Att ta glädjen på allvar
När musik används som en medveten psykosocial omvårdnadsinsats i demensvården kan välbefinnandet öka både hos de äldre och deras vårdgivare. Det visar projektet Musik som omvårdnad på demensboende.
Camilla bor på ett demensboende. Hon har svårt att röra sig och behöver hjälp med tvätt, påklädning och att komma ur sängen. Det där är besvärliga stunder, både för henne och för personalen. Camilla brukar spjärna emot och nypas. Vårdpersonalen lider med henne men måste göra sitt jobb. Situationen känns igen av de flesta som arbetar i demensvården.
När det visar sig att Camilla älskar Frank Sinatra och Edvard Persson, får hon en cd-spelare på sitt rum och en cd med sin egen favoritmusik på. Personalen instrueras att börja varje dag med att sätta på musiken en stund före morgontoaletten.
Situationen blir helt förändrad. Camilla lyser upp, sjunger med i sångerna som klingar från cd-spelaren, och skrattar. Hennes kropp följer villigt med i det personalen gör, utan att hon ens tänker på det. Personalen är lättad – och förvånad.
– Det funkar varje gång!
Att musik kan öka livsglädjen och välbefinnandet hos personer med demens är ett väl känt faktum, som fått stöd i en lång rad forskningsstudier. Gång på gång gör personal och anhöriga erfarenheten att musik underlättar kontakt, väcker minnen och skapar glädje och gemenskap.
Ändå sker inte användandet av musik i svensk demensvård på något systematiserat, evidensbaserat sätt. Musik används som ”aktivitet” snarare än vårdåtgärd, och utgår ofta från en allmän uppfattning om att ”musik är bra för de äldre” snarare än från forskning.
Under 2012-2014 pågick projektet Musik som omvårdnad på demensboende på FoU Seniorium (numera Nordost). Projektet fick ekonomiskt stöd av Kulturrådet inom ramen för förra regeringens satsn
När musik används som en medveten psykosocial omvårdnadsinsats i demensvården kan välbefinnandet öka både hos de äldre och deras vårdgivare. Det visar projektet Musik som omvårdnad på demensboende.
Camilla bor på ett demensboende. Hon har svårt att röra sig och behöver hjälp med tvätt, påklädning och att komma ur sängen. Det där är besvärliga stunder, både för henne och för personalen. Camilla brukar spjärna emot och nypas. Vårdpersonalen lider med henne men måste göra sitt jobb. Situationen känns igen av de flesta som arbetar i demensvården.
När det visar sig att Camilla älskar Frank Sinatra och Edvard Persson, får hon en cd-spelare på sitt rum och en cd med sin egen favoritmusik på. Personalen instrueras att börja varje dag med att sätta på musiken en stund före morgontoaletten.
Situationen blir helt förändrad. Camilla lyser upp, sjunger med i sångerna som klingar från cd-spelaren, och skrattar. Hennes kropp följer villigt med i det personalen gör, utan att hon ens tänker på det. Personalen är lättad – och förvånad.
– Det funkar varje gång!
Att musik kan öka livsglädjen och välbefinnandet hos personer med demens är ett väl känt faktum, som fått stöd i en lång rad forskningsstudier. Gång på gång gör personal och anhöriga erfarenheten att musik underlättar kontakt, väcker minnen och skapar glädje och gemenskap.
Ändå sker inte användandet av musik i svensk demensvård på något systematiserat, evidensbaserat sätt. Musik används som ”aktivitet” snarare än vårdåtgärd, och utgår ofta från en allmän uppfattning om att ”musik är bra för de äldre” snarare än från forskning.
Under 2012-2014 pågick projektet Musik som omvårdnad på demensboende på FoU Seniorium (numera Nordost). Projektet fick ekonomiskt stöd av Kulturrådet inom ramen för förra regeringens satsning Kultur för äldre. Syftet var att utveckla en arbetsmodell för hur vårdpersonal kan använda musik som verktyg i sitt dagliga arbete.
En musikterapeut samarbetade med personal och äldre på tre
demensboenden, i linje med arbetsmodeller som finns i bl a Norge, Danmark och Nederländerna. Personalen utbildades både i att använda sina egna röster – sjunga, tralla och nynna i olika situationer för att skapa trygghet och kontakt – och att välja inspelad musik på ett personcentrerat, medvetet sätt.
– Jag blev förvånad över hur mycket man kan göra med musiken. Musik är inget främmande men vi har inte använt den på det sättet tidigare, säger en undersköterska.
De fick också lära sig att göra kartläggningar för att hitta rätt musik till rätt person vid rätt tillfälle. Använd så kan musik väcka och bevara livsberättelsen, helt i linje med Socialstyrelsens riktlinjer. Genom att få höra musik som betyder något speciellt för individen, kan hon få hjälp att komma i kontakt med vem hon är.
Projektet visade att det finns mycket som vårdpersonal kan göra med musik även om de inte är speciellt musikaliskt tränade, men att de behöver utbildning och stöd för att komma igång. Eftersom de oftast inte är anställda för sina musikaliska begåvningar är det långt ifrån självklart för dem att t ex använda sång som vårdåtgärd. Det utmanar såväl deras uppfattning om vad arbetet innebär, som deras osäkerhet i förhållande till att utöva musik.
– Man kanske tänker att ’jag passar inte för det här’, man känner sig som en träpinne, man har inget att tillföra, vet inte hur man gör…, säger en undersköterska.
Flera i personalen kände sig också hindrade av att inte kunna svenska sånger. Några vågade ändå pröva och upptäckte då ofta till sin förvåning att det fungerade. De upplevde också att de fick en större trygghet med varandra i personalgruppen, vilket ökade trivseln på jobbet.
I mycket av den kurslitteratur som används på vårdutbildningar nämns numera musikens hälsobringande effekter. Utifrån resultaten i projektet kan konstateras, att om musik ska få någon mer substantiell roll som vårdåtgärd i demensvården, behöver personalen utbildning i hur de ska gå tillväga.
Katarina Lindblad, Musikterapeut fil mag och projektledare
för Musik som omvårdnad på demensboende
FoU-rapporten Musik som omvårdnad på demensboende finns att ladda ned på www.founordost.se ».
Katarina Lindblad, musikterapeut och projektledare.
Solrosen dansar med Kungliga Operan
Balettmästaren Nicholas Khan på Kungliga Operan bjuder upp till sittdans på Solrosens dagverksamhet i Upplands-Bro. Tolv personer med demenssjukdom rör sig likt ett sädesfält i vinden och lyfter armarna för att dyka ned i vattnet.
Sittande på stolar följer deltagarna Nicholas Khans rörelser noga. Kroppsspråket är tydligt och kompletteras av att Mirjam Brocknäs, enhetschef på äldre- och omsorgsavdelningen, översätter hans engelska guidning till svenska.
Stämningen i lokalen är närmast uppsluppen. Leenden varvas med ett och annat skratt och spontana utrop. ”Åh, det här är skönt”, ropar Lars, en av deltagarna, när balettmästaren har lockat dem till ett svalkande dopp.
Den sköna känslan verkar leva kvar efter att danstimmen avslutats. Lars berättar då att han på äldre dagar skadade nacken och nu inte längre kan simma.
– Men jag älskade att bada och det här med dansen i dag var verkligen en upplevelse, man kände liksom vattnet på kroppen, säger han.
Dansat förr
Även Anita, också gäst på dagverksamheten, ser tillfreds ut.
– Lite trött bara men mest känns det skönt, säger hon.
Anita tycker inte att det var ett dugg pirrigt att dansa med en balettmästare från Kungliga Operan.
– Neej, bara kul, säger hon utan ett uns av tvekan. Vi gör ju lite sånt här varje morgon så vi är öppna för nya saker.
Ja, för även om det är första gången som Kungliga Operan är på besök på Solrosen är gästerna inte främmande för sittdans. För några år sedan drev Mirjam Brocknäs ett projekt med professionella dansare. Efter en kort introduktion i demenssjukdomar, om bland annat symptom och bemötande, besökte dansarna vid tio olika tillfällen Solrosen och en förskola i kommunen.
– Vid sista tillfället kom barnen hit till Kvistaberg och dansade tillsammans med våra gäster. Det blev ett underbart möte mellan olika generationer, säger Mirjam Brocknäs.
Inspirerat medarbetarna
Sedan kom pandemin och projektpengarna tog slut men dansarna har inspirerat Solrosens medarbetare. Varje morgon börjar gästerna på dagverksamheten med gymnastik, musik och lite sittdans.
– Och på onsdagarna kör vår Silviassyster Edi Dem disco och 70-talsmusik – det är populärt ska du veta, skrattar Mirjam Brocknäs.
Så vad är hemligheten med dans? Fysisk aktivitet är bra förstås men det kan man ju få via lättare gymnastik.
– Jag tror dansen ger en starkare känsla till sin kropp, som kvinna kan man till exempel få kontakt med det kvinnliga. Sedan är dans också ett fantastiskt sätt att väcka minnen och
Den sköna känslan verkar leva kvar efter att danstimmen avslutats. Lars berättar då att han på äldre dagar skadade nacken och nu inte längre kan simma.
– Men jag älskade att bada och det här med dansen i dag var verkligen en upplevelse, man kände liksom vattnet på kroppen, säger han.
Dansat förr
Även Anita, också gäst på dagverksamheten, ser tillfreds ut.
– Lite trött bara men mest känns det skönt, säger hon.
Anita tycker inte att det var ett dugg pirrigt att dansa med en balettmästare från Kungliga Operan.
– Neej, bara kul, säger hon utan ett uns av tvekan. Vi gör ju lite sånt här varje morgon så vi är öppna för nya saker.
Ja, för även om det är första gången som Kungliga Operan är på besök på Solrosen är gästerna inte främmande för sittdans. För några år sedan drev Mirjam Brocknäs ett projekt med professionella dansare. Efter en kort introduktion i demenssjukdomar, om bland annat symptom och bemötande, besökte dansarna vid tio olika tillfällen Solrosen och en förskola i kommunen.
– Vid sista tillfället kom barnen hit till Kvistaberg och dansade tillsammans med våra gäster. Det blev ett underbart möte mellan olika generationer, säger Mirjam Brocknäs.
Inspirerat medarbetarna
Sedan kom pandemin och projektpengarna tog slut men dansarna har inspirerat Solrosens medarbetare. Varje morgon börjar gästerna på dagverksamheten med gymnastik, musik och lite sittdans.
– Och på onsdagarna kör vår Silviassyster Edi Dem disco och 70-talsmusik – det är populärt ska du veta, skrattar Mirjam Brocknäs.
Så vad är hemligheten med dans? Fysisk aktivitet är bra förstås men det kan man ju få via lättare gymnastik.
– Jag tror dansen ger en starkare känsla till sin kropp, som kvinna kan man till exempel få kontakt med det kvinnliga. Sedan är dans också ett fantastiskt sätt att väcka minnen och få hjälp att uttrycka sina känslor, något som blir allt svårare vid demenssjukdom då språket gradvis försvinner, säger Mirjam Brocknäs.
Uttrycka sina känslor
Nicholas Khan är inne på samma spår. Som balettmästare tränar han Kungliga Operans fullblodsproffs. Deras fysiska del av träningen går naturligtvis inte att jämföra med sittdansen på Kvistaberg men i båda fallen handlar det om att uttrycka sina känslor genom kroppen.
Under sin balettutbildning i Kanada gick Nicholas Khan en workshop om dansens betydelse för personer med kognitiv nedsättning och neuropsykiatriska diagnoser. Sedan dess har han engagerat sig i ämnet, vid sidan av karriären som professionell dansare på de stora scenerna. Idag är han aktiv i Dance and creative wellness, en europeisk stiftelse som har dans och demenssjukdom som ett tema. Besöket på Kvistaberg gör han på ideell basis.
– I Toronto ger den nationella balettskolan en kurs om att använda dans vid kognitiv funktionsnedsättning. Många pensionerade dansare går den och anlitas sedan av olika verksamheter för personer med demenssjukdom. Det finns så mycket att göra för att nå ut med dans, säger Nicholas Khan.
Mirjam Brocknäs är glad och tacksam över dagens besök. Hon berättar att gästerna har verkligen längtat efter detta. En del klädde upp sig och unnade sig lite extra läppstift.
– Ja, det blev en upplevelse i sig att Kungliga Operan kom hit. Och det är så viktigt tycker jag, att även våra gäster får ta del av kultur och får känna sig betydelsefulla.
Pragmatisk inställning
Hur samarbetet med operan ser ut framöver är oklart. Nicholas Khan utlovar fortsättning i någon form. Mirjam Brocknäs ser pragmatiskt på framtiden.
– När det finns pengar kommer vi säkert anlita professionella dansare som även kan utbilda och inspirera mina medarbetare. Och när det inte finns pengar, ja då får vi köra själva. För dansa tänker vi fortsätta att göra.
Magnus Westlander
Film: Operans dansare bjuder upp i Upplands–Bro
Under 2022 har professionella dansare från Kungliga Operabaletten gjort återkommande besök på en dagverksamhet i Upplands-Bro. Deltagarna hade en demensdiagnos men i dansen var de först och främst dansare som uttryckte sina känslor och minnen med hjälp av musik och rörelse.
Bakom samarbetsprojektet med Operan ligger Mirjam Brocknäs, äldrepedagog och chef för förebyggande enheten i Upplands-Bro kommun. Hon har tidigare använt måleri, musik och andra kulturyttringar i kommunens demensomsorg.
Dansprojektet med Operan har dokumenterats av fotograf Yanan Li. Hans film (se nedan) har finansierats av FoU.nu och Svenskt Demenscentrum. Filmen premiärvisades under Alzheimerdagen, ett evenemang den 28 september 2022 i Kulturhuset, Kungsängen.
Bakom samarbetsprojektet med Operan ligger Mirjam Brocknäs, äldrepedagog och chef för förebyggande enheten i Upplands-Bro kommun. Hon har tidigare använt måleri, musik och andra kulturyttringar i kommunens demensomsorg.
Dansprojektet med Operan har dokumenterats av fotograf Yanan Li. Hans film (se nedan) har finansierats av FoU.nu och Svenskt Demenscentrum. Filmen premiärvisades under Alzheimerdagen, ett evenemang den 28 september 2022 i Kulturhuset, Kungsängen.
Textilkonst som kreativ demensvård
Textilkonstnären Nanny Rådenman deltar i Konstfacks examensutställning 2024 med ett socialt konstprojekt inom demensvård. Med Väv mig genom en dröm hoppas hon kunna öppna upp bilden av demens och stärka relationen mellan boende, personal och anhöriga genom kreativ vård.
När Nanny Rådenman kom hem från en vävutbildning i Japan behövde hon ett jobb, snabbt. Genom kontakter blev hon anställd som vårdbiträde på ett demensboende.
– Så fort jag kom in i den här miljön trivdes jag väldigt väl och jag har hittat flera kopplingar mellan bildväv och demensvård. Båda bygger i stor utsträckning på ordlös kommunikation. Och det är en fantasirik miljö – man måste vara snabb och hela tiden utmana sig. För att förstå vad en person säger så måste man öva sin fantasi och hänga på, säger Nanny Rådenman.
Den sociala aktiviteten i centrum
Väv mig genom en dröm är det första projekt hon gör där hon kombinerar sitt konsthantverk med sitt engagemang för demensvård.
– Mitt ursprungliga fokus med projektet var att de boende skulle vara delaktiga i skapandet, så jag började med workshops på boendet, arbetsterapeuterna hade valt ut deltagarna och de flesta kunde uttrycka sig i tal och röra sig relativt obehindrat. Jag hade med mig färgprover i en liten mapp och så pratade vi om färg och form, men jag märkte direkt att det som kan göra skillnad är själva aktiviteten, det sociala, inte att de boende ska lära sig ett hantverk. För de flesta blir det helt fel, det skapar mer stress och ångest.
Hon kom fram till att hon ville testa att väva inne på en avdelning för att kunna nå även de som inte deltar i aktivitetsrummet. På avdelningen ställde Nanny upp en liten vävstol som hon flyttade bort varje kväll för att den inte skulle hindra verksamheten eller riskera att någon skadade sig på den.
– Jag hade min vävstol och en massa garn och så satt jag där och vävde. Vissa kom fram självmant, andra fick jag bjuda in.
Tydlig effekt
En kvinna i rullstol sken upp som en sol när Nanny visade garn och vävstol. Hennes tal var begränsat och hon uttryckte sig enbart med enstaka ord.
– När hon väl blev öppen mot mig var hon enormt positiv. Hon upprepade ”Underbart, underbart”. Vi hade vävt en dag och hon hade varit väldigt delaktig i att välja färger, och när jag tackade för dagen sa hon plötsligt en hel mening: ”Jag skulle behöva gå på toaletten”. Att hon sa en hel mening var helt fantastiskt, och att hon uttryckte sin egen vilja. Jag upplevde att hon kom tillbaka till sitt jag lite mer.
En annan kvinna var väldigt orolig och ville ständigt ha nya saker att göra, men hon kom till ro och uttryckte att det var som terapi att se på när Nanny vävde.
Den sociala aktiviteten i centrum
Väv mig genom en dröm är det första projekt hon gör där hon kombinerar sitt konsthantverk med sitt engagemang för demensvård.
– Mitt ursprungliga fokus med projektet var att de boende skulle vara delaktiga i skapandet, så jag började med workshops på boendet, arbetsterapeuterna hade valt ut deltagarna och de flesta kunde uttrycka sig i tal och röra sig relativt obehindrat. Jag hade med mig färgprover i en liten mapp och så pratade vi om färg och form, men jag märkte direkt att det som kan göra skillnad är själva aktiviteten, det sociala, inte att de boende ska lära sig ett hantverk. För de flesta blir det helt fel, det skapar mer stress och ångest.
Hon kom fram till att hon ville testa att väva inne på en avdelning för att kunna nå även de som inte deltar i aktivitetsrummet. På avdelningen ställde Nanny upp en liten vävstol som hon flyttade bort varje kväll för att den inte skulle hindra verksamheten eller riskera att någon skadade sig på den.
– Jag hade min vävstol och en massa garn och så satt jag där och vävde. Vissa kom fram självmant, andra fick jag bjuda in.
Tydlig effekt
En kvinna i rullstol sken upp som en sol när Nanny visade garn och vävstol. Hennes tal var begränsat och hon uttryckte sig enbart med enstaka ord.
– När hon väl blev öppen mot mig var hon enormt positiv. Hon upprepade ”Underbart, underbart”. Vi hade vävt en dag och hon hade varit väldigt delaktig i att välja färger, och när jag tackade för dagen sa hon plötsligt en hel mening: ”Jag skulle behöva gå på toaletten”. Att hon sa en hel mening var helt fantastiskt, och att hon uttryckte sin egen vilja. Jag upplevde att hon kom tillbaka till sitt jag lite mer.
En annan kvinna var väldigt orolig och ville ständigt ha nya saker att göra, men hon kom till ro och uttryckte att det var som terapi att se på när Nanny vävde.
– Jag tror att det är viktigt att det finns något att samlas kring. Jag skulle ju kunna sätta mig och bara prata med de boende, men jag tror att det är enklare för både dem och mig om det här hantverket pågår i bakgrunden. Vi kan prata om vävandet, men vi kan också prata om vad som helst.
Positiva effekter för fler än de boende
Personalen på boendet har tyckt att det har varit bra att de boende fick ta del av en aktivitet, och att vävningen är en aktivitet som passar bra att ha just på avdelningen. Den är lugn och stör inte, samtidigt som det händer något. Flera anhöriga har också visat stort engagemang för vävstolen och Nanny kan dra nytta av sina egna erfarenheter, både av att vara personal och anhörig.
– Som personal tycker jag att det var ganska svårt att möta anhöriga och åt andra hållet också, att som anhörig möta personal. Där tror jag att hantverket kan vara ett sätt att mötas och man kan upptäcka att man kanske har mer gemensamt än man först trodde.
Projektet fortsätter
Under våren har projektet utökats och Nanny Rådenman har deltagit i ett forskningsprojekt i samarbete med ett demensboende i Göteborg. Dessutom har hon fått projektbidrag så att hon kan fortsätta att utveckla samarbetet med demensboendet i Stockholm som är grunden till Väv mig genom en dröm.
– Jag tror att jag i samråd med anhöriga kommer att placera vävningen inne hos boende som är så pass sjuka att de mest är sängliggande, de som sällan kommer ut ur sin lägenhet, om det är möjligt. Jag vill se vad det kreativa inslaget kan göra för dem. Då kommer det inte att handla om det visuella intrycket så mycket, men vävningen har ju det här rytmiska ljudet. Och så kan man känna på materialen och uppleva närvaron.
För Nanny är det inte bara de boende, personalen och de anhöriga som är viktiga i konstprojektet. Hon värdesätter också samarbetet med forskare.
– Min dröm är att få fortsätta vara ute på boenden och göra det jag älskar, väva och träffa människor, och jobba i en forskningsgrupp så att det här kommer ut och kan göra nytta.
Vårutställningen är en grupputställning där avgångsstudenterna vid Konstfack visar sina verk. Den pågår 15-24 maj 2024. Här hittar du mer information (nytt fönster).
En bild kan säga mer än tusen ord
På demensboendet Ekebo i Växjö används kameran flitigt. Ingenting är för vardagligt för att förevigas, till glädje för de boende och deras anhöriga. Undersköterskan Åse Johnsson berättar om hur bilder kan användas i demensvården.
Redan i demensboendets entré möts man av fotografier. På en stor tavla porträtteras de anställda inklusive Pepsi, Ekebos egen huskatt. Detta underlättar för både de boende och besökarna att lära sig våra namn. Men personalbilderna är bara en del av fotograferandet.
Vi fotograferar väldigt mycket, stora som små händelser – olika aktiviteter, utflykter och vid till exempel födelsedagar. Enkelheten är viktig. Digitalkameran är kompakt och kan användas av all personal. Boendet har även tillgång till en vanlig färgskrivare och fotopapper till albumen. Vissa bilder förbättras i vår dator.
Mitt bildintresse går långt tillbaka i tiden. Efter att ha läst bl a webbdesign insåg jag att mitt intresse kunde användas i arbetet här på Ekebo. Jag upptäckte tidigt att de boende blev väldigt glada när de såg sig själva på kort, samtidigt blev det många trevliga samtal runt fotoalbum.
Numera skriver vi själva ut bilderna på avdelningen. Varje person (boende) har sitt eget fotoalbum. Utformningen är enkel, bilderna är utskrivna på vanliga A4-papper. All personal deltar i utformningen av albumen.
När anhöriga kommer på besök tittar de ofta på kort tillsammans. Som demenssjuk kan man ha svårt att berätta vad man gör på dagarna eller vad man varit med om. Det känns roligt att ge de anhöriga en inblick i vår vardag samtidigt kunna visa alla ”goa” ansiktsutryck som vi fångat på bild av de boende.
Det personliga albumet ges till de anhöriga när en boende avlider. De har även möjlighet att få bilderna på CD-skiva. Den anhöriga har ju sällan sin egen kamera med sig vid besöken.
Våren 2008 deltog Ekebo i Växjö kommuns Goda Exempel. Då visade vi bilder på våra aktiviteter, när de boende jobbade i trädgården med att plantera, vattna och räfsa löv. Vi hade skärmen på avdelningen ett par veckor. Vilka härliga diskussioner det blev om bilderna, de boende stod ofta vid skärmen och pratade om vilka som var med på korten samtidigt tyckte de om att visa bilderna på sig själva för andra.
Jag gör även album från våra utflykter, med en fin framsida med datum. Runt dessa album uppstår livliga diskussioner: Vilka var med på utflykten? Vad gjorde vi? Vad åt vi?
I vår matsal har vi fyra tavlor med årstidskort. Vi byter bilder efter årstid eller högtid, ett bra sätt att bli påmind om vilken tid på året det är. Även dessa bilder blir bra samtalsämnen. "Men titta där är ju vårt pepparkakshus!". "Den bilden tog vi när vi plockade vitsippor".
På lägenhetsdörrarna har vi en namnskylt med en bild på den boende. Skyltarna gör det lättare att hitta hem, samtidigt kan man gå i korridoren och se vad andra bor och heter.
När demenssjukdomen gått längre är det inte alla som känner igen sig på bilderna: "Nej, här bor inte jag, det där är ju mormor på den bilden".
Tanken är då att använda kort på dem tidigare i livet, kanske när de är i 40-årsåldern, eller deras brudkort.
Förra året fotogarferade vi de boende och gjorde personliga julhälsningar som skickades till alla anhöriga. På kortet fanns en bild på dem själva och sedan fick de skriva under med sina namn. Det var jätteuppskattat.
Även våra arbetshelger dokumenteras. Vi har haft olika teman, t ex ett gammalt kafferep och provning av hattar och smycken. När de boende ser albumen från dessa "minnesstunder" pratar de glatt om hur trevligt vi hade det.
Som sagt, fotografering och fotoalbum finns med i Ekebos olika arbetsmetoder för att förgylla de boendes vardag. Detta arbete hade inte gått att genomföra om det inte varit för Solgårdens enhetschef, Pia Persson. Hon har varit en otrolig hjälp hela tiden och stöttat med både tid och inköp av material, samt varit positivt inställd till mina förslag och idéer.
Åse Johnsson
På demensboendet Ekebo i Växjö används kameran flitigt. Ingenting är för vardagligt för att förevigas, till glädje för de boende och deras anhöriga. Undersköterskan Åse Johnsson berättar om hur bilder kan användas i demensvården.
Redan i demensboendets entré möts man av fotografier. På en stor tavla porträtteras de anställda inklusive Pepsi, Ekebos egen huskatt. Detta underlättar för både de boende och besökarna att lära sig våra namn. Men personalbilderna är bara en del av fotograferandet.
Vi fotograferar väldigt mycket, stora som små händelser – olika aktiviteter, utflykter och vid till exempel födelsedagar. Enkelheten är viktig. Digitalkameran är kompakt och kan användas av all personal. Boendet har även tillgång till en vanlig färgskrivare och fotopapper till albumen. Vissa bilder förbättras i vår dator.
Mitt bildintresse går långt tillbaka i tiden. Efter att ha läst bl a webbdesign insåg jag att mitt intresse kunde användas i arbetet här på Ekebo. Jag upptäckte tidigt att de boende blev väldigt glada när de såg sig själva på kort, samtidigt blev det många trevliga samtal runt fotoalbum.
Numera skriver vi själva ut bilderna på avdelningen. Varje person (boende) har sitt eget fotoalbum. Utformningen är enkel, bilderna är utskrivna på vanliga A4-papper. All personal deltar i utformningen av albumen.
När anhöriga kommer på besök tittar de ofta på kort tillsammans. Som demenssjuk kan man ha svårt att berätta vad man gör på dagarna eller vad man varit med om. Det känns roligt att ge de anhöriga en inblick i vår vardag samtidigt kunna visa alla ”goa” ansiktsutryck som vi fångat på bild av de boende.
Det personliga albumet ges till de anhöriga när en boende avlider. De har även möjlighet att få bilderna på CD-skiva. Den anhöriga har ju sällan sin egen kamera med sig vid besöken.
Våren 2008 deltog Ekebo i Växjö kommuns Goda Exempel. Då visade vi bilder på våra aktiviteter, när de boende jobbade i trädgården med att plantera, vattna och räfsa löv. Vi hade skärmen på avdelningen ett par veckor. Vilka härliga diskussioner det blev om bilderna, de boende stod ofta vid skärmen och pratade om vilka som var med på korten samtidigt tyckte de om att visa bilderna på sig själva för andra.
Jag gör även album från våra utflykter, med en fin framsida med datum. Runt dessa album uppstår livliga diskussioner: Vilka var med på utflykten? Vad gjorde vi? Vad åt vi?
I vår matsal har vi fyra tavlor med årstidskort. Vi byter bilder efter årstid eller högtid, ett bra sätt att bli påmind om vilken tid på året det är. Även dessa bilder blir bra samtalsämnen. "Men titta där är ju vårt pepparkakshus!". "Den bilden tog vi när vi plockade vitsippor".
På lägenhetsdörrarna har vi en namnskylt med en bild på den boende. Skyltarna gör det lättare att hitta hem, samtidigt kan man gå i korridoren och se vad andra bor och heter.
När demenssjukdomen gått längre är det inte alla som känner igen sig på bilderna: "Nej, här bor inte jag, det där är ju mormor på den bilden".
Tanken är då att använda kort på dem tidigare i livet, kanske när de är i 40-årsåldern, eller deras brudkort.
Förra året fotogarferade vi de boende och gjorde personliga julhälsningar som skickades till alla anhöriga. På kortet fanns en bild på dem själva och sedan fick de skriva under med sina namn. Det var jätteuppskattat.
Även våra arbetshelger dokumenteras. Vi har haft olika teman, t ex ett gammalt kafferep och provning av hattar och smycken. När de boende ser albumen från dessa "minnesstunder" pratar de glatt om hur trevligt vi hade det.
Som sagt, fotografering och fotoalbum finns med i Ekebos olika arbetsmetoder för att förgylla de boendes vardag. Detta arbete hade inte gått att genomföra om det inte varit för Solgårdens enhetschef, Pia Persson. Hon har varit en otrolig hjälp hela tiden och stöttat med både tid och inköp av material, samt varit positivt inställd till mina förslag och idéer.
Åse Johnsson
Åse Johnsson, fotoentusiast
och undersköterska på Ekebo.
Fotografering ett sätt att nå fram
När konstnären Dascha Esselius fotograferar personer med demens händer något märkligt. Många som tycks leva inneslutna i sin sjukdom börjar öppna sig för henne. Nu söker hon samarbete med äldreboenden för att ta reda på varför.
”Det här är ju jag – och det är riktigt bra! Vad kostar det?” Demenssjuke Olof talar entusiastiskt när han på datorns bildskärm får se ännu ett fotografi på sig själv. Det är första gången konstnären och fotografen Dascha Esselius hör honom säga något överhuvudtaget.
– För mig som kommer utifrån känns det som ett mirakel. Genom fotograferingen börjar många av de demenssjuka öppna sig, personer som när jag först träffar dem verkar okontaktbara. Deras nyfikenhet väcks, de börjar reagera på bilderna och märker att de faktiskt kan påverka hur de ser ut, säger Dascha Esselius.
År 2004 gjorde tjeckiskfödda Dascha Esselius sitt första besök i ”glömskans rike”. Med pengar från Konstnärsnämndens projektbidrag, och senare inom Konstfrämjandets projekt Skiss, tillbringade hon flera veckor på ett äldreboende i Nynäshamn. Trött på samtidens undomsfixering och vurmen för unga smala kroppar gladdes hon över att få ägna sig åt gamla människor.
– Men avsikten var inte att ta vackra porträtt på gamla ansikten. Projektet gick ut på att pröva olika konstnärliga uttrycksformer i vården och se om dessa kunde ha hälsofrämjande effekter.
Dascha Esselius skakar på huvudet och ler samtidigt förtjust när hon berättar om sitt första försök på äldreboendet.
– Jag hade valt ut några filmer och samlade några av de boende för att visa dem. Det blev helt misslyckat. Filmerna ökade snarare förvirringen hos de demenssjuka personerna.
Dascha Esselius lät sig inte nedslås. Efter till
När konstnären Dascha Esselius fotograferar personer med demens händer något märkligt. Många som tycks leva inneslutna i sin sjukdom börjar öppna sig för henne. Nu söker hon samarbete med äldreboenden för att ta reda på varför.
”Det här är ju jag – och det är riktigt bra! Vad kostar det?” Demenssjuke Olof talar entusiastiskt när han på datorns bildskärm får se ännu ett fotografi på sig själv. Det är första gången konstnären och fotografen Dascha Esselius hör honom säga något överhuvudtaget.
– För mig som kommer utifrån känns det som ett mirakel. Genom fotograferingen börjar många av de demenssjuka öppna sig, personer som när jag först träffar dem verkar okontaktbara. Deras nyfikenhet väcks, de börjar reagera på bilderna och märker att de faktiskt kan påverka hur de ser ut, säger Dascha Esselius.
År 2004 gjorde tjeckiskfödda Dascha Esselius sitt första besök i ”glömskans rike”. Med pengar från Konstnärsnämndens projektbidrag, och senare inom Konstfrämjandets projekt Skiss, tillbringade hon flera veckor på ett äldreboende i Nynäshamn. Trött på samtidens undomsfixering och vurmen för unga smala kroppar gladdes hon över att få ägna sig åt gamla människor.
– Men avsikten var inte att ta vackra porträtt på gamla ansikten. Projektet gick ut på att pröva olika konstnärliga uttrycksformer i vården och se om dessa kunde ha hälsofrämjande effekter.
Dascha Esselius skakar på huvudet och ler samtidigt förtjust när hon berättar om sitt första försök på äldreboendet.
– Jag hade valt ut några filmer och samlade några av de boende för att visa dem. Det blev helt misslyckat. Filmerna ökade snarare förvirringen hos de demenssjuka personerna.
Dascha Esselius lät sig inte nedslås. Efter tillstånd från anhöriga började hon fotografera de boende. Först på långt håll, efter måltiden vid matbordet. Sedan på närmare avstånd, en och en, när förtroendet etablerats och deras nyfikenhet väckts.
Kameran i hennes händer blev ett verktyg för att kommunicera, för att nå fram till människor som på grund av sin hjärnsjukdom gradvis sjunkit in i sin egen värld. Fast själva fotograferingen var bara den ena sidan av processen.
– Den andra, minst lika viktiga, var samtalen om bilderna. Jag hade med mig en bärbar dator så vi kunde titta på bilderna tillsammans bara en kort stund efter att jag fotograferat dem.
De flesta av de boende levde upp under fotograferingen, blev mer vitala och närvarande.
– En anhörig frågade mig var jag egentligen hade gjort med hennes make, han var ju så mycket piggare nu, säger Dascha Esselius som tror att fotograferingen kan ha en jag-stärkande effekt.
Genom att de demenssjuka personerna direkt fick se och tala om bilderna förstod de att de hade makt att påverka bildresultatet.
– Jag är ju konstnär, ingen demensexpert, men som jag ser det gav fotograferingen dem möjlighet att återerövra något av sig själva, delar som demenssjukdomen gradvis tagit ifrån dem, säger Dascha Esselius.
Det finns en annan tänkbar förklaring, en hypotes som betonar personen bakom kameran snarare än fotograferingen. De positiva effekterna beror helt enkelt på att Dascha Esselius har brytt sig ovanligt mycket om dessa personer – talat med och engagerat sig i dem. Det menar Ove Almqvist, professor i psykologi vid Stockholms universitet.
Både han och Dascha Esselius är öppna för en vetenskaplig studie för att undersöka frågan närmare. De söker kontakt med äldreboenden där studien kan ske.
– Samtidigt skulle jag gärna utveckla en fotometodik som man kan ha glädje av på äldreboenden. För man ska inte behöva ta in konstnärer för detta. Att använda kameran för att utveckla kommunikationen med demenssjuka borde med fördel kunna göras av intresserad vårdpersonal, säger Dascha Esselius.
Magnus Westlander
Konstnären Dascha Esselius tror att även vårdpersonal kan ha glädje av hennes fotograferingsmetod.
Högläsning
En rofylld och kravlös aktivitet
Demenssjukdom går idag inte att bota. Därför är det allra viktigaste att höja livskvaliteten för dem som har sjukdomen. Ett sätt är högläsning. En läsestund – i en liten grupp eller för en enskild person – skapar både gemenskap och lugn. Det är en kravlös aktivitet. Vad ska man tänka på när man läser för personer med demens? Ladda ned infoblad från Centrum för lättläst » (pdf, 1 sida)
Var hittar man lättlästa texter?
När förmågan att läsa och koncentrera sig avtar kan högläsning av lättlästa texter ett alternativ. Sådana texter är enklare att följa med i och kan då lättare väcka associationer till egna minnen och erfarenheter. Lättlästa böcker finns bland annat på Centrum för lättläst. Gå till hemsida » (nytt fönster)
En rofylld och kravlös aktivitet
Demenssjukdom går idag inte att bota. Därför är det allra viktigaste att höja livskvaliteten för dem som har sjukdomen. Ett sätt är högläsning. En läsestund – i en liten grupp eller för en enskild person – skapar både gemenskap och lugn. Det är en kravlös aktivitet. Vad ska man tänka på när man läser för personer med demens? Ladda ned infoblad från Centrum för lättläst » (pdf, 1 sida)
Var hittar man lättlästa texter?
När förmågan att läsa och koncentrera sig avtar kan högläsning av lättlästa texter ett alternativ. Sådana texter är enklare att följa med i och kan då lättare väcka associationer till egna minnen och erfarenheter. Lättlästa böcker finns bland annat på Centrum för lättläst. Gå till hemsida » (nytt fönster)
Samspela bättre med sång
Nyp, slag och skrik upphörde när vårdarna började sjunga gamla schlagers. Eva Götells forskning visar att sång i vissa fall fungerar bättre än talade ord i demensvården.
Morgontoaletten brukar tillhöra den svåra delen av omvårdnaden på äldreboenden. För många gravt dementa personer uppfattas intimhygien, av- och påklädning som något obegripligt. Vårdarens hjälp kan kännas kränkande och mötas med tjuvnyp och slag. Kan sång och musik underlätta samspelet mellan vårdare och vårdtagare? Frågan har sysselsatt Eva Götell, sjuksköterska och forskare, i 20 år.
– På 1980-talet gjordes en nationell satsning för att även svårt sjuka personer skulle få del av kultur. Jag utvärderade en musikverksamhet på en sjukhusavdelning för dementa. När man musicerade tillsammans hände något berättade personalen där. Patienterna blev lättare att vårda.
Då och då har hon stött på vårdpersonal som entusiastiskt berättat om liknande erfarenheter. Däremot var det ont om vetenskapliga studier om sång i omvårdnaden av dementa när Eva Götell slog in på forskarbanan. I sin doktorsavhandling från 2003 analyserade hon morgontoaletten – tvättning, av- och påklädning – för gravt dementa personer på ett sjukhem.
– Det var ett bra sjukhem med en bra verksamhetschef, och duktiga erfarna vårdare som talade lugnt och ansträngde sig för att förklara vad de gjorde. Ändå var det ibland rätt tumultartat när de boende skulle tvättas och kläs på. Tjuvnyp och slag förekom, någon skrek.
Eva Götell införde nu sång under morgontoaletten, först i form av inspelad bakgrundsmusik. Vid nästa tillfälle bad hon vårdaren sjunga, gärna tillsammans med den boende. Alltsammans filmades med videokamera. Resultatet var slående berättar Eva Götell.
– Sången tycks ha haft en lugnande inverkan på de boende. De var mindre förvirrade, nyp och sla
Nyp, slag och skrik upphörde när vårdarna började sjunga gamla schlagers. Eva Götells forskning visar att sång i vissa fall fungerar bättre än talade ord i demensvården.
Morgontoaletten brukar tillhöra den svåra delen av omvårdnaden på äldreboenden. För många gravt dementa personer uppfattas intimhygien, av- och påklädning som något obegripligt. Vårdarens hjälp kan kännas kränkande och mötas med tjuvnyp och slag. Kan sång och musik underlätta samspelet mellan vårdare och vårdtagare? Frågan har sysselsatt Eva Götell, sjuksköterska och forskare, i 20 år.
– På 1980-talet gjordes en nationell satsning för att även svårt sjuka personer skulle få del av kultur. Jag utvärderade en musikverksamhet på en sjukhusavdelning för dementa. När man musicerade tillsammans hände något berättade personalen där. Patienterna blev lättare att vårda.
Då och då har hon stött på vårdpersonal som entusiastiskt berättat om liknande erfarenheter. Däremot var det ont om vetenskapliga studier om sång i omvårdnaden av dementa när Eva Götell slog in på forskarbanan. I sin doktorsavhandling från 2003 analyserade hon morgontoaletten – tvättning, av- och påklädning – för gravt dementa personer på ett sjukhem.
– Det var ett bra sjukhem med en bra verksamhetschef, och duktiga erfarna vårdare som talade lugnt och ansträngde sig för att förklara vad de gjorde. Ändå var det ibland rätt tumultartat när de boende skulle tvättas och kläs på. Tjuvnyp och slag förekom, någon skrek.
Eva Götell införde nu sång under morgontoaletten, först i form av inspelad bakgrundsmusik. Vid nästa tillfälle bad hon vårdaren sjunga, gärna tillsammans med den boende. Alltsammans filmades med videokamera. Resultatet var slående berättar Eva Götell.
– Sången tycks ha haft en lugnande inverkan på de boende. De var mindre förvirrade, nyp och slag försvann. Bäst effekt hade vårdarsången – när man sjöng tillsammans med den boende upphörde även de skrik som tidigare förekommit.
Även kroppshållningen förändrades. De boende stod mer upprätt under sången vilket gav en bättre balans, något som underlättade både tvättning, av- och påklädning.
Kostervalsen och Gamla Nordsjön ingick i låtreportoaren som Eva Götell hade skräddarsytt till varje boende.
– Jag frågade de anhöriga om vilka sånger och artister de hade tyckt om. Harry Brandelius, Bertil Boo uppskattades av många, gamla schlagerlåtar helt enkelt.
– En kvinna tyckte mycket om Mozart men klassisk musik hade sämre effekt i min studie.
Forskning visar att spädbarn blir lugnare av att mamman sjunger. Eva Götell tror att det kan vara liknande mekanismer som gör att dementa påverkas av sång. Det handlar en icke-verbal kommunikationsform för personer som gradvis förlorar – eller ännu inte utvecklat – förmågan att förstå det talade språket.
– Men det här är spekulationer, det behövs mer forskning på området. Även sambandet mellan sång och omvårdnad vid demens måste studeras vidare för att vi ska kunna dra några säkra slutsatser.
Eva Götell, som numera är universitetslektor vid Mälardalens högskola, har nyligen fått pengar för att kunna forska vidare i ämnet.
Magnus Westlander
Singing, background music and music-events in the communication between persons with dementia and their caregivers av Eva Götell (nytt fönter)
Music and other strategies in the care of agitated individuals with dementia. A nursing perspective av Hans Ragneskog (nytt fönster)
Seniorerna på Söder tar ton
”Din vår är min vår och alla vackra flickors vår…”. Ulla, Ingegärd, Britt och femton till tjugo andra damer och enstaka herrar sjunger koncentrerat i kören på Nytorgsgårdens vård- och omsorgsboende i Stockholm.
Texterna till de gamla vårsångerna finns där än i minnet hos många av dem. Och när körtimmen är slut dröjer glädjen kvar.
Nytorgskören, som kören just döpt sig till, startades för ett drygt halvår sedan. Sedan drygt ett år leder Göran Annebring också en liknande kör på närbelägna Katarinagården. Körerna är en del i ett projekt som handlar om socialt innehåll i äldreomsorgen på Södermalm.
Han kommer i god tid före körtimmen och börjar spela lite på gitarren.
– En del sitter och väntar i soffan när jag kommer. Jag trivs med detta, jag ser att de blir glada.
Just nu övas vårsånger. Som regel har Göran Annebring något tema.
– Jag försöker välja kända melodier och texter, gärna sådana som har lite djupare mening som Dan Andersson eller Taube. Vi läser ofta texterna först. Vi sjunger inte i stämmor, många har inte sjungit sedan skoltiden. Meningen är att de ska sjunga ut och bli glada av sången.
En del av körsångarna talar inte längre så mycket, en del minns inte det som hände nyss. Men när Göran stämmer upp ”Blåsippan ute i backarna står…” , ” Vintern rasat…” ” När Lillan kom till jorden..” ” Det är våren…” och andra gamla visor och slagdängor sjunger många hela verser utantill.
– Det är fascinerande att se och höra, säger Barbro Karlsson, vårdbiträde på Nytorgsgården. De sjunger efteråt också. De lever upp genom kören.
– Det är jätteglada och det märks att de mår bra efteråt, säger Martin Akrasho, undersköterska. Tryggheten ökar och oron minskar.
Flera ur personalen sitter och sjunger med de ”sina”. Det är också meningen, förklarar Anneli Miller, arbetsterapeut och även musiker, som varit med och utformat projektet med socialt innehåll.
– Det är viktigt att stötta personalen i att komma igång så att aktiviteterna fortsätter sedan. Engagerad personal är ett måste.
Det kan se ut som om det går bra att ta en rast när de äldre ändå sitter och sjunger.
– Men personalen behövs, det är en trygghet att de är med, säger Anneli Miller. Det kan bli för många intryck för en del av de äldre. Bara om de är lugna kan de ta emot intrycken, men det finns de som inte får ro om inte personalen är med. Dessutom kan ju omvårdnadsbehov uppstå under tiden sången pågår. Det handlar också om vad s
”Din vår är min vår och alla vackra flickors vår…”. Ulla, Ingegärd, Britt och femton till tjugo andra damer och enstaka herrar sjunger koncentrerat i kören på Nytorgsgårdens vård- och omsorgsboende i Stockholm.
Texterna till de gamla vårsångerna finns där än i minnet hos många av dem. Och när körtimmen är slut dröjer glädjen kvar.
Nytorgskören, som kören just döpt sig till, startades för ett drygt halvår sedan. Sedan drygt ett år leder Göran Annebring också en liknande kör på närbelägna Katarinagården. Körerna är en del i ett projekt som handlar om socialt innehåll i äldreomsorgen på Södermalm.
Han kommer i god tid före körtimmen och börjar spela lite på gitarren.
– En del sitter och väntar i soffan när jag kommer. Jag trivs med detta, jag ser att de blir glada.
Just nu övas vårsånger. Som regel har Göran Annebring något tema.
– Jag försöker välja kända melodier och texter, gärna sådana som har lite djupare mening som Dan Andersson eller Taube. Vi läser ofta texterna först. Vi sjunger inte i stämmor, många har inte sjungit sedan skoltiden. Meningen är att de ska sjunga ut och bli glada av sången.
En del av körsångarna talar inte längre så mycket, en del minns inte det som hände nyss. Men när Göran stämmer upp ”Blåsippan ute i backarna står…” , ” Vintern rasat…” ” När Lillan kom till jorden..” ” Det är våren…” och andra gamla visor och slagdängor sjunger många hela verser utantill.
– Det är fascinerande att se och höra, säger Barbro Karlsson, vårdbiträde på Nytorgsgården. De sjunger efteråt också. De lever upp genom kören.
– Det är jätteglada och det märks att de mår bra efteråt, säger Martin Akrasho, undersköterska. Tryggheten ökar och oron minskar.
Flera ur personalen sitter och sjunger med de ”sina”. Det är också meningen, förklarar Anneli Miller, arbetsterapeut och även musiker, som varit med och utformat projektet med socialt innehåll.
– Det är viktigt att stötta personalen i att komma igång så att aktiviteterna fortsätter sedan. Engagerad personal är ett måste.
Det kan se ut som om det går bra att ta en rast när de äldre ändå sitter och sjunger.
– Men personalen behövs, det är en trygghet att de är med, säger Anneli Miller. Det kan bli för många intryck för en del av de äldre. Bara om de är lugna kan de ta emot intrycken, men det finns de som inte får ro om inte personalen är med. Dessutom kan ju omvårdnadsbehov uppstå under tiden sången pågår. Det handlar också om vad som händer sedan, när Göran har gått sin väg med sin gitarr.
För dem som har en demenssjukdom är det bra med en fast struktur. Kören är alltid samma tid och samma veckodag, vilket är en bra hjälp för att hålla reda på tiden.
Det gäller för personalen att förstå att de äldre först kan säga ”nej, jag vill inte” vara med i kören.
– Men det kan så småningom bli rutin och en ny vana. En dam ville absolut inte. Då föreslog jag att vi skulle gångträna lite. Vi gick till kören och satte oss en stund och sedan ville hon vara med.
Det märks en tydlig skillnad på dem som är med på körsången.
– De är jätteglada och blir lugna av att sjunga, flera har blommat ut tack vare kören, säger Anneli Miller.
Åter till Göran Annebring och körsångarna. Nu har fler flockats i rummet som börjar bli ganska fullt. Enstaka verkar mest sitta utan att kunna sjunga med, men Anneli Miller förklarar att det kan ändå vara en glädje för dem. Den som inte vill vara med visar detta med sitt kroppsspråk.
– Det finns många undersökningar som visar hur positivt det är med sång i demensvården, säger Anneli Miller. Det är viktigt att se aktiviteter som kören som en del av omsorgen, precis som dusch eller måltider. Sången måste förankras i verksamheten, understryker hon.
På Katarinagårdens vård- och omsorgsboende (som inte har speciella demensavdelningar) har kören hittat på namnet ”Sångkattorna”. Också hit kommer Göran Annebring en eftermiddag i veckan. Och även här har flera av sångarna samlats i god tid. Bert, Sif och Kaj är på plats medan Göran förbereder gitarren. Snart kommer Karin, 100 år som är med för första gången.
Sif visar fram en bok som svar på frågor om vad hon gillar kören. Där står att hon drabbats av afasi efter en stroke och har lite svårt med talet. Men sjunga kan hon, det får vi snart höra.
Den ena efter den andra kommer – både damer och herrar och några med anhöriga därtill.
Göran drar igång med lite uppvärmning: Säg mmm som i Marabou… Säg aaa och se ut som fågelholkar, äää…
Också här övas vårsånger och för många flyter texterna som rinnande vatten. Det är Sven-Ingvars Luffarvisan blandat med Studentsången och Vintern rasat. Göran berömmer och bedömer vad som ska vara med vid den konsert som snart ska ordnas.
– Överdriv gärna texten så den hörs, uppmanar Göran Annebring. Och med ”Alla fåglar kommit ren” ljudande i öronen lämnar vi Sångkattorna.
Kari Molin
”Musiken gjorde pappa helt klar i huvudet en stund”
Med hjälp av musik lyckades Alexandra locka fram sin friska pappa ur alzheimermörkret. I 20 minuter kunde de plötsligt föra en glasklar konversation. Alexandra beskriver stunden som magisk.
Alexandras pappa Anders var bara 46 år när han för 8 år sedan fick diagnosen Alzheimers sjukdom. Själv var Alexandra i 17-årsåldern när pappan insjuknade. Eftersom föräldrarna var skilda blev det Alexandra som huvudsakligen fick ta hand om sin pappa vartefter han sjönk allt djupare in i sin sjukdom. Så småningom flyttade han till ett demensboende och lite senare förlorade han helt och hållet talet.
– Försämringen kom plötsligt och gick oerhört snabbt. På bara en månad gick han från att
Med hjälp av musik lyckades Alexandra locka fram sin friska pappa ur alzheimermörkret. I 20 minuter kunde de plötsligt föra en glasklar konversation. Alexandra beskriver stunden som magisk.
Alexandras pappa Anders var bara 46 år när han för 8 år sedan fick diagnosen Alzheimers sjukdom. Själv var Alexandra i 17-årsåldern när pappan insjuknade. Eftersom föräldrarna var skilda blev det Alexandra som huvudsakligen fick ta hand om sin pappa vartefter han sjönk allt djupare in i sin sjukdom. Så småningom flyttade han till ett demensboende och lite senare förlorade han helt och hållet talet.
– Försämringen kom plötsligt och gick oerhört snabbt. På bara en månad gick han från att ha kunnat äta och duscha nästan själv till att inte kunna tala eller klara något alls. Fallet var brutalt, minns Alexandra.
Men innan den stora försämringen kom, inträffade något som Alexandra alltid kommer att minnas med glädje och bära med sig i sitt hjärta. Hon hade sett dokumentärfilmen ”Alive Inside”, om hur musik kan locka fram minnen från det förflutna.
Musiken har varit en stor del av Anders, och även Alexandras, liv. I alla hem de haft hade det funnits en musikhörna med pappans instrument. Han spelade gitarr, keyboard, flöjt, till och med balalajka. Far och dotter spelade mycket tillsammans under hela uppväxten. Alexandra har foton på sig själv som liten skrattande bebis med en gigantisk gitarr och stora hörlurar som täcker hela ansiktet.
Lyssnade på Cornelis i hörlurar
Alexandra bestämde sig därför för att prova samma sak som i filmen. Hon skaffade en mp3-spelare, laddade ned några låtar hon trodde att pappan skulle känna igen och satte sedan på honom hörlurar som stängde ute alla andra störande ljud.
Den första låten hon lät honom lyssna på var ”Brevet från kolonien” av Cornelis Vreeswijk.
– Direkt stannade han upp och stirrade rakt ut i luften medan han lyssnade helt stilla i några sekunder. Från att ha suttit med tom, dimmig blick blev hans ögon plötsligt helt klara. Sedan började han knäppa med fingrarna och klappa på benen. Han nynnade och höll takten perfekt. Pappa var helt uppslukad av musiken i de där tre minuterna. Det var bara han och musiken, berättar Alexandra.
Diskuterade politik i 20 minuter
När låten var slut tog Alexandra av honom lurarna och märkte att det faktiskt gick att prata med honom.
– Vi började prata om politik, vilket vi ofta hade gjort när han var frisk. Pappa och jag tittade alltid på nyheterna tillsammans. Nu satt vi där och diskuterade allt möjligt som hände i omvärlden. Vi hade en helt klar och felfri konversation i 20 minuter, utan stakningar eller upprepningar. Innan den här händelsen hade han kunnat upprepa samma mening eller fråga om och om igen, med 30 sekunders mellanrum.
– Jag njöt av vartenda ord som kom ut ur munnen på honom. Det var magiskt, säger Alexandra med ett stort leende.
Senare provade Alexandra att upprepa proceduren. Även om resultatet inte blev lika fantastiskt som första gången har det hjälpt och lugnat hennes pappa.
Efter ett tag var det inte möjligt att genomföra musikexperimentet igen, eftersom Anders inte längre kunde tala och dessutom fick kraftiga hallucinationer. Alexandra hade svårt att närma sig honom utan att han drog sig undan.
– Fast länge bar jag med mig musiken ifall det skulle dyka upp en bra dag då han skulle acceptera hörlurarna, säger Alexandra.
Alexandra provade att spela musik från en radio eller högtalare, men hon tyckte inte att det fungerade lika bra då det inte blev samma intensiva lyssnande som isolerade från andra störande ljud.
Det blev ett fint minne
Nu vill Alexandra gärna dela med sig av sin erfarenhet till andra anhöriga och uppmanar dem att prova samma sak som hon gjorde. Hon påpekar också att det är viktigt att komma ihåg att man kan ha fina stunder med en alzheimersjuk person.
– Musikupplevelsen var ett fint minne som vi kunde dela, pappa och jag, trots att han var sjuk. Allt behöver inte vara negativt.
Alexandra har engagerat sig för att stötta andra anhöriga, särskilt de som är unga och kanske bor hemma med en demenssjuk förälder. Hon har föreläst vid flera tillfällen och även varit ledare på de läger som flera kommuner i landet anordnar tillsammans med Alzheimerfonden.
Hjälper andra unga anhöriga
– Att vara tonåring och bli förälder till sin förälder är verkligen ingen lätt sak. Det är en snårig djungel att ta sig igenom när det gäller att söka hjälp och stöd. Många unga anhöriga jag träffat mår mycket dåligt, berättar hon.
Alexandra tycker det är viktigt att knyta kontakt med andra unga anhöriga.
– Då inser att man inte är ensam i sin jobbiga situation, säger Alexandra.
Alexandra tipsar ofta andra om att prova sig fram med musik på samma sätt som hon gjorde.
– Kanske kan det ge fler samma häftiga upplevelse och fina minne som jag fick, avslutar hon.
Text & foto Christina Nemell