Senaste nytt
Nya sätt att betala för nya läkemedel
Nya läkemedel mot alzheimer kan snart vara på gång, något som ställer hälso- och sjukvården inför stora utmaningar. En rapport inom ramen för innovationsmiljön PREDEM lyfter bland annat fram behovet av nya betalningslösningar.
Svenskutvecklade lecanemab används sedan ett år tillbaka som läkemedel mot Alzheimers sjukdom i USA. Nu väntar läkemedelsbolaget Eisai på tillstånd för att få marknadsföra lecanemab i Europa. Ett klartecken från den europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) skulle innebära ett stort framsteg för personer med Alzheimers sjukdom men även en omfattande utmaning för det svenska hälso- och sjukvårdssystemet.
Det handlar om en stor potentiell patientgrupp – uppskattningsvis lever närmare 100 000 personer i Sverige med Alzheimers sjukdom. Med ett nytt läkemedel som kan bromsa sjukdomsförloppet kommer troligen många som inte har någon diagnos, men har en oro över exempelvis sitt minne, att söka sig till vården i hopp om att få tillgång till den nya behandlingen.
– Trycket på sjukvården kan komma att öka kraftigt, även på grund av att lecanemab ska intas intravenöst på en vårdklinik. Därför behöver vi troligtvis se över alternativa betalningsformer för diagnostik och behandling, säger Oskar Frisell, projektledare vid Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE) och huvudförfattare till rapporten Prevention, diagnostik och sjukdomsmodifierande behandling av kognitiv svikt och demenssjukdomar – hur kan vi betala för det?
Förhandlingar med läkemedelsbolagen
Idag står regionerna för större delen av läkemedelsnotan för läkemedel som ges på klinik. Priserna på de enskilda läkemedlen bestäms efter förhandlingar med läkemedelsbolagen, ofta i samråd med Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV). Värdebaserad prissättning är den betalningsform som används.
– Priset sätts per dos, patient eller behandling. Utgångspunkten är hur stor den kliniska nyttan är, det vill säga läkemedlets hälsoeffekter för patienterna. Stora hälsoeffekter kan göra att läkemedlet blir kostnadseffektivt även vid ett mycket högt pris, säger Oskar Frisell.
Även hur vanligt och hur allvarligt tillståndet är vägs in. För läkemedel mot sällsynta och svåra sjukdomstillstånd är regionerna beredda att betala mer. TLV tar däremot endast hänsyn till hur allvarligt sjukdomstillståndet är i sina beslut.
Okända långsiktiga effekter
– När det gäller lecanemab ställs den värdebaserade prissättningen inför tydliga utmaningar, bland annat för att läkemedlets hälsoeffekter är okända på längre sikt. En felaktig uppskattning av effekterna kan leda till att skattebetalarna får betala för ett läkemedel som inte visar sig vara kostnadseffektivt eller, tvärtom, att läkemedelsbolagets ersättning blir för liten.
I fallet med Alzheimers sjukdom så kommer troligtvis en kostnadseffektiv behandling, där en värdebaserad ersättningsmodell används, ändå inte innebära att alla som potentiellt har nytta av behandlingen också får tillgång till den. Detta på grund av att budgetpåverkan väntas bli stor när både kostnad för läkemedel, diagnostik och uppföljning vägs in.
Två alternativa betalningslösningar
Hur kan man då lösa denna knut? I IHE-rapporten tar författarna upp alternativa betalningslösningar. I princip handlar det om två grundtyper: finansiella och utfallsbaserade. Oskar Frisell ger ett par exempel.
– En finansiell betalningsmodell kan vara att regionerna helt enkelt får en rabatt som sänker priset på läkemedlet och gör att det åtminstone på kort sikt kan bli kostnadseffektivt. Storleken på dessa rabatter är oftast hemliga.
Utfallsbaserade modeller länkar betalningen i stället till den faktiska nyttan av läkemedlet.
– Man kan tänka sig att regionerna betalar en viss summa för varje patient mot att patienterna om fem år får en viss bestämd hälsoförbättring. I annat fall får läkemedelsbolaget betala tillbaka värdet som motsvarar mellanskillnaden i förväntad och uppnådd hälsoförbättring, säger Oskar Frisell.
Sprider riskerna
I rapporten diskuteras för- och nackdelar med olika betalningslösningar. Gemensamt för dem är att de syftar till att sprida riskerna.
– För regionerna, och indirekt skattebetalarna, handlar det om att minimera risken att betala för något som inte har någon effekt. Läkemedelsbolaget får å sin sida möjlighet att tidigt sälja sin produkt och kan sedan ta fram data som visar att den verkligen fungerar.
En annan aspekt av lecanemab, och sannolikt även framtida sjukdomsmodifierande läkemedel mot Alzheimers sjukdom, är att kostnader och besparingar förskjuts mellan olika samhällssektorer. Av en tidigare PREDEM-rapport framgår att ca 80 procent av samhällets kostnader för demenssjukdomar faller på landets kommuner och mindre än 2 procent på regionerna.
Kostnader förskjuts till regionerna
Detta kan komma att förändras, om lecanemab godkänns och fungerar som man hoppas. Besparingarna sker då sannolikt i kommunerna i form av ett minskat behov av särskilt boende och andra stödinsatser. Regionerna som betalar för diagnostik, läkemedel och den intravenösa behandlingen väntas däremot få ökade kostnader.
– Det kan ju visa sig att lecanemab är kostnadseffektivt och har en god effekt men eftersom den potentiella patientgruppen är stor saknar regionerna resurser att betala för det. Därför tror vi att staten på sikt behöver ta en större roll för finansieringen av den här typen av läkemedel där omfattande diagnostik krävs, säger Oskar Frisell.
Magnus Westlander
Svenskutvecklade lecanemab används sedan ett år tillbaka som läkemedel mot Alzheimers sjukdom i USA. Nu väntar läkemedelsbolaget Eisai på tillstånd för att få marknadsföra lecanemab i Europa. Ett klartecken från den europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) skulle innebära ett stort framsteg för personer med Alzheimers sjukdom men även en omfattande utmaning för det svenska hälso- och sjukvårdssystemet.
Det handlar om en stor potentiell patientgrupp – uppskattningsvis lever närmare 100 000 personer i Sverige med Alzheimers sjukdom. Med ett nytt läkemedel som kan bromsa sjukdomsförloppet kommer troligen många som inte har någon diagnos, men har en oro över exempelvis sitt minne, att söka sig till vården i hopp om att få tillgång till den nya behandlingen.
– Trycket på sjukvården kan komma att öka kraftigt, även på grund av att lecanemab ska intas intravenöst på en vårdklinik. Därför behöver vi troligtvis se över alternativa betalningsformer för diagnostik och behandling, säger Oskar Frisell, projektledare vid Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE) och huvudförfattare till rapporten Prevention, diagnostik och sjukdomsmodifierande behandling av kognitiv svikt och demenssjukdomar – hur kan vi betala för det?
Förhandlingar med läkemedelsbolagen
Idag står regionerna för större delen av läkemedelsnotan för läkemedel som ges på klinik. Priserna på de enskilda läkemedlen bestäms efter förhandlingar med läkemedelsbolagen, ofta i samråd med Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV). Värdebaserad prissättning är den betalningsform som används.
– Priset sätts per dos, patient eller behandling. Utgångspunkten är hur stor den kliniska nyttan är, det vill säga läkemedlets hälsoeffekter för patienterna. Stora hälsoeffekter kan göra att läkemedlet blir kostnadseffektivt även vid ett mycket högt pris, säger Oskar Frisell.
Även hur vanligt och hur allvarligt tillståndet är vägs in. För läkemedel mot sällsynta och svåra sjukdomstillstånd är regionerna beredda att betala mer. TLV tar däremot endast hänsyn till hur allvarligt sjukdomstillståndet är i sina beslut.
Okända långsiktiga effekter
– När det gäller lecanemab ställs den värdebaserade prissättningen inför tydliga utmaningar, bland annat för att läkemedlets hälsoeffekter är okända på längre sikt. En felaktig uppskattning av effekterna kan leda till att skattebetalarna får betala för ett läkemedel som inte visar sig vara kostnadseffektivt eller, tvärtom, att läkemedelsbolagets ersättning blir för liten.
I fallet med Alzheimers sjukdom så kommer troligtvis en kostnadseffektiv behandling, där en värdebaserad ersättningsmodell används, ändå inte innebära att alla som potentiellt har nytta av behandlingen också får tillgång till den. Detta på grund av att budgetpåverkan väntas bli stor när både kostnad för läkemedel, diagnostik och uppföljning vägs in.
Två alternativa betalningslösningar
Hur kan man då lösa denna knut? I IHE-rapporten tar författarna upp alternativa betalningslösningar. I princip handlar det om två grundtyper: finansiella och utfallsbaserade. Oskar Frisell ger ett par exempel.
– En finansiell betalningsmodell kan vara att regionerna helt enkelt får en rabatt som sänker priset på läkemedlet och gör att det åtminstone på kort sikt kan bli kostnadseffektivt. Storleken på dessa rabatter är oftast hemliga.
Utfallsbaserade modeller länkar betalningen i stället till den faktiska nyttan av läkemedlet.
– Man kan tänka sig att regionerna betalar en viss summa för varje patient mot att patienterna om fem år får en viss bestämd hälsoförbättring. I annat fall får läkemedelsbolaget betala tillbaka värdet som motsvarar mellanskillnaden i förväntad och uppnådd hälsoförbättring, säger Oskar Frisell.
Sprider riskerna
I rapporten diskuteras för- och nackdelar med olika betalningslösningar. Gemensamt för dem är att de syftar till att sprida riskerna.
– För regionerna, och indirekt skattebetalarna, handlar det om att minimera risken att betala för något som inte har någon effekt. Läkemedelsbolaget får å sin sida möjlighet att tidigt sälja sin produkt och kan sedan ta fram data som visar att den verkligen fungerar.
En annan aspekt av lecanemab, och sannolikt även framtida sjukdomsmodifierande läkemedel mot Alzheimers sjukdom, är att kostnader och besparingar förskjuts mellan olika samhällssektorer. Av en tidigare PREDEM-rapport framgår att ca 80 procent av samhällets kostnader för demenssjukdomar faller på landets kommuner och mindre än 2 procent på regionerna.
Kostnader förskjuts till regionerna
Detta kan komma att förändras, om lecanemab godkänns och fungerar som man hoppas. Besparingarna sker då sannolikt i kommunerna i form av ett minskat behov av särskilt boende och andra stödinsatser. Regionerna som betalar för diagnostik, läkemedel och den intravenösa behandlingen väntas däremot få ökade kostnader.
– Det kan ju visa sig att lecanemab är kostnadseffektivt och har en god effekt men eftersom den potentiella patientgruppen är stor saknar regionerna resurser att betala för det. Därför tror vi att staten på sikt behöver ta en större roll för finansieringen av den här typen av läkemedel där omfattande diagnostik krävs, säger Oskar Frisell.
Magnus Westlander
Prevention, diagnostik och sjukdomsmodifierande behandling av kognitiv svikt och demenssjukdomar – hur kan vi betala för det? Frisell O, Bexelius C, Jönsson L, Lindgren P, Persson S, IHE-rapport 2024:2 | Ladda ned från IHE:s webb (nytt fönster)
Nedsatt empatiförmåga kan avläsas med magnetkamera
Många personer med frontotemporal demenssjukdom saknar förmåga att känna empati. Jämfört med friska personer uppvisar de lägre aktivitet i hjärnan när de bevittnar andras smärta. Det visar en ny svensk studie.
I den aktuella studien, som leddes av forskarna Olof Lindberg, Karolinska Institutet, och Alexander Santillo, Lunds universitet, ingick 28 patienter med diagnosticerad frontallobsdemens. De undersöktes med hjälp av funktionell magnetresonansavbildning (fMRI).
Den visade hur hjärnaktiviteten påverkades när försökspersonerna fick se bilder av händer som penetrerades av nålar, något som normalt aktiverar de delar av hjärnan som brukar reagera när man upplever lidande eller smärta hos andra. Studien visade att personerna med frontotemporal demenssjukdom inte fick någon aktivering av de nätverk i hjärnans främre delar som aktiverades hos de friska individerna i kontrollgruppen.
Kopplat till anhörigas bedömning
– Det som är särskilt intressant är att vi har kunnat relatera det här måttet på hjärnaktivitet hos patienterna till hur anhöriga bedömer deras brist på empati. Det visade sig finnas ett starkt samband, och det är viktigt. Det visar att det som händer i hjärnan verkligen hänger samman med personernas beteende, säger försteförfattaren Olof Lindberg (se foto) på Karolinska Institutets webb (nytt fönster).
Demenssjukdom brukar oftast betyda minnesproblem. Vanligt vid frontotemporal demenssjukdom är istället en förlorad förmåga till medkänsla med andra människor. Sjukdomen kan likna andra psykiatriska tillstånd med empatiproblem inom psykiatrin, till exempel psykopati.
Öka förståelsen för sjukdomen
Olof Lindberg tror att de nya rönen om hur hjärnans aktivitet påverkas ska öka förståelsen för frontotemporal demenssjukdom.
– Det här fångar in ett nyckelsymtom hos patienterna, och med bristande empatiförmåga så blir det naturligtvis svårare att agera socialt. Så det kan påverka bedömningen av huruvida man ska vårdas hemma till exempel, säger Olof Lindberg som är knuten till institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet.
Studien har utförts i samarbete mellan Lunds universitetssjukhus, Umeå universitetssjukhus och Karolinska sjukhuset Huddinge.
Foto: Mina Lindberg
I den aktuella studien, som leddes av forskarna Olof Lindberg, Karolinska Institutet, och Alexander Santillo, Lunds universitet, ingick 28 patienter med diagnosticerad frontallobsdemens. De undersöktes med hjälp av funktionell magnetresonansavbildning (fMRI).
Den visade hur hjärnaktiviteten påverkades när försökspersonerna fick se bilder av händer som penetrerades av nålar, något som normalt aktiverar de delar av hjärnan som brukar reagera när man upplever lidande eller smärta hos andra. Studien visade att personerna med frontotemporal demenssjukdom inte fick någon aktivering av de nätverk i hjärnans främre delar som aktiverades hos de friska individerna i kontrollgruppen.
Kopplat till anhörigas bedömning
– Det som är särskilt intressant är att vi har kunnat relatera det här måttet på hjärnaktivitet hos patienterna till hur anhöriga bedömer deras brist på empati. Det visade sig finnas ett starkt samband, och det är viktigt. Det visar att det som händer i hjärnan verkligen hänger samman med personernas beteende, säger försteförfattaren Olof Lindberg (se foto) på Karolinska Institutets webb (nytt fönster).
Demenssjukdom brukar oftast betyda minnesproblem. Vanligt vid frontotemporal demenssjukdom är istället en förlorad förmåga till medkänsla med andra människor. Sjukdomen kan likna andra psykiatriska tillstånd med empatiproblem inom psykiatrin, till exempel psykopati.
Öka förståelsen för sjukdomen
Olof Lindberg tror att de nya rönen om hur hjärnans aktivitet påverkas ska öka förståelsen för frontotemporal demenssjukdom.
– Det här fångar in ett nyckelsymtom hos patienterna, och med bristande empatiförmåga så blir det naturligtvis svårare att agera socialt. Så det kan påverka bedömningen av huruvida man ska vårdas hemma till exempel, säger Olof Lindberg som är knuten till institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet.
Studien har utförts i samarbete mellan Lunds universitetssjukhus, Umeå universitetssjukhus och Karolinska sjukhuset Huddinge.
Foto: Mina Lindberg
Altered empathy processing in frontotemporal dementia, Olof Lindberg,Tie-Qiang Li, Cecilia Lind, Susanna Vestberg, Ove Almkvist, Mikael Stiernstedt, Anita Ericson, Nenad Bogdanovic, Oskar Hansson, Luke Harper, Eric Westman, Caroline Graff, Theofanis Tsevis, Peter Mannfolk, Håkan Fischer, Gustav Nilsonne, Predrag Petrovic, Lars Nyberg, Lars-Olof Wahlund, Alexander F Santillo, JAMA Open Network, online 3 december 2024, doi: x
Sikta mot stjärnorna – än finns det platser kvar
Den 7 april 2025 ägnar vi åter en hel dag åt Stjärnmärkt, Svenskt Demenscentrums utbildningsmodell.
Inspirationsdagen äger rum på Clarion Sign i Stockholm och arrangeras tillsammans med kvalitetsregistret SveDem. Under dagen får du ta del av lärande exempel från Stjärnmärkta enheter. På vilka sätt har Stjärnmärkt påverkat omsorgen? Och hur håller de engagemanget vid liv?
Vi bjuder även på föreläsningar om bland annat betydelsen av kontakt med naturen för sköra äldre, om samspelet hörsel-kognition-kommunikation och om rörelsestelhet och gångproblem vid kognitiv sjukdom.
Inspirationsdagen vänder sig till Stjärninstruktörer, chefer och medarbetare på både stjärnmärkta enheter och enheter som är på väg att genomföra utbildningsmodellen. Även du som är nyfiken på Stjärnmärkt är varmt välkommen.
Rabatt på konferensavgiften till och med den 20 december.
Ladda ned programmet och anmäl dig här (nytt fönster).
Inspirationsdagen äger rum på Clarion Sign i Stockholm och arrangeras tillsammans med kvalitetsregistret SveDem. Under dagen får du ta del av lärande exempel från Stjärnmärkta enheter. På vilka sätt har Stjärnmärkt påverkat omsorgen? Och hur håller de engagemanget vid liv?
Vi bjuder även på föreläsningar om bland annat betydelsen av kontakt med naturen för sköra äldre, om samspelet hörsel-kognition-kommunikation och om rörelsestelhet och gångproblem vid kognitiv sjukdom.
Inspirationsdagen vänder sig till Stjärninstruktörer, chefer och medarbetare på både stjärnmärkta enheter och enheter som är på väg att genomföra utbildningsmodellen. Även du som är nyfiken på Stjärnmärkt är varmt välkommen.
Rabatt på konferensavgiften till och med den 20 december.
Ladda ned programmet och anmäl dig här (nytt fönster).
Skånes Silviasystrar på nätverksträff
Så var det dags igen! Under en fullspäckad heldag i oktober träffades Silviasystrar i Skåne län för att utbyta erfarenheter, uppdateringar och inspirera varandra.
Nätverket startade redan 2008 och några av Sivliasystrarna som deltog i den första träffen är fortfarande aktiva. Silviasyster Inga-Lill Winqvist har varit med de senaste elva åren.
– Vi turas om att arrangera träffarna som sker en gång på hösten och en gång på våren, säger hon.
2008 hölls den första nätverksträffen för Silviasystrar i Skånes län.
2024 arrangerades den årliga nätverksträffen i Höör. Drygt hälften av Skånes 60 Silviasystrar deltog.
Höör årets arrangör
Denna gång var det Höör som stod på tur. Silviasyster Annika Tydesten presenterade sin arbetsplats Fogdaröd omsorg, vård och skola. Fogdaröd är både ett stöd och LSS-boende och ett boende för personer med kognitiv sjukdom. Där finns även ett museum som visar hur vården utvecklats under de hundra år som Fogdaröd funnits.
På nätverksträffarna får den kommun som arrangerar berätta om vad som händer i deras verksamheter och vilka projekt som är på gång. Man bjuder in föreläsare och delar med sig av tankar och idéer och diskuterar olika tillvägagångssätt.
I våras möttes man i Helsingborg där Silviasyster Karin Nilsson visade upp deras nya demensvänliga park som till och med har en offentlig toalett som är anpassad till personer med kognitiva svårigheter. Nästa gång är det Perstorps tur att bjuda in.
60 Silviasystrar i länet
Den första Silviasystern i Skåne utbildades redan på 1990-talet. Idag finns det runt 60 Silviasystrar i Skåne och antalet växer.
– Att de nyexaminerade får träffa dem som varit med från början och skapa relationer mellan verksamheterna är ett sätt att decentralisera specialistkompetensen och lyfta vikten av att de finns, menar Inga-Lill Winqvist.
Vill sprida traditionen
Hon själv har jobbat i Lund under många år och arbetar sedan tre år tillbaka för Silviahemmet. Hon är mycket glad och tacksam över att få vara med i detta inspirerande nätverk och ser gärna att man sprider denna tradition vidare till fler län.
– Detta är ett mycket uppskattat inslag som tillfört att vi har god kontakt sinsemellan kommunerna och lär oss genom varandras erfarenheter, säger Inga-Lill Winqvist.
Text & foto: Emilia Halldén
Höör årets arrangör
Denna gång var det Höör som stod på tur. Silviasyster Annika Tydesten presenterade sin arbetsplats Fogdaröd omsorg, vård och skola. Fogdaröd är både ett stöd och LSS-boende och ett boende för personer med kognitiv sjukdom. Där finns även ett museum som visar hur vården utvecklats under de hundra år som Fogdaröd funnits.
På nätverksträffarna får den kommun som arrangerar berätta om vad som händer i deras verksamheter och vilka projekt som är på gång. Man bjuder in föreläsare och delar med sig av tankar och idéer och diskuterar olika tillvägagångssätt.
I våras möttes man i Helsingborg där Silviasyster Karin Nilsson visade upp deras nya demensvänliga park som till och med har en offentlig toalett som är anpassad till personer med kognitiva svårigheter. Nästa gång är det Perstorps tur att bjuda in.
60 Silviasystrar i länet
Den första Silviasystern i Skåne utbildades redan på 1990-talet. Idag finns det runt 60 Silviasystrar i Skåne och antalet växer.
– Att de nyexaminerade får träffa dem som varit med från början och skapa relationer mellan verksamheterna är ett sätt att decentralisera specialistkompetensen och lyfta vikten av att de finns, menar Inga-Lill Winqvist.
Vill sprida traditionen
Hon själv har jobbat i Lund under många år och arbetar sedan tre år tillbaka för Silviahemmet. Hon är mycket glad och tacksam över att få vara med i detta inspirerande nätverk och ser gärna att man sprider denna tradition vidare till fler län.
– Detta är ett mycket uppskattat inslag som tillfört att vi har god kontakt sinsemellan kommunerna och lär oss genom varandras erfarenheter, säger Inga-Lill Winqvist.
Text & foto: Emilia Halldén
EU:s läkemedelsmyndighet vänder om lecanemab
I går kom beskedet att EU:s läkemedelsmyndighet (EMA) har ändrat sitt tidigare beslut, och nu rekommenderar ett godkännande av försäljning av alzheimerläkemedlet lecanemab till vissa alzheimerpatienter i tidigt skede.
I det nya beslutet finner EMA att nyttan med läkemedlet är större än riskerna för de begränsade patientgrupperna.
Härnäst behöver EU-kommissionen godkänna beslutet, och därefter ska även svenska myndigheter ta ställning till läkemedlet.
Lecanemab, som har utvecklats av svenska Bioarctic i samarbete med japanska Eisai. är en sjukdomsmodifierande behandling.
Dock kommer inte alla alzheimerpatienter att kunna behandlas med läkemedlet, om det godkänns för förskrivning i Sverige. Till exempel kommer det inte gälla för patienter med dubbel uppsättning av alzheimerriskgenen Apoe4.
Blodförtunnade medicinering, immunologisk eller neurologisk sjukdom och stroke eller TIA det senaste året är exempel på andra skäl att inte behandla med lecanemab. Endast en av tio personer med alzheimer kan komma i fråga, enligt en uppskattning som bland andra Linus Jönsson, professor i hälsoekonomi vid Karolinska institutet, har gjort.
Lecanemab är idag godkänt i bland annat Japan, Sydkorea, Kina, USA och Storbritannien.
På bilden: EMA:s huvudkontor i Amsterdam. Foto: Ceescamel/CC BY-SA
I det nya beslutet finner EMA att nyttan med läkemedlet är större än riskerna för de begränsade patientgrupperna.
Härnäst behöver EU-kommissionen godkänna beslutet, och därefter ska även svenska myndigheter ta ställning till läkemedlet.
Lecanemab, som har utvecklats av svenska Bioarctic i samarbete med japanska Eisai. är en sjukdomsmodifierande behandling.
Dock kommer inte alla alzheimerpatienter att kunna behandlas med läkemedlet, om det godkänns för förskrivning i Sverige. Till exempel kommer det inte gälla för patienter med dubbel uppsättning av alzheimerriskgenen Apoe4.
Blodförtunnade medicinering, immunologisk eller neurologisk sjukdom och stroke eller TIA det senaste året är exempel på andra skäl att inte behandla med lecanemab. Endast en av tio personer med alzheimer kan komma i fråga, enligt en uppskattning som bland andra Linus Jönsson, professor i hälsoekonomi vid Karolinska institutet, har gjort.
Lecanemab är idag godkänt i bland annat Japan, Sydkorea, Kina, USA och Storbritannien.
På bilden: EMA:s huvudkontor i Amsterdam. Foto: Ceescamel/CC BY-SA
Hörselhälsa och kognition – ju tidigare insatser desto bättre
Nedsatt hörsel är ett vanligt problem bland äldre som kan ha stor inverkan på både välmående och kognitiv hälsa. Men det finns många sätt att jobba för god hörselhälsa, och ju förr man börjar desto bättre.
Åsa Winzell Juhlin, legitimerad audionom och doktorand vid Sahlgrenska akademin på Göteborgs universitet, betonade vikten av god hörselhälsa för äldre under ett webbinarium i oktober, arrangerat av Hörselskadades Riksförbund (HRF) och Svenskt Demenscentrum.
Hon beskrev hur hörsel och kognition samspelar, och vilka hälsorisker en hörselnedsättning som inte hanteras för med sig, exempelvis känslor av ensamhet, social isolering, depression, fysisk inaktivitet, fallolyckor, kognitiv svikt och demens.
Nästan alla 90-plussare har nedsatt hörsel
Åsa Winzell Juhlin tog även upp forskningsresultat från H70-studierna i Göteborg som visar att hörselnedsättning blir allt vanligare med stigande ålder:
• Vid 70 års ålder hade lite över 30 procent av personerna i studien någon form av hörselnedsättning, men bara cirka 10 procent hade en nedsättning som riskerade att bli begränsande eller handikappande.
• Vid 80 års ålder ökade siffrorna markant. Hela 80 procent hade någon form av hörselnedsättning, och 60 procent av hela gruppen hade en nedsättning som riskerade att bli begränsande eller handikappande.
• Vid 90–95 års ålder hade så gott som 100 procent någon form av hörselnedsättning, och 80 procent hade en nedsättning med potential att bli begränsande eller handikappande.
”Äter upp” utrymme för kognition
Men spelar det här så stor roll? Ja, det gör det förklarade Åsa Winzell Juhlin, eftersom ”vi hör med öronen men lyssnar med hjärnan”.
När vi hör sämre måste hjärnan använda mer av sina kognitiva resurser till att tolka ljud och försöka höra vad som sägs än när hörseln är god. Det betyder i förlängningen att hjärnan får mindre – eller inga – resurser över till att lagra och associera informationen, vilket blir extra besvärligt för personer med kognitiv svikt eller demenssjukdom.
En hörselnedsättning som man inte gör något åt är en riskfaktor för att utveckla kognitiv svikt eller demenssjukdom, och den kan göra att symptomen ökar vid en konstaterad kognitiv svikt eller demenssjukdom.
”Hjärnan mår bra av god hörselhälsa!” summerade Åsa Winzell Juhlin.
Många söker inte hjälp
Trots att hörselhälsan alltså är viktig för att vi ska må bra så söker många äldre inte hjälp för sina hörselproblem. Orsakerna är flera, enligt Winzell Juhlin. Det handlar bland annat om att man tror att det hör till det normala åldrandet – ”Alla i min ålder hör lite dåligt”, okunskap och stigma (ålderism). Dessutom kommer hörselnedsättningar ofta smygande, vilket gör att man kanske inte märker att det händer.
Så hur kan vi göra för att främja god hörselhälsa hos äldre? ”Kompetensutveckla!” sa Åsa Winzell Juhlin. Om hörselnedsättning och demenssjukdom, om hörapparater och andra tekniska hjälpmedel, om akustik och ljudmiljö och om bra kommunikationsstrategier.
Hörselsmarta åtgärder kostar lite men ger mycket, både för personen som har nedsatt hörsel och för dem runt omkring. Enkla tekniska och akustiska åtgärder kan räcka långt. Att fråga om hörseln och att använda bra kommunikationsstrategier – det kostar ingenting.
Kompetensutveckling behöver inte heller vara dyrt, sa Åsa Winzell Juhlin och tipsade bland annat om boken Äldre som har problem med både syn och hörsel, som går att läsa online (se faktaruta).
Titta i öronen – checka av på listan
Att regelbundet be att få titta hur det ser ut i öronen är ett annat bra sätt att hjälpa till med hörselhälsan. Vax i öronen kan bland annat leda till hörselnedsättning och att en hörapparat fungerar sämre. Samtidigt kan användning av hörapparat göra att vaxproduktionen ökar.
Inom vård och omsorg kan en checklista vara till stor hjälp för att hörselhälsan inte ska falla mellan stolarna. Den kan utformas som ett enklare schema, och bör svara på frågorna:
• Vem sköter om hjälpmedlet?
(Exempel: hemtjänst, hemsjukvård.)
• Hur ska det skötas om?
(Exempel: batteribyte, rengöring.)
• När och hur ofta?
(Exempel: måndag varannan vecka.)
Att skriva upp namn och kontaktuppgifter till exempelvis audionom, ansvarigt hörselombud och liknande på listan kan också vara praktiskt. Man kan även ta med hörhjälpmedel på signeringslistor.
Text: Karin Nyman
Åsa Winzell Juhlin, legitimerad audionom och doktorand vid Sahlgrenska akademin på Göteborgs universitet, betonade vikten av god hörselhälsa för äldre under ett webbinarium i oktober, arrangerat av Hörselskadades Riksförbund (HRF) och Svenskt Demenscentrum.
Hon beskrev hur hörsel och kognition samspelar, och vilka hälsorisker en hörselnedsättning som inte hanteras för med sig, exempelvis känslor av ensamhet, social isolering, depression, fysisk inaktivitet, fallolyckor, kognitiv svikt och demens.
Nästan alla 90-plussare har nedsatt hörsel
Åsa Winzell Juhlin tog även upp forskningsresultat från H70-studierna i Göteborg som visar att hörselnedsättning blir allt vanligare med stigande ålder:
• Vid 70 års ålder hade lite över 30 procent av personerna i studien någon form av hörselnedsättning, men bara cirka 10 procent hade en nedsättning som riskerade att bli begränsande eller handikappande.
• Vid 80 års ålder ökade siffrorna markant. Hela 80 procent hade någon form av hörselnedsättning, och 60 procent av hela gruppen hade en nedsättning som riskerade att bli begränsande eller handikappande.
• Vid 90–95 års ålder hade så gott som 100 procent någon form av hörselnedsättning, och 80 procent hade en nedsättning med potential att bli begränsande eller handikappande.
”Äter upp” utrymme för kognition
Men spelar det här så stor roll? Ja, det gör det förklarade Åsa Winzell Juhlin, eftersom ”vi hör med öronen men lyssnar med hjärnan”.
När vi hör sämre måste hjärnan använda mer av sina kognitiva resurser till att tolka ljud och försöka höra vad som sägs än när hörseln är god. Det betyder i förlängningen att hjärnan får mindre – eller inga – resurser över till att lagra och associera informationen, vilket blir extra besvärligt för personer med kognitiv svikt eller demenssjukdom.
En hörselnedsättning som man inte gör något åt är en riskfaktor för att utveckla kognitiv svikt eller demenssjukdom, och den kan göra att symptomen ökar vid en konstaterad kognitiv svikt eller demenssjukdom.
”Hjärnan mår bra av god hörselhälsa!” summerade Åsa Winzell Juhlin.
Många söker inte hjälp
Trots att hörselhälsan alltså är viktig för att vi ska må bra så söker många äldre inte hjälp för sina hörselproblem. Orsakerna är flera, enligt Winzell Juhlin. Det handlar bland annat om att man tror att det hör till det normala åldrandet – ”Alla i min ålder hör lite dåligt”, okunskap och stigma (ålderism). Dessutom kommer hörselnedsättningar ofta smygande, vilket gör att man kanske inte märker att det händer.
Så hur kan vi göra för att främja god hörselhälsa hos äldre? ”Kompetensutveckla!” sa Åsa Winzell Juhlin. Om hörselnedsättning och demenssjukdom, om hörapparater och andra tekniska hjälpmedel, om akustik och ljudmiljö och om bra kommunikationsstrategier.
Hörselsmarta åtgärder kostar lite men ger mycket, både för personen som har nedsatt hörsel och för dem runt omkring. Enkla tekniska och akustiska åtgärder kan räcka långt. Att fråga om hörseln och att använda bra kommunikationsstrategier – det kostar ingenting.
Kompetensutveckling behöver inte heller vara dyrt, sa Åsa Winzell Juhlin och tipsade bland annat om boken Äldre som har problem med både syn och hörsel, som går att läsa online (se faktaruta).
Titta i öronen – checka av på listan
Att regelbundet be att få titta hur det ser ut i öronen är ett annat bra sätt att hjälpa till med hörselhälsan. Vax i öronen kan bland annat leda till hörselnedsättning och att en hörapparat fungerar sämre. Samtidigt kan användning av hörapparat göra att vaxproduktionen ökar.
Inom vård och omsorg kan en checklista vara till stor hjälp för att hörselhälsan inte ska falla mellan stolarna. Den kan utformas som ett enklare schema, och bör svara på frågorna:
• Vem sköter om hjälpmedlet?
(Exempel: hemtjänst, hemsjukvård.)
• Hur ska det skötas om?
(Exempel: batteribyte, rengöring.)
• När och hur ofta?
(Exempel: måndag varannan vecka.)
Att skriva upp namn och kontaktuppgifter till exempelvis audionom, ansvarigt hörselombud och liknande på listan kan också vara praktiskt. Man kan även ta med hörhjälpmedel på signeringslistor.
Text: Karin Nyman
Här är några av de tips som Åsa Winzell Juhlin bjöd på i samband med webbinariet. Länkarna öppnas i ett nytt fönster.
Äldre som har problem med både syn och hörsel »
Bok utgiven av Nationellt kunskapscenter för dövblindfrågor som du kan läsa online.
Hörselstatus – riskfaktor och friskfaktor »
Artikel i Läkartidningen av Anders Jönsson och Elina Mäki-Torkko.
Hörselskadades Riksförbunds Allt om hörsel-sidor »
Här finns bland annat råd till dig som arbetar inom vård och omsorg, information om hörapparater och andra hörselsmarta saker, och mycket mer.
Symposium lyfte framsteg och utmaningar inom demensområdet
Den positiva utvecklingen av vården och framstegen inom utbildning, diagnostik och behandling. Professor Bengt Winblad, fjolårets Solstickepristagare, tog ett brett grepp om demensområdet under ett symposium på Läkaresällskapet den 16 oktober. Bland åhörarna fanns Drottning Silvia.
Rubriken för symposiet var Vårdens utveckling vid alzheimer och andra demenssjukdomar. Programmet bär Bengt Winblads prägel konstaterade Ewa Frunk Lind, ordförande för Solstickan som i år tilldelade Sveriges första geriatrikprofessor stiftelsens pris som ”hedrar en person som har gjort en personlig insats utöver det vanliga" (se faktaruta, längst ned).
Största framstegen i vården
Bengt Winblad inledde med att peka på de många framsteg som gjorts inom området sedan 1981 då han började bygga upp sin klinik vid Huddinge sjukhus vid sidan av forskningen. Utvecklingen av nya biomarkörer har förbättrat diagnostiken och sjukdomsmodifierande läkemedel, som redan godkänts i USA, kan vara på gång även i Sverige.
– Men de allra största framstegen har ändå gjorts inom vården och omsorgen om personer med demenssjukdom, sade Bengt Winblad.
Vårt nya evangelium
Detta bekräftades av PO Sandman, professor emeritus vid Umeå universitet, som gladdes åt att personcentrerad vård har blivit ”vårt nya evangelium”. Att sätta personen i fokus, och inte diagnosen, har bara positiva effekter.
– Forskning visar att det bland annat minskar användningen av psykofarmaka och antalet fallolyckor. Personcentrerad vård leder också till ett bättre vårdklimat, sade PO Sandman.
Samtidigt finns mycket kvar att göra för personer med kognitiva sjukdomar och deras anhöriga. Sjuksköterskan Malin Aspö lyfte fram de särskilda utmaningar som de som insjuknar i yrkesverksam ålder möter. I sin forskning har hon intervjuat nydiagnosticerade som fortfarande har ett föräldraansvar och som tvingats att lämna arbetslivet och därmed förlorat ett viktigt socialt sammanhang. Hennes slutsats är att de behöver ett annat slags stöd än de som insjuknar senare i livet.
Bengt Winblad inledningstalar vid symposiet på Läkaresällskapet i Stockholm.
Om nya bromsmediciner mot alzheimer godkänns kommer efterfrågan på att bli utredd öka kraftigt, det klarar inte primärvården av att möta med dagens resurser, menar Anders Wimo, distriktsläkare och professor emeritus (till höger i bild).
Tonen i samtalet är viktig även om patienten inte förstår innehållet. Det menar PO Sandman, professor i omvårdnad, som gläds över att personcentrerad vård har blivit vårt nya evangelium.
Vesna Jelic, överläkare och docent vid Karolinska institutet, betonade att även de alzheimerläkemedel som finns idag har flera positiva effekter, bland annat minskad risk för hjärtsvikt.
Paus och mingel på Läkaresällskapet.
Professor Miia Kivipelto ger ett hoppfullt budskap om möjligheterna att förebygga demenssjukdom.
Neuropsykolog Göran Hagman berättar om de olika kognitiva tester som används för att utreda demensssjukdom på Kognitiva mottagnigen, Nya Karolinska sjukhuset.
Johanna Hinteregger, Alzheimer Life, betonade vikten av mer forskning men att vi samtidigt inte får glömma patienterna, de som ska leva med sin sjukdom här och nu. Från vänster i bild: Joakim Ramsberg (Hjärnfonden), Liselotte Björk (Demensförbundet), Johanna Hinteregger (Alzheimer Life) och Liselotte Jansson (Alzhimerfonden).
Symposiets arrangörer: Bengt Winblad och Gunilla Johansson, forskningssekreterare vid Karolinska intsitutet,
Drottning Silvia välkomnas till Läkaresällskapet. Drottningens engagemang har betytt oerhört mycket för vården, omsorgen och forskningen om demenssjukdomar, menar Bengt Winblad,
Wilhemina Hoffman, chef vid Silviahemmet och Svenskt Demencentrum, berättar om Silviahemmets samarbete med olika högskolor som gör att utbildningar i demenskunskap kan erbjudas till en rad olika yrkesgrupper.
Personer med demenssjukdom är inte bara patienter och vårdtagare utan även medborgare med rätt att vara delaktiga i samhället. Det framhåller Louise Nygård, professor emerita i arbetsterapi.
Panelen diskuterar demensvårdens utmaningar. Från vänster i bild: Fredrik Linde (Vård- o omsorgskontoret, Knivsta kommun), Ulrika Winblad (professor, Uppsala universitet), Charlotte Broberg (Hälso- och sjukvårdsnämnden, Region Stockholm), Frida Nobel (medcinalråd, Socialstyrelsen), Anna Tejne (äldreminister) och samtalsledare Jens Berggren (neuropsykolog).
Bengt Winbald och Ewa Frunk Lind, ordförande, föreningen Solstickan.
Patient och medborgare
Personer med demenssjukdom är inte bara patienter och vårdtagare – de är också medborgare med rätt att få vara delaktiga i samhället. Det framhöll Louise Nygård, professor emerita i arbetsterapi.
– Tekniken kan vara både möjliggöra och hindra en ökad delaktighet i samhället. Men digitaliseringen med dess ständiga krav på nyinlärning är ofta problematisk för den som har en kognitiv nedsättning, sade Louise Nygård.
Drottningens engagemang hyllades
Flera av föreläsarna ansåg att på tok för lite tid ägnas åt kognitiva sjukdomar på grundutbildningarna. Däremot hyllades Drottning Silvia, som var på plats i Läkaresällskapet vackra hörsal, för sitt engagemang. Stiftelsen Silviahemmet, där Drottningen är ordförande, har via samarbetet med Sophiahemmets högskola utbildat 835 undersköterskor till Silviasystrar.
– I dag finns även 334 Silviasjuksköterskor och 39 Silvialäkare. Dessutom har arbetsterapeuter, fysioterapeuter, dietister, logopeder och flera andra yrkesgrupper utbildats i demenskunskap genom Silviahemmets samarbete med olika högskolor, sade Wilhelmina Hoffman, chef vid Silviahemmet och Svenskt Demenscentrum.
Hoppfullt budskap
Professor Miia Kivipeltos omtalade Fingerstudie visar att demenssjukdom inte är en ödesbestämd sjukdom som man länge har trott. Med livsstilsförändringar, bland annat social och fysisk aktivitet och kognitiv träning, går insjuknandet att förebygga eller åtminstone att skjuta upp. Det är aldrig för tidigt men heller aldrig för sent att börja träna löd hennes hoppfulla budskap.
– Vår forskning visar dessutom att livsstilsförändringar tycks ha en extra tydlig effekt på de som bär på ApoE4, en genetisk förändring som ger en ökad risk för att utveckla Alzheimers sjukdom, sade Miia Kivipelto.
Utmaningar med nya läkemdel
De nya bromsmedicinerna mot alzheimer, ännu ej godkända EU, är ett hett ämne som också togs upp under symposiet. Anders Wimo, distriktsläkare och professor emeritus, lyfte flera utmaningar som följer av ett godkännande. Risken är att det kan bli en anstormning av patienter som vill testa sig för alzheimer, något som en redan idag trängd primärvård kommer att ha svårt att hantera.
– En annan risk är att vi fokuserar för mycket på Alzheimer sjukdom som då kan undantränga andra demenssjukdomar, sade Anders Wimo.
Satsa på forskningen
Symposiet gav också utrymme för paneldiskussioner där bland andra äldreminister Anne Tejne deltog. Vikten av att satsa mer pengar på forskningen betonades och Bengt Winblad konstaterade att samhällets kostnader för demenssjukdomar är betydligt högre än för cancer och hjärt-kärlsjukdom. Men när det gäller anslag till forskningen är sambandet det omvända.
Text: Magnus Westlander, foto: Yanan Li
Patient och medborgare
Personer med demenssjukdom är inte bara patienter och vårdtagare – de är också medborgare med rätt att få vara delaktiga i samhället. Det framhöll Louise Nygård, professor emerita i arbetsterapi.
– Tekniken kan vara både möjliggöra och hindra en ökad delaktighet i samhället. Men digitaliseringen med dess ständiga krav på nyinlärning är ofta problematisk för den som har en kognitiv nedsättning, sade Louise Nygård.
Drottningens engagemang hyllades
Flera av föreläsarna ansåg att på tok för lite tid ägnas åt kognitiva sjukdomar på grundutbildningarna. Däremot hyllades Drottning Silvia, som var på plats i Läkaresällskapet vackra hörsal, för sitt engagemang. Stiftelsen Silviahemmet, där Drottningen är ordförande, har via samarbetet med Sophiahemmets högskola utbildat 835 undersköterskor till Silviasystrar.
– I dag finns även 334 Silviasjuksköterskor och 39 Silvialäkare. Dessutom har arbetsterapeuter, fysioterapeuter, dietister, logopeder och flera andra yrkesgrupper utbildats i demenskunskap genom Silviahemmets samarbete med olika högskolor, sade Wilhelmina Hoffman, chef vid Silviahemmet och Svenskt Demenscentrum.
Hoppfullt budskap
Professor Miia Kivipeltos omtalade Fingerstudie visar att demenssjukdom inte är en ödesbestämd sjukdom som man länge har trott. Med livsstilsförändringar, bland annat social och fysisk aktivitet och kognitiv träning, går insjuknandet att förebygga eller åtminstone att skjuta upp. Det är aldrig för tidigt men heller aldrig för sent att börja träna löd hennes hoppfulla budskap.
– Vår forskning visar dessutom att livsstilsförändringar tycks ha en extra tydlig effekt på de som bär på ApoE4, en genetisk förändring som ger en ökad risk för att utveckla Alzheimers sjukdom, sade Miia Kivipelto.
Utmaningar med nya läkemdel
De nya bromsmedicinerna mot alzheimer, ännu ej godkända EU, är ett hett ämne som också togs upp under symposiet. Anders Wimo, distriktsläkare och professor emeritus, lyfte flera utmaningar som följer av ett godkännande. Risken är att det kan bli en anstormning av patienter som vill testa sig för alzheimer, något som en redan idag trängd primärvård kommer att ha svårt att hantera.
– En annan risk är att vi fokuserar för mycket på Alzheimer sjukdom som då kan undantränga andra demenssjukdomar, sade Anders Wimo.
Satsa på forskningen
Symposiet gav också utrymme för paneldiskussioner där bland andra äldreminister Anne Tejne deltog. Vikten av att satsa mer pengar på forskningen betonades och Bengt Winblad konstaterade att samhällets kostnader för demenssjukdomar är betydligt högre än för cancer och hjärt-kärlsjukdom. Men när det gäller anslag till forskningen är sambandet det omvända.
Text: Magnus Westlander, foto: Yanan Li
Solstickepriset inrättades av Stiftelsen Solstickan år 1986 och delas ut för att hedra en person som har gjort en personlig insats utöver det vanliga – och helst utom ramen för sitt vanliga yrkesarbete – inom de områden som avses med ändamålsbestämningen i stiftelsens stadgar.
2023 års Solstickepris tilldelades professor Bengt Winblad för sin livsgärning inom forskning och vård för insatser utöver det vanliga. Detta gäller särskilt vård och behandling för de som drabbas av demenssjukdom. Bengt Winblad forskning spänner över ett brett område och inkluderar såväl experimentella studier för att ta fram läkemedel som vårdforskning inom området demenssjukdom.
Som en av de första professorerna inom geriatrisk medicin har Bengt Winblad även initierat omfattande nationella och internationella samarbeten, utbildat ett stort antal doktorander, och initierat i projekt för kompetensutveckling inom äldreområdet. Några exempel på vad Bengt Winblad initierat är Swedish Brainpower - ett nationellt forskningsprogram och Äldrecentrum - ett regionalt kompetenscentrum i Stockholm.
Läs mer på solstickan.se (nytt fönster)
Goda erfarenheter av instrument för arbetsterapeuter
Arbetsterapeuter bör göra en funktions- och aktivitetsbedömning när misstänkt demenssjukdom ska utredas. CID är ett skattningsinstrument som fångar upp en rad olika aktiviteter.
När Socialstyrelsens nationella riktlinjer publicerades för drygt tio år sedan såg Maria M Johansson behovet av ett skattningsinstrument för funktions- och aktivitetsbedömningar. De fick henne att utveckla CID (Cognitive Impairment in Daily Life) inom ramen för sin doktorsavhandling.
Tanken var att erbjuda arbetsterapeuter ett avgiftsfritt lättarbetat instrument för utredning och uppföljning av kognitiv svikt och demenssjukdom.
Säger inget om hur
– I de nationella riktlinjerna står att en funktions- och aktivitetsbedömning bör ingå i en basal demensutredning. Men det säger inget om hur den ska göras eller vilka instrument som ska användas, säger Maria M Johansson, leg arbetsterapeut, Medicinska och geriatriska akutkliniken, Universitetssjukhuset i Linköping (se bild t.h.).
I dag görs funktions- och aktivitetsbedömningar på många olika sätt. Bedömningarnas kvalitet skiljer sig troligen stort, någon översikt finns inte. I det nationella kvalitetsregistret Svedem anges endast om funktions- och aktivitetsbedömning är gjord eller inte.
Olika kognitiva funktioner
I CID delas varje aktivitet upp i delmoment som speglar olika kognitiva funktioner. För att ta inköp som ett exempel: Tar patienten initiativ att handla, kan hen planera vad som behöver handlas, klarar hen att utföra, det vill säga att hitta till affären och betala, och kommer hen ihåg vad som ska köpas. På så sätt får man reda på vad i aktiviteten svårigheterna ligger.
– CID tar även upp aktiviteter som arbete och fritid. Arbetsterapeuter bedömer ju även yngre patienter i yrkesverksam ålder. De kanske fungerar bra hemma men upplever kognitiva svårigheter att utföra sitt arbete, säger Maria M Johansson.
Kan fungera som checklista
Om möjligt kan anhörig och patient med fördel fylla i CID var för sig. Vid ett eventuellt hembesök kan arbetsterapeuten fylla i graden av svårighet i de aktiviteter som observeras. CID kan även fylla en funktion som checklista för arbetsterapeuter, för de som väljer att inte använda instrumentet fullt ut.
– Erfarenheter från den minnesmottagning jag arbetar på visar att utredningar från primärvården generellt sett håller en högre kvalitet när CID används. Och det underlättar även vårt arbete, säger Maria M Johansson.
En digital version av CID håller på att utvecklas.
Text: Magnus Westlander
När Socialstyrelsens nationella riktlinjer publicerades för drygt tio år sedan såg Maria M Johansson behovet av ett skattningsinstrument för funktions- och aktivitetsbedömningar. De fick henne att utveckla CID (Cognitive Impairment in Daily Life) inom ramen för sin doktorsavhandling.
Tanken var att erbjuda arbetsterapeuter ett avgiftsfritt lättarbetat instrument för utredning och uppföljning av kognitiv svikt och demenssjukdom.
Säger inget om hur
– I de nationella riktlinjerna står att en funktions- och aktivitetsbedömning bör ingå i en basal demensutredning. Men det säger inget om hur den ska göras eller vilka instrument som ska användas, säger Maria M Johansson, leg arbetsterapeut, Medicinska och geriatriska akutkliniken, Universitetssjukhuset i Linköping (se bild t.h.).
I dag görs funktions- och aktivitetsbedömningar på många olika sätt. Bedömningarnas kvalitet skiljer sig troligen stort, någon översikt finns inte. I det nationella kvalitetsregistret Svedem anges endast om funktions- och aktivitetsbedömning är gjord eller inte.
Olika kognitiva funktioner
I CID delas varje aktivitet upp i delmoment som speglar olika kognitiva funktioner. För att ta inköp som ett exempel: Tar patienten initiativ att handla, kan hen planera vad som behöver handlas, klarar hen att utföra, det vill säga att hitta till affären och betala, och kommer hen ihåg vad som ska köpas. På så sätt får man reda på vad i aktiviteten svårigheterna ligger.
– CID tar även upp aktiviteter som arbete och fritid. Arbetsterapeuter bedömer ju även yngre patienter i yrkesverksam ålder. De kanske fungerar bra hemma men upplever kognitiva svårigheter att utföra sitt arbete, säger Maria M Johansson.
Kan fungera som checklista
Om möjligt kan anhörig och patient med fördel fylla i CID var för sig. Vid ett eventuellt hembesök kan arbetsterapeuten fylla i graden av svårighet i de aktiviteter som observeras. CID kan även fylla en funktion som checklista för arbetsterapeuter, för de som väljer att inte använda instrumentet fullt ut.
– Erfarenheter från den minnesmottagning jag arbetar på visar att utredningar från primärvården generellt sett håller en högre kvalitet när CID används. Och det underlättar även vårt arbete, säger Maria M Johansson.
En digital version av CID håller på att utvecklas.
Text: Magnus Westlander
Under Skalor och instrument kan du läsa mer och ladda ned CID avgiftsfritt
42 länder möts på Alzheimer Europe
Just nu pågår Alzheimer Europe’s årliga konferens, den här gången i Genève i Schweiz. 963 delegater från 42 länder utbyter kunskap och erfarenheter, så också vi från Svenskt Demenscentrum.
Konferensen inleddes med gripande anföranden av anhöriga och personer som lever med demenssjukdom. Deras berättelser syftade till att illustrera deras starka beslutsamhet att må så bra som möjligt och att fortsätta vara aktiva. De betonade att de inte önskar medlidande utan stöd. De vill ha empati snarare än sympati.
Några av rösterna:
– Det är viktigt att skratta tillsammans, säger Shelagh Robinson, 84 år och sjuk i alzheimer.
– Hallucinationerna jobbar inte 8 till 5. De kommer och går som de vill. Men jag älskar mitt liv, med eller utan Lewybody, säger Lieselotte Klotz, 62 år, f.d. företagsledare (se bild t.h.)
Trevor Salomon hyllade en butikschef på Sainsbury’s i Storbritannien som på eget initiativ ordnade så att Trevors alzheimersjuka fru Yvonne kunde jobba kvar med anpassade arbetsuppgifter så länge det bara gick.
3 av 4 har nationella planer
Hur går det då med WHO:s ”Global Dementia Action Plan” som antogs 2017? Dr Katrin M Seeher från WHO redogjorde för visionen och hur långt de olika medlemsländerna kommit. Uppmaningen att anta en nationell demensplan har följts av 75 procent av länderna. Nästan lika många har startat projekt för ett mer demensvänligt samhälle.
– Vi måste bli bättre. Bara 33 procent av målen är nådda, påpekade Katrin Seeher.
Hur framtiden blir med en eventuell förlängd plan efter 2025 diskuteras just nu inom WHO. Medlemsländernas beslut kommer att meddelas i maj 2025.
Stjärnmärkt LSS väckte intresse
Från oss på Svenskt Demenscentrum har Ann-Christin Kärrman (se bild t.h.) medverkat. Hennes föredrag handlade om vår nya satsning Stjärnmärkt LSS. Utbildningen riktar sig till personal på LSS-boenden som jobbar med personer med intellektuell funktionsnedsättning. Många åhörare blev intresserade och ställde frågor.
Svenska alzheimerforskare på plats
Även flera stora namn inom svensk alzheimerforskning fanns på plats i Genève. Professor Bengt Winblad (se bild t.h.) redogjorde för en statistisk studie om diagnostrender 2008-2022.
Studien visar att vaskulär demens minskade mest under den aktuella perioden, med hela 46 procent. Antalet diagnoser av Alzheimers sjukdom ökade, troligen på grund av de förbättrade diagnosmetoder som används idag.
När det gäller skillnader mellan kvinnor och män har vaskulär demens ökat tydligt bland män som oftare har hjärt-kärlsjukdomar.
Francesca Mangialasche, från Karolinska institutet, talade om plattformen AD Riddle och behovet av individuella och flexibla behandlingsmodeller för prevention och behandling av personer med kognitiv sjukdom.
Professor Linus Jönsson berörde också ämnet och höll ett anförande om The Prominent, en digital plattform för förbättrade diagnos- och prognosmetoder.
Nya läkemedel i fokus
Stort fokus på konferensen har legat på den aktuella frågan om förberedelser inför nya behandlingsmetoder som de nya kommande läkemedlen kan föra med sig.
I Storbritannien har den nya bromsmedicinen Lecanemab godkänts men inte tagits i bruk på grund av de orimligt höga kostnaderna. Det finns också många frågor, en del utan svar, som följer med de nya läkemedlen. Hur länge ska de tas? Vad händer sen? När i förloppet bör de sättas in och framför allt, vilka ska få dem? I USA rör det sig om 10 procent av alla med en alzheimerdiagnos.
Professor Cath Mummery från Storbritannien betonade vid en storföreläsning att vi inte får glömma den stora grupp, majoriteten, som inte kommer att få ta del av de nya läkemedlen. Professor Linus Jönsson berörde också ämnet och höll ett anförande om The Prominent, en plattform för förbättrade diagnosmetoder.
Bra bemötande av transpersoner
En fråga vi också följer är kognitiv sjukdom bland gruppen LGBTQ+. På konferensen betonade flera transpersoner vikten av ökad kunskap och stöd för att kunna bemötas på ett bra sätt.
Text&foto Christina Nemell
Konferensen inleddes med gripande anföranden av anhöriga och personer som lever med demenssjukdom. Deras berättelser syftade till att illustrera deras starka beslutsamhet att må så bra som möjligt och att fortsätta vara aktiva. De betonade att de inte önskar medlidande utan stöd. De vill ha empati snarare än sympati.
Några av rösterna:
– Det är viktigt att skratta tillsammans, säger Shelagh Robinson, 84 år och sjuk i alzheimer.
– Hallucinationerna jobbar inte 8 till 5. De kommer och går som de vill. Men jag älskar mitt liv, med eller utan Lewybody, säger Lieselotte Klotz, 62 år, f.d. företagsledare (se bild t.h.)
Trevor Salomon hyllade en butikschef på Sainsbury’s i Storbritannien som på eget initiativ ordnade så att Trevors alzheimersjuka fru Yvonne kunde jobba kvar med anpassade arbetsuppgifter så länge det bara gick.
3 av 4 har nationella planer
Hur går det då med WHO:s ”Global Dementia Action Plan” som antogs 2017? Dr Katrin M Seeher från WHO redogjorde för visionen och hur långt de olika medlemsländerna kommit. Uppmaningen att anta en nationell demensplan har följts av 75 procent av länderna. Nästan lika många har startat projekt för ett mer demensvänligt samhälle.
– Vi måste bli bättre. Bara 33 procent av målen är nådda, påpekade Katrin Seeher.
Hur framtiden blir med en eventuell förlängd plan efter 2025 diskuteras just nu inom WHO. Medlemsländernas beslut kommer att meddelas i maj 2025.
Stjärnmärkt LSS väckte intresse
Från oss på Svenskt Demenscentrum har Ann-Christin Kärrman (se bild t.h.) medverkat. Hennes föredrag handlade om vår nya satsning Stjärnmärkt LSS. Utbildningen riktar sig till personal på LSS-boenden som jobbar med personer med intellektuell funktionsnedsättning. Många åhörare blev intresserade och ställde frågor.
Svenska alzheimerforskare på plats
Även flera stora namn inom svensk alzheimerforskning fanns på plats i Genève. Professor Bengt Winblad (se bild t.h.) redogjorde för en statistisk studie om diagnostrender 2008-2022.
Studien visar att vaskulär demens minskade mest under den aktuella perioden, med hela 46 procent. Antalet diagnoser av Alzheimers sjukdom ökade, troligen på grund av de förbättrade diagnosmetoder som används idag.
När det gäller skillnader mellan kvinnor och män har vaskulär demens ökat tydligt bland män som oftare har hjärt-kärlsjukdomar.
Francesca Mangialasche, från Karolinska institutet, talade om plattformen AD Riddle och behovet av individuella och flexibla behandlingsmodeller för prevention och behandling av personer med kognitiv sjukdom.
Professor Linus Jönsson berörde också ämnet och höll ett anförande om The Prominent, en digital plattform för förbättrade diagnos- och prognosmetoder.
Nya läkemedel i fokus
Stort fokus på konferensen har legat på den aktuella frågan om förberedelser inför nya behandlingsmetoder som de nya kommande läkemedlen kan föra med sig.
I Storbritannien har den nya bromsmedicinen Lecanemab godkänts men inte tagits i bruk på grund av de orimligt höga kostnaderna. Det finns också många frågor, en del utan svar, som följer med de nya läkemedlen. Hur länge ska de tas? Vad händer sen? När i förloppet bör de sättas in och framför allt, vilka ska få dem? I USA rör det sig om 10 procent av alla med en alzheimerdiagnos.
Professor Cath Mummery från Storbritannien betonade vid en storföreläsning att vi inte får glömma den stora grupp, majoriteten, som inte kommer att få ta del av de nya läkemedlen. Professor Linus Jönsson berörde också ämnet och höll ett anförande om The Prominent, en plattform för förbättrade diagnosmetoder.
Bra bemötande av transpersoner
En fråga vi också följer är kognitiv sjukdom bland gruppen LGBTQ+. På konferensen betonade flera transpersoner vikten av ökad kunskap och stöd för att kunna bemötas på ett bra sätt.
Text&foto Christina Nemell
Struktur och delaktighet ger harmonisk arbetsplats
Hur skapar man ett väl fungerande arbetsplats med en tydlig struktur? Det blev en av Sara Sandéns utmaningar när hon för ett år sedan tillträdde som enhetschef vid det kommunala demensboendet Mariahemmet i Torsås utanför Kalmar.
Sara Sandén var tidigare verksamhetsutvecklare på Socialförvaltningen och hade bland annat jobbat inom HR och ekonomi. Att hon inte har en omsorgsbakgrund ser hon som en fördel och är något hon är ödmjuk inför.
– Jag behöver vara lyhörd och stämma av med mina medarbetare innan jag fattar beslut. På så sätt blir fler delaktiga i arbetet med att skapa struktur och en tydlig systematik i vår verksamhet.
Att ha en röd tråd i arbetet ser hon som nödvändigt för att kunna följa upp och se effekterna av de åtgärder som genomförs, särskilt så här i början av ett utvecklingsarbete.
Handlingsplan för livskvalitet
Strävan efter att de boende ska ha så god livskvalitet som möjligt är ett mantra som upprepas vid alla möten och vid samtal med anhöriga.
– Kan vi hålla en god livskvalitet täcker vi in alla andra mål som vi har i vår verksamhet, säger Sara Sandén.
För att nå det målet har man på Mariahemmet tagit fram en handlingsplan på tre år med mer kortsiktiga mål. Jenny Hansson är undersköterska på Mariahemmet och en av dem som jobbar med implementeringen av handlingsplanen.
– Vi har kommit långt med det arbetet, vilket känns jättebra.
Handlingsplanen har bidragit till en tydligare struktur inom personalens olika ansvarsområden. Dessa områden kan vara BPSD, kost, munvård och aktivitetsutbud. Gruppmöten hålls ofta, även tillsammans med andra professioner. Att sjuksköterska och rehab-personal finns i huset underlättar kontakterna.
Nytt är också att man två gånger per halvår har så kallade verksamhetsmöten där utvecklingsfrågor diskuteras. Det skapar bättre förutsättningar för att miljö- och personalfrågor kan avhandlas på arbetsplatsträffarna. Mariahemmet blev Silviahemscertifierat vid årsskiftet 2023/2024, vilket innebär att reflektionshandledning ska hållas regelbundet.
Alla möten av olika slag anser Sara Sandén är viktiga för att man ska kunna göra uppföljningar och se att åtgärder ger avsedd effekt.
– Och för att få effekt hos den enskilda individen måste alla göra lika, påpekar hon.
Kommunikationskort vid BPSD
Efter tips från ett BPSD-nätverk med andra kommuner har Mariahemmet infört speciella kommunikationskort som personalen kan bära med sig i en nyckelknippa. Korten tipsar om sätt att kommunicera med någon som har BPSD-symptom och till exempel är utåtagerande eller ropar oavbrutet. Kommunikationskorten underlättar särskilt för vikarier och poolpersonal.
Information om BPSD ges också till anhöriga i form av en informationsbroschyr. Denna kompletterar den information som ges muntligt vid inflyttningsmötena, eftersom anhöriga just då ofta fokuserar mer på alla praktiska frågor.
– Det är viktigt att anhöriga får veta att vi hela tiden jobbar med symptomen och strävar mot bästa möjliga livskvalitet för deras närstående, säger Sara Sandén.
Bildtext: Så här ser nyckelknippan med kommunikationskort ut. Korten ger tips om bemötande vid BPSD-symptom.
Mer personal skapar lugn
Ett av Sara Sandéns stora uppdrag är att prata med politiker, kommun- och förvaltningsledning och få dem att förstå verksamhetens behov. Bland annat har det lett till en högre personaltäthet nu än tidigare. På Mariahemmet finns det 48 platser, 32 anställda under dagen och 9 på natten.
Att det är mer personal nu tycker Jenny Hansson är en stor, positiv förändring på arbetsplatsen.
– Det har blivit lugnare både i gruppen och bland de boende som man lär känna bättre. Tydligheten i arbetet bidrar också till en lugnare arbetsplats. Alla vet vad de ska göra, säger hon.
Text: Christina Nemell
Sara Sandén var tidigare verksamhetsutvecklare på Socialförvaltningen och hade bland annat jobbat inom HR och ekonomi. Att hon inte har en omsorgsbakgrund ser hon som en fördel och är något hon är ödmjuk inför.
– Jag behöver vara lyhörd och stämma av med mina medarbetare innan jag fattar beslut. På så sätt blir fler delaktiga i arbetet med att skapa struktur och en tydlig systematik i vår verksamhet.
Att ha en röd tråd i arbetet ser hon som nödvändigt för att kunna följa upp och se effekterna av de åtgärder som genomförs, särskilt så här i början av ett utvecklingsarbete.
Handlingsplan för livskvalitet
Strävan efter att de boende ska ha så god livskvalitet som möjligt är ett mantra som upprepas vid alla möten och vid samtal med anhöriga.
– Kan vi hålla en god livskvalitet täcker vi in alla andra mål som vi har i vår verksamhet, säger Sara Sandén.
För att nå det målet har man på Mariahemmet tagit fram en handlingsplan på tre år med mer kortsiktiga mål. Jenny Hansson är undersköterska på Mariahemmet och en av dem som jobbar med implementeringen av handlingsplanen.
– Vi har kommit långt med det arbetet, vilket känns jättebra.
Handlingsplanen har bidragit till en tydligare struktur inom personalens olika ansvarsområden. Dessa områden kan vara BPSD, kost, munvård och aktivitetsutbud. Gruppmöten hålls ofta, även tillsammans med andra professioner. Att sjuksköterska och rehab-personal finns i huset underlättar kontakterna.
Nytt är också att man två gånger per halvår har så kallade verksamhetsmöten där utvecklingsfrågor diskuteras. Det skapar bättre förutsättningar för att miljö- och personalfrågor kan avhandlas på arbetsplatsträffarna. Mariahemmet blev Silviahemscertifierat vid årsskiftet 2023/2024, vilket innebär att reflektionshandledning ska hållas regelbundet.
Alla möten av olika slag anser Sara Sandén är viktiga för att man ska kunna göra uppföljningar och se att åtgärder ger avsedd effekt.
– Och för att få effekt hos den enskilda individen måste alla göra lika, påpekar hon.
Kommunikationskort vid BPSD
Efter tips från ett BPSD-nätverk med andra kommuner har Mariahemmet infört speciella kommunikationskort som personalen kan bära med sig i en nyckelknippa. Korten tipsar om sätt att kommunicera med någon som har BPSD-symptom och till exempel är utåtagerande eller ropar oavbrutet. Kommunikationskorten underlättar särskilt för vikarier och poolpersonal.
Information om BPSD ges också till anhöriga i form av en informationsbroschyr. Denna kompletterar den information som ges muntligt vid inflyttningsmötena, eftersom anhöriga just då ofta fokuserar mer på alla praktiska frågor.
– Det är viktigt att anhöriga får veta att vi hela tiden jobbar med symptomen och strävar mot bästa möjliga livskvalitet för deras närstående, säger Sara Sandén.
Bildtext: Så här ser nyckelknippan med kommunikationskort ut. Korten ger tips om bemötande vid BPSD-symptom.
Mer personal skapar lugn
Ett av Sara Sandéns stora uppdrag är att prata med politiker, kommun- och förvaltningsledning och få dem att förstå verksamhetens behov. Bland annat har det lett till en högre personaltäthet nu än tidigare. På Mariahemmet finns det 48 platser, 32 anställda under dagen och 9 på natten.
Att det är mer personal nu tycker Jenny Hansson är en stor, positiv förändring på arbetsplatsen.
– Det har blivit lugnare både i gruppen och bland de boende som man lär känna bättre. Tydligheten i arbetet bidrar också till en lugnare arbetsplats. Alla vet vad de ska göra, säger hon.
Text: Christina Nemell
FINGER-modellen i nydanande dagverksamhet
I Lunds kommun växer ett nytt koncept fram inom dagverksamhet. Här är man pionjär på att bedriva öppen dagverksamhet som är helt baserad på FINGER-modellen. Sedan Hjärnkåren startades i liten skala för ett år sedan, strömmar nu deltagarna till den växande verksamheten.
Maria Svensson Rathonyi är Silviafysioterapeut och den som driver Hjärnkåren. Hon berättar att deltagarna verkligen är måna om att göra sitt yttersta för att stärka sin hjärnhälsa och bibehålla så många funktioner de bara kan.
– Jag känner att det här är ett viktigt arbete, säger hon.
– Och feedbacken jag får är enorm: ”Äntligen något för oss!”, ”Det här är det bästa som har hänt.”
Deltagarna har lindrig kognitiv svikt eller är i tidigt skede av en demenssjukdom. För de anhöriga finns det stöd, men fram tills nu har det saknats något riktat till den som har sjukdomen.
Aktiviteterna är tills vidare utspridda över Lund, så ett kriterium för att kunna vara med är att deltagarna ska kunna hitta och ta sig själva till de olika platserna. Oftast ligger dessa nära en busshållplats.
Skapargruppen leds av Anne som är konstnär. Foto: Madelene Bruce Danielsson
På dagens målarträff står fritt skapande på lång bordsduk på schemat. Vid ett annat tillfälle var uppdraget att måla självporträtt med fel hand. ”Jag tycker de blev jättefina. Fast jag fuskade i och för sig”, säger en kvinna och skrattar hjärtligt.
Fokus i dansen ligger på glädje och gemenskap. ”Nu känns livet positivt när man vågar prova på olika saker”, tycker en av deltagarna som är med i dans- och skapargrupperna.
På den kommunala odlingslotten i nordöstra Lund odlar sex deltagare grönsaker och växter. Skulle det vara kyligt väder sätter kommunen på värmen i växthuset där gruppen kan värma sig. Foto: Privat
Projektgruppen som startade Hjärnkåren: Silviafysioterapeut Maria Svensson Rathonyi, demenssjuksköterska Elin Nilsson, enhetschef Cecilia Voss Johansson och demenssjuksköterska Pia Johnson. Foto: Lunds kommun
I universitetsstaden Lund finns inte bara studentkårer utan nu också Hjärnkåren, den första öppna dagverksamheten som bygger på FINGER-metoden.
Dagverksamhet 2.0
Projektidén kommer från demenssjuksköterskorna Pia Johnson och Elin Nilsson som tillsammans med enhetschef Cecilia Voss Johansson planerade verksamheten från början. Pia och hennes kollegor hade lyssnat till en föreläsning av professor Miia Kivipelto om hennes forskning om livsstilsfaktorernas betydelse för hjärnhälsan. Det blev startskottet.
– Nu tar vi fram ett koncept för det här, sa vi, Dagverksamhet 2.0. En öppen dagverksamhet som ska vara förebyggande enligt FINGER-modellen och där deltagarna inte behöver biståndsbeslut för att delta, berättar Pia Johnson.
Samtidigt var Maria Svensson Rathonyi nästan klar med sin vidareutbildning till Silviafysioterapeut med inriktning på dagverksamhet. Hon blev ett självklart val att leda Hjärnkåren. Utöver den ursprungliga projektgruppen är idag en handfull personer med och stöttar dagverksamheten, bland andra tre arbetsterapeuter.
Åtta aktivitetsgrupper
Principen är att alla aktiviteter i Hjärnkåren ska vara förebyggande för hjärnhälsan enligt FINGER-modellen. Drygt 30 deltagare brukar delta i de olika aktiviteterna efter önskemål och behov. Deltagarna kommer till Hjärnkåren via demenssjuksköterskorna och samverkan med regionen genom så kallade kognitiva ronder.
Det finns grupper inom dans, vattengymnastik, konst, skapande, kognitiv träning, fysisk träning, odling och promenader. Vissa är bara med på fysiska aktiviteter, andra är med på allt. Ibland kan det vara en tröskel att gå på en träff första gången. Då kan Maria göra ett hembesök för att personen ska få ett ansikte på verksamheten.
– Har man väl kommit hit slutar man inte, berättar hon.
Dansgruppen är mest populär, både bland herrar och damer. Den är alltid fullbokad.
– Det här är jätteviktigt för mig. Jag uppskattar det så mycket, säger Eva när hon går in i dansstudion som Studieförbundet Vuxenskolan tillhandahåller.
Också Evas man Jan-Åke, som väntar utanför studion, intygar vilken stor betydelse aktivitetsträffarna har för hans fru.
– Hon är mycket gladare efteråt, tycker han.
– Vi uppskattar hur väl omhändertagna vi har blivit.
Når också ensamstående män
Populär är också den kognitiva träningsgruppen, där deltagarna egentligen önskar att det fanns fler träffar varje vecka. Här ägnar man sig åt utmanade spel som tränar hjärnan. I en akademikerstad som Lund tilltalas många av vetenskapen bakom FINGER-metoden och inser vikten av att hålla igång hjärnan. Genom dessa träffar nås en målgrupp som brukar vara lite svårare att få med i sociala sammanhang, nämligen de ensamstående männen.
Hjärnkåren håller regelbundet föreläsningar för deltagarna om de fem livsstilsfaktorerna, dvs. vikten av hälsosam mat, fysisk aktivitet, hjärngymnastik, sociala aktiviteter samt att ha koll på hjärt- och kärlvärden. Hjärnkåren håller också föreläsningar om sin verksamhet och FINGER-modellen för vård- och omsorgspersonal, bland annat på andra dagverksamheter. Många som lyssnar är positiva och erbjuder spontant sin hjälp. Pia Johnson tycker att det märks att tankesättet ligger i tiden.
– Man ser att det verkligen finns en vinning i att jobba förebyggande på det här sättet och det gör det lätt att samverka över gränserna, säger hon.
Text och foto: Christina Nemell
Dagverksamhet 2.0
Projektidén kommer från demenssjuksköterskorna Pia Johnson och Elin Nilsson som tillsammans med enhetschef Cecilia Voss Johansson planerade verksamheten från början. Pia och hennes kollegor hade lyssnat till en föreläsning av professor Miia Kivipelto om hennes forskning om livsstilsfaktorernas betydelse för hjärnhälsan. Det blev startskottet.
– Nu tar vi fram ett koncept för det här, sa vi, Dagverksamhet 2.0. En öppen dagverksamhet som ska vara förebyggande enligt FINGER-modellen och där deltagarna inte behöver biståndsbeslut för att delta, berättar Pia Johnson.
Samtidigt var Maria Svensson Rathonyi nästan klar med sin vidareutbildning till Silviafysioterapeut med inriktning på dagverksamhet. Hon blev ett självklart val att leda Hjärnkåren. Utöver den ursprungliga projektgruppen är idag en handfull personer med och stöttar dagverksamheten, bland andra tre arbetsterapeuter.
Åtta aktivitetsgrupper
Principen är att alla aktiviteter i Hjärnkåren ska vara förebyggande för hjärnhälsan enligt FINGER-modellen. Drygt 30 deltagare brukar delta i de olika aktiviteterna efter önskemål och behov. Deltagarna kommer till Hjärnkåren via demenssjuksköterskorna och samverkan med regionen genom så kallade kognitiva ronder.
Det finns grupper inom dans, vattengymnastik, konst, skapande, kognitiv träning, fysisk träning, odling och promenader. Vissa är bara med på fysiska aktiviteter, andra är med på allt. Ibland kan det vara en tröskel att gå på en träff första gången. Då kan Maria göra ett hembesök för att personen ska få ett ansikte på verksamheten.
– Har man väl kommit hit slutar man inte, berättar hon.
Dansgruppen är mest populär, både bland herrar och damer. Den är alltid fullbokad.
– Det här är jätteviktigt för mig. Jag uppskattar det så mycket, säger Eva när hon går in i dansstudion som Studieförbundet Vuxenskolan tillhandahåller.
Också Evas man Jan-Åke, som väntar utanför studion, intygar vilken stor betydelse aktivitetsträffarna har för hans fru.
– Hon är mycket gladare efteråt, tycker han.
– Vi uppskattar hur väl omhändertagna vi har blivit.
Når också ensamstående män
Populär är också den kognitiva träningsgruppen, där deltagarna egentligen önskar att det fanns fler träffar varje vecka. Här ägnar man sig åt utmanade spel som tränar hjärnan. I en akademikerstad som Lund tilltalas många av vetenskapen bakom FINGER-metoden och inser vikten av att hålla igång hjärnan. Genom dessa träffar nås en målgrupp som brukar vara lite svårare att få med i sociala sammanhang, nämligen de ensamstående männen.
Hjärnkåren håller regelbundet föreläsningar för deltagarna om de fem livsstilsfaktorerna, dvs. vikten av hälsosam mat, fysisk aktivitet, hjärngymnastik, sociala aktiviteter samt att ha koll på hjärt- och kärlvärden. Hjärnkåren håller också föreläsningar om sin verksamhet och FINGER-modellen för vård- och omsorgspersonal, bland annat på andra dagverksamheter. Många som lyssnar är positiva och erbjuder spontant sin hjälp. Pia Johnson tycker att det märks att tankesättet ligger i tiden.
– Man ser att det verkligen finns en vinning i att jobba förebyggande på det här sättet och det gör det lätt att samverka över gränserna, säger hon.
Text och foto: Christina Nemell
På vår Youtubekanal finns en kort film om Hjärnkårens verksamhet. Du hittar den här (nytt fönster).