Senaste nytt

Liv före döden är temat för det senaste numret av Äldre i Centrum. Tidskriften har bland annat besökt ett äldrehospice, intervjuat Birgit Rasmussen, professor i palliativ omvårdnad, och så går man till botten med den seglivade myten om ättestupan. Till Äldre i Centrum hemsida (nytt fönster)

– Anhöriga uppfattar ofta stödet som reaktivt. Vårdpersonalen väntar tills de anhöriga själva efterfrågar hjälp, säger Connie Lethin, doktor i medicinsk vetenskap och sjuksköterska vid Skånes universitetssjukhus, ""i ett pressmeddelande från Lunds universitet.

Connie Lethin har i sitt avhandlingsarbete intervjuat anhöriga som vårdar en närstående med demenssjukdom. Av intervjuerna framgår att det finns flera faktorer som stärker de anhörigas situation, bland annat att det känner att vårdkvaliteten är bra och och att de inte i alltför hög utsträckning behöver övervaka och hjälpa sin sjuka närstående.

Connie Lethin ger exempel på vardagshjälp som kan vara betungande för de anhöriga. 

– Det kan handla om hjälp med maten, hjälp med att klä på sig rätt, med att lyfta ergonomiskt rätt. Om en person är stel i ena armen är det inte alla som vet att det är den armen man ska börja med när en tröja, blus eller skjorta ska sättas på.

Om anhörigstödet finns – varför får de anhöriga inte information om det?

– Först och främst måste ju vårdpersonalen berätta att stödet finns. Varför det inte alltid sker är svårt att säga, men det är tydligt att personalen måste vara proaktiv, säger Connie Lethin.

För att anhöriga ska tacka ja till hjälp krävs att de känner sig trygga med vårdpersonalen och att de känner att vårdpersonalen är tillgänglig för dem. Informationen från vårdpersonalen behöver vara tydlig 

– De anhöriga måste också förstå att de är i behov av stödet, att det faktiskt kan hjälpa dem – vilket inte alltid är en insikt som kommer omedelbart. Det handlar ju till stor del om integritet också, om att ha nya personer hemma hos sig, säger Connie Lethin.

Länk till avhandling (nytt fönster)
Länk till pressmeddelande (nytt fönster

Alla demenssjukdomar orsakar hjärnskador. Varför skadorna uppstår är långtifrån klarlagt men klart är att det varierar beroende på sjukdom. Vid alzheimer lagras små proteinklumpar, amyloida plack, i hjärnan. Till sjukdomen hör även fibriller – liknar små garnnystan – som bildas inne i nervcellerna.

Andra demenssjukdomar ger andra slags hjärnförändringar, ändå kan de i många fall yttra sig på samma sätt. Demenssymptomen beror nämligen främst på vilka delar av hjärnan som skadas. Att glömska och inlärningssvårigheter ofta är tidiga tecken vid alzheimer beror på att sjukdomen i regel skadar hippocampus först. Denna del av hjärnan spelar en avgörande roll för minnes- och inlärningsförmågan.

I sällsynta fall börjar Alzheimers sjukdom i de främre tinningloberna, delar som särskilt aktiveras när vi talar, läser och skriver. Då kan personen drabbas av försämrad ordförståelse, svårigheter att benämna saker och ett alltmer "upphackat" tal med grammatiska fel. Denna symptombild går under samlingsnamnet primär progressiv afasi (PPA) och orsakas vanligen av en annan demenssjukdom: frontotemporal demens.

Men PPA kan alltså även bero på alzheimer, något som lyfts fram i en ny studie i tidskriften Neurology. Forskare vid Northwestern University i Chicago konstaterar att denna grupp patienter är förbisedda. Eftersom minnesförmågan är intakt och de sällan uppvisar andra typiska tecken på Alzheimers sjukdom får de sällan korrekt diagnos. Det gör att de bland annat saknas i de läkemedelsprövningar som genomförs. 

Chicagoforskarna framhåller att den diagnostik som vanligen används är otillräcklig för att upptäcka PPA-patienter md alzheimer. Deras studie visar att s k PET-kameraundersökningar med sikte på beta-amyloid – det protein som bildar alzheimerplacken – krävs för att urskilja PPA orsakad av Alzheimers sjukdom från PPA som beror på frontotemporal demens.

Magnus Westlander

Läs artikel i Neurology (nytt fönster)

Läs referat Northwestern University (nytt fönster)

Clara Lindblom, äldreborgarråd i Stockholms stad, har stora förväntningar på utbildningsmodellen som nu prövas i pilotstudien Kvalitetsmärkning av demenskompetens. I den ingår ett äldreboende och fem hemtjänstområden i stadsdelen Enskede–Årsta–Vantör. Sammanlagt 272 anställda, främst undersköterskor, ska varva webbutbildningar med reflektionsmöten.

– Om utvärderingen av piloten blir positiv rullar vi ut den i alla våra stadsdelar. Min förhoppning är att även biståndshandläggare och andra yrkesgrupper som möter personer med demenssjukdom på sikt ska gå utbildningen, sa Clara Lindblom på ett uppstartsmöte i början av september, inför ett tjugotal verksamhetschefer från Enskede–Årsta–Vantör.

Modellen bygger på ett koncept som tagits fram vid Svenskt Demenscentrum. I det ska personalen inom en verksamhet, t ex ett hemtjänstområde, först gå den avgiftsfria webbutbildningen Demens ABC. Därefter hålls reflektionsmöten i grupper om 25. Inför mötet får varje deltagare en hemuppgift, till exempel föreslå en konkret åtgärd som kan stärka det personcentrerade arbetet på arbetsplatsen.

När minst 90 procent genomfört detta första utbildningssteg får verksamheten en stjärna. Det är en kvalitetsmärkning liknande den som finns för hotell och restauranger. Verksamheten kan få ytterligare en stjärna om relevant webbutbildning i serien Demens ABC plus genomförs, inklusive efterföljande reflektionsmöte. Trestjärniga verksamheter börjar använda Checklista demens och för en fjärde stjärna ska personalen utbilda sig och börja tillämpa arbetssättet i Nollvision – för en demensvård utan tvång och begränsningar. I pilotstudien har Checklista demens utelämnats.

Clara Lindblom ser flera fördelar med modellen, bland annat att den gör verksamheterna mindre sårbara.

– Oftast är det kanske en eller ett par undersköterskor som får möjlighet att fortbilda sig. Om de sedan slutar och byter jobb förlorar arbetsplatsen viktig kompetens. I vår modell engageras all personal och dessutom måste ledningen se till att nyanställda uppfyller kompetenskraven, säger hon.

Stjärnorna är inga engångsutmärkelser. De är kompetensbevis som gäller under ett år. För att få behålla dem måste ledningen för verksamheten årligen visa att minst 90 procent av personalstyrkan uppfyller de utsatta kompetenskraven.

– Vi hoppas givetvis att alla genomför de olika utbildningsstegen men av praktiska skäl, till exempel sjukskrivningar, har vi satt gränsen för en stjärna vid 90 procent av personalstyrkan, säger Tove Ahner, projektledare vid Stockholms stads äldreförvaltning.

Pilotstudien pågår till och med den 22 mars 2017. Därefter ska den utvärderas.

Magnus Westlander