Biståndshandläggare_AmD

Biståndshandläggare fördjupar sig i demens 

”Jag är jättenöjd så här långt.” Det säger Katrin Lilius som går Demensutbildning för biståndshandläggare på Sophiahemmets högskola. Kursen som hålls för första gången har tagits fram i samarbete med Silviahemmet.

Bild på Katrin LiliusKatrin Lilius är en av 20 biståndshandläggare som ingår i den första kullen. I sitt arbete på beställarenheten i Stockholmsstadsdelen Hässelby–Vällingby möter hon så gott som dagligen personer med demenssjukdom. Varför har hon valt att gå kursen?

– Jag kände att jag behövde lära mig mer om demenssjukdomar; hur de yttrar sig och vilka svårigheter de som drabbas får. Kunskap är nödvändigt för att du som biståndshandläggare ska kunna få en så bra helhetsbild som möjligt. Du behöver känna till vilka typer av hjälpmedel som finns och mycket annat för att kunna samordna insatser med landsting, arbetsterapeuter och andra yrkesgrupper, säger Katrin Lilius

Kursledaren Åsa Craftman, sjuksköterska och lektor vid Sophiahemmet högskola, har själv en bakgrund som biståndshandläggare. Av egen erfarenhet vet hon hur svårt arbetet kan vara svårt. 

– Som biståndshandläggare träffar du ofta personen en kort tid, en person som vill upprätthålla sin värdighet och kanske inte gärna talar om allt hon inte längre klara av. Sedan har du de olika lagstiftningarna och sjukvårdspersonalen ofta felaktiga förväntningar på grund av okunskap om socialtjänstlagen. 

Bild på Åsa CraftmanÅsa Craftman vill att biståndshandlä

”Jag är jättenöjd så här långt.” Det säger Katrin Lilius som går Demensutbildning för biståndshandläggare på Sophiahemmets högskola. Kursen som hålls för första gången har tagits fram i samarbete med Silviahemmet.

Bild på Katrin LiliusKatrin Lilius är en av 20 biståndshandläggare som ingår i den första kullen. I sitt arbete på beställarenheten i Stockholmsstadsdelen Hässelby–Vällingby möter hon så gott som dagligen personer med demenssjukdom. Varför har hon valt att gå kursen?

– Jag kände att jag behövde lära mig mer om demenssjukdomar; hur de yttrar sig och vilka svårigheter de som drabbas får. Kunskap är nödvändigt för att du som biståndshandläggare ska kunna få en så bra helhetsbild som möjligt. Du behöver känna till vilka typer av hjälpmedel som finns och mycket annat för att kunna samordna insatser med landsting, arbetsterapeuter och andra yrkesgrupper, säger Katrin Lilius

Kursledaren Åsa Craftman, sjuksköterska och lektor vid Sophiahemmet högskola, har själv en bakgrund som biståndshandläggare. Av egen erfarenhet vet hon hur svårt arbetet kan vara svårt. 

– Som biståndshandläggare träffar du ofta personen en kort tid, en person som vill upprätthålla sin värdighet och kanske inte gärna talar om allt hon inte längre klara av. Sedan har du de olika lagstiftningarna och sjukvårdspersonalen ofta felaktiga förväntningar på grund av okunskap om socialtjänstlagen. 

Bild på Åsa CraftmanÅsa Craftman vill att biståndshandläggare ses som en del av teamet runt personen. Men då behövs god kunskap om hela sjukdomsresan, något som kursen Demensutbildning för biståndshandläggare ska ge.

– Hur är det att leva med en person med demens, hur bemöter man en person som inte kan uttrycka sina behov och vilken betydelse har miljön – det är bara några frågor som kursen behandlar, säger hon.

Kursen motsvarar 7,5 högskolepoäng och är webbaserad, bortsett från några tillfällen då deltagarna träffas på Silviahemmet eller Sophiahemmet högskola. Under de båda introduktionsdagarna i januari fick Katrin Liliusmöta Drottning Silvia som även delar ut diplom efter godkänd kurs.

– Det kändes faktiskt väldigt fint och underströk att det här är en viktig kurs. Jag går den tillsamman med tre arbetskamrater på beställarenheten och hoppas att vi sedan kan hjälpas åt att förmedla kunskaper till våra kollegor, säger Katrin Lilius.

Magnus Westlander

Biståndshandläggarens svåra val 

Hur gör en biståndshandläggare när en demenssjuk person säger nej tack till hjälp trots att behovet är uppenbart? I Hallsberg har det kommunala demensteamet hittat sätt att hantera problemet.

Teamet består av demenshandläggare, arbetsterapeut och demenssjuksköterska. Ofta går de två och två på hembesök.

– Vid det första hembesöket brukar vi dela upp oss en stund, så att jag talar med den anhörige och den andra från teamet med den som är sjuk, säger Britt- Mari Jansson, demenshandläggare.

– Vi frågar alltid först om det är ok att vi gör så. En fördel är att anhöriga kan tala mer fritt, utan att känna att de sårar den som är sjuk.

Vem som tar första kontakten med teamet varierar. Ofta är det anhöriga. Kanske har de fått information i samband med att en diagnos har ställts eller läst om teamet i den broschyr som ligger i vårdcentralens väntrum.

Demensteamet kan också vara den första kontakten för oroliga anhöriga och grannar.

– Barn ringer ofta till oss, säger Maria Stenevang, arbetsterapeut. ”När jag var hos mamma i helgen såg jag att hon bränt ner varenda spisplatta och glömt kaffebryggaren” kan de säga och fråga om hon kan få en spisvakt. Det är en bra inkörsport för oss.

När teamet gör sitt första hembesök kommer många frågor upp. Teamet kan ge råd och vara ett stöd.

– När man får sin diagnos är både patienter och anhöriga ofta i en chockfas och kanske inte mottagliga för all information, säger Anne-Ly Höijer, demenssjuksköterska. När vi kommer får vi frågor om sjukdomen, om läkemedel, anhöriga undrar hur de ska prata och bemöta.

I början tyckte Britt-Mari Jansson att det var svårt att ställa frågor till den som fått en demenssjukdom.

– Men jag har lärt mig att det går att fråga när de fått förtroende för mig. Man måste hitta en inkörsport. Kan

Hur gör en biståndshandläggare när en demenssjuk person säger nej tack till hjälp trots att behovet är uppenbart? I Hallsberg har det kommunala demensteamet hittat sätt att hantera problemet.

Teamet består av demenshandläggare, arbetsterapeut och demenssjuksköterska. Ofta går de två och två på hembesök.

– Vid det första hembesöket brukar vi dela upp oss en stund, så att jag talar med den anhörige och den andra från teamet med den som är sjuk, säger Britt- Mari Jansson, demenshandläggare.

– Vi frågar alltid först om det är ok att vi gör så. En fördel är att anhöriga kan tala mer fritt, utan att känna att de sårar den som är sjuk.

Vem som tar första kontakten med teamet varierar. Ofta är det anhöriga. Kanske har de fått information i samband med att en diagnos har ställts eller läst om teamet i den broschyr som ligger i vårdcentralens väntrum.

Demensteamet kan också vara den första kontakten för oroliga anhöriga och grannar.

– Barn ringer ofta till oss, säger Maria Stenevang, arbetsterapeut. ”När jag var hos mamma i helgen såg jag att hon bränt ner varenda spisplatta och glömt kaffebryggaren” kan de säga och fråga om hon kan få en spisvakt. Det är en bra inkörsport för oss.

När teamet gör sitt första hembesök kommer många frågor upp. Teamet kan ge råd och vara ett stöd.

– När man får sin diagnos är både patienter och anhöriga ofta i en chockfas och kanske inte mottagliga för all information, säger Anne-Ly Höijer, demenssjuksköterska. När vi kommer får vi frågor om sjukdomen, om läkemedel, anhöriga undrar hur de ska prata och bemöta.

I början tyckte Britt-Mari Jansson att det var svårt att ställa frågor till den som fått en demenssjukdom.

– Men jag har lärt mig att det går att fråga när de fått förtroende för mig. Man måste hitta en inkörsport. Kanske gå runt i lägenheten, prata om ett foto...

Det gäller att vara medveten om att den som lider av en demenssjukdom ofta skärper sig till det yttersta. Det kan då först förefalla som om hon eller han klarar sig utmärkt. Detta är något djupt mänskligt. Dagverksamhet är ofta bra men det gäller att lägga fram det på ett sätt så det kan accepteras. Britt-Mari Jansson brukar berätta om Ängarnas café, dit man kan komma för att träffa andra.

– Om de vill pröva tar jag det som en ansökan och skriver ”Ängarnas café” i beslutet, istället för att skriva dagverksamhet för demenssjuka.

Britt-Mari Jansson börjar ofta försiktigt med att bevilja bara lite hjälp, även de gånger hon kan se att det finns stora behov.

– Man måste tänka på att det är en kris och i början är man väldigt ledsen. I det läget är det kanske inte så farligt om det är lite smutsigt hemma eller om man inte duschat. Det viktiga är att få i sig mat och komma ut och träffa andra. Sedan ökar jag på med mer hjälp, successivt.

Kan du bevilja mer tid för hjälp än andra biståndshandläggare?

– Vi har väl tilltagna schablontider för alla insatser: frukost, dusch och så vidare. Och jag kan lägga in ett extra besök om det behövs.

Den som lider av en demenssjukdom tar sällan initiativet till att ansöka om att flytta till ett de- mensboende. Hur gör du då för att få samtycke?

– Jag kan fråga ”skulle du vilja flytta någonstans där det finns personal dygnet runt? Om de säger ja, tar jag det som en muntlig ansökan.

Det är alltid viktigt att se till att beslut om flytt är väl underbyggda, betonar hon. Hur gör du om du ser att behovet finns men personen säger nej?

– Det är svårt när jag ser att en person far illa och är otrygg och orolig. Jag är skyldig att erbjuda hjälp när jag ser att det finns behov. Kommunen har också ett yttersta ansvar.

Det kan handla om en person som inte förstår frågan eller kan uttrycka något själv.

– Då kan vi ta ett korttidsbeslut men låna en plats på ett permanent boende. Då följer jag upp efter några veckor. Om personen verkar trivas tolkar jag det som ett samtycke och så kan de bo kvar och slip- per flytta en gång till.

Kari Molin, frilansjournalist

 
 
Demensteam i Hallsberg
Fr v Anne-Ly Höijer, demensjuksköterska, Maria Stenevang, arbetsterapeut, och Britt-Mari Jansson, demenshandläggaren.