Drygt 320 personer hade bänkat sig på Clarion Sign i Stockholm den 7 april för årets upplaga av inspirationsdagen Sikta mot stjärnorna. Vård- och omsorgspersonal fick ta del av andras erfarenheter av utbildningsmodellen Stjärnmärkt plus en hel del annan kunskap och inspiration.
För fjärde året i rad bjöd Svenskt Demenscentrum och kvalitetsregistret SveDem på en heldag ägnad åt Stjärnmärkt, en utbildningsmodell som fokuserar på det personcentrerade arbetssättet och bygger Socialstyrelsens nationella riktlinjer.
– Vi startade 2018 och hade sex, sju utbildningstillfällen det året. Numera har vi minst tjugo utbildningstillfällen per år, alla fullbokade, sade Laila Becker, som arbetar med utbildningsmodellen på Svenskt Demenscentrum.
Laila Becker på Svenskt Demenscentrum berättade att utbildningsmodellen Stjärnmärkt fokuserar på det personcentrerade arbetssättet och bygger på Socialstyrelsens nationella riktlinjer.
Rebecca Bruce och Sanne Zetterberg från Järfälla berättade att Stjärnmärkt har bidragit till ett strukturerat arbetssätt där alla har samma ”verktygslåda” i hemtjänsten där de arbetar. ”Det skapar systematik, och systematik skapar trygghet.”
Audionomen Åsa Winzell Juhlin talade om hur viktig hörseln är för kognitionen och att nedsatt hörsel även kan påverka vår rumsuppfattning och balans, och få oss att dra oss undan socialt.
I pauserna passade många på att ställa frågor hos utställarna BPSD-registret, Socialstyrelsen, SveDem och Svenskt Demenscentrum.
”SveDem har funnits sedan 2007 och är ett av världens största kvalitetsregister”, berättade koordinator Madeleine Åkerman, och tipsade om att börja registrera så tidigt som möjligt. ”Vi hjälper gärna till.”
Fysioterapeuten Cristina Wångblad demonstrerade hur lätt det är att störa procedurminnet för hur man går hos någon som gör just det genom att ge personen instruktioner.
Professor Helle Wijk talade om betydelsen av att få komma ut i naturen för sköra äldre. ”Den här gruppens möjligheter att komma ut i naturen är inte bra. Den är inte jämlik.”
Medicinalrådet Frida Nobel på Socialstyrelsen talade om den nya nationella demensstrategin och tog sig även tid att svara på frågor.
Professor Lars-Olof Wahlund talade om en rad nyheter inom forskningen, från diagnostik och biomarkörer i blodet till riskfaktorer som går att påverka och framsteg inom olika tekniker för att avbilda hjärnan, bland annat med hjälp av AI.
Instruktörerna Ann-Christin Nedlund och Anna Högnelid som arbetat med stjärnmärkningen av boendet Ängsgården i Piteå med sex avdelningar berättade om positiva reaktioner. ”De anhöriga tycker att det här är toppen, de hyllar Ängsgården”, sa Ann-Christin Nedlund.
Wiveka Tham, Silviasyster och Stjärninstruktör, berättade om utmaningar och framgångsfaktorer när hon var med och stjärnmärkte verksamheter i Burlövs kommun. Överst på framgångslistan stod ”ökad kunskap och förståelse för kognitiv svikt”.
Laila Becker berättade också att det nu finns 2 013 Stjärninstruktörer och 510 Stjärnmärkta enheter i landet. Hon lyfte flera exempel på positiv återkoppling från Stjärnmärkta enheter, bland annat att det blivit roligare att gå till jobbet, att teamsamarbetet blivit bättre och att användningen av behovsmedicin minskat.
Ett krav för att bli Stjärnmärkt är att registrera i SveDem, och koordinator Madeleine Åkerman berättade att alla enheter som vårdar och behandlar personer med demenssjukdom nu kan använda sig av registret, i och med att hemsjukvården tillkommit.
– Genom att registrera i SveDem kan ni mäta och följa upp ert arbete. Alla anslutna kan se sina egna resultatrapporter i inloggat läge. Så registrera inte för registrerandets skull, utan tänk ”Hur kan det här hjälpa oss?”, sa Madeleine Åkerman.
Stöd i ordinärt boende bedriver hemtjänst i Järfälla kommun och är Stjärnmärkta sedan 2022. Sanne Zetterberg, gruppledare, och Rebecca Bruce, kvalitetssamordnare berättade om effekterna av deras satsning på att bli Stjärnmärkta.
– Stjärnmärkt har gjort att mötet med brukarna har förbättrats. Nu står personens önskemål i centrum. Ingen i personalen utgår längre ifrån till exempel hur de själva vill ha kaffet, utan nu vet alla som kommer hem till Kalle hur Kalle vill ha sitt kaffe, sade Rebecca Bruce.
De betonade även hur viktigt teamarbetet är i hemtjänsten. Genom att införa ramtid och självgående team, som planerar för brukarnas behov utifrån deras önskemål, har man kunnat lösa bristen på administrativ tid. Samtidigt har samanhållningen ökat och medarbetarna blivit nöjdare.
Ängsgården i Piteå är ett renodlat demensboende och Stjärnmärkt sedan 2023. Instruktörerna Ann-Christin Nedlund och Anna Högnelid berättade att personalen jobbar mycket med levnadsberättelsen och personcentrerade aktiviteter. Man har också satsat på mindre anhöriggrupper med max åtta deltagare i varje.
– I grupperna pratar vi om demenssjukdomar, om personcentrerad vård, om vad gör vi för aktiviteter och även om vad som händer i livets slut. Vi ger mycket tid till de anhöriga att prata, sade Ann-Christin Nedlund.
För personalen finns handledningsgrupper där man kan diskutera olika situationer – hur man tänkte och gjorde, och om man kunde ha gjort på ett annat sätt. Man har även haft särskilda handledningsgrupper för anställda som är nya i Sverige.
Wiveka Tham, Silviasyster och Stjärninstruktör, berättade om utmaningar och framgångsfaktorer när hon var med och stjärnmärkte boenden i Burlövs kommun. Bland utmaningarna fanns dels praktiska saker som att få alla att läsa sina mejl och komma till kurstillfällena, dels skillnader i förkunskaper och språkkunskaper.
– Man behöver inte vara nysvensk för att inte förstå alla ord. Dialektala ord och uttal kan ställa till det, liksom svåra ord, sade Wiveka Tham.
Hon och listade ett antal förutsättningar för att lyckas, bland annat vikten av att det finns ett engagemang hos både chefer och personal. Och att man kan behöva tjata som instruktör.
Dagen bjöd också på en hel del inspiration vid sidan av Stjärnmärkt. Cristina Wångblad, fysioterapeut i Göteborg, talade om gångsvårigheter och det faktum att procedurminnet – minnesmönstren som gör att vi kan göra saker som att gå utan att aktivt tänka på hur vi gör – finns kvar länge hos personer med demenssjukdom. Men det är lätt att störa detta minne om man börjar ge instruktioner. Hon skickade med ett tydligt budskap:
– Kommer ni bara ihåg en sak från den här föreläsningen så låt det vara det här: Stör aldrig den som rör sig, om den lever med en kognitiv sjukdom.
Åsa Winzell Juhlin, audionom i Göteborg, talade om hur viktig hörseln är för vår kognition och vad man kan göra för att underlätta hörande och kommunikation. Frida Nobel, medicinalråd på Socialstyrelsen, tog upp den nyligen uppdaterade nationella demensstrategin och professor Lars-Olof Wahlund bjöd på en översikt över forskningsläget.
Helle Wijk, berättade om forskningsprojektet Out-fit. Det handlar om hur viktig naturkontakt är för sköra äldres hälsa och mående. En grupp som inte har jämlika möjligheter att vistas ute i naturen i och med att det i dag inte finns någon lagstadgad rätt till utevistelse för personer inom vård och omsorg.
– Det här är det många som blir förvånade över. Och finns det inget lagstöd är det också stor risk att det här inte blir av, sade Helle Wijk.
Hon tipsade om att utevistelse kan vara många olika saker, och om att fundera på vilka inomhusaktiviteter som skulle gå att göra ute i stället.
Text: Karin Nyman, foto: Yanan Li
Laila Becker berättade också att det nu finns 2 013 Stjärninstruktörer och 510 Stjärnmärkta enheter i landet. Hon lyfte flera exempel på positiv återkoppling från Stjärnmärkta enheter, bland annat att det blivit roligare att gå till jobbet, att teamsamarbetet blivit bättre och att användningen av behovsmedicin minskat.
Ett krav för att bli Stjärnmärkt är att registrera i SveDem, och koordinator Madeleine Åkerman berättade att alla enheter som vårdar och behandlar personer med demenssjukdom nu kan använda sig av registret, i och med att hemsjukvården tillkommit.
– Genom att registrera i SveDem kan ni mäta och följa upp ert arbete. Alla anslutna kan se sina egna resultatrapporter i inloggat läge. Så registrera inte för registrerandets skull, utan tänk ”Hur kan det här hjälpa oss?”, sa Madeleine Åkerman.
Stöd i ordinärt boende bedriver hemtjänst i Järfälla kommun och är Stjärnmärkta sedan 2022. Sanne Zetterberg, gruppledare, och Rebecca Bruce, kvalitetssamordnare berättade om effekterna av deras satsning på att bli Stjärnmärkta.
– Stjärnmärkt har gjort att mötet med brukarna har förbättrats. Nu står personens önskemål i centrum. Ingen i personalen utgår längre ifrån till exempel hur de själva vill ha kaffet, utan nu vet alla som kommer hem till Kalle hur Kalle vill ha sitt kaffe, sade Rebecca Bruce.
De betonade även hur viktigt teamarbetet är i hemtjänsten. Genom att införa ramtid och självgående team, som planerar för brukarnas behov utifrån deras önskemål, har man kunnat lösa bristen på administrativ tid. Samtidigt har samanhållningen ökat och medarbetarna blivit nöjdare.
Ängsgården i Piteå är ett renodlat demensboende och Stjärnmärkt sedan 2023. Instruktörerna Ann-Christin Nedlund och Anna Högnelid berättade att personalen jobbar mycket med levnadsberättelsen och personcentrerade aktiviteter. Man har också satsat på mindre anhöriggrupper med max åtta deltagare i varje.
– I grupperna pratar vi om demenssjukdomar, om personcentrerad vård, om vad gör vi för aktiviteter och även om vad som händer i livets slut. Vi ger mycket tid till de anhöriga att prata, sade Ann-Christin Nedlund.
För personalen finns handledningsgrupper där man kan diskutera olika situationer – hur man tänkte och gjorde, och om man kunde ha gjort på ett annat sätt. Man har även haft särskilda handledningsgrupper för anställda som är nya i Sverige.
Wiveka Tham, Silviasyster och Stjärninstruktör, berättade om utmaningar och framgångsfaktorer när hon var med och stjärnmärkte boenden i Burlövs kommun. Bland utmaningarna fanns dels praktiska saker som att få alla att läsa sina mejl och komma till kurstillfällena, dels skillnader i förkunskaper och språkkunskaper.
– Man behöver inte vara nysvensk för att inte förstå alla ord. Dialektala ord och uttal kan ställa till det, liksom svåra ord, sade Wiveka Tham.
Hon och listade ett antal förutsättningar för att lyckas, bland annat vikten av att det finns ett engagemang hos både chefer och personal. Och att man kan behöva tjata som instruktör.
Dagen bjöd också på en hel del inspiration vid sidan av Stjärnmärkt. Cristina Wångblad, fysioterapeut i Göteborg, talade om gångsvårigheter och det faktum att procedurminnet – minnesmönstren som gör att vi kan göra saker som att gå utan att aktivt tänka på hur vi gör – finns kvar länge hos personer med demenssjukdom. Men det är lätt att störa detta minne om man börjar ge instruktioner. Hon skickade med ett tydligt budskap:
– Kommer ni bara ihåg en sak från den här föreläsningen så låt det vara det här: Stör aldrig den som rör sig, om den lever med en kognitiv sjukdom.
Åsa Winzell Juhlin, audionom i Göteborg, talade om hur viktig hörseln är för vår kognition och vad man kan göra för att underlätta hörande och kommunikation. Frida Nobel, medicinalråd på Socialstyrelsen, tog upp den nyligen uppdaterade nationella demensstrategin och professor Lars-Olof Wahlund bjöd på en översikt över forskningsläget.
Helle Wijk, berättade om forskningsprojektet Out-fit. Det handlar om hur viktig naturkontakt är för sköra äldres hälsa och mående. En grupp som inte har jämlika möjligheter att vistas ute i naturen i och med att det i dag inte finns någon lagstadgad rätt till utevistelse för personer inom vård och omsorg.
– Det här är det många som blir förvånade över. Och finns det inget lagstöd är det också stor risk att det här inte blir av, sade Helle Wijk.
Hon tipsade om att utevistelse kan vara många olika saker, och om att fundera på vilka inomhusaktiviteter som skulle gå att göra ute i stället.
Text: Karin Nyman, foto: Yanan Li
I Huddinge finns landets enda mottagning för personer med Downs syndrom som drabbas av kognitiv svikt.
– Vi skulle önska att vi kunde ta emot fler, för det känns som att vi gör skillnad för dem som kommer till oss, säger Nenad Bogdanovic, överläkare och professor i geriatrik på Karolinska Universitetssjukhus Huddinge.
Nenad Bogdanovic beskriver det som ett ”akut tomrum” när han får frågan om hur minnesmottagningen på Karolinska Huddinge blev landets första och hittills enda specialiserade enhet för att utreda personer med Downs syndrom och kognitiv svikt.
– Vi startade år 2023. Tidigare skickades remisserna automatiskt till habiliteringen. När de slutade utreda stod vi lite frågande kring hur vi skulle göra, säger han.
Efter ett samtal med sin chef, där Nenad Bogdanovic föreslog att utöka verksamheten till att utreda personer med Downs syndrom och begynnande kognitiv svikt, var bollen i rullning.
– Jag har erfarenhet av och har forskat om Downs syndrom och har en bakgrund inom neurologi, neuropatologi och human utvecklingsanatomi, så uppdraget passade bra för mig, säger Nenad Bogdanovic.
Sedan starten har han och kollegan psykiater Kristina Kuzev utrett ett åttiotal patienter med Downs syndrom och kognitiv svikt eller demens. Generellt skiljer sig personer med downs syndrom från den typiska patienten med demenssjukdom eller begynnande kognitiv svikt. Därför har de standardiserade utredningsmetoder som finns modifierats och rutinerna har fått anpassas utifrån gruppens behov.
– Patienter med Downs syndrom som uppvisar kognitiva förändringar är ofta otåliga och klarar sällan av traditionella neuropsykologiska tester. Bland annat väljer vi helt bort magnetkameraundersökning där patienten behöver ligga stilla i upp till cirka 45 minuter, Vi brukar även undvika lumbalpunktion, som kan innebära obehag vid stick i ryggen, säger Nenad Bogdanovic.
Överlag kommer de flesta remisser till mottagningen från en vårdcentral. Ofta är det personal på ett boende eller en anhörig som har märkt en förändring hos de remitterade. Kristina Kuzev, specialist i psykiatri, räknar upp några av de vanligaste tecknen på begynnande demenssjukdom:
– De första symtomen kan vara personlighetsförändringar eller ett skifte i sinnesstämningen snarare än minnessvikt. Exempelvis kan ätbeteendet förändras över tid. Det kan röra sig om minskad initiativförmåga, apati, att personen blir tillbakadragen. Sömnproblem kan också vara ett tidigt tecken, säger hon.
Ofta är personal på LSS-boendet och anhöriga medvetna om vad det kan röra sig om när en person med Downs syndrom börjar uppvisa tecken på begynnande kognitiv svikt. Teamet på minnesmottagningen brukar bemötas med stor tacksamhet över att det ”äntligen kan påbörjas en specifik utredning och behandling”.
– Jag har aldrig upplevt att någon varit negativ, tvärtom är alla väldigt positiva. Däremot förstår i princip inte patienter med Downs syndrom vad de har drabbats av när de väl får en diagnos, säger Nenad Bogdanovic.
I början av 1980-talet var medellivslängden cirka 25 år för personer med Downs syndrom. I takt med medicinsk utveckling, bättre levnadsvillkor och ett mer inkluderande samhälle har den siffran ökat drastiskt. Numera är det inte ovanligt att personer med Downs syndrom passerar 60-strecket. Men med stigande ålder kommer, liksom för resten av befolkningen, hälsoproblem. Personer med Downs syndrom dras ofta med olika medicinska tillstånd redan från födseln. Medfödda hjärtfel är vanliga, liksom endokrina störningar. Många får tidigt en hörselnedsättning och vuxna med Downs syndrom har ofta en tendens att bli överviktiga, vilket bidrar till andra hälsoproblem.
– Med stigande ålder ökar risken tydligt för kognitiv svikt. Äldre personer med Downs syndrom utvecklar i mycket hög grad neuropatologiska förändringar som motsvarar dem vid Alzheimers sjukdom. Den genetiska bakgrunden bidrar till den utvecklingen, säger Nenad Bogdanovic.
Vid konstaterad kognitiv svikt eller begynnande demenssjukdom brukar behandlingen starta omgående.
– Personer med Downs syndrom är generellt ofta mycket känsliga för läkemedel. Här får vi ”start low – go slow”. Vi börjar på väldigt låga doser, men det finns ingen anledning att vänta på att patienten uppnår en viss grad av kognitiv svikt. Ju tidigare behandlingen kan starta desto bättre, säger Kristina Kuzev.
– Vi kan konstatera från vår erfarenhet hittills att behandling med kolinesterashämmare särskild med Rivastigmin har haft mycket god effekt hos patienter med Downs syndrom för att det finns ett patofysiologisk stöd för behandlingen, även om detaljerade kliniska studier är begränsade, säger Nenad Bogdanovic.
Utöver den medicinska behandlingen behöver personer med Downs syndrom och begynnande demenssjukdom ofta ökade insatser på flera sätt. Det kan handla om allt från exempelvis kommunikationsstöd och anpassningar i boendet till att anhöriga får information och hjälp i den nya situationen.
– Det är jätteviktigt med kontinuitet, att man får vara kvar i sitt hem, sin kända miljö och gärna med personal som man känner sedan tidigare. Förutsägbarheten är nog det viktigaste, eftersom drastiska förändringar tenderar att försämra tillståndet hos den drabbade, säger Kristina Kuzev och tillägger:
– Det går att leva ett bra liv i flera år efter konstaterad diagnos, även för en person med Downs syndrom.
Trycket på mottagningen är högt. Även vårdcentraler från andra regioner försöker få sina patienter remitterade till den unika enheten i södra Stockholm. Som rutin tar man emot remisser från vårdcentraler i regionen och från hela landet. Även egenremisser kan bedömas i särskilt ömmande fall. Utöver önskemålet om större resurser skulle Nenad Bogdanovic och Kristina Kuzev helst av allt vilja nå ut till fler med sin kunskap.
– Jag skulle gärna vilja få till en utvidgad utbildning för alla som jobbar på minnesmottagningar, läkare inom demensvården, personal på boenden etcetera, säger Nenad Bogdanovic.
Kristina Kuzev fyller i:
– Det är många med Downs syndrom som inte blir utredda för sin demenssjukdom, och fortfarande finns det fördomar om att den här gruppen inte går att behandla med bromsande läkemedel. Så mer kunskap behövs absolut.
Nenad Bogdanovic beskriver det som ett ”akut tomrum” när han får frågan om hur minnesmottagningen på Karolinska Huddinge blev landets första och hittills enda specialiserade enhet för att utreda personer med Downs syndrom och kognitiv svikt.
– Vi startade år 2023. Tidigare skickades remisserna automatiskt till habiliteringen. När de slutade utreda stod vi lite frågande kring hur vi skulle göra, säger han.
Efter ett samtal med sin chef, där Nenad Bogdanovic föreslog att utöka verksamheten till att utreda personer med Downs syndrom och begynnande kognitiv svikt, var bollen i rullning.
– Jag har erfarenhet av och har forskat om Downs syndrom och har en bakgrund inom neurologi, neuropatologi och human utvecklingsanatomi, så uppdraget passade bra för mig, säger Nenad Bogdanovic.
Sedan starten har han och kollegan psykiater Kristina Kuzev utrett ett åttiotal patienter med Downs syndrom och kognitiv svikt eller demens. Generellt skiljer sig personer med downs syndrom från den typiska patienten med demenssjukdom eller begynnande kognitiv svikt. Därför har de standardiserade utredningsmetoder som finns modifierats och rutinerna har fått anpassas utifrån gruppens behov.
– Patienter med Downs syndrom som uppvisar kognitiva förändringar är ofta otåliga och klarar sällan av traditionella neuropsykologiska tester. Bland annat väljer vi helt bort magnetkameraundersökning där patienten behöver ligga stilla i upp till cirka 45 minuter, Vi brukar även undvika lumbalpunktion, som kan innebära obehag vid stick i ryggen, säger Nenad Bogdanovic.
Överlag kommer de flesta remisser till mottagningen från en vårdcentral. Ofta är det personal på ett boende eller en anhörig som har märkt en förändring hos de remitterade. Kristina Kuzev, specialist i psykiatri, räknar upp några av de vanligaste tecknen på begynnande demenssjukdom:
– De första symtomen kan vara personlighetsförändringar eller ett skifte i sinnesstämningen snarare än minnessvikt. Exempelvis kan ätbeteendet förändras över tid. Det kan röra sig om minskad initiativförmåga, apati, att personen blir tillbakadragen. Sömnproblem kan också vara ett tidigt tecken, säger hon.
Ofta är personal på LSS-boendet och anhöriga medvetna om vad det kan röra sig om när en person med Downs syndrom börjar uppvisa tecken på begynnande kognitiv svikt. Teamet på minnesmottagningen brukar bemötas med stor tacksamhet över att det ”äntligen kan påbörjas en specifik utredning och behandling”.
– Jag har aldrig upplevt att någon varit negativ, tvärtom är alla väldigt positiva. Däremot förstår i princip inte patienter med Downs syndrom vad de har drabbats av när de väl får en diagnos, säger Nenad Bogdanovic.
I början av 1980-talet var medellivslängden cirka 25 år för personer med Downs syndrom. I takt med medicinsk utveckling, bättre levnadsvillkor och ett mer inkluderande samhälle har den siffran ökat drastiskt. Numera är det inte ovanligt att personer med Downs syndrom passerar 60-strecket. Men med stigande ålder kommer, liksom för resten av befolkningen, hälsoproblem. Personer med Downs syndrom dras ofta med olika medicinska tillstånd redan från födseln. Medfödda hjärtfel är vanliga, liksom endokrina störningar. Många får tidigt en hörselnedsättning och vuxna med Downs syndrom har ofta en tendens att bli överviktiga, vilket bidrar till andra hälsoproblem.
– Med stigande ålder ökar risken tydligt för kognitiv svikt. Äldre personer med Downs syndrom utvecklar i mycket hög grad neuropatologiska förändringar som motsvarar dem vid Alzheimers sjukdom. Den genetiska bakgrunden bidrar till den utvecklingen, säger Nenad Bogdanovic.
Vid konstaterad kognitiv svikt eller begynnande demenssjukdom brukar behandlingen starta omgående.
– Personer med Downs syndrom är generellt ofta mycket känsliga för läkemedel. Här får vi ”start low – go slow”. Vi börjar på väldigt låga doser, men det finns ingen anledning att vänta på att patienten uppnår en viss grad av kognitiv svikt. Ju tidigare behandlingen kan starta desto bättre, säger Kristina Kuzev.
– Vi kan konstatera från vår erfarenhet hittills att behandling med kolinesterashämmare särskild med Rivastigmin har haft mycket god effekt hos patienter med Downs syndrom för att det finns ett patofysiologisk stöd för behandlingen, även om detaljerade kliniska studier är begränsade, säger Nenad Bogdanovic.
Utöver den medicinska behandlingen behöver personer med Downs syndrom och begynnande demenssjukdom ofta ökade insatser på flera sätt. Det kan handla om allt från exempelvis kommunikationsstöd och anpassningar i boendet till att anhöriga får information och hjälp i den nya situationen.
– Det är jätteviktigt med kontinuitet, att man får vara kvar i sitt hem, sin kända miljö och gärna med personal som man känner sedan tidigare. Förutsägbarheten är nog det viktigaste, eftersom drastiska förändringar tenderar att försämra tillståndet hos den drabbade, säger Kristina Kuzev och tillägger:
– Det går att leva ett bra liv i flera år efter konstaterad diagnos, även för en person med Downs syndrom.
Trycket på mottagningen är högt. Även vårdcentraler från andra regioner försöker få sina patienter remitterade till den unika enheten i södra Stockholm. Som rutin tar man emot remisser från vårdcentraler i regionen och från hela landet. Även egenremisser kan bedömas i särskilt ömmande fall. Utöver önskemålet om större resurser skulle Nenad Bogdanovic och Kristina Kuzev helst av allt vilja nå ut till fler med sin kunskap.
– Jag skulle gärna vilja få till en utvidgad utbildning för alla som jobbar på minnesmottagningar, läkare inom demensvården, personal på boenden etcetera, säger Nenad Bogdanovic.
Kristina Kuzev fyller i:
– Det är många med Downs syndrom som inte blir utredda för sin demenssjukdom, och fortfarande finns det fördomar om att den här gruppen inte går att behandla med bromsande läkemedel. Så mer kunskap behövs absolut.
En demensutredning av en person med Downs syndrom innehåller:
Tuffa kubbkamper, svampplockning, allvarliga samtal, fredagsmys och gapskratt vid lägerelden. I helgen samlades tio unga anhöriga, som har en förälder med demenssjukdom, för retreat på Dekarsön utanför Örnsköldsvik.
Ann-Marie Westerlund (längst till vänster) tillsammans med årets retreatgäng.
”Tack för en fin helg!” och ”Vilka änglar ni är som anordnar och gör er tillgängliga!” Det är två kommentarer från ungdomar som deltog på retreaten.
Syftet med helgen är att låta unga anhöriga få känna gemenskap och sammanhang tillsammans med andra som är i en liknande situation. De får också kunskap, stöd och rådgivning. Och – inte minst – möjlighet att ställa alla frågor som de går och bär på.
På programmet i år stod föreläsningar om allt från utredning, behandling, ärftlighet och olika juridiska frågor. Men helgen bjöd även på grillning, kubbspel och skogspromenad med kantarellspaning. Bland mycket annat.
Det fanns även gott om tid för samtal i både mindre grupper och enskilt. Samtalen handlade bland annat om bemötande av och förhållningssätt till den som är sjuk, och om hur man som anhörig både kan och har rätt att känna. Men också om hur man kan hantera sina känslor, det vill säga hur man kan ta hand om sig själv för att orka ta hand om sin sjuka förälder.
Region Västernorrland har anordnat retreater för unga anhöriga ett flertal gånger, i samarbete med kommuner i regionen och med stöd från Svenskt Demenscentrum.
-Marie Westerlund är samordnare för demensvården i regionen och initiativtagare till retreathelgerna, som hon även är med och leder.
– Det jag tar med mig från i år är att vi nog ska skruva än mer mot retreatupplägget och minska fokus på föreläsningar och information. Det vi ser att deltagarna behöver mest är tid för frågor och stöd för att orka vara anhöriga. Och sedan framför allt sammanhanget och den gemenskap som skapas under dessa dagar, säger hon.
Vad har du för råd att ge den som funderar på att arrangera något liknande?
– Kör, bara kör! Det är helt ofattbart att det är så svårt att få till ett hållbart stöd för unga anhöriga. De flesta som vi har på dessa retreater är utan stöd och vilsna. Och de som faktiskt har stöd påtalar att det de får är råd om vad de behöver göra för den sjuke. Men det de behöver är inte all information på ett bräde, utan snarare hjälp med vad som behöver göras här och nu, och vägledning i vad som kan vänta till senare. Annars är det lätt att kraven känns övermäktiga och att stressen slår till, säger Ann-Marie Westerlund och tillägger:
– Och så finns det de unga som inte orkar vara ett stöd för sin sjuka förälder, de som redan har fullt upp med sina egna problem eller diagnoser.
Ledare behöver bjussa på sig självaEn viktig pusselbit för en lyckad retreat är ledarna. Dels att de har kunskap och engagemang naturligtvis, dels att man inte snålar in på ledare. Ann-Marie Westerlund betonar att ledarrollen är krävande, men också väldigt givande.
– All frustration som ska härbärgeras, allas historier som ska processas under en begränsad tid … Det stannar kvar i både hjärta och hjärna, och tar ut sin rätt. Men det är så värt det. Varje gång någon säger ”nu känner jag mig mindre ensam” eller ”det är så skönt för här förstår alla”, då känner vi att det är så rätt det vi gör, säger hon.
– Det krävs lyhördhet, tajming och en stor del bjussa-på-dig-själv-anda av oss som är ledare.
På årets retreathelg fanns fyra erfarna ledare på plats. Förutom Ann-Marie Westerlund ytterligare två från Västernorrland, plus Katrin Lindholm som är minst sagt rutinerad i sammanhanget. Hon var initiativtagare till de läger för unga anhöriga som startade i Avesta 2011 och som fick efterföljare på flera håll i landet, men som i den här formen bara finns i Örnsköldsvik sedan 2022.
Som ytterligare resurs deltog en ung ledare som själv har gjort ”hela resan”. En person som tidigare har varit deltagare på en retreat, men vars förälder är avliden. Vi låter hen få sista ordet:
– Det är såklart ett känsligt läger på så många sätt, men det fina med allt är gemenskapen och att alla förstår varandra utan att behöva säga så många ord. Ni ledare har gett mig skratt, gråt, lärdomar och en trygghet som bara ni kan ge.
Text: Karin Nyman, foto: privat
Ann-Marie Westerlund (längst till vänster) tillsammans med årets retreatgäng.
”Tack för en fin helg!” och ”Vilka änglar ni är som anordnar och gör er tillgängliga!” Det är två kommentarer från ungdomar som deltog på retreaten.
Syftet med helgen är att låta unga anhöriga få känna gemenskap och sammanhang tillsammans med andra som är i en liknande situation. De får också kunskap, stöd och rådgivning. Och – inte minst – möjlighet att ställa alla frågor som de går och bär på.
På programmet i år stod föreläsningar om allt från utredning, behandling, ärftlighet och olika juridiska frågor. Men helgen bjöd även på grillning, kubbspel och skogspromenad med kantarellspaning. Bland mycket annat.
Det fanns även gott om tid för samtal i både mindre grupper och enskilt. Samtalen handlade bland annat om bemötande av och förhållningssätt till den som är sjuk, och om hur man som anhörig både kan och har rätt att känna. Men också om hur man kan hantera sina känslor, det vill säga hur man kan ta hand om sig själv för att orka ta hand om sin sjuka förälder.
Region Västernorrland har anordnat retreater för unga anhöriga ett flertal gånger, i samarbete med kommuner i regionen och med stöd från Svenskt Demenscentrum.
-Marie Westerlund är samordnare för demensvården i regionen och initiativtagare till retreathelgerna, som hon även är med och leder.
– Det jag tar med mig från i år är att vi nog ska skruva än mer mot retreatupplägget och minska fokus på föreläsningar och information. Det vi ser att deltagarna behöver mest är tid för frågor och stöd för att orka vara anhöriga. Och sedan framför allt sammanhanget och den gemenskap som skapas under dessa dagar, säger hon.
Vad har du för råd att ge den som funderar på att arrangera något liknande?
– Kör, bara kör! Det är helt ofattbart att det är så svårt att få till ett hållbart stöd för unga anhöriga. De flesta som vi har på dessa retreater är utan stöd och vilsna. Och de som faktiskt har stöd påtalar att det de får är råd om vad de behöver göra för den sjuke. Men det de behöver är inte all information på ett bräde, utan snarare hjälp med vad som behöver göras här och nu, och vägledning i vad som kan vänta till senare. Annars är det lätt att kraven känns övermäktiga och att stressen slår till, säger Ann-Marie Westerlund och tillägger:
– Och så finns det de unga som inte orkar vara ett stöd för sin sjuka förälder, de som redan har fullt upp med sina egna problem eller diagnoser.
Ledare behöver bjussa på sig självaEn viktig pusselbit för en lyckad retreat är ledarna. Dels att de har kunskap och engagemang naturligtvis, dels att man inte snålar in på ledare. Ann-Marie Westerlund betonar att ledarrollen är krävande, men också väldigt givande.
– All frustration som ska härbärgeras, allas historier som ska processas under en begränsad tid … Det stannar kvar i både hjärta och hjärna, och tar ut sin rätt. Men det är så värt det. Varje gång någon säger ”nu känner jag mig mindre ensam” eller ”det är så skönt för här förstår alla”, då känner vi att det är så rätt det vi gör, säger hon.
– Det krävs lyhördhet, tajming och en stor del bjussa-på-dig-själv-anda av oss som är ledare.
På årets retreathelg fanns fyra erfarna ledare på plats. Förutom Ann-Marie Westerlund ytterligare två från Västernorrland, plus Katrin Lindholm som är minst sagt rutinerad i sammanhanget. Hon var initiativtagare till de läger för unga anhöriga som startade i Avesta 2011 och som fick efterföljare på flera håll i landet, men som i den här formen bara finns i Örnsköldsvik sedan 2022.
Som ytterligare resurs deltog en ung ledare som själv har gjort ”hela resan”. En person som tidigare har varit deltagare på en retreat, men vars förälder är avliden. Vi låter hen få sista ordet:
– Det är såklart ett känsligt läger på så många sätt, men det fina med allt är gemenskapen och att alla förstår varandra utan att behöva säga så många ord. Ni ledare har gett mig skratt, gråt, lärdomar och en trygghet som bara ni kan ge.
Text: Karin Nyman, foto: privat
Målet, att stimulera kognitionen och höja livskvaliteten. Metoden, att erbjuda engagerande gruppaktiviteter där alla sinnen används och deltagarna får röra på sig, sjunga, baka, diskutera och minnas.
– Vi är helt sålda på KST eftersom vi ser vilken god effekt metoden har. Allt sker med stor respekt för varje deltagares enskilda förmåga, säger Anna Gudmundsson, specialistundersköterska i Svalöv.
Marie Arndt och Anna Gudmundsson under en KST-träff med kollegor från Helsingborg.
KST står för kognitiv stimuleringsterapi, en icke-farmakologisk behandlingsmetod som främst riktas mot personer som lever med mild till måttlig demenssjukdom. Upphovsmakare är ett brittiskt forskarteam lett av professor Aimee Spector, som arbetade fram CST (cognitive stimulation therapy) som metod runt millennieskiftet för att sedan presentera den som sin doktorsavhandling. Efter det har metoden gått på export till ett 40-tal länder, bland annat Norge och Danmark.
– Det bästa med KST är att det är ett färdigt koncept. Det är viktigt och skapar en trygghet i yrkesrollen. Vi behöver bara följa det. Det ger en trygghet i din yrkesroll, säger Anna Gudmundsson.
I Svalöv har hon och kollegorna på kommunens dagverksamhet jobbat med KST sedan slutet av 2024. Anna Gudmundsson och kollegan Marie Arndt upplever att effekten ofta syns i att deltagarna kommer förberedda till varje KST-träff. De allra flesta uppskattar även träffarna, vilket syns på närvarostatistiken. Hos några av deltagarna har språket förbättrats.
– Man värdesätter och prioriterar att komma till oss. Det är nästan bara frånvaro när någon har ett läkarbesök som inte går att boka om, säger Marie Arndt, specialistundersköterska.
Bägge två vittnar om deltagare som aktivt börjat att träna minnesfunktionerna efter att ha varit på de inledande KST-träffarna. Från att inte ha känt till aktuell veckodag, eller ens vilket väder det är ute, triggas deltagarna av att komma förberedda.
– Helt plötsligt kommer de och vet vilket datum det är, vem som har namnsdag och vilket väder det är. Så det märks mellan gångerna att deltagarna går hem och funderar och tar reda på saker till kommande träffar, säger Anna Gudmundsson.
En annan viktig del av KST-träffarna är att de bryter isoleringen för flera av deltagarna. Det är vanligt att se fram mot veckans tillfälle, vilket även märks bland de som lever med en partner.
– De pratar hemma om vad de gjort på senaste träffen och ofta vill man veta vad nästa tema blir. Det blir som en guldkant på tillvaron, säger Marie Arndt.
I Skåne lanserades konceptet av en kollega, demenssjuksköterska Eva Granvik, som undrade om några var intresserade av att gå en utbildning i KST i Danmark. Marie Arndt och Anna Gudmundsson nappade omgående och genomförde KST-utbildningen på danska. Därefter tog det ett antal månader att få ihop rekvisita, lära sig konceptet, prata ihop teamet och inte minst att hitta deltagare som var villiga att delta.
– För oss i en mindre kommun är det inte lika lätt att sätta samman personer som bildar en fungerande grupp. För det är viktigt att få in deltagare som bildar en fungerande grupp. Som ledare är det en balansgång att uppmuntra de som behöver ta plats och hålla tillbaka dem som behöver hjälp med det, säger Marie Arndt.
För den egna yrkesrollen har KST blivit ett lyft. Träffarna utmanar och stimulerar inte bara deltagarna. Även Marie Arndt och Anna Gudmundsson har tvingats att vässa sina yrkesroller på ett nytt sätt.
– För mig betyder det väldigt mycket att se hur deltagarna kan utvecklas, behålla sina förmågor längre och kunna fortsätta bo hemma. Det ger så mycket tillbaka att vara en del av det, säger Anna Gudmundsson.
Marie Arndt och Anna Gudmundsson under en KST-träff med kollegor från Helsingborg.
KST står för kognitiv stimuleringsterapi, en icke-farmakologisk behandlingsmetod som främst riktas mot personer som lever med mild till måttlig demenssjukdom. Upphovsmakare är ett brittiskt forskarteam lett av professor Aimee Spector, som arbetade fram CST (cognitive stimulation therapy) som metod runt millennieskiftet för att sedan presentera den som sin doktorsavhandling. Efter det har metoden gått på export till ett 40-tal länder, bland annat Norge och Danmark.
– Det bästa med KST är att det är ett färdigt koncept. Det är viktigt och skapar en trygghet i yrkesrollen. Vi behöver bara följa det. Det ger en trygghet i din yrkesroll, säger Anna Gudmundsson.
I Svalöv har hon och kollegorna på kommunens dagverksamhet jobbat med KST sedan slutet av 2024. Anna Gudmundsson och kollegan Marie Arndt upplever att effekten ofta syns i att deltagarna kommer förberedda till varje KST-träff. De allra flesta uppskattar även träffarna, vilket syns på närvarostatistiken. Hos några av deltagarna har språket förbättrats.
– Man värdesätter och prioriterar att komma till oss. Det är nästan bara frånvaro när någon har ett läkarbesök som inte går att boka om, säger Marie Arndt, specialistundersköterska.
Bägge två vittnar om deltagare som aktivt börjat att träna minnesfunktionerna efter att ha varit på de inledande KST-träffarna. Från att inte ha känt till aktuell veckodag, eller ens vilket väder det är ute, triggas deltagarna av att komma förberedda.
– Helt plötsligt kommer de och vet vilket datum det är, vem som har namnsdag och vilket väder det är. Så det märks mellan gångerna att deltagarna går hem och funderar och tar reda på saker till kommande träffar, säger Anna Gudmundsson.
En annan viktig del av KST-träffarna är att de bryter isoleringen för flera av deltagarna. Det är vanligt att se fram mot veckans tillfälle, vilket även märks bland de som lever med en partner.
– De pratar hemma om vad de gjort på senaste träffen och ofta vill man veta vad nästa tema blir. Det blir som en guldkant på tillvaron, säger Marie Arndt.
I Skåne lanserades konceptet av en kollega, demenssjuksköterska Eva Granvik, som undrade om några var intresserade av att gå en utbildning i KST i Danmark. Marie Arndt och Anna Gudmundsson nappade omgående och genomförde KST-utbildningen på danska. Därefter tog det ett antal månader att få ihop rekvisita, lära sig konceptet, prata ihop teamet och inte minst att hitta deltagare som var villiga att delta.
– För oss i en mindre kommun är det inte lika lätt att sätta samman personer som bildar en fungerande grupp. För det är viktigt att få in deltagare som bildar en fungerande grupp. Som ledare är det en balansgång att uppmuntra de som behöver ta plats och hålla tillbaka dem som behöver hjälp med det, säger Marie Arndt.
För den egna yrkesrollen har KST blivit ett lyft. Träffarna utmanar och stimulerar inte bara deltagarna. Även Marie Arndt och Anna Gudmundsson har tvingats att vässa sina yrkesroller på ett nytt sätt.
– För mig betyder det väldigt mycket att se hur deltagarna kan utvecklas, behålla sina förmågor längre och kunna fortsätta bo hemma. Det ger så mycket tillbaka att vara en del av det, säger Anna Gudmundsson.
Den 3 november arrangerar Svenskt Demenscentrum ett webbinarium om KST.
På Svenskt Demenscentrums hemsida finns det bland annat information om kunskapsläget kring KST samt om kommande webbutbildning för personal som vill arbeta med KST,
Hallå där … Lena Östlund, lärare och forskare på hälsohögskolan i Jönköping, som ska föreläsa om våld mot äldre på Stockholms demensdag!
Varför ska man komma och lyssna på dig?
– Vill du göra skillnad för människor i din närhet så får du ta del av aktuell kunskap som kan omsättas i praktiken. Våld i nära relationer berör fler än vi tror.
Vad räknas som våld mot äldre?
– Våld kan yttra sig på många olika sätt och förekomma i olika sammanhang. En variant som kanske inte är så förekommande bland yngre människor är försummelsevåld, att man exempelvis inte får sin livsavgörande medicin.
Vilken är den vanligaste formen av våld?
– Här är inte forskningen helt enstämmig. En del resultat pekar på det fysiska våldet, andra på det psykiska. Men det är de två mest förekommande formerna.
Hur vanligt är det med våld mot äldre?
– Inte heller här är forskningen helt samstämmig. Men man brukar räkna att 10–15 procent av befolkningen som är över 65 år någon gång har drabbats av våld i Sverige.
Vilka äldre utsätts främst för våld?
– Det varierar beroende på vilken typ av våld och vilken grupp äldre man studerar. Risken är ofta högre bland äldre som är beroende av andra för stöd och omsorg. Om vi tar det dödliga våldet så är kvinnor överrepresenterade, men det är få personer det rör sig om. Även i partnervåld är det vanligare att kvinnor utsätts.
Du har forskat inom området ett antal år, finns det nya rön?
– Jag skulle mer lyfta att intresset och kunskapen kring frågan har ökat mycket de senaste åren. När jag började intressera mig för 7–8 år sedan pratade man inte så mycket om det. Nu finns frågan på den politiska agendan och verksamheterna inom vård och omsorg är mycket mer medvetna. Det finns generellt en större vilja att göra något för den här gruppen.
Hur kan frågan kring våld mot äldre uppmärksammas ytterligare?
– Jag tror på mer kunskap och verktyg till personal inom vård och omsorg. Inte minst till dem som har ledande funktioner på boenden och hemtjänst. Jag tycker ändå att politikerna generellt har uppmärksammat frågan på nationell nivå. Sedan kan lokalpolitiker behöva uppmärksamma området i sina kommuner och regioner.
Varför har problemet inte uppmärksammats tidigare?
– Jag kan tänka mig att många har haft en föreställning om att det inte är särskilt vanligt, trots att det har förekommit i alla tider. En form av ålderism där man tänker att äldre människor inte är våldsamma mot varandra. Men i och med att fokus på våld i nära relationer har ökat och att vi även hade metoo har gjort att frågan lyfts. Sedan är det som allt annat i samhället, det går i trender. Inte minst vad medierna lyfter upp.
Hur är intresset för att lära sig mer om våld mot äldre?
– När vi startade första kursen på Jönköpings universitet, anmälde sig flera hundra personer. Då förstod vi att det fanns ett intresse. Nu ger vi kursen två gånger per år och det är flera yrkesgrupper som går den: vård- och omsorgspersonal, präster, poliser, jurister, diakoner och personal inom tandvården.
Till sist, vad är du själv sugen att lyssna på under Stockholms demensdag?
– Det här med den sömlösa vården tycker jag är superintressant och det berör en del av det jag pratar om.
Text: Juan Martinez Foto: IStock
Varför ska man komma och lyssna på dig?
– Vill du göra skillnad för människor i din närhet så får du ta del av aktuell kunskap som kan omsättas i praktiken. Våld i nära relationer berör fler än vi tror.
Vad räknas som våld mot äldre?
– Våld kan yttra sig på många olika sätt och förekomma i olika sammanhang. En variant som kanske inte är så förekommande bland yngre människor är försummelsevåld, att man exempelvis inte får sin livsavgörande medicin.
Vilken är den vanligaste formen av våld?
– Här är inte forskningen helt enstämmig. En del resultat pekar på det fysiska våldet, andra på det psykiska. Men det är de två mest förekommande formerna.
Hur vanligt är det med våld mot äldre?
– Inte heller här är forskningen helt samstämmig. Men man brukar räkna att 10–15 procent av befolkningen som är över 65 år någon gång har drabbats av våld i Sverige.
Vilka äldre utsätts främst för våld?
– Det varierar beroende på vilken typ av våld och vilken grupp äldre man studerar. Risken är ofta högre bland äldre som är beroende av andra för stöd och omsorg. Om vi tar det dödliga våldet så är kvinnor överrepresenterade, men det är få personer det rör sig om. Även i partnervåld är det vanligare att kvinnor utsätts.
Du har forskat inom området ett antal år, finns det nya rön?
– Jag skulle mer lyfta att intresset och kunskapen kring frågan har ökat mycket de senaste åren. När jag började intressera mig för 7–8 år sedan pratade man inte så mycket om det. Nu finns frågan på den politiska agendan och verksamheterna inom vård och omsorg är mycket mer medvetna. Det finns generellt en större vilja att göra något för den här gruppen.
Hur kan frågan kring våld mot äldre uppmärksammas ytterligare?
– Jag tror på mer kunskap och verktyg till personal inom vård och omsorg. Inte minst till dem som har ledande funktioner på boenden och hemtjänst. Jag tycker ändå att politikerna generellt har uppmärksammat frågan på nationell nivå. Sedan kan lokalpolitiker behöva uppmärksamma området i sina kommuner och regioner.
Varför har problemet inte uppmärksammats tidigare?
– Jag kan tänka mig att många har haft en föreställning om att det inte är särskilt vanligt, trots att det har förekommit i alla tider. En form av ålderism där man tänker att äldre människor inte är våldsamma mot varandra. Men i och med att fokus på våld i nära relationer har ökat och att vi även hade metoo har gjort att frågan lyfts. Sedan är det som allt annat i samhället, det går i trender. Inte minst vad medierna lyfter upp.
Hur är intresset för att lära sig mer om våld mot äldre?
– När vi startade första kursen på Jönköpings universitet, anmälde sig flera hundra personer. Då förstod vi att det fanns ett intresse. Nu ger vi kursen två gånger per år och det är flera yrkesgrupper som går den: vård- och omsorgspersonal, präster, poliser, jurister, diakoner och personal inom tandvården.
Till sist, vad är du själv sugen att lyssna på under Stockholms demensdag?
– Det här med den sömlösa vården tycker jag är superintressant och det berör en del av det jag pratar om.
Text: Juan Martinez Foto: IStock
Moderna blodförtunnande mediciner av typen NOAK kan leda till långsammare kognitiv försämring hos personer som lever med såväl förmaksflimmer som alzheimers sjukdom. Det visar en studie från Karolinska institutet.
– Studiens resultat är kliniskt viktiga och visar att NOAK*-behandling kan slå två flugor i en smäll, dels minskad risk för stroke och blodproppar dels långsammare kognitiv nedgång, säger Maria Eriksdotter professor och överläkare i geriatrik.
Förmaksflimmer är en av våra stora folksjukdomar. Det är även Alzheimers sjukdom. Många gånger drabbas personer av bägge åkommorna. Forskning visar att cirka 15–20 procent av de som lever med Alzheimers sjukdom också har förmaksflimmer. Tidigare studier på personer med förmaksflimmer har påvisat en minskad risk för att utveckla demenssjukdom vid behandling med antikoagulantiamediciner.
– Genom att förbättra blodflödet och minska små skador i hjärnan kan blodförtunnande läkemedel potentiellt bidra till att bevara kognitiv funktion, säger Maria Eriksdotter.
Studien, som publicerats i European Heart Journal, bygger på data från det nationella kvalitetsregistret SveDem och omfattar drygt 7 300 personer med förmaksflimmer och Alzheimers sjukdom. I den har deltagarna delats in i tre olika grupper, de som behandlats med moderna blodförtunnande läkemedel av typen NOAK, de som fått den äldre varianten med det verksamma ämnet warfarin (Waran) och de som inte använt blodförtunnande medel.
– Personerna som behandlats med NOAK-läkemedel hade en långsammare kognitiv försämring jämfört med dem som behandlades med warfarin eller med dem som inte behandlades med antikoagulantia, säger Maria Eriksdotter.
Hon är glad över resultaten och hoppas kunna ta studien vidare genom att bekräfta fynden genom att studera liknande populationer i andra databaser. Dessutom vill hon undersöka effekterna av antikoagulantia på kognition bland övriga demenssjukdomar, såsom vaskulär demens och Lewybody-sjukdom.
– Studien tyder på att antikoagulantiabehandling och kärlhälsa kan spela en viktig roll för kognitiv funktion. Jag hoppas att vårt arbete kommer att bidra till nya möjligheter att bromsa kognitiv försämring, säger Maria Eriksdotter och tillägger:
– Vi skall också vara stolta över att vi i Sverige, med våra unika nationella register, som få andra länder har möjlighet att genomföra stora studier som denna och följa upp långtidseffekter av behandlingar av våra folksjukdomar som Alzheimers sjukdom.
* NOAK är en förkortning av Non-vitamin K Orala Antikoagulantia.
Text: Juan Martinez Foto: Ulf Sirborn
Förmaksflimmer är en av våra stora folksjukdomar. Det är även Alzheimers sjukdom. Många gånger drabbas personer av bägge åkommorna. Forskning visar att cirka 15–20 procent av de som lever med Alzheimers sjukdom också har förmaksflimmer. Tidigare studier på personer med förmaksflimmer har påvisat en minskad risk för att utveckla demenssjukdom vid behandling med antikoagulantiamediciner.
– Genom att förbättra blodflödet och minska små skador i hjärnan kan blodförtunnande läkemedel potentiellt bidra till att bevara kognitiv funktion, säger Maria Eriksdotter.
Studien, som publicerats i European Heart Journal, bygger på data från det nationella kvalitetsregistret SveDem och omfattar drygt 7 300 personer med förmaksflimmer och Alzheimers sjukdom. I den har deltagarna delats in i tre olika grupper, de som behandlats med moderna blodförtunnande läkemedel av typen NOAK, de som fått den äldre varianten med det verksamma ämnet warfarin (Waran) och de som inte använt blodförtunnande medel.
– Personerna som behandlats med NOAK-läkemedel hade en långsammare kognitiv försämring jämfört med dem som behandlades med warfarin eller med dem som inte behandlades med antikoagulantia, säger Maria Eriksdotter.
Hon är glad över resultaten och hoppas kunna ta studien vidare genom att bekräfta fynden genom att studera liknande populationer i andra databaser. Dessutom vill hon undersöka effekterna av antikoagulantia på kognition bland övriga demenssjukdomar, såsom vaskulär demens och Lewybody-sjukdom.
– Studien tyder på att antikoagulantiabehandling och kärlhälsa kan spela en viktig roll för kognitiv funktion. Jag hoppas att vårt arbete kommer att bidra till nya möjligheter att bromsa kognitiv försämring, säger Maria Eriksdotter och tillägger:
– Vi skall också vara stolta över att vi i Sverige, med våra unika nationella register, som få andra länder har möjlighet att genomföra stora studier som denna och följa upp långtidseffekter av behandlingar av våra folksjukdomar som Alzheimers sjukdom.
* NOAK är en förkortning av Non-vitamin K Orala Antikoagulantia.
Text: Juan Martinez Foto: Ulf Sirborn
Världshälsoorgansationen WHO har uppdaterat sina riktlinjer för att minska risken för kognitiv nedsättning och demenssjukdom. Till de påverkbara riskfaktorerna i tidigare riktlinjer läggs nu luftföroreningar.
Fler än 57 miljoner människor i världen lever med en demenssjukdom. Antalet förväntas öka och därmed demenssjukdomarnas globala kostnader som redan beräknas uppgå till hissnande 13 biljoner kronor årligen enligt WHO. Ännu finns inget botemedel men forskningen om livsstilens och levnadsförhållandenas betydelse för uppkomsten av demenssjukdom har gett ny viktig kunskap.
– Vi vet idag mer än någonsin tidigare om vad som påverkar risken för demens, och dessa riktlinjer omsätter den kunskapen i praktisk handling, säger WHO:s generaldirektör Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus i ett pressmeddelande som publicerade i samband med att WHO offentliggjorde sina uppdaterade riktlinjer: Risk reduction of cognitive decline and dementia: WHO guidelines, second edition.
– Länder har nu tydliga, evidensbaserade rekommendationer som de omedelbart kan börja tillämpa för att skydda människors kognitiva hälsa, fortsätter Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus.
WHO menar, och hänvisar till den senaste forskningen, att uppemot 45 procent av risken för demenssjukdom är kopplat till påverkbara faktorer som kan bidra till att förebygga eller skjuta upp insjuknandet. Exempel på sådana riskfaktorer är alkohol, fysisk aktivitet, kost, övervikt, rökstopp, högt blodtryck, blodfetter, diabetes, depression och hörselnedsättning. Samtliga dessa ingick i WHO:s riktlinjer från 2019.
Ny riskfaktor i de senaste uppdaterade riktlinjerna är luftföroreningar. WHO menar att det nu finns tydlig evidens för att en minskad exponering för luftföroreningar minskar risken för kognitiv svikt och demenssjukdom.
Kognitiv träning och deltagande i sociala aktiviteter är rekommendationer som WHO betonar mer än tidigare. Ett aktuellt svenskt exempel på detta är Kognitiv stimuleringsterapi (KST) som Svenskt Demenscentrum arbetar med att sprida i landet. Läs mer här.
Risk reduction of cognitive decline and dementia: WHO guidelines, second edition, kan laddas ned från WHO:s webb (nytt fönster)
Fler än 57 miljoner människor i världen lever med en demenssjukdom. Antalet förväntas öka och därmed demenssjukdomarnas globala kostnader som redan beräknas uppgå till hissnande 13 biljoner kronor årligen enligt WHO. Ännu finns inget botemedel men forskningen om livsstilens och levnadsförhållandenas betydelse för uppkomsten av demenssjukdom har gett ny viktig kunskap.
– Vi vet idag mer än någonsin tidigare om vad som påverkar risken för demens, och dessa riktlinjer omsätter den kunskapen i praktisk handling, säger WHO:s generaldirektör Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus i ett pressmeddelande som publicerade i samband med att WHO offentliggjorde sina uppdaterade riktlinjer: Risk reduction of cognitive decline and dementia: WHO guidelines, second edition.
– Länder har nu tydliga, evidensbaserade rekommendationer som de omedelbart kan börja tillämpa för att skydda människors kognitiva hälsa, fortsätter Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus.
WHO menar, och hänvisar till den senaste forskningen, att uppemot 45 procent av risken för demenssjukdom är kopplat till påverkbara faktorer som kan bidra till att förebygga eller skjuta upp insjuknandet. Exempel på sådana riskfaktorer är alkohol, fysisk aktivitet, kost, övervikt, rökstopp, högt blodtryck, blodfetter, diabetes, depression och hörselnedsättning. Samtliga dessa ingick i WHO:s riktlinjer från 2019.
Ny riskfaktor i de senaste uppdaterade riktlinjerna är luftföroreningar. WHO menar att det nu finns tydlig evidens för att en minskad exponering för luftföroreningar minskar risken för kognitiv svikt och demenssjukdom.
Kognitiv träning och deltagande i sociala aktiviteter är rekommendationer som WHO betonar mer än tidigare. Ett aktuellt svenskt exempel på detta är Kognitiv stimuleringsterapi (KST) som Svenskt Demenscentrum arbetar med att sprida i landet. Läs mer här.
Risk reduction of cognitive decline and dementia: WHO guidelines, second edition, kan laddas ned från WHO:s webb (nytt fönster)
Ett komplext uppdrag där ingen dag är den andra lik. Att vara chef för ett team inom demensvården kräver mer än en bakgrund som kompetent medarbetare. Därför lanseras nu en unik utbildning för verksamhetsledare.
– Ledarskapet är en nyckelroll för att kunna erbjuda en personcentrerad vård där målet är så god livskvalitet som möjligt, säger Ulrika Granér på Silviahemmet.
Silviahemmet har under många år erbjudit utbildningar för medarbetare inom vård och omsorg. I samarbete med bland annat Sophiahemmet, Karolinska Institutet och Marie Cederschiöld högskola har man löpande utvecklat olika högskoleutbildningar för flera professioner. Men det har saknats en pusselbit, en högskoleutbildning för enhets- och verksamhetschefer inom demensvård.
– Bakgrunden är ett tydligt identifierat behov av specialiserad ledarskapskompetens. Demensvårdens utmaningar handlar inte främst om bristande engagemang hos personalen, utan om att ledarskapet inte ges rätt förutsättningar eller utbildning för att hantera verksamhetens komplexitet, säger Christine Gustafsson, professor på Sophiahemmets högskola.
Hon får medhåll av Ulrika Granér, verksamhetschef på Silviahemmet, som lyfter att behovet av en ny ledarutbildning framkommit under de certifieringsutbildningar som Silviahemmet anordnar.
– Jag har vid dessa tillfällen uppfattat en stor efterfrågan på just ledarskapsutbildningar för den typen av verksamhet, så det var helt enkelt dags att försöka fylla det glappet, säger Ulrika Granér.
Samarbetet mellan Silviahemmet och Sophiahemmet Högskola bygger på en gemensam ambition att:
Centralt i utbildningen är att deltagarna utöver teoretisk kunskap även får praktiska och forskningsbaserade verktyg som direkt kan omsättas i vardagen.
– Deltagarna kan förvänta sig en utbildning som ger både bredd och djup i ledarskap inom demensvård, med tydlig koppling till den egna verksamheten, säger Christine Gustafsson.
Att vara ledare inom vård och omsorg är ofta ett komplext uppdrag. Att vara chef för en verksamhet som vårdar människor med en komplex symptombild, som kognitiva sjukdomar, kan ställa ännu högre krav på ledarskapet. Ändå visar forskning att många chefer inom vård och omsorg saknar en formell ledarskapsutbildning. Istället tillhör det vanligheterna att en undersköterska eller sjuksköterska flyttas upp till en chefsposition för att hen visat sig vara kompetent medarbetare i teamet. Något Ulrika Granér ställer sig frågande till.
– Vem skulle be en hantverkare arbeta utan sina verktyg eller be en målare göra ett bra jobb utan sina rollers och penslar? säger Ulrika Granér och tillägger:
– Det framstår som smått vansinnigt, men inom vård och omsorg anses det rimligt att kräva av ledaren att göra ett bra jobb utan verktyget ”kunskap om hur”. Det vill vi ändra på med den här utbildningssatsningen.
Kursstart för Silviadiplomerad ledare är beräknad till vecka 35.
Text: Juan Martinez
Silviahemmet har under många år erbjudit utbildningar för medarbetare inom vård och omsorg. I samarbete med bland annat Sophiahemmet, Karolinska Institutet och Marie Cederschiöld högskola har man löpande utvecklat olika högskoleutbildningar för flera professioner. Men det har saknats en pusselbit, en högskoleutbildning för enhets- och verksamhetschefer inom demensvård.
– Bakgrunden är ett tydligt identifierat behov av specialiserad ledarskapskompetens. Demensvårdens utmaningar handlar inte främst om bristande engagemang hos personalen, utan om att ledarskapet inte ges rätt förutsättningar eller utbildning för att hantera verksamhetens komplexitet, säger Christine Gustafsson, professor på Sophiahemmets högskola.
Hon får medhåll av Ulrika Granér, verksamhetschef på Silviahemmet, som lyfter att behovet av en ny ledarutbildning framkommit under de certifieringsutbildningar som Silviahemmet anordnar.
– Jag har vid dessa tillfällen uppfattat en stor efterfrågan på just ledarskapsutbildningar för den typen av verksamhet, så det var helt enkelt dags att försöka fylla det glappet, säger Ulrika Granér.
Samarbetet mellan Silviahemmet och Sophiahemmet Högskola bygger på en gemensam ambition att:
Centralt i utbildningen är att deltagarna utöver teoretisk kunskap även får praktiska och forskningsbaserade verktyg som direkt kan omsättas i vardagen.
– Deltagarna kan förvänta sig en utbildning som ger både bredd och djup i ledarskap inom demensvård, med tydlig koppling till den egna verksamheten, säger Christine Gustafsson.
Att vara ledare inom vård och omsorg är ofta ett komplext uppdrag. Att vara chef för en verksamhet som vårdar människor med en komplex symptombild, som kognitiva sjukdomar, kan ställa ännu högre krav på ledarskapet. Ändå visar forskning att många chefer inom vård och omsorg saknar en formell ledarskapsutbildning. Istället tillhör det vanligheterna att en undersköterska eller sjuksköterska flyttas upp till en chefsposition för att hen visat sig vara kompetent medarbetare i teamet. Något Ulrika Granér ställer sig frågande till.
– Vem skulle be en hantverkare arbeta utan sina verktyg eller be en målare göra ett bra jobb utan sina rollers och penslar? säger Ulrika Granér och tillägger:
– Det framstår som smått vansinnigt, men inom vård och omsorg anses det rimligt att kräva av ledaren att göra ett bra jobb utan verktyget ”kunskap om hur”. Det vill vi ändra på med den här utbildningssatsningen.
Kursstart för Silviadiplomerad ledare är beräknad till vecka 35.
Text: Juan Martinez
Kunskap, gemenskap och att få dela tankar och känslor man bär på med andra som vet hur det är. Det är centrala delar i ett nytt studiecirkelmaterial för personer som nyligen har fått en demensdiagnos.
– Det här tidiga stödet är väldigt viktigt, säger Lotta Olofsson som har tagit fram materialet i samverkan med samtalsledare runt om i landet.
Att få träffa andra som är i en liknande situation som man själv. Att få kunskap om vad man kan göra för att må så bra som möjligt. Det är två vanliga behov hos många som nyligen har fått en demensdiagnos.
I en studiecirkel eller samtalsgrupp kan man få båda delarna, och nu lanserar Svenskt Demenscentrum tillsammans med Demensförbundet ett nytt material, Fokus på livet, för just sådana grupper.
Kvinnan bakom materialet är Lotta Olofsson, leg. arbetsterapeut, och sedan 2015 strateg på Stockholms stads äldreförvaltning. Innan hon kom till äldreförvaltningen arbetade hon ett antal år på Demensförbundet där hon hann med att hålla i ett stort antal samtalsgrupper för personer som nyligen fått en demensdiagnos.
– Jag var en av flera ledare som höll i grupper som startade inom ramen för ett Arvsfondsprojekt. Vi ledare insåg snabbt att samma frågor kom upp i grupperna gång på gång. Det ledde till att vi tog fram ett samtalsmaterial, Att slippa göra resan ensam, tillsammans med studieförbundet Vuxenskolan år 2012.
– Vi märkte att det var bra att ha ett material. Deltagarna i en grupp ska så klart få prata om det de vill, men det är bra att ha ett material att falla tillbaka på, eller utgå ifrån. Det är också bra som stöd för minnet när deltagaren kommer hem och vill berätta för sina anhöriga vad de har pratat om i gruppen.
Med tiden blev materialet från 2012 lite daterat. Det var dags för något nytt.
– Det här tidiga stödet är viktigt. Både i mitt jobb som strateg och som projektledare på Demensförbundet tänkte jag att det här behöver vi ta tag i. Det nya materialet vi har tagit fram är det som var mest angeläget i det gamla, plus en del nytt, säger Lotta Olofsson och tillägger:
– Utöver att få träffa andra i liknande situation är det väldigt viktigt när man får sin diagnos att kunna boosta sig själv så att man kan må så bra som möjligt. Och där vet vi att till exempel det här med fysisk aktivitet, social samvaro, meningsfulla aktiviteter och bra rutiner för mat och återhämtning gör skillnad.
Det nya materialet Fokus på livet består av två delar. Dels ett häfte för deltagare i en samtalsgrupp/studiecirkel, dels en handledning för personer som ska leda sådana grupper. Deltagarhäftet har totalt tio kapitel som tar upp olika teman, från diagnos och läkemedel till stöd i vardagen och vad man själv kan göra för att må så bra som möjligt.
Handledningen följer deltagarhäftet kapitel för kapitel, men innehåller också en hel del användbar information inför att man startar en grupp. Det handlar bland annat om rekrytering av deltagare, lämplig storlek och sammansättning på en grupp, och råd om en rad praktiska saker som det är bra att tänka igenom i förväg.
Att det finns tio kapitel, betyder det att det ska vara just tio träffar?
– Man väljer själv hur många träffar man har och är inte bunden till de tio kapitlen. Gruppen bestämmer vad som känns angeläget att prata om, och med fördel kan olika personer bjudas in till en träff, exempelvis en arbetsterapeut som visar kognitiva hjälpmedel, eller en digital stödjare, säger Lotta Olofsson.
Vad krävs för att kunna leda en grupp på ett bra sätt?
– Samtalsledaren behöver ha god kunskap om demenssjukdomar och vilket stöd som finns att erbjuda inom både kommun och region. Det är bra att kunna vara två samtalsledare. Det är också viktigt att ha träffarna på samma tid och plats varje vecka, eller om man väljer att ha gruppen varannan vecka.
Vad hoppas du ska ske nu när materialet är släppt?
– Att samtalsgrupper startar runt om i hela landet och att det tidiga stödet efter diagnosen utvecklas, både för dem som har diagnosen och för deras anhöriga.
Hur ser det ut med den här typen av insatser på din egen arbetsplats?
– I Stockholms stad kan man nu få delta i en samtalsgrupp som så kallad ”insats utan behovsprövning” sedan den nya socialtjänstlagen trädde i kraft. Så alla stadsdelar ska kunna erbjuda detta till nydiagnostiserade personer oavsett ålder, och vi har därför utbildat samtalsledare som ska kunna hålla i grupper.
Till sist, är det något du vill skicka med till blivande ledare?
– Det är väldigt viktigt när man håller i en sådan här grupp att man planerar för vad som händer sedan, när samtalsgruppen eller studiecirkeln är slut. Det kan till exempel vara sociala träffar, kaféträffar eller liknande, så att deltagarna får fortsätta att träffas. För gruppen blir väldigt viktig för många. En vision jag har är att samverkan med dagverksamheter kan utvecklas, så att det går att erbjuda ett tillfälle i veckan där för personer som är tidigt i sjukdomen när samtalsgruppen har avslutats, säger Lotta Olofsson.
Text: Karin Nyman, foto: privat
Att få träffa andra som är i en liknande situation som man själv. Att få kunskap om vad man kan göra för att må så bra som möjligt. Det är två vanliga behov hos många som nyligen har fått en demensdiagnos.
I en studiecirkel eller samtalsgrupp kan man få båda delarna, och nu lanserar Svenskt Demenscentrum tillsammans med Demensförbundet ett nytt material, Fokus på livet, för just sådana grupper.
Kvinnan bakom materialet är Lotta Olofsson, leg. arbetsterapeut, och sedan 2015 strateg på Stockholms stads äldreförvaltning. Innan hon kom till äldreförvaltningen arbetade hon ett antal år på Demensförbundet där hon hann med att hålla i ett stort antal samtalsgrupper för personer som nyligen fått en demensdiagnos.
– Jag var en av flera ledare som höll i grupper som startade inom ramen för ett Arvsfondsprojekt. Vi ledare insåg snabbt att samma frågor kom upp i grupperna gång på gång. Det ledde till att vi tog fram ett samtalsmaterial, Att slippa göra resan ensam, tillsammans med studieförbundet Vuxenskolan år 2012.
– Vi märkte att det var bra att ha ett material. Deltagarna i en grupp ska så klart få prata om det de vill, men det är bra att ha ett material att falla tillbaka på, eller utgå ifrån. Det är också bra som stöd för minnet när deltagaren kommer hem och vill berätta för sina anhöriga vad de har pratat om i gruppen.
Med tiden blev materialet från 2012 lite daterat. Det var dags för något nytt.
– Det här tidiga stödet är viktigt. Både i mitt jobb som strateg och som projektledare på Demensförbundet tänkte jag att det här behöver vi ta tag i. Det nya materialet vi har tagit fram är det som var mest angeläget i det gamla, plus en del nytt, säger Lotta Olofsson och tillägger:
– Utöver att få träffa andra i liknande situation är det väldigt viktigt när man får sin diagnos att kunna boosta sig själv så att man kan må så bra som möjligt. Och där vet vi att till exempel det här med fysisk aktivitet, social samvaro, meningsfulla aktiviteter och bra rutiner för mat och återhämtning gör skillnad.
Det nya materialet Fokus på livet består av två delar. Dels ett häfte för deltagare i en samtalsgrupp/studiecirkel, dels en handledning för personer som ska leda sådana grupper. Deltagarhäftet har totalt tio kapitel som tar upp olika teman, från diagnos och läkemedel till stöd i vardagen och vad man själv kan göra för att må så bra som möjligt.
Handledningen följer deltagarhäftet kapitel för kapitel, men innehåller också en hel del användbar information inför att man startar en grupp. Det handlar bland annat om rekrytering av deltagare, lämplig storlek och sammansättning på en grupp, och råd om en rad praktiska saker som det är bra att tänka igenom i förväg.
Att det finns tio kapitel, betyder det att det ska vara just tio träffar?
– Man väljer själv hur många träffar man har och är inte bunden till de tio kapitlen. Gruppen bestämmer vad som känns angeläget att prata om, och med fördel kan olika personer bjudas in till en träff, exempelvis en arbetsterapeut som visar kognitiva hjälpmedel, eller en digital stödjare, säger Lotta Olofsson.
Vad krävs för att kunna leda en grupp på ett bra sätt?
– Samtalsledaren behöver ha god kunskap om demenssjukdomar och vilket stöd som finns att erbjuda inom både kommun och region. Det är bra att kunna vara två samtalsledare. Det är också viktigt att ha träffarna på samma tid och plats varje vecka, eller om man väljer att ha gruppen varannan vecka.
Vad hoppas du ska ske nu när materialet är släppt?
– Att samtalsgrupper startar runt om i hela landet och att det tidiga stödet efter diagnosen utvecklas, både för dem som har diagnosen och för deras anhöriga.
Hur ser det ut med den här typen av insatser på din egen arbetsplats?
– I Stockholms stad kan man nu få delta i en samtalsgrupp som så kallad ”insats utan behovsprövning” sedan den nya socialtjänstlagen trädde i kraft. Så alla stadsdelar ska kunna erbjuda detta till nydiagnostiserade personer oavsett ålder, och vi har därför utbildat samtalsledare som ska kunna hålla i grupper.
Till sist, är det något du vill skicka med till blivande ledare?
– Det är väldigt viktigt när man håller i en sådan här grupp att man planerar för vad som händer sedan, när samtalsgruppen eller studiecirkeln är slut. Det kan till exempel vara sociala träffar, kaféträffar eller liknande, så att deltagarna får fortsätta att träffas. För gruppen blir väldigt viktig för många. En vision jag har är att samverkan med dagverksamheter kan utvecklas, så att det går att erbjuda ett tillfälle i veckan där för personer som är tidigt i sjukdomen när samtalsgruppen har avslutats, säger Lotta Olofsson.
Text: Karin Nyman, foto: privat
En värmebölja sveper över Europa. På flera håll i Sverige varnar SMHI för temperaturer på över 30 grader. För människor med demenssjukdom kan det heta vädret vara extra riskfyllt.
– Det är jätteviktigt att förebygga värmeslag och det går att göra på flera sätt, säger Malin Aspö, sjuksköterska och PhD vid Svenskt Demenscentrum.
Kvicksilvret i termometrarna har rusat rejält de senaste veckorna. I flera länder är värmen så stark att myndigheterna har fått utfärda varningar till allmänheten. Även i Sverige har höga temperaturer uppmätts på flera håll och SMHI:s prognos pekar på att det kan bli över 30 grader varmt i flera delar av landet under kommande dagar. För äldre människor kan höga temperaturer vara en stor hälsorisk. För personer med demenssjukdom kan det varma vädret vara ännu lömskare, då förmågan att känna av värme kan vara nedsatt.
– En person med en demenssjukdom tar kanske inte själv initiativ till att dricka extra vätska under varma dagar. Därför är det viktigt att personal inom vård- och omsorg eller anhöriga påminner personen om att dricka mycket. För personer som har svårt att få i sig mycket vätska kan det gå lättare med exempelvis en isglass, säger Malin Aspö.
Det finns även kost med hög andel vätska som kan ersätta annan mat vid varmare dagar. Såväl soppa som yoghurt, men även många sorters frukt och grönsaker, kan ge extra vätsketillförsel vid varmt väder.
– När vi svettas mycket förlorar vi också salter. Då kan man erbjuda exempelvis salta nötter, chips eller oliver, säger Malin Aspö.
En annan viktig aspekt vid varmt väder är möjligheten att kunna kyla ned sig. Fläktar och gardiner som ger skugga kan vara bra att ha. Likaså att vädra på kvällarna när temperaturen sjunkit.
– Jag tycker absolut att personer med demenssjukdom ska ha möjlighet att njuta av sommardagarna, även utomhus. Men man kan undvika att vara utomhus när det är som varmast på dagen. När man är utomhus bör man också vistas i skuggan eller under parasoller. Utomhusaktiviteter, som exempelvis promenader bör ske när det är svalare under dagarna, säger Malin Aspö.
Personer med demenssjukdom kan ha svårare än andra att känna av att de påverkas av värmen. Alla kan inte heller sätta ord på om de känner obehag, törst eller illamående när temperaturen stiger. Därför är det viktigt att alla runtomkring är observanta på olika tecken.
– Utöver vanliga symptom som ökad törst, trötthet, yrsel, huvudvärk, illamående och kräkningar, samt minskad urinmängd så kan ökad förvirring uppstå. Personer med demenssjukdom kan få förändrat beteende, exempelvis bli mer irriterade eller uppträda rastlöst. Så det gäller att vi som finns i närheten är observanta, säger Malin Aspö och tillägger:
– Skulle en person med demenssjukdom uppvisa tecken på värmeslag så gäller samma som för alla människor: kontakta sjukvården!
Text: Juan Martinez
Kvicksilvret i termometrarna har rusat rejält de senaste veckorna. I flera länder är värmen så stark att myndigheterna har fått utfärda varningar till allmänheten. Även i Sverige har höga temperaturer uppmätts på flera håll och SMHI:s prognos pekar på att det kan bli över 30 grader varmt i flera delar av landet under kommande dagar. För äldre människor kan höga temperaturer vara en stor hälsorisk. För personer med demenssjukdom kan det varma vädret vara ännu lömskare, då förmågan att känna av värme kan vara nedsatt.
– En person med en demenssjukdom tar kanske inte själv initiativ till att dricka extra vätska under varma dagar. Därför är det viktigt att personal inom vård- och omsorg eller anhöriga påminner personen om att dricka mycket. För personer som har svårt att få i sig mycket vätska kan det gå lättare med exempelvis en isglass, säger Malin Aspö.
Det finns även kost med hög andel vätska som kan ersätta annan mat vid varmare dagar. Såväl soppa som yoghurt, men även många sorters frukt och grönsaker, kan ge extra vätsketillförsel vid varmt väder.
– När vi svettas mycket förlorar vi också salter. Då kan man erbjuda exempelvis salta nötter, chips eller oliver, säger Malin Aspö.
En annan viktig aspekt vid varmt väder är möjligheten att kunna kyla ned sig. Fläktar och gardiner som ger skugga kan vara bra att ha. Likaså att vädra på kvällarna när temperaturen sjunkit.
– Jag tycker absolut att personer med demenssjukdom ska ha möjlighet att njuta av sommardagarna, även utomhus. Men man kan undvika att vara utomhus när det är som varmast på dagen. När man är utomhus bör man också vistas i skuggan eller under parasoller. Utomhusaktiviteter, som exempelvis promenader bör ske när det är svalare under dagarna, säger Malin Aspö.
Personer med demenssjukdom kan ha svårare än andra att känna av att de påverkas av värmen. Alla kan inte heller sätta ord på om de känner obehag, törst eller illamående när temperaturen stiger. Därför är det viktigt att alla runtomkring är observanta på olika tecken.
– Utöver vanliga symptom som ökad törst, trötthet, yrsel, huvudvärk, illamående och kräkningar, samt minskad urinmängd så kan ökad förvirring uppstå. Personer med demenssjukdom kan få förändrat beteende, exempelvis bli mer irriterade eller uppträda rastlöst. Så det gäller att vi som finns i närheten är observanta, säger Malin Aspö och tillägger:
– Skulle en person med demenssjukdom uppvisa tecken på värmeslag så gäller samma som för alla människor: kontakta sjukvården!
Text: Juan Martinez
Personer med demenssjukdom upplever inte alltid törstkänsla eller uppmärksammar inte att de är överhettade. De kan också ha svårt att uttrycka hur de mår. Vanliga varningssignaler är:
Värme kan dessutom förvärra oro, förvirring och andra hälsoproblem.
Tips till personer med demenssjukdom och deras anhöriga:
Var uppmärksam på tecken på hypertermi (överhettning) och agera i tid!
Källa: Tyska Alzheimerföreningen (Deutsche Alzheimer Gesellschaft)
Fler råd vid värmeböljor — Folkhälsomyndigheten »
Hur kan vi i praktiken uppnå ett mer personcentrerat och åldersvänligt samhälle?
Den frågan ska det nya forskningscentret Demsam vrida och vända på under sitt seminarium i Almedalen. Och du kan vara med och diskutera.
”Vart är vi på väg? Från vision till praktik, vi bygger en äldrevård och omsorg för livet”. Det är rubriken på seminariet, som kommer att fokusera på omställningen till nära vård, den nya socialtjänstlagen och hur vi i praktiken kan uppnå ett mer personcentrerat och åldersvänligt samhälle.
Under seminariet ger representanter från forskning, myndigheter, organisationsutveckling och näringsliv kortare inspel om hur de önskar bidra till ett sådant samhälle. Efter det följer en paneldiskussion där även publiken är välkommen att delta i samtalet.
Bland de medverkande finns bland annat representanter från Socialstyrelsen, Göteborgs universitet, Göteborgs stad, samt aktörer inom välfärdsteknik och samhällsutveckling. Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum, är en av dem som ska delta.
– Utvecklingen vi behöver bygger på samverkan. Det är en förutsättning för att innovationer och kunskap blir verklighet i praktiken, så jag ser fram emot ett spännande seminarium, säger hon.
Fokus för paneldiskussionen kommer att ligga på hur vi tillsammans kan skapa:
Helle Wijk, professor och centrumföreståndare för Demsam, är värd för seminariet.
– Jag hoppas att de inledande inspelen på seminariet ska inspirera den efterföljande debatten kring utvecklingsområden, innovation och nya samarbeten, säger hon.
Vilka vill du ska komma och lyssna till seminariet, och kanske även ge sig in i paneldiskussionen?
– Alla är varmt välkomna som har erfarenhet av att leva med eller arbeta med vård och omsorg inom demens, chefer och ledare, beslutsfattare och politiker.
Text: Karin Nyman, foto: Most Photos
”Vart är vi på väg? Från vision till praktik, vi bygger en äldrevård och omsorg för livet”. Det är rubriken på seminariet, som kommer att fokusera på omställningen till nära vård, den nya socialtjänstlagen och hur vi i praktiken kan uppnå ett mer personcentrerat och åldersvänligt samhälle.
Under seminariet ger representanter från forskning, myndigheter, organisationsutveckling och näringsliv kortare inspel om hur de önskar bidra till ett sådant samhälle. Efter det följer en paneldiskussion där även publiken är välkommen att delta i samtalet.
Bland de medverkande finns bland annat representanter från Socialstyrelsen, Göteborgs universitet, Göteborgs stad, samt aktörer inom välfärdsteknik och samhällsutveckling. Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum, är en av dem som ska delta.
– Utvecklingen vi behöver bygger på samverkan. Det är en förutsättning för att innovationer och kunskap blir verklighet i praktiken, så jag ser fram emot ett spännande seminarium, säger hon.
Fokus för paneldiskussionen kommer att ligga på hur vi tillsammans kan skapa:
Helle Wijk, professor och centrumföreståndare för Demsam, är värd för seminariet.
– Jag hoppas att de inledande inspelen på seminariet ska inspirera den efterföljande debatten kring utvecklingsområden, innovation och nya samarbeten, säger hon.
Vilka vill du ska komma och lyssna till seminariet, och kanske även ge sig in i paneldiskussionen?
– Alla är varmt välkomna som har erfarenhet av att leva med eller arbeta med vård och omsorg inom demens, chefer och ledare, beslutsfattare och politiker.
Text: Karin Nyman, foto: Most Photos
När: Den 23 juni klockan 11.15–13.45.
Var: Seminariet äger rum på Uppsala universitets Campus Gotland, Cramérgatan, B-huset, huvudentré, Sal B22.
Hur: Seminariet är kostnadsfritt. Alla som är intresserade är varmt välkomna – ingen föranmälan krävs. Salen har plats för 60 personer.
Demsam är ett forsknings- och samverkanscentrum vid Göteborgs universitet som samlar forskare, praktiker och samhällsaktörer för att utveckla ett mer demensvänligt samhälle. Läs mer på deras webbplats: https://www.gu.se/demsam »
