Senaste nytt

Svante Rendahl är chef för en vapengrupp vid polismyndighetens rättsavdelning. Dit kommer anmälningar från läkare som bedömt att en patient av medicinska skäl är olämplig att inneha vapen. Läkaren är skyldig enligt vapenlagen att anmäla om det finns medicinska hinder för att hantera vapen.

Om det är helt klart att patienten saknar tillstånd för skjutvapen behöver ingen anmälan göras. Men vårdpersonal vet sällan säkert om en patient har vapenlicens. En del kan ju ha gamla licenser. Svante Rendahl anser att man därför bör anmäla majoriteten av fallen.

– Det händer att anhöriga intygar att de har koll på vapnen och till exempel har hand om nyckeln till vapenskåpet. Men det duger inte. Det är faktiskt ett vapenbrott om anhöriga som inte har tillstånd ansvarar för vapen, säger Svante Rendahl.

Svante Rendahl föreläser på Svenskt Demenscentrum för personal från minnemottagningar i Stockholms län.  

När en anmälan kommit in diarieförs den och sparas sedan.

– Sedan gör vi en kontroll i våra register där vi kan se om detta är en person som har tillståndspliktiga vapen, säger Svante Rendahl.

Därefter går en beställning vidare till den del av polisen som kallas handräckningen. De som arbetar där ska söka upp personen, i allmänhet utan att föranmäla besöket. De ska ta hand om inte bara vapen utan även ammunition och licens. Det kan ta några veckor innan detta sker. Därför är det viktigt att läkaren skriver i anmälan om det är akut. Läkaren ska informera patienten om att en anmälan har gjorts.

– Meningen är också att läkaren ska få en återkoppling och få veta vad som hänt men detta fungerar inte så bra i dagsläget, säger Svante Rendahl som arbetar för att förbättra detta.

Det finns en rad olika sjukdomar och andra skäl till att en person bedöms vara olämplig vapeninnehavare.

– Vi poliser får inte veta vilken diagnos det handlar om, däremot ser vi vilken vårdgivare som anmält och får därmed en vink genom det, säger Svante Rendahl.

Även om det visar sig att personen inte hade vapenlicens sparas anmälan. Det kan inträffa att personen söker licens senare.

Det kan finnas äldre vapen hemma, som är igenpluggade och inte går att använda. Även sådana vapen tar polisen hand om. Äldre vapenlicenser är ofta ”tills vidare” och finns alltså i polisens register. Att ha vapen hemma som man inte har tillstånd för är olagligt. 

– Hos oss hanterar vi bara lagliga vapen. Får vi signaler om att det finns vapen som personen inte har tillstånd för anmäler vi detta vidare inom polisen. Ofta handlar det då om äldre vapen som kanske har ärvts. Många sådana brukar lämnas in när det är vapenamnesti, säger Svante Rendahl.

 Antika vapen, tillverkade före 1890, omfattas som regel inte av vapenlagen. 

– Pilbågar är inte heller tillståndspliktiga. Däremot krävs det tillstånd för till exempel armborst och vissa luftgevär, säger Svante Rendahl.

Kari Molin

I studien deltog 881 patienter med Alzheimers sjukdom från Swedish Alzheimer Treatment Study, en nationell studie som pågick 1997–2011. Patienterna hade mild till måttlig demens och behandlades med kolinesterashämmare, symptomlindrande läkemedel mot alzheimer. Hur de svarade på läkemedelsbehandlingen visade sig påverka hur länge de bodde kvar hemma.

Patienter som försämrades mer allmänt eller i grundläggande dagliga funktioner efter 6 månaders behandling hade en mer än fördubblad risk att placeras på särskilt boende, jämfört med de som förblev oförändrade eller förbättrades i sin sjukdom. Patientgruppen som fick förbättrad tankeförmåga av behandlingen flyttade 3 månader senare till särskilt boende än genomsnittet. För de som även fick en positiv effekt på tre andra förmågor som undersöktes – global förmåga samt instrumentell och basal ADL – fördröjdes flytten med 8 månader, jämfört med genomsnittet.

Resultaten visade också att patienternas övriga sjukdomar inte hade något samband med hur de svarade på läkemedelsbehandlingen mot alzheimer eller risken för placering på särskilt boende.

– Detta tyder på att det huvudsakligen är följderna av själva demenssjukdomen som påskyndar placeringen på särskilt boende hos alzheimerpatienter. Fyndet uppmärksammar vikten av att ge alla patienter, oavsett andra samtidiga sjukdomar, en möjlighet till behandling mot Alzheimers sjukdom, säger Carina Wattmo, med dr vid Lunds universitet och en forskarna bakom studien, till Neurologi i Sverige.

Studien har publicerats i den medicinska tidskriften Current Alzheimer Research.

Länk till artikeln i Current Alzheimer Research (nytt fönster)

Länk till artikeln i Neurologi i Sverige (nytt fönster) 

Sexualitet är ett grundläggande mänskligt behov. Ändå är det fortfarande på många sätt ett tabubelagt ämne, inte minst när vi talar om personer med demenssjukdom. I fjol utkom Sexualitet och demenssjukdom, en bok som vänder sig till personal som möter personer med demenssjukdom. Den bygger på att samarbete mellan Närhälsan Kunskapscentrum för sexuell hälsa (KSH), Västra Götalandsregionen, och Svenskt Demenscentrum.

I ett nytt poddavsnitt från KSH intervjuas Kalle Norwald, sexolog och terapeut, om äldre och sexualitet. Att sexualitet är något vi har hela livet är inte självklart för alla menar han:

”Den grundläggande tanken att äldre personer har en sexualitet, det kan ju för vissa komma som en chock. Att man tänker att sexualiteten ska avta med tidens gång.”

Avsnittet, som ingår i serien Sex på arbetstid, ger även praktiska tips på hur man kan jobba med sexualitet i mötet med äldre.

Lyssna på poddavsnittet Sex och äldre (KSH)

Lyssna på Sexualitet och demenssjukdom
i Demenspodden (Youtube)

Beställ boken Sexualitet och demenssjukdom
i vår webbshop (nytt fönster)