Varje år anmäls 2 400 människor med demenssjukdom som försvunna hos polisen. Det brukar Mikael Larsson, polis och forskare vid Högskolan i Borås, likna vid en fullastad finlandsfärja. Men mörkertalet är stort och internationella studier visar att tre av fyra försvinnanden aldrig anmäls. De allra flesta personer återfinns inom ett par timmar, utan att ha kommit till skada. Men lidandet, otryggheten och oron som det orsakar, framför allt hos anhöriga, finns det inga siffror på.
– Oftast är det bara polisen som myndighet som är inblandad när någon försvinner. Polisen kan efterforskning men som regel inte så mycket om demens, därför behöver vi utveckla vår förmåga att identifiera relevanta frågor för att bli mer träffsäkra och effektiva i vårt eftersökande, säger Mikael Larsson och fortsätter:
– Men vi behöver också kunna bemöta de anhöriga på ett bra sätt. Ett försvinnande kan innebära en kris för anhöriga och vara förenat med en känsla av skam och skuld och därför är det viktigt att vi kan stötta på ett bra sätt. Det är trots allt sjukdomen som är orsaken till försvinnandet och inte bristande omsorg eller tillsyn, säger Mikael Larsson.
Inslag av irrationellt beteende
Den stereotypa gången är en 79-årig man som försvinner i samband med att en anhörig lagar mat, är i tvättstugan eller är ute i trädgården och fixar. Det är luckor som Mikael Larsson menar är svåra att helt bygga bort. Anledningen till att en person med demens försvinner kan variera, liksom dennes beteende och mål. Det är här polisen kan vinna mycket på att bli vassare i det initiala skedet.
– Det som skiljer sig åt är att när en person med demenssjukdom försvinner är att det kan finnas ett inslag av irrationellt beteende. En erfaren polis vet oftast vilken information som är relevant och vilka frågor som bör ställas till en anhörig eller till personalen på ett boende. Men många poliser har inte den kunskapen.
75 procent av alla återfinns inom 2,5 timmar
En annan aspekt att ta i beaktande är tiden, ju länge en person är försvunnen desto större är risken att de kommer till skada. 75 procent av alla med demenssjukdom som försvinner återfinns dock inom 2,5 timmar. Därför är det också viktigt att polisen ”trycker lite extra på gasen” om en person inte är återfunnen efter ett par timmar.
– Vi tar alla försvinnanden på största allvar och agerar alltid som om varje fall kan vara ett av undantagen. Men det gäller att vi utvecklar vår förmåga att identifiera risker, sårbarheter och tecken på avvikelser från det normala försvinnandet. Att vi lär känna vem personen är, hens levnadsvanor och får tidig kunskap om vad som är betydelsefullt i den försvunnes liv.
Ofta en klump i magen
Om det är möjligt att eftersöka på egen hand så menar Mikael Larsson att det går bra att göra i fem, tio minuter. Sedan bör polisen kontaktas. Det är dessutom bättre att ringa en gång för mycket än en gång för lite.
Mikael Larsson upplever att polisen blir allt bättre på att hitta försvunna personer med demenssjukdom. Kunskapsnivån ökar successivt och han får enbart positiv feedback när han är ute och föreläser för kollegorna. Själv har Mikael Larsson ingen erfarenhet av demenssjukdomar bland anhöriga och vänner, men som utbildad sjuksköterska värnar han särskilt sårbara personer. Som befäl vid ledningscentralen i Linköping är han också ofta en av de första som får reda på när någons närstående är försvunnen.
– Förr fick jag ofta en klump i magen när en person med demens försvann eftersom de är extra sårbara och kan bete sig irrationellt och därigenom skilja sig från andra sorters försvinnanden.
Efterlyser anhöriga till försvunna personer
Till sin fortsatta forskning, som ingår i det så kallade i Isoldeprojektet, har Mikael Larsson en önskan. Att komma i kontakt med människor som har erfarenhet av att deras anhöriga försvunnit och att de i samband med det har haft kontakt med polisen.
– För att förbättra vårt omhändertagande av anhöriga behöver vi bättre förstå deras behov och erfarenheter av försvinnanden, och av deras kontakt med polisen, säger Mikael Larsson.
– Jag skulle vilja att vi också kunde bistå de anhöriga med en färdplan framåt. Kanske en pamflett att lämna över om var man kan vända sig för att få hjälp efter att personen hittats. För det är ju inte över när sökandet är över. Då börjar ofta oron över hur det ska gå att förhindra att det inte sker igen.
Över tusen granskade ärenden
Om det blir andra forskningsstudier framgent återstår att se. Mikael Larsson konstaterar dock att han är nöjd med att ha bidragit till att polisarbetet utvecklats så att fler försvunna personer kan hittas oskadda.
– Det tog fyra månader att granska fler än tusen ärenden och jag är glad över att jag gjort det eftersom det bevisligen har varit till nytta. Nu har en del kollegor frågat när jag ska göra om samma sak när det gäller personer med psykisk ohälsa, men det får nog någon annan göra.
Text: Juan Martinez
Vill du bidra till Isoldeprojektet?
Delta i en forskningsstudie om ökad trygghet för personer med demenssjukdom som varit försvunna! Personerna bakom studien vill komma i kontakt med anhöriga till personer med demenssjukdom som varit i kontakt med polisen i samband med försvinnandet.
Mer information om Isoldeprojektet »