Ann-Marie Westerlund (längst till vänster) tillsammans med årets retreatgäng.
”Tack för en fin helg!” och ”Vilka änglar ni är som anordnar och gör er tillgängliga!” Det är två kommentarer från ungdomar som deltog på retreaten.
Syftet med helgen är att låta unga anhöriga få känna gemenskap och sammanhang tillsammans med andra som är i en liknande situation. De får också kunskap, stöd och rådgivning. Och – inte minst – möjlighet att ställa alla frågor som de går och bär på.
Ta hand om sig själv
På programmet i år stod föreläsningar om allt från utredning, behandling, ärftlighet och olika juridiska frågor. Men helgen bjöd även på grillning, kubbspel och skogspromenad med kantarellspaning. Bland mycket annat.
Det fanns även gott om tid för samtal i både mindre grupper och enskilt. Samtalen handlade bland annat om bemötande av och förhållningssätt till den som är sjuk, och om hur man som anhörig både kan och har rätt att känna. Men också om hur man kan hantera sina känslor, det vill säga hur man kan ta hand om sig själv för att orka ta hand om sin sjuka förälder.
Behöver få ställa frågor
Region Västernorrland har anordnat retreater för unga anhöriga ett flertal gånger, i samarbete med kommuner i regionen och med stöd från Svenskt Demenscentrum.
-Marie Westerlund är samordnare för demensvården i regionen och initiativtagare till retreathelgerna, som hon även är med och leder.
– Det jag tar med mig från i år är att vi nog ska skruva än mer mot retreatupplägget och minska fokus på föreläsningar och information. Det vi ser att deltagarna behöver mest är tid för frågor och stöd för att orka vara anhöriga. Och sedan framför allt sammanhanget och den gemenskap som skapas under dessa dagar, säger hon.
Vad har du för råd att ge den som funderar på att arrangera något liknande?
– Kör, bara kör! Det är helt ofattbart att det är så svårt att få till ett hållbart stöd för unga anhöriga. De flesta som vi har på dessa retreater är utan stöd och vilsna. Och de som faktiskt har stöd påtalar att det de får är råd om vad de behöver göra för den sjuke. Men det de behöver är inte all information på ett bräde, utan snarare hjälp med vad som behöver göras här och nu, och vägledning i vad som kan vänta till senare. Annars är det lätt att kraven känns övermäktiga och att stressen slår till, säger Ann-Marie Westerlund och tillägger:
– Och så finns det de unga som inte orkar vara ett stöd för sin sjuka förälder, de som redan har fullt upp med sina egna problem eller diagnoser.
Ledare behöver bjussa på sig själva
En viktig pusselbit för en lyckad retreat är ledarna. Dels att de har kunskap och engagemang naturligtvis, dels att man inte snålar in på ledare. Ann-Marie Westerlund betonar att ledarrollen är krävande, men också väldigt givande.
– All frustration som ska härbärgeras, allas historier som ska processas under en begränsad tid … Det stannar kvar i både hjärta och hjärna, och tar ut sin rätt. Men det är så värt det. Varje gång någon säger ”nu känner jag mig mindre ensam” eller ”det är så skönt för här förstår alla”, då känner vi att det är så rätt det vi gör, säger hon.
– Det krävs lyhördhet, tajming och en stor del bjussa-på-dig-själv-anda av oss som är ledare.
Tidigare deltagare med som ledare
På årets retreathelg fanns fyra erfarna ledare på plats. Förutom Ann-Marie Westerlund ytterligare två från Västernorrland, plus Katrin Lindholm som är minst sagt rutinerad i sammanhanget. Hon var initiativtagare till de läger för unga anhöriga som startade i Avesta 2011 och som fick efterföljare på flera håll i landet, men som i den här formen bara finns i Örnsköldsvik sedan 2022.
Som ytterligare resurs deltog en ung ledare som själv har gjort ”hela resan”. En person som tidigare har varit deltagare på en retreat, men vars förälder är avliden. Vi låter hen få sista ordet:
– Det är såklart ett känsligt läger på så många sätt, men det fina med allt är gemenskapen och att alla förstår varandra utan att behöva säga så många ord. Ni ledare har gett mig skratt, gråt, lärdomar och en trygghet som bara ni kan ge.
Text: Karin Nyman, foto: privat