Kultur|musik|bild

Den sköna känslan verkar leva kvar efter att danstimmen avslutats. Lars berättar då att han på äldre dagar skadade nacken och nu inte längre kan simma.

– Men jag älskade att bada och det här med dansen i dag var verkligen en upplevelse, man kände liksom vattnet på kroppen, säger han.

Dansat förr

Även Anita, också gäst på dagverksamheten, ser tillfreds ut. 

– Lite trött bara men mest känns det skönt, säger hon.

Anita tycker inte att det var ett dugg pirrigt att dansa med en balettmästare från Kungliga Operan.

–  Neej, bara kul, säger hon utan ett uns av tvekan. Vi gör ju lite sånt här varje morgon så vi är öppna för nya saker.

Ja, för även om det är första gången som Kungliga Operan är på besök på Solrosen är gästerna inte främmande för sittdans. För några år sedan drev Mirjam Brocknäs ett projekt med professionella dansare. Efter en kort introduktion i demenssjukdomar, om bland annat symptom och bemötande, besökte dansarna vid tio olika tillfällen Solrosen och en förskola i kommunen.

– Vid sista tillfället kom barnen hit till Kvistaberg och dansade tillsammans med våra gäster. Det blev ett underbart möte mellan olika generationer, säger Mirjam Brocknäs.

Inspirerat medarbetarna

Sedan kom pandemin och projektpengarna tog slut men dansarna har inspirerat Solrosens medarbetare. Varje morgon börjar gästerna på dagverksamheten med gymnastik, musik och lite sittdans.

– Och på onsdagarna kör vår Silviassyster Edi Dem disco och 70-talsmusik – det är populärt ska du veta, skrattar Mirjam Brocknäs.

Så vad är hemligheten med dans? Fysisk aktivitet är bra förstås men det kan man ju få via lättare gymnastik.

– Jag tror dansen ger en starkare känsla till sin kropp, som kvinna kan man till exempel få kontakt med det kvinnliga. Sedan är dans också ett fantastiskt sätt att väcka minnen och få hjälp att uttrycka sina känslor, något som blir allt svårare vid demenssjukdom då språket gradvis försvinner, säger Mirjam Brocknäs.

Uttrycka sina känslor

Nicholas Khan är inne på samma spår. Som balettmästare tränar han Kungliga Operans fullblodsproffs. Deras fysiska del av träningen går naturligtvis inte att jämföra med sittdansen på Kvistaberg men i båda fallen handlar det om att uttrycka sina känslor genom kroppen.

Under sin balettutbildning i Kanada gick Nicholas Khan en workshop om dansens betydelse för personer med kognitiv nedsättning och neuropsykiatriska diagnoser. Sedan dess har han engagerat sig i ämnet, vid sidan av karriären som professionell dansare på de stora scenerna. Idag är han aktiv i Dance and creative wellness, en europeisk stiftelse som har dans och demenssjukdom som ett tema. Besöket på Kvistaberg gör han på ideell basis.

– I Toronto ger den nationella balettskolan en kurs om att använda dans vid kognitiv funktionsnedsättning. Många pensionerade dansare går den och anlitas sedan av olika verksamheter för personer med demenssjukdom. Det finns så mycket att göra för att nå ut med dans, säger Nicholas Khan.

Mirjam Brocknäs är glad och tacksam över dagens besök. Hon berättar att gästerna har verkligen längtat efter detta. En del klädde upp sig och unnade sig lite extra läppstift.

– Ja, det blev en upplevelse i sig att Kungliga Operan kom hit. Och det är så viktigt tycker jag, att även våra gäster får ta del av kultur och får känna sig betydelsefulla.

Pragmatisk inställning

Hur samarbetet med operan ser ut framöver är oklart. Nicholas Khan utlovar fortsättning i någon form. Mirjam Brocknäs ser pragmatiskt på framtiden.

– När det finns pengar kommer vi säkert anlita professionella dansare som även kan utbilda och inspirera mina medarbetare. Och när det inte finns pengar, ja då får vi köra själva. För dansa tänker vi fortsätta att göra.

Magnus Westlander

På demensboendet Ekebo i Växjö används kameran flitigt. Ingenting är för vardagligt för att förevigas, till glädje för de boende och deras anhöriga. Undersköterskan Åse Johnsson berättar om hur bilder kan användas i demensvården.

Redan i demensboendets entré möts man av fotografier. På en stor tavla porträtteras de anställda inklusive Pepsi, Ekebos egen huskatt. Detta underlättar för både de boende och besökarna att lära sig våra namn. Men personalbilderna är bara en del av fotograferandet.

Vi fotograferar väldigt mycket, stora som små händelser – olika aktiviteter, utflykter och vid till exempel födelsedagar. Enkelheten är viktig. Digitalkameran är kompakt och kan användas av all personal. Boendet har även tillgång till en vanlig färgskrivare och fotopapper till albumen. Vissa bilder förbättras i vår dator.

Mitt bildintresse går långt tillbaka i tiden. Efter att ha läst bl a webbdesign insåg jag att mitt intresse kunde användas i arbetet här på Ekebo. Jag upptäckte tidigt att de boende blev väldigt glada när de såg sig själva på kort, samtidigt blev det många trevliga samtal runt fotoalbum.

Numera skriver vi själva ut bilderna på avdelningen. Varje person (boende) har sitt eget fotoalbum. Utformningen är enkel, bilderna är utskrivna på vanliga A4-papper. All personal deltar i utformningen av albumen.
 

När anhöriga kommer på besök tittar de ofta på kort tillsammans. Som demenssjuk kan man ha svårt att berätta vad man gör på dagarna eller vad man varit med om. Det känns roligt att ge de anhöriga en inblick i vår vardag samtidigt kunna visa alla ”goa” ansiktsutryck som vi fångat på bild av de boende.

Det personliga albumet ges till de anhöriga när en boende avlider. De har även möjlighet att få bilderna på CD-skiva. Den anhöriga har ju sällan sin egen kamera med sig vid besöken.

Våren 2008 deltog Ekebo i Växjö kommuns Goda Exempel. Då visade vi bilder på våra aktiviteter, när de boende jobbade i trädgården med att plantera, vattna och räfsa löv. Vi hade skärmen på avdelningen ett par veckor. Vilka härliga diskussioner det blev om bilderna, de boende stod ofta vid skärmen och pratade om vilka som var med på korten samtidigt tyckte de om att visa bilderna på sig själva för andra.

Jag gör även album från våra utflykter, med en fin framsida med datum. Runt dessa album uppstår livliga diskussioner: Vilka var med på utflykten? Vad gjorde vi? Vad åt vi?

I vår matsal har vi fyra tavlor med årstidskort. Vi byter bilder efter årstid eller högtid, ett bra sätt att bli påmind om vilken tid på året det är. Även dessa bilder blir bra samtalsämnen. "Men titta där är ju vårt pepparkakshus!". "Den bilden tog vi när vi plockade vitsippor".
 

På lägenhetsdörrarna har vi en namnskylt med en bild på den boende. Skyltarna gör det lättare att hitta hem, samtidigt kan man gå i korridoren och se vad andra bor och heter.

När demenssjukdomen gått längre är det inte alla som känner igen sig på bilderna: "Nej, här bor inte jag, det där är ju mormor på den bilden".
Tanken är då att använda kort på dem tidigare i livet, kanske när de är i 40-årsåldern, eller deras brudkort.

Förra året fotogarferade vi de boende och gjorde personliga julhälsningar som skickades till alla anhöriga. På kortet fanns en bild på dem själva och sedan fick de skriva under med sina namn. Det var jätteuppskattat.

Även våra arbetshelger dokumenteras. Vi har haft olika teman, t ex ett gammalt kafferep och provning av hattar och smycken. När de boende ser albumen från dessa "minnesstunder" pratar de glatt om hur trevligt vi hade det.

Som sagt, fotografering och fotoalbum finns med i Ekebos olika arbetsmetoder för att förgylla de boendes vardag. Detta arbete hade inte gått att genomföra om det inte varit för Solgårdens enhetschef, Pia Persson. Hon har varit en otrolig hjälp hela tiden och stöttat med både tid och inköp av material, samt varit positivt inställd till mina förslag och idéer.

Åse Johnsson

När konstnären Dascha Esselius fotograferar personer med demens händer något märkligt. Många som tycks leva inneslutna i sin sjukdom börjar öppna sig för henne. Nu söker hon samarbete med äldreboenden för att ta reda på varför.

”Det här är ju jag – och det är riktigt bra! Vad kostar det?” Demenssjuke Olof talar entusiastiskt när han på datorns bildskärm får se ännu ett fotografi på sig själv. Det är första gången konstnären och fotografen Dascha Esselius hör honom säga något överhuvudtaget.

– För mig som kommer utifrån känns det som ett mirakel. Genom fotograferingen börjar många av de demenssjuka öppna sig, personer som när jag först träffar dem verkar okontaktbara. Deras nyfikenhet väcks, de börjar reagera på bilderna och märker att de faktiskt kan påverka hur de ser ut, säger Dascha Esselius.

År 2004 gjorde tjeckiskfödda Dascha Esselius sitt första besök i ”glömskans rike”. Med pengar från Konstnärsnämndens projektbidrag, och senare inom Konstfrämjandets projekt Skiss, tillbringade hon flera veckor på ett äldreboende i Nynäshamn. Trött på samtidens undomsfixering och vurmen för unga smala kroppar gladdes hon över att få ägna sig åt gamla människor.

– Men avsikten var inte att ta vackra porträtt på gamla ansikten. Projektet gick ut på att pröva olika konstnärliga uttrycksformer i vården och se om dessa kunde ha hälsofrämjande effekter.

Dascha Esselius skakar på huvudet och ler samtidigt  förtjust när hon berättar om sitt första försök på äldreboendet.

– Jag hade valt ut några filmer och samlade några av de boende för att visa dem. Det blev helt misslyckat. Filmerna ökade snarare förvirringen hos de demenssjuka personerna.

Dascha Esselius lät sig inte nedslås. Efter tillstånd från anhöriga började hon fotografera de boende. Först på långt håll, efter måltiden vid matbordet. Sedan på närmare avstånd, en och en, när förtroendet etablerats och deras nyfikenhet väckts.

Kameran i hennes händer blev ett verktyg för att kommunicera, för att nå fram till människor som på grund av sin hjärnsjukdom gradvis sjunkit in i sin egen värld. Fast själva fotograferingen var bara den ena sidan av processen.

– Den andra, minst lika viktiga, var samtalen om bilderna. Jag hade med mig en bärbar dator så vi kunde titta på bilderna tillsammans bara en kort stund efter att jag fotograferat dem.

De flesta av de boende levde upp under fotograferingen, blev mer vitala och närvarande.

– En anhörig frågade mig var jag egentligen hade gjort med hennes make, han var ju så mycket piggare nu, säger Dascha Esselius som tror att fotograferingen kan ha en jag-stärkande effekt.

Genom att de demenssjuka personerna direkt fick se och tala om bilderna förstod de att de hade makt att påverka bildresultatet.

– Jag är ju konstnär, ingen demensexpert, men som jag ser det gav fotograferingen dem möjlighet att återerövra något av sig själva, delar som demenssjukdomen gradvis tagit ifrån dem, säger Dascha Esselius.

Det finns en annan tänkbar förklaring, en hypotes som betonar personen bakom kameran snarare än fotograferingen. De positiva effekterna beror helt enkelt på att Dascha Esselius har brytt sig ovanligt mycket om dessa personer – talat med och engagerat sig i dem. Det menar Ove Almqvist, professor i psykologi vid Stockholms universitet.

Både han och Dascha Esselius är öppna för en vetenskaplig studie för att undersöka frågan närmare. De söker kontakt med äldreboenden där studien kan ske.

– Samtidigt skulle jag gärna utveckla en fotometodik som man kan ha glädje av på äldreboenden. För man ska inte behöva ta in konstnärer för detta. Att använda kameran för att utveckla kommunikationen med demenssjuka borde med fördel kunna göras av intresserad vårdpersonal, säger Dascha Esselius.

Magnus Westlander

Vägen är målet och inte resultatet menar Mirjam Brocknäs en av initiativtagarna som initierat, startat och genomfört ett projekt där äldre med demenssjukdom får möjlighet att måla tavlor och uppleva skapandets glädje vilket utmynnat i en vacker- och tankeväckande – utställning.

Vackra målningar är en sidoeffekt av ett värdefullt arbete. Den 21 september 2010 organiserade Upplands-Bro kommun en vernissage med 36 målningar i Kommunhuset. Utställningen kommer att visas i Bro Bibliotek från mitten av januari till mitten februari 2011. Läs mer » (pdf, 7 sid.)

”Din vår är min vår och alla vackra flickors vår…”. Ulla, Ingegärd, Britt och femton till tjugo andra damer och enstaka herrar sjunger koncentrerat i kören på Nytorgsgårdens vård- och omsorgsboende i Stockholm.

Texterna till de gamla vårsångerna finns där än i minnet hos många av dem. Och när körtimmen är slut dröjer glädjen kvar.

Nytorgskören, som kören just döpt sig till, startades för ett drygt halvår sedan. Sedan drygt ett år leder Göran Annebring också en liknande kör på närbelägna Katarinagården. Körerna är en del i ett projekt som handlar om socialt innehåll i äldreomsorgen på Södermalm.

Han kommer i god tid före körtimmen och börjar spela lite på gitarren.

– En del sitter och väntar i soffan när jag kommer. Jag trivs med detta, jag ser att de blir glada.

Just nu övas vårsånger. Som regel har Göran Annebring något tema.

– Jag försöker välja kända melodier och texter, gärna sådana som har lite djupare mening som Dan Andersson eller Taube. Vi läser ofta texterna först. Vi sjunger inte i stämmor, många har inte sjungit sedan skoltiden. Meningen är att de ska sjunga ut och bli glada av sången.

En del av körsångarna talar inte längre så mycket, en del minns inte det som hände nyss. Men när Göran stämmer upp ”Blåsippan ute i backarna står…” , ” Vintern rasat…” ” När Lillan kom till jorden..” ” Det är våren…” och andra gamla visor och slagdängor sjunger många hela verser utantill.

– Det är fascinerande att se och höra, säger Barbro Karlsson, vårdbiträde på Nytorgsgården. De sjunger efteråt också. De lever upp genom kören.

– Det är jätteglada och det märks att de mår bra efteråt, säger Martin Akrasho, undersköterska. Tryggheten ökar och oron minskar.

Flera ur personalen sitter och sjunger med de ”sina”. Det är också meningen, förklarar Anneli Miller, arbetsterapeut och även musiker, som varit med och utformat projektet med socialt innehåll.

– Det är viktigt att stötta personalen i att komma igång så att aktiviteterna fortsätter sedan. Engagerad personal är ett måste.

Det kan se ut som om det går bra att ta en rast när de äldre ändå sitter och sjunger.

– Men personalen behövs, det är en trygghet att de är med, säger Anneli Miller. Det kan bli för många intryck för en del av de äldre. Bara om de är lugna kan de ta emot intrycken, men det finns de som inte får ro om inte personalen är med. Dessutom kan ju omvårdnadsbehov uppstå under tiden sången pågår. Det handlar också om vad som händer sedan, när Göran har gått sin väg med sin gitarr.

För dem som har en demenssjukdom är det bra med en fast struktur. Kören är alltid samma tid och samma veckodag, vilket är en bra hjälp för att hålla reda på tiden.

Det gäller för personalen att förstå att de äldre först kan säga ”nej, jag vill inte” vara med i kören.

– Men det kan så småningom bli rutin och en ny vana. En dam ville absolut inte. Då föreslog jag att vi skulle gångträna lite. Vi gick till kören och satte oss en stund och sedan ville hon vara med.

Det märks en tydlig skillnad på dem som är med på körsången.

– De är jätteglada och blir lugna av att sjunga, flera har blommat ut tack vare kören, säger Anneli Miller.

Åter till Göran Annebring och körsångarna. Nu har fler flockats i rummet som börjar bli ganska fullt. Enstaka verkar mest sitta utan att kunna sjunga med, men Anneli Miller förklarar att det kan ändå vara en glädje för dem. Den som inte vill vara med visar detta med sitt kroppsspråk.

– Det finns många undersökningar som visar hur positivt det är med sång i demensvården, säger Anneli Miller. Det är viktigt att se aktiviteter som kören som en del av omsorgen, precis som dusch eller måltider. Sången måste förankras i verksamheten, understryker hon.

På Katarinagårdens vård- och omsorgsboende (som inte har speciella demensavdelningar) har kören hittat på namnet ”Sångkattorna”. Också hit kommer Göran Annebring en eftermiddag i veckan. Och även här har flera av sångarna samlats i god tid. Bert, Sif och Kaj är på plats medan Göran förbereder gitarren. Snart kommer Karin, 100 år som är med för första gången.

Sif visar fram en bok som svar på frågor om vad hon gillar kören. Där står att hon drabbats av afasi efter en stroke och har lite svårt med talet. Men sjunga kan hon, det får vi snart höra.

Den ena efter den andra kommer – både damer och herrar och några med anhöriga därtill.

Göran drar igång med lite uppvärmning: Säg mmm som i Marabou… Säg aaa och se ut som fågelholkar, äää…

Också här övas vårsånger och för många flyter texterna som rinnande vatten. Det är Sven-Ingvars Luffarvisan blandat med Studentsången och Vintern rasat. Göran berömmer och bedömer vad som ska vara med vid den konsert som snart ska ordnas.

– Överdriv gärna texten så den hörs, uppmanar Göran Annebring. Och med ”Alla fåglar kommit ren” ljudande i öronen lämnar vi Sångkattorna.

Kari Molin