg för historier och nya samtalsämnen.
– De får berätta, vi lyssnar och ställer frågor, det skapar mycket glädje. Så många minnen och känslor kan komma fram, jag har sett hur boende glömmer sina smärtor och allt runtomkring. Det gör mig riktigt lycklig att få uppleva, säger hon.
Bygga broar mellan generationer
Margareta Nilsson betonar att appen och de samtal som kan växa fram är värdefulla både för de boende och personalen – och kan dessutom bygga broar mellan generationer.
– Många anställda är yngre, och har helt andra erfarenheter än de boende. Det här verktyget gör det lättare att mötas, dela minnen och lära av varandra, säger hon.
Appen är avgiftsfri och är tillgänglig via www.matmusikminnen.nu. Den innehåller bilder, musikinslag och aktivitetstips som kan fungera som minnesväckare hos äldre och personer med demenssjukdom eller kognitiv svikt.
– Appen är lätt att använda och skapar helt nya möjligheter till delaktighet och samtal. Det kan handla om att lyssna på en sång tillsammans, känna på ett bakverktyg man brukade använda, eller bara att titta på en bild och prata om det som kommer upp till ytan, säger Eleonor Schütt, matkonsult vid Hushållningssällskapet Västra och projektledare för Mat-Musik-Minnen, i ett pressmeddelande.
Margareta Nilsson, aktiveringspedagog, använder appen Mat-musik-minnen tillsammans med Uno Svensson. Foto: Bianca Brandon Cox
Bidrar till gemenskap
Att lyckas återskapa ett minne, om så bara för en kort stund, kan betyda mycket för en person som inte har samma minnesförmåga som förr. Men det betyder också mycket för omgivningen, som kan hitta nycklar till gemenskap och nya samtalsämnen med någon som annars kan vara svår att nå.
Just detta är en viktig tanke bakom appen Mat-Musik-Minnen. Den lanserades 2017 som en webbsida men har nu uppdaterats med mer innehåll, ny teknik och bättre tillgänglighet. Den nya versionen kan laddas ner som webbapp för att enkelt kunna användas på både smartphone, surfplatta och webb.
Teman från olika epoker
Appen innehåller tio teman, till exempel ”Mattraditioner”, ”Livet på landet” och ”Sjö och hav”, kopplade till bilder från olika epoker. Det finns också låtlistor, specialkomponerad musik och ljudkulisser som följer temat. Innehållet fungerar som minnesväckande tidskapslar som skapar igenkänning.
– Det finns en mängd olika sätt att använda appen, ofta med relativt enkla insatser. Om det serveras fisk till middag kan man sätta på bakgrundsljud med vågskvalp och måsar, så att havet kommer till dig. Bildspel från olika teman kan ersätta dag-tv-programmen i allrummet. Ibland kan det räcka med ett enda ord, ett foto eller doften av en krydda för att väcka berättelser, livserfarenheter och dolda minnen till liv, säger Eleonor Schütt.
"De får berätta – vi lyssnar"
Margareta Nilsson arbetar som aktiveringspedagog på äldreboenden i Kungälvs kommun. Hon har använt appen Mat-musik-minnen som grund för allt ifrån att baka småkakor med de boende, till att diskutera 1960-talets musikartister. Appen banar väg för historier och nya samtalsämnen.
– De får berätta, vi lyssnar och ställer frågor, det skapar mycket glädje. Så många minnen och känslor kan komma fram, jag har sett hur boende glömmer sina smärtor och allt runtomkring. Det gör mig riktigt lycklig att få uppleva, säger hon.
Bygga broar mellan generationer
Margareta Nilsson betonar att appen och de samtal som kan växa fram är värdefulla både för de boende och personalen – och kan dessutom bygga broar mellan generationer.
– Många anställda är yngre, och har helt andra erfarenheter än de boende. Det här verktyget gör det lättare att mötas, dela minnen och lära av varandra, säger hon.
- Appen Mat-Musik-Minnen är avgiftsfri, och bygger på reminiscensmetoden som handlar om att återskapa minnen genom att använda våra sinnen. Målgruppen är äldre personer och personer med kognitiv svikt eller demenssjukdom. Appen är också ett hjälpmedel för personal, anhöriga med flera.
- Appen har utvecklats av Hushållningssällskapet Västra i samarbete med Dihm Norden AB och följande samarbetspartners, som har medverkat i referensgruppen: Svenskt Demenscentrum, Demensförbundet, Integrationsnätverket Göteborg, SIOS (Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige), Institutionen för Kost- och idrottsvetenskap (Göteborgs universitet), Härryda, Skövde och Orust kommun samt pensionärsorganisationen Aktiva Seniorer i Kungälv.
- All musik i appen är komponerad och framförd av Jonas Franke-Blom, komponist och musiker som också skapat temaljuden.
- Projektet har fått stöd från Allmänna Arvsfonden.
- Appen nås via: www.matmusikminnen.nu
- För mer information, vänligen kontakta: Eleonor Schütt, Matkonsult, projektledare, Hushållningssällskapet Västra, mobil: 0521-72 55 62, e-post: eleonor.schutt@hushallningssallskapet.se
”Maksat” i Mexiko
Åldrande befolkning. Sjukvård som inte är tillgänglig för alla. Och en hel del stigman kring demens och kognitiva sjukdomar.
– Antalet demensfall i Mexiko är stort och ökar eftersom befolkningen åldras. Vi kan bara ta hand om 1 promille av alla som skulle behöva hjälp, säger Regina Altena.
Regina Altena är bördig från Tyskland, men har bott i Mexiko i 45 år. Såväl tyskan som spanskan sitter i ryggmärgen och hon växlar ledigt mellan språken. Regina Altena har arbetat med demenssjukdomar de senaste 15 åren. Egentligen är nuvarande sysselsättning en förlängning av hennes tidigare yrkesliv då hennes fokus låg på urfolks rättigheter, flyktingar och yngre människor med olika stödbehov.
– Jag har alltid arbetat med sociala frågor. Jag startade i Guatemala, sedan var jag i södra Mexiko, i Chiapas. Efter det har jag sakta rört mig norrut tills jag hamnade här i Ciudad de Mexiko, säger Regina Altena över en hyfsat stabil Zoomlänk.
Online efter tre dagar
År 2018 grundade hon det mexikanska alzheimercentrumet Centro mexicano alzheimer. Ett år senare skickade hon in en ansökan till den tyska ambassaden om projektmedel för att finansiera en behandling för personer med demenssjukdomar. Det är en grupp av befolkningen som enligt Regina Altena är marginaliserad och i princip uteslutande hänvisad till den egna familjen för stöd och omvårdnad. Regina Altenas tanke var att nyttja sitt språk och nätverk, där Tyskland och Mexiko på något sätt skulle kunna kopplas samman.
– Efter en del research, bland annat digitalt, hittade jag professor Elmar Grässel och Maks. Så jag lyfte på luren och sa att jag gärna skulle vilja använda hans metod i Mexiko. Sedan dröjde det inte länge förrän vi var i gång, säger hon.
Maks är en icke-farmakologisk, strukturerad behandlingsmetod som kombinerar fysisk rörelse, socialt samspel, vardagsaktiviteter och kognitiv träning för personer med demenssjukdomar. Grunden bygger på att såväl kropp som knopp aktiveras och att det görs kollektivt i grupp. Något som inte var särskilt lätt när Regina Altena drog i gång satsningen i början av år 2020 då en stundande pandemi stod för dörren.
– I och med covid-19 så förändrades förutsättningarna över en natt. Här beslutades det om ”lock down” en fredag. Tre dagar senare, på måndagen, var vi online, säger Regina Altena.
Nytt gemensamt språk
Omgående fick hon höra att det var galenskap att lansera en behandlingsmetod för äldre via digitala plattformar, därtill i Mexiko, där antalet datorer bland äldre inte är lika stort som i Europa. Dessutom lever många mexikaner i storfamiljer, från de yngsta till de äldsta. Under pandemin var hushållens datorer reserverade för de yngre som behövde göra skolarbetet online under tiden samhället var nedstängt.
– Då införde vi ett eftermiddagspass, efter att skolarbetet avslutats. Och så har vi fortsatt att arbeta de senaste sex åren. Det har varit väldigt lyckat. Inte minst då de yngre generationerna under pandemin involverades i sina mor- och farföräldrars inlärningsprocess. Man hittade ett nytt gemensamt språk som sträckte sig över generationerna, säger Regina Altena.
En hel del stigman
I Mexiko bor det cirka 130 miljoner invånare. Det gör det till världens största spanskspråkiga land och det näst största i Latinamerika efter Brasilien. År 2030 beräknas antalet personer över 60 år vara fler än antalet barn och ungdomar under 15 år.
Med den demografiska utvecklingen följer utmaningar där en växande äldre generation ska tas om hand av resten av samhället. Regina Altena berättar att antalet personer med demenssjukdom är mellan 3 och 3,5 miljoner invånare.
– Tyvärr är arbetet med demenssjukdomar mycket eftersatt. Det finns en hel del stigman och den generella synen är att det är normalt att gamla människor blir glömska och desorienterade. Det saknas korrekt information och upplysning. Tyvärr märker vi det på att många söker upp oss när deras anhöriga är i ett sent stadium av sjukdomen. Vi vill att de kommer till oss så snart som möjligt efter diagnos, eftersom vi vet att Maksmodellen har effekt för dem som är med i ett tidigt skede, säger Regina Altena.
Liten insats ger stor påverkan
Parallellt med den digitala Maksterapin driver Regina Altena en dagverksamhet i Mexiko city med plats för 30 personer. Online når dock Centro mexicano alzheimer betydligt fler via de cirka tio olika kurser som anordnas per år. Vid kurstillfällena samarbetar centret med studenter som utbildar sig till yrken i vårdsektorn.
– Vi följer även upp alla deltagare var sjätte månad för att dokumentera vad vi håller på med. Vi vet ju att vi inte kan bota demenssjukdom. Men vi ser att Maks har goda resultat och att det lilla vi gör har stor påverkan på livskvaliteten. Ta Magdalena som deltar i dag, hon har varit med oss i fem år och har fortfarande ingen hjälp hemma. Och även om vi bara kan skjuta upp sjukdomens förlopp med bibehållen livskvalitet i ett år så är det värt det, säger Regina Altena.
Minnen om jordbruk och cancerforskning
När SDC bjuds in att delta digitalt på en av träffarna finns nutritionist, sjukgymnast, psykolog, gerontolog och sjuksköterska med – bland annat. Deltagarna får inte vara fler än tolv, eftersom alla ska komma till tals. Fysiska och kognitiva gruppövningar varvas. Dagens tema är ”mitt första arbete”. Efter lite gymnastik och samtal om vad deltagarna åt till frukost får samtliga berätta om minnena av sitt första arbete.
Magdalena berättar att hon egentligen ville studera vidare, men i stället fick börja hos en skräddare. Med tiden blev hon så skicklig att hon sydde egna klänningar och kostymer till kunderna. Eli, som är född på Haiti, ägnade större delen av sitt yrkesliv åt sjukvård och forskning där hon försökte lösa cancerns gåta.
Reyna blev hemmafru och fick ta hand om sin rörelsehindrade mamma under flera år, innan hon började arbeta på en restaurang där hon blev kvar i många år. Blott 14 år gammal lärde sig Eligio att bruka jorden. Som majsodlare fick han lära sig allt om hur åkern skulle bearbetas före sådd och om hur bevattningssystem anlades.
Historierna avlöser varandra. Och det finns fler på tur som vill och kan berätta. Återstår att se om Regina Altena och hennes team får chansen att sprida Maks till fler människor i Mexiko.
Text: Juan Martinez
Mer om Maks
Intervju med Elmar Grässel »
Regina Altena är bördig från Tyskland, men har bott i Mexiko i 45 år. Såväl tyskan som spanskan sitter i ryggmärgen och hon växlar ledigt mellan språken. Regina Altena har arbetat med demenssjukdomar de senaste 15 åren. Egentligen är nuvarande sysselsättning en förlängning av hennes tidigare yrkesliv då hennes fokus låg på urfolks rättigheter, flyktingar och yngre människor med olika stödbehov.
– Jag har alltid arbetat med sociala frågor. Jag startade i Guatemala, sedan var jag i södra Mexiko, i Chiapas. Efter det har jag sakta rört mig norrut tills jag hamnade här i Ciudad de Mexiko, säger Regina Altena över en hyfsat stabil Zoomlänk.
Online efter tre dagar
År 2018 grundade hon det mexikanska alzheimercentrumet Centro mexicano alzheimer. Ett år senare skickade hon in en ansökan till den tyska ambassaden om projektmedel för att finansiera en behandling för personer med demenssjukdomar. Det är en grupp av befolkningen som enligt Regina Altena är marginaliserad och i princip uteslutande hänvisad till den egna familjen för stöd och omvårdnad. Regina Altenas tanke var att nyttja sitt språk och nätverk, där Tyskland och Mexiko på något sätt skulle kunna kopplas samman.
– Efter en del research, bland annat digitalt, hittade jag professor Elmar Grässel och Maks. Så jag lyfte på luren och sa att jag gärna skulle vilja använda hans metod i Mexiko. Sedan dröjde det inte länge förrän vi var i gång, säger hon.
Maks är en icke-farmakologisk, strukturerad behandlingsmetod som kombinerar fysisk rörelse, socialt samspel, vardagsaktiviteter och kognitiv träning för personer med demenssjukdomar. Grunden bygger på att såväl kropp som knopp aktiveras och att det görs kollektivt i grupp. Något som inte var särskilt lätt när Regina Altena drog i gång satsningen i början av år 2020 då en stundande pandemi stod för dörren.
– I och med covid-19 så förändrades förutsättningarna över en natt. Här beslutades det om ”lock down” en fredag. Tre dagar senare, på måndagen, var vi online, säger Regina Altena.
Nytt gemensamt språk
Omgående fick hon höra att det var galenskap att lansera en behandlingsmetod för äldre via digitala plattformar, därtill i Mexiko, där antalet datorer bland äldre inte är lika stort som i Europa. Dessutom lever många mexikaner i storfamiljer, från de yngsta till de äldsta. Under pandemin var hushållens datorer reserverade för de yngre som behövde göra skolarbetet online under tiden samhället var nedstängt.
– Då införde vi ett eftermiddagspass, efter att skolarbetet avslutats. Och så har vi fortsatt att arbeta de senaste sex åren. Det har varit väldigt lyckat. Inte minst då de yngre generationerna under pandemin involverades i sina mor- och farföräldrars inlärningsprocess. Man hittade ett nytt gemensamt språk som sträckte sig över generationerna, säger Regina Altena.
En hel del stigman
I Mexiko bor det cirka 130 miljoner invånare. Det gör det till världens största spanskspråkiga land och det näst största i Latinamerika efter Brasilien. År 2030 beräknas antalet personer över 60 år vara fler än antalet barn och ungdomar under 15 år.
Med den demografiska utvecklingen följer utmaningar där en växande äldre generation ska tas om hand av resten av samhället. Regina Altena berättar att antalet personer med demenssjukdom är mellan 3 och 3,5 miljoner invånare.
– Tyvärr är arbetet med demenssjukdomar mycket eftersatt. Det finns en hel del stigman och den generella synen är att det är normalt att gamla människor blir glömska och desorienterade. Det saknas korrekt information och upplysning. Tyvärr märker vi det på att många söker upp oss när deras anhöriga är i ett sent stadium av sjukdomen. Vi vill att de kommer till oss så snart som möjligt efter diagnos, eftersom vi vet att Maksmodellen har effekt för dem som är med i ett tidigt skede, säger Regina Altena.
Liten insats ger stor påverkan
Parallellt med den digitala Maksterapin driver Regina Altena en dagverksamhet i Mexiko city med plats för 30 personer. Online når dock Centro mexicano alzheimer betydligt fler via de cirka tio olika kurser som anordnas per år. Vid kurstillfällena samarbetar centret med studenter som utbildar sig till yrken i vårdsektorn.
– Vi följer även upp alla deltagare var sjätte månad för att dokumentera vad vi håller på med. Vi vet ju att vi inte kan bota demenssjukdom. Men vi ser att Maks har goda resultat och att det lilla vi gör har stor påverkan på livskvaliteten. Ta Magdalena som deltar i dag, hon har varit med oss i fem år och har fortfarande ingen hjälp hemma. Och även om vi bara kan skjuta upp sjukdomens förlopp med bibehållen livskvalitet i ett år så är det värt det, säger Regina Altena.
Minnen om jordbruk och cancerforskning
När SDC bjuds in att delta digitalt på en av träffarna finns nutritionist, sjukgymnast, psykolog, gerontolog och sjuksköterska med – bland annat. Deltagarna får inte vara fler än tolv, eftersom alla ska komma till tals. Fysiska och kognitiva gruppövningar varvas. Dagens tema är ”mitt första arbete”. Efter lite gymnastik och samtal om vad deltagarna åt till frukost får samtliga berätta om minnena av sitt första arbete.
Magdalena berättar att hon egentligen ville studera vidare, men i stället fick börja hos en skräddare. Med tiden blev hon så skicklig att hon sydde egna klänningar och kostymer till kunderna. Eli, som är född på Haiti, ägnade större delen av sitt yrkesliv åt sjukvård och forskning där hon försökte lösa cancerns gåta.
Reyna blev hemmafru och fick ta hand om sin rörelsehindrade mamma under flera år, innan hon började arbeta på en restaurang där hon blev kvar i många år. Blott 14 år gammal lärde sig Eligio att bruka jorden. Som majsodlare fick han lära sig allt om hur åkern skulle bearbetas före sådd och om hur bevattningssystem anlades.
Historierna avlöser varandra. Och det finns fler på tur som vill och kan berätta. Återstår att se om Regina Altena och hennes team får chansen att sprida Maks till fler människor i Mexiko.
Text: Juan Martinez
Mer om Maks
Intervju med Elmar Grässel »