När Nanny Rådenman kom hem från en vävutbildning i Japan behövde hon ett jobb, snabbt. Genom kontakter blev hon anställd som vårdbiträde på ett demensboende.
– Så fort jag kom in i den här miljön trivdes jag väldigt väl och jag har hittat flera kopplingar mellan bildväv och demensvård. Båda bygger i stor utsträckning på ordlös kommunikation. Och det är en fantasirik miljö – man måste vara snabb och hela tiden utmana sig. För att förstå vad en person säger så måste man öva sin fantasi och hänga på, säger Nanny Rådenman.
– Jag tror att jag i samråd med anhöriga kommer att placera vävningen inne hos boende som är så pass sjuka att de mest är sängliggande, de som sällan kommer ut ur sin lägenhet, om det är möjligt. Jag vill se vad det kreativa inslaget kan göra för dem. Då kommer det inte att handla om det visuella intrycket så mycket, men vävningen har ju det här rytmiska ljudet. Och så kan man känna på materialen och uppleva närvaron.
– Det här är ett rejält ambitiöst projekt och det har varit en enorm utmaning att demokratisera studien. Den ska återspegla både stad och landsbygd, vara tillgänglig för så många deltagare som möjligt och involvera hela Närhälsan, vilket betyder att även de mest avlägsna vårdcentralerna måste kunna vara med vad gäller provhantering och provtransporter, säger Michael Schöll, professor vid Göteborgs universitet och forskningsledare för REAL AD.
– Sedan har vi gruppen med MCI (lindrig kognitiv funktionsnedsättning red anm), något som kan vara ett förstadium till Alzheimers sjukdom. Hur många som är diagnosticerade med MCI har vi för närvarande inte ens några rimliga uppskattningar på men även det är något som kartläggningen kan ge svar på, säger Emil Aho, doktorand vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska institutet.