Drygt 320 personer hade bänkat sig på Clarion Sign i Stockholm den 7 april för årets upplaga av inspirationsdagen Sikta mot stjärnorna. Vård- och omsorgspersonal fick ta del av andras erfarenheter av utbildningsmodellen Stjärnmärkt plus en hel del annan kunskap och inspiration.
För fjärde året i rad bjöd Svenskt Demenscentrum och kvalitetsregistret SveDem på en heldag ägnad åt Stjärnmärkt, en utbildningsmodell som fokuserar på det personcentrerade arbetssättet och bygger Socialstyrelsens nationella riktlinjer.
– Vi startade 2018 och hade sex, sju utbildningstillfällen det året. Numera har vi minst tjugo utbildningstillfällen per år, alla fullbokade, sade Laila Becker, som arbetar med utbildningsmodellen på Svenskt Demenscentrum.
Laila Becker på Svenskt Demenscentrum berättade att utbildningsmodellen Stjärnmärkt fokuserar på det personcentrerade arbetssättet och bygger på Socialstyrelsens nationella riktlinjer.
Rebecca Bruce och Sanne Zetterberg från Järfälla berättade att Stjärnmärkt har bidragit till ett strukturerat arbetssätt där alla har samma ”verktygslåda” i hemtjänsten där de arbetar. ”Det skapar systematik, och systematik skapar trygghet.”
Audionomen Åsa Winzell Juhlin talade om hur viktig hörseln är för kognitionen och att nedsatt hörsel även kan påverka vår rumsuppfattning och balans, och få oss att dra oss undan socialt.
I pauserna passade många på att ställa frågor hos utställarna BPSD-registret, Socialstyrelsen, SveDem och Svenskt Demenscentrum.
”SveDem har funnits sedan 2007 och är ett av världens största kvalitetsregister”, berättade koordinator Madeleine Åkerman, och tipsade om att börja registrera så tidigt som möjligt. ”Vi hjälper gärna till.”
Fysioterapeuten Cristina Wångblad demonstrerade hur lätt det är att störa procedurminnet för hur man går hos någon som gör just det genom att ge personen instruktioner.
Professor Helle Wijk talade om betydelsen av att få komma ut i naturen för sköra äldre. ”Den här gruppens möjligheter att komma ut i naturen är inte bra. Den är inte jämlik.”
Medicinalrådet Frida Nobel på Socialstyrelsen talade om den nya nationella demensstrategin och tog sig även tid att svara på frågor.
Professor Lars-Olof Wahlund talade om en rad nyheter inom forskningen, från diagnostik och biomarkörer i blodet till riskfaktorer som går att påverka och framsteg inom olika tekniker för att avbilda hjärnan, bland annat med hjälp av AI.
Instruktörerna Ann-Christin Nedlund och Anna Högnelid som arbetat med stjärnmärkningen av boendet Ängsgården i Piteå med sex avdelningar berättade om positiva reaktioner. ”De anhöriga tycker att det här är toppen, de hyllar Ängsgården”, sa Ann-Christin Nedlund.
Wiveka Tham, Silviasyster och Stjärninstruktör, berättade om utmaningar och framgångsfaktorer när hon var med och stjärnmärkte verksamheter i Burlövs kommun. Överst på framgångslistan stod ”ökad kunskap och förståelse för kognitiv svikt”.
Laila Becker berättade också att det nu finns 2 013 Stjärninstruktörer och 510 Stjärnmärkta enheter i landet. Hon lyfte flera exempel på positiv återkoppling från Stjärnmärkta enheter, bland annat att det blivit roligare att gå till jobbet, att teamsamarbetet blivit bättre och att användningen av behovsmedicin minskat.
Ett krav för att bli Stjärnmärkt är att registrera i SveDem, och koordinator Madeleine Åkerman berättade att alla enheter som vårdar och behandlar personer med demenssjukdom nu kan använda sig av registret, i och med att hemsjukvården tillkommit.
– Genom att registrera i SveDem kan ni mäta och följa upp ert arbete. Alla anslutna kan se sina egna resultatrapporter i inloggat läge. Så registrera inte för registrerandets skull, utan tänk ”Hur kan det här hjälpa oss?”, sa Madeleine Åkerman.
Stöd i ordinärt boende bedriver hemtjänst i Järfälla kommun och är Stjärnmärkta sedan 2022. Sanne Zetterberg, gruppledare, och Rebecca Bruce, kvalitetssamordnare berättade om effekterna av deras satsning på att bli Stjärnmärkta.
– Stjärnmärkt har gjort att mötet med brukarna har förbättrats. Nu står personens önskemål i centrum. Ingen i personalen utgår längre ifrån till exempel hur de själva vill ha kaffet, utan nu vet alla som kommer hem till Kalle hur Kalle vill ha sitt kaffe, sade Rebecca Bruce.
De betonade även hur viktigt teamarbetet är i hemtjänsten. Genom att införa ramtid och självgående team, som planerar för brukarnas behov utifrån deras önskemål, har man kunnat lösa bristen på administrativ tid. Samtidigt har samanhållningen ökat och medarbetarna blivit nöjdare.
Ängsgården i Piteå är ett renodlat demensboende och Stjärnmärkt sedan 2023. Instruktörerna Ann-Christin Nedlund och Anna Högnelid berättade att personalen jobbar mycket med levnadsberättelsen och personcentrerade aktiviteter. Man har också satsat på mindre anhöriggrupper med max åtta deltagare i varje.
– I grupperna pratar vi om demenssjukdomar, om personcentrerad vård, om vad gör vi för aktiviteter och även om vad som händer i livets slut. Vi ger mycket tid till de anhöriga att prata, sade Ann-Christin Nedlund.
För personalen finns handledningsgrupper där man kan diskutera olika situationer – hur man tänkte och gjorde, och om man kunde ha gjort på ett annat sätt. Man har även haft särskilda handledningsgrupper för anställda som är nya i Sverige.
Wiveka Tham, Silviasyster och Stjärninstruktör, berättade om utmaningar och framgångsfaktorer när hon var med och stjärnmärkte boenden i Burlövs kommun. Bland utmaningarna fanns dels praktiska saker som att få alla att läsa sina mejl och komma till kurstillfällena, dels skillnader i förkunskaper och språkkunskaper.
– Man behöver inte vara nysvensk för att inte förstå alla ord. Dialektala ord och uttal kan ställa till det, liksom svåra ord, sade Wiveka Tham.
Hon och listade ett antal förutsättningar för att lyckas, bland annat vikten av att det finns ett engagemang hos både chefer och personal. Och att man kan behöva tjata som instruktör.
Dagen bjöd också på en hel del inspiration vid sidan av Stjärnmärkt. Cristina Wångblad, fysioterapeut i Göteborg, talade om gångsvårigheter och det faktum att procedurminnet – minnesmönstren som gör att vi kan göra saker som att gå utan att aktivt tänka på hur vi gör – finns kvar länge hos personer med demenssjukdom. Men det är lätt att störa detta minne om man börjar ge instruktioner. Hon skickade med ett tydligt budskap:
– Kommer ni bara ihåg en sak från den här föreläsningen så låt det vara det här: Stör aldrig den som rör sig, om den lever med en kognitiv sjukdom.
Åsa Winzell Juhlin, audionom i Göteborg, talade om hur viktig hörseln är för vår kognition och vad man kan göra för att underlätta hörande och kommunikation. Frida Nobel, medicinalråd på Socialstyrelsen, tog upp den nyligen uppdaterade nationella demensstrategin och professor Lars-Olof Wahlund bjöd på en översikt över forskningsläget.
Helle Wijk, berättade om forskningsprojektet Out-fit. Det handlar om hur viktig naturkontakt är för sköra äldres hälsa och mående. En grupp som inte har jämlika möjligheter att vistas ute i naturen i och med att det i dag inte finns någon lagstadgad rätt till utevistelse för personer inom vård och omsorg.
– Det här är det många som blir förvånade över. Och finns det inget lagstöd är det också stor risk att det här inte blir av, sade Helle Wijk.
Hon tipsade om att utevistelse kan vara många olika saker, och att fundera på vilka inomhusaktiviteter som skulle gå att göra ute i stället.
Text: Karin Nyman, foto: Yanan Li
Laila Becker berättade också att det nu finns 2 013 Stjärninstruktörer och 510 Stjärnmärkta enheter i landet. Hon lyfte flera exempel på positiv återkoppling från Stjärnmärkta enheter, bland annat att det blivit roligare att gå till jobbet, att teamsamarbetet blivit bättre och att användningen av behovsmedicin minskat.
Ett krav för att bli Stjärnmärkt är att registrera i SveDem, och koordinator Madeleine Åkerman berättade att alla enheter som vårdar och behandlar personer med demenssjukdom nu kan använda sig av registret, i och med att hemsjukvården tillkommit.
– Genom att registrera i SveDem kan ni mäta och följa upp ert arbete. Alla anslutna kan se sina egna resultatrapporter i inloggat läge. Så registrera inte för registrerandets skull, utan tänk ”Hur kan det här hjälpa oss?”, sa Madeleine Åkerman.
Stöd i ordinärt boende bedriver hemtjänst i Järfälla kommun och är Stjärnmärkta sedan 2022. Sanne Zetterberg, gruppledare, och Rebecca Bruce, kvalitetssamordnare berättade om effekterna av deras satsning på att bli Stjärnmärkta.
– Stjärnmärkt har gjort att mötet med brukarna har förbättrats. Nu står personens önskemål i centrum. Ingen i personalen utgår längre ifrån till exempel hur de själva vill ha kaffet, utan nu vet alla som kommer hem till Kalle hur Kalle vill ha sitt kaffe, sade Rebecca Bruce.
De betonade även hur viktigt teamarbetet är i hemtjänsten. Genom att införa ramtid och självgående team, som planerar för brukarnas behov utifrån deras önskemål, har man kunnat lösa bristen på administrativ tid. Samtidigt har samanhållningen ökat och medarbetarna blivit nöjdare.
Ängsgården i Piteå är ett renodlat demensboende och Stjärnmärkt sedan 2023. Instruktörerna Ann-Christin Nedlund och Anna Högnelid berättade att personalen jobbar mycket med levnadsberättelsen och personcentrerade aktiviteter. Man har också satsat på mindre anhöriggrupper med max åtta deltagare i varje.
– I grupperna pratar vi om demenssjukdomar, om personcentrerad vård, om vad gör vi för aktiviteter och även om vad som händer i livets slut. Vi ger mycket tid till de anhöriga att prata, sade Ann-Christin Nedlund.
För personalen finns handledningsgrupper där man kan diskutera olika situationer – hur man tänkte och gjorde, och om man kunde ha gjort på ett annat sätt. Man har även haft särskilda handledningsgrupper för anställda som är nya i Sverige.
Wiveka Tham, Silviasyster och Stjärninstruktör, berättade om utmaningar och framgångsfaktorer när hon var med och stjärnmärkte boenden i Burlövs kommun. Bland utmaningarna fanns dels praktiska saker som att få alla att läsa sina mejl och komma till kurstillfällena, dels skillnader i förkunskaper och språkkunskaper.
– Man behöver inte vara nysvensk för att inte förstå alla ord. Dialektala ord och uttal kan ställa till det, liksom svåra ord, sade Wiveka Tham.
Hon och listade ett antal förutsättningar för att lyckas, bland annat vikten av att det finns ett engagemang hos både chefer och personal. Och att man kan behöva tjata som instruktör.
Dagen bjöd också på en hel del inspiration vid sidan av Stjärnmärkt. Cristina Wångblad, fysioterapeut i Göteborg, talade om gångsvårigheter och det faktum att procedurminnet – minnesmönstren som gör att vi kan göra saker som att gå utan att aktivt tänka på hur vi gör – finns kvar länge hos personer med demenssjukdom. Men det är lätt att störa detta minne om man börjar ge instruktioner. Hon skickade med ett tydligt budskap:
– Kommer ni bara ihåg en sak från den här föreläsningen så låt det vara det här: Stör aldrig den som rör sig, om den lever med en kognitiv sjukdom.
Åsa Winzell Juhlin, audionom i Göteborg, talade om hur viktig hörseln är för vår kognition och vad man kan göra för att underlätta hörande och kommunikation. Frida Nobel, medicinalråd på Socialstyrelsen, tog upp den nyligen uppdaterade nationella demensstrategin och professor Lars-Olof Wahlund bjöd på en översikt över forskningsläget.
Helle Wijk, berättade om forskningsprojektet Out-fit. Det handlar om hur viktig naturkontakt är för sköra äldres hälsa och mående. En grupp som inte har jämlika möjligheter att vistas ute i naturen i och med att det i dag inte finns någon lagstadgad rätt till utevistelse för personer inom vård och omsorg.
– Det här är det många som blir förvånade över. Och finns det inget lagstöd är det också stor risk att det här inte blir av, sade Helle Wijk.
Hon tipsade om att utevistelse kan vara många olika saker, och att fundera på vilka inomhusaktiviteter som skulle gå att göra ute i stället.
Text: Karin Nyman, foto: Yanan Li
Läsa av alzheimerförändringar ur en droppe blod. Det är ett av hjärnforskningens omtalade framsteg på senare år. Blodtester görs nu på en del minnesmottagningar men vilken roll det kan spela i primärvården är ännu oklart.
– Det har skett stora tekniksprång på det här området. Om någon skulle sagt till mig för sex, sju år sedan att vi snart skulle ha ett blodprov som indikerar risk för alzheimer hade jag inte trott på det.
Det säger Kaj Blennow, professor och överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, till tidningen Dagens medicin. Han är en av de tongivande forskarna bakom utvecklingen av biomarkörer för Alzheimers sjukdom, först i ryggvätska och sedan i blod.
Biomarkören som analyseras i blod är en form av fosforylerat tau, ptau217, ett ämne som finns i de proteinnystan som bildas i hjärnas nervceller vid Alzheimers sjukdom. I ett blodprov kan man hitta denna typ av hjärnförändringar, något som kan öka möjligheterna att ställa tillförlitliga alzheimerdiagnoser i ett tidigt skede av sjukdomen.
Fosforylerat tau är ingen ny biomarkör. Det har tidigare kunnat mätas i ryggvätska. Ett stick i ländryggen, för att komma åt ryggmärgsvätska, är dock ett betydligt större ingrepp för patienten än ett vanligt blodprov. Här kan man se ett tydligt användningsområde för blodtestet menar Linus Jönsson, professor i Hälsoekonomi, Karolinska institutet och koordinator för innovationsmiljön Predem.
– På en minnesmottagning, där en patient är ordentligt utredd och andra orsaker till kognitiv svikt än demenssjukdom har uteslutits, kan ett blodtest bidra till att ställa diagnosen Alzheimers sjukdom, om testet visar positivt. Samtidigt slipper patienten en obehaglig undersökning.
Blodprov tas ju rutinmässigt på vårdcentraler. Men att idag börja använda blodtest för alzheimer inom primärvården tror inte Linus Jönsson på, inte utifrån det vi vet idag. Han menar att resultaten från blodteststudierna inte är entydiga. Spännvidden är ganska stor beroende på vilken analysmetod som använts i studien.
Dessutom påverkas resultaten av den undersökta gruppens sammansättning. De studier som publicerats är gjorda på högriskpatienter.
– I dessa forskningspopulationer har deltagarna en hög risk att utveckla Alzheimers sjukdom, deras minnesproblem har bekräftats i kognitiva tester och andra orsaker än demenssjukdom har uteslutits. I sådana studier har testet visat sig vara träffsäkert och jämförbart med ett ryggvätskeprov, säger Linus Jönsson.
Studier på primärvårdspopulationer pågår men har ännu inte publicerats. Här handlar det inte bara om högriskpatienter utan om en betydligt mer heterogen grupp. De som vänder sig till vårdcentralerna för sina minnesproblem kan ha en demenssjukdom men oftare mild kognitiv svikt (MCI), depression eller något annat. Andelen med alzheimer är i klar minoritet.
– Hur tillförlitligt blodtestet är i en primärvårdsgrupp vet vi ännu inte. Men det är högst troligt att andelen falska positiva svar är betydligt högre än i en filtrerad högriskpopulation, säger Linus Jönsson.
Ett falskt positivt svar innebär att blodtestet visar felaktigt på Alzheimers sjukdom. Bland minnemottagningens patienter är denna risk relativt liten, om de är utredda och demenssjukdom är konstaterad.
– I primärvården där andelen patienter med alzheimer är låg skulle de många falska positiva svaren bli ett allvarligt problem. För varje patient som får en korrekt diagnos utifrån blodtestet får en annan en felaktig. Det är naturligtvis oacceptabelt, säger Linus Jönsson.
Vad ska då till för att blodtestet ska bli ett användbart diagnosverktyg även utanför specialistmottagningarna? Det förutsätter bland annat att man utvecklar metoder att identifiera högriskpatienterna säger Linus Jönsson.
– Primärvården kan inte börja minnesutredningen med ett blodtest. Först behöver de filtrera patienterna, identifiera dem med hög risk för alzheimer. För detta behövs kognitiva tester som är bättre än MMSE och andra tester som används på vårdcentralerna idag.
Det är också viktigt att resultatet på blodtestet inte likställs med en diagnos.
– Ett negativt resultat innebär att patienten kanske inte behöver utredas vidare för Alzheimers sjukdom, medan ett positivt resultat signalerar behov av ytterligare utredning.
En slags filtrering av patienterna görs i en primärvårdsstudie inom ramen för innovationsmiljön Predem. Personer som har diabetes och/eller högt blodtryck, och som därför har en förhöjd risk att utveckla alzheimer, får här göra ett mer omfattande kognitivt test.
– Testet är utvecklat av företaget Mindmore och genomförs digitalt. Det består av flera delmoment som mäter olika kognitiva domäner (läs: funktioner). Samtidigt tar vi blodprov och analyserar olika biomarkörer, säger Linus Jönsson.
Förutom ptau217 analyseras bland annat glykaner i Predemstudien. De är sockermolekyler som binds till proteiner. Fördelen med glykaner som biomarkör för alzheimer är att det går att fastställa om de kommer från hjärnan, till skillnad mot blodtest med ptau217 som kan komma från olika organ i kroppen.
– Glykaner är en relativt ny biomarkör som verkar dyka upp tidigt i sjukdomsförloppet. De är fortfarande rätt outforskade men flera studier visar på lovande resultat, säger Linus Jönsson.
Magnus Westlander
– Det har skett stora tekniksprång på det här området. Om någon skulle sagt till mig för sex, sju år sedan att vi snart skulle ha ett blodprov som indikerar risk för alzheimer hade jag inte trott på det.
Det säger Kaj Blennow, professor och överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, till tidningen Dagens medicin. Han är en av de tongivande forskarna bakom utvecklingen av biomarkörer för Alzheimers sjukdom, först i ryggvätska och sedan i blod.
Biomarkören som analyseras i blod är en form av fosforylerat tau, ptau217, ett ämne som finns i de proteinnystan som bildas i hjärnas nervceller vid Alzheimers sjukdom. I ett blodprov kan man hitta denna typ av hjärnförändringar, något som kan öka möjligheterna att ställa tillförlitliga alzheimerdiagnoser i ett tidigt skede av sjukdomen.
Fosforylerat tau är ingen ny biomarkör. Det har tidigare kunnat mätas i ryggvätska. Ett stick i ländryggen, för att komma åt ryggmärgsvätska, är dock ett betydligt större ingrepp för patienten än ett vanligt blodprov. Här kan man se ett tydligt användningsområde för blodtestet menar Linus Jönsson, professor i Hälsoekonomi, Karolinska institutet och koordinator för innovationsmiljön Predem.
– På en minnesmottagning, där en patient är ordentligt utredd och andra orsaker till kognitiv svikt än demenssjukdom har uteslutits, kan ett blodtest bidra till att ställa diagnosen Alzheimers sjukdom, om testet visar positivt. Samtidigt slipper patienten en obehaglig undersökning.
Blodprov tas ju rutinmässigt på vårdcentraler. Men att idag börja använda blodtest för alzheimer inom primärvården tror inte Linus Jönsson på, inte utifrån det vi vet idag. Han menar att resultaten från blodteststudierna inte är entydiga. Spännvidden är ganska stor beroende på vilken analysmetod som använts i studien.
Dessutom påverkas resultaten av den undersökta gruppens sammansättning. De studier som publicerats är gjorda på högriskpatienter.
– I dessa forskningspopulationer har deltagarna en hög risk att utveckla Alzheimers sjukdom, deras minnesproblem har bekräftats i kognitiva tester och andra orsaker än demenssjukdom har uteslutits. I sådana studier har testet visat sig vara träffsäkert och jämförbart med ett ryggvätskeprov, säger Linus Jönsson.
Studier på primärvårdspopulationer pågår men har ännu inte publicerats. Här handlar det inte bara om högriskpatienter utan om en betydligt mer heterogen grupp. De som vänder sig till vårdcentralerna för sina minnesproblem kan ha en demenssjukdom men oftare mild kognitiv svikt (MCI), depression eller något annat. Andelen med alzheimer är i klar minoritet.
– Hur tillförlitligt blodtestet är i en primärvårdsgrupp vet vi ännu inte. Men det är högst troligt att andelen falska positiva svar är betydligt högre än i en filtrerad högriskpopulation, säger Linus Jönsson.
Ett falskt positivt svar innebär att blodtestet visar felaktigt på Alzheimers sjukdom. Bland minnemottagningens patienter är denna risk relativt liten, om de är utredda och demenssjukdom är konstaterad.
– I primärvården där andelen patienter med alzheimer är låg skulle de många falska positiva svaren bli ett allvarligt problem. För varje patient som får en korrekt diagnos utifrån blodtestet får en annan en felaktig. Det är naturligtvis oacceptabelt, säger Linus Jönsson.
Vad ska då till för att blodtestet ska bli ett användbart diagnosverktyg även utanför specialistmottagningarna? Det förutsätter bland annat att man utvecklar metoder att identifiera högriskpatienterna säger Linus Jönsson.
– Primärvården kan inte börja minnesutredningen med ett blodtest. Först behöver de filtrera patienterna, identifiera dem med hög risk för alzheimer. För detta behövs kognitiva tester som är bättre än MMSE och andra tester som används på vårdcentralerna idag.
Det är också viktigt att resultatet på blodtestet inte likställs med en diagnos.
– Ett negativt resultat innebär att patienten kanske inte behöver utredas vidare för Alzheimers sjukdom, medan ett positivt resultat signalerar behov av ytterligare utredning.
En slags filtrering av patienterna görs i en primärvårdsstudie inom ramen för innovationsmiljön Predem. Personer som har diabetes och/eller högt blodtryck, och som därför har en förhöjd risk att utveckla alzheimer, får här göra ett mer omfattande kognitivt test.
– Testet är utvecklat av företaget Mindmore och genomförs digitalt. Det består av flera delmoment som mäter olika kognitiva domäner (läs: funktioner). Samtidigt tar vi blodprov och analyserar olika biomarkörer, säger Linus Jönsson.
Förutom ptau217 analyseras bland annat glykaner i Predemstudien. De är sockermolekyler som binds till proteiner. Fördelen med glykaner som biomarkör för alzheimer är att det går att fastställa om de kommer från hjärnan, till skillnad mot blodtest med ptau217 som kan komma från olika organ i kroppen.
– Glykaner är en relativt ny biomarkör som verkar dyka upp tidigt i sjukdomsförloppet. De är fortfarande rätt outforskade men flera studier visar på lovande resultat, säger Linus Jönsson.
Magnus Westlander
Nästa generations alzheimerläkemedel, riktat anhörigstöd och hbtq-personers möte med demensvården. Det var några teman som togs upp under årets Stockholms Demensdag då även en ny kortfilm lanserades.
Den 19 september var den stora konferenssalen i Ingenjörshuset fullsatt när Svenskt Demenscentrum och Stiftelsen Äldrecentrum arrangerade Stockholms Demensdag.
Under fikapauserna tog många chansen att fylla på med mer information hos de olika utställarna, bland andra Riksförbundet Lewy body, Palliativt kunskapscentrum, KI Uppdragsutbildning och Demensförbundet.
Stefan Brené, utredare på nationellt kunskapscentrum för äldreomsorg på Socialstyrelsen, talade om den nya nationella demensstrategin. Nytt i den är bland annat att tandvård och förebyggande insatser betonas på ett annat sätt än tidigare, samt att det nu finns tydligare mål för uppföljning. Just när det gäller det förebyggande arbetet tog Stefan Brené upp möjligheterna att genom livsstilsförändringar kunna minska risken för flera olika sjukdomar som är vanliga bland äldre. Detta eftersom bland annat högt blodtryck, depression, fysisk inaktivitet, alkohol och rökning är gemensamma riskfaktorer för demens, stroke och diabetes typ 2. ”Här kan man som kommun se vad man kan jobba med för att minska riskerna.”
Åsa Hedberg Rundgren, direktör för Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum, var en av dagens två moderatorer.
Elisabet Londos, överläkare och professor, Kognitiv medicin Ängelholm, Lunds universitet, och Catherine Emödi Berglund, demenssamordnare och Silviasjuksköterska i Danderyds kommun, talade om Lewykroppssjukdom och möjligheterna att göra skillnad för både den som är sjuk och de anhöriga. Elisabet Londos talade bland annat om att förmågan att kan växla mycket hos personer som har sjukdomen. ”Detta behöver ni som jobbar på boenden känna till: Om ni har personer som ena gången kan klä på sig själva men nästa gång inte kan någonting, då gör de sig inte till. Detta tillhör sjukdomen.” Föreläsningen bjöd även på konkreta tips, bland annat att kolsyrad dryck kan fungera bra mot sväljsvårigheter, något som är vanligt vid sjukdomen. Catherine Emödi Berglund betonade att vi inte får glömma bort de anhöriga och deras behov: ”En informerad anhörig är en lugn anhörig.”
Elisabet Rothenberg, professor i geriatrisk nutrition vid Högskolan Kristianstad, pratade om god mat och näring för personer med demenssjukdom. En rad faktorer gör att denna grupp riskerar att äta för lite och tappa i vikt, bland annat depression, svårigheter att svälja, förändrat lukt- och smaksinne, läkemedel och koncentrationssvårigheter. Dessutom kan de ha ett ökat energibehov, till exempel på grund av vandringsbeteende. ”Det finns en sak jag vill att ni ska ta med er från idag – rapsolja, tre matskedar per dag. Det smakar inget, syns inte och går att blanda i det mesta. Det är 100 kalorier i en matsked, och 300 kalorier extra per dag är ganska mycket. Och det är fett av bra kvalitet.”
Immunterapi vid Alzheimers sjukdom – nya läkemedel och innovativa antikroppsformat var rubriken på Stina Syvänens föreläsning. Hon är professor i molekylär geriatrik vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap på Uppsala universitet. Hon pratade om arbetet med att få fram antikroppar som lättare kan ta sig förbi blod-hjärnbarriären och in i hjärnan där de kan göra nytta. ”Om man ger 1000 lecanemab-antikroppar till patienten så når bara 1 in i hjärnan.” Men genom att modifiera en viss antikroppsmolekyl så har forskarna lyckats få 10–100 gånger fler antikroppar att nå fram. ”Blir patienterna bättre då?”, frågade Stina Syvänen retoriskt, och fortsatte: ”Svaret är att vi inte vet ännu, Men en fas III-studie påbörjas nu. Det är en 1,5–2-årsstudie, så det tar två till tre år innan vi vet.”
Linn Sandberg, docent och lektor vid Södertörns högskola, talade om sin och Anna Siverskogs studie om hbtq-personers erfarenheter av demensomsorgen. De har tittat på hur policyer ser ut, vad omsorgspersonal har för kunskap och vad hbtq-personer och deras anhöriga har för erfarenheter av omsorgen. Hon talade bland annat om att personal kan ha en bild av att omsorgstagarna tillhör en generation präglad av ”gamla värderingar” och där hbtq-personer har dolt sin läggning, en bild som inte bekräftades av hbtq-personerna själva. Linn Sandberg tog också upp den stress det ofta innebär för anhöriga att gång på gång behöva ”komma ut” inför ny personal, att levnadsberättelser ofta inte har ett naturligt utrymme för sexuell identitet, samt att riktlinjer om att behandla alla lika riskerar att osynliggöra hbtq-personer.
Föreläsningspasset avslutades med att Wilhelmina Hoffman, direktör för Svenskt Demenscentrum och en av dagens moderatorer, presenterade den informationsfilm om demens som man har tagit fram i samarbete med Kognition och migration Region Skåne. Filmen finns med tal och text på en rad språk, och syftet är att få fler att känna igen symptom som kan tyda på kognitiv svikt eller demenssjukdom, veta var man söker vård och förstå vikten av utredning och diagnos. Den släpps på ett antal olika språk och går i linje med den nya nationella demensstrategin och behovet av att lyfta fram utrikes födda i vård, omsorg och forskning.
Eva Jönsson, utbildningsansvarig på Stiftelsen SIlviahemmet, talar med besökare under en av fika- och mingelpauserna,
Programmet inleddes med en genomgång av den nyligen uppdaterade nationella demensstrategin. Stefan Brené, utredare på myndigheten, gick igenom nyheterna och passade på att prisa det fina samarbetet med Svenskt Demenscentrum.
Elisabeth Rothenberg, professor i geriatrisk nutrition, tog upp olika aspekter på mat och måltid vid demenssjukdom. Hon betonade den ökade risken för undernäring och lyfte bland annat fram dukningens betydelse för att underlätta ätandet.
Linn Sandberg, docent i genusvetenskap, forskar på hbtq-personers möte med demensvården. Hennes djupintervjuer visar att många hbtq-personer av olika skäl väljer att inte ”komma ut” och förblir osynliggjorda i omsorgen.
Osynliga för omsorgen, eller i alla fall underdiagnosticerade, är många gånger även personer med Lewykroppssjukdom. Professor Elisabeth Londos gick igenom de typiska symptomen som skiljer sig en hel del från andra demenssjukdomars. Det nystartade riksförbundet Lewy Body presenterades av Catherine Emödi Berglund, anhörigkonsulent i Danderyd, som har startat flera grupper i Stockholm för anhöriga till närstående med Lewykroppssjukdom. Förbundet håller nu även digitala möten, öppna för anhöriga i hela landet.
Professor Stina Syvänen gick igenom läkemedelsbehandling vid Alzheimers sjukdom. Symptomlindrande läkemedel har varit tillgängliga i drygt 20 år men bättre behandling kan snart vara på gång. Läkemedel med antikroppar som kan bromsa sjukdomsförloppet något har godkänts av EU men är ännu inte tillgängliga i den offentliga sjukvården. Stina Syvänen beskrev pedagogiskt hur forskningen om hjälptransportörer på sikt kan göra antikroppsbehandlingen ännu effektivare.
Demensdagen innehöll även en premiär. En kortfilm som betonar vikten av att få symptom på misstänkt demenssjukdom utredda kan numera ses på Svenskt Demenscentrums hemsida. För att nå fler språkgrupper har den översatts till 12 språk och producerats tillsammans med Migration och kognition, Region Skåne.
Programmet inleddes med en genomgång av den nyligen uppdaterade nationella demensstrategin. Stefan Brené, utredare på myndigheten, gick igenom nyheterna och passade på att prisa det fina samarbetet med Svenskt Demenscentrum.
Elisabeth Rothenberg, professor i geriatrisk nutrition, tog upp olika aspekter på mat och måltid vid demenssjukdom. Hon betonade den ökade risken för undernäring och lyfte bland annat fram dukningens betydelse för att underlätta ätandet.
Linn Sandberg, docent i genusvetenskap, forskar på hbtq-personers möte med demensvården. Hennes djupintervjuer visar att många hbtq-personer av olika skäl väljer att inte ”komma ut” och förblir osynliggjorda i omsorgen.
Osynliga för omsorgen, eller i alla fall underdiagnosticerade, är många gånger även personer med Lewykroppssjukdom. Professor Elisabeth Londos gick igenom de typiska symptomen som skiljer sig en hel del från andra demenssjukdomars. Det nystartade riksförbundet Lewy Body presenterades av Catherine Emödi Berglund, anhörigkonsulent i Danderyd, som har startat flera grupper i Stockholm för anhöriga till närstående med Lewykroppssjukdom. Förbundet håller nu även digitala möten, öppna för anhöriga i hela landet.
Professor Stina Syvänen gick igenom läkemedelsbehandling vid Alzheimers sjukdom. Symptomlindrande läkemedel har varit tillgängliga i drygt 20 år men bättre behandling kan snart vara på gång. Läkemedel med antikroppar som kan bromsa sjukdomsförloppet något har godkänts av EU men är ännu inte tillgängliga i den offentliga sjukvården. Stina Syvänen beskrev pedagogiskt hur forskningen om hjälptransportörer på sikt kan göra antikroppsbehandlingen ännu effektivare.
Demensdagen innehöll även en premiär. En kortfilm som betonar vikten av att få symptom på misstänkt demenssjukdom utredda kan numera ses på Svenskt Demenscentrums hemsida. För att nå fler språkgrupper har den översatts till 12 språk och producerats tillsammans med Migration och kognition, Region Skåne.
Regionerna Västernorrland och Västerbotten har lanserat ett digitalt stödprogram för personer med demenssjukdom. Det är tillgängligt via 1177 Stöd och behandling och presenteras på ett webbinarium den 24 september.
Programmet i 1177 Stöd och behandling bygger på Svenskt Demenscentrums Min pärm. Personer med en demensdiagnos får här tillgång till livsstilsråd, tips om hjälpmedel och svar på frågor som brukar dyka upp under sjukdomsförloppet.
Initiativtagare till digitaliseringen av Min Pärm är Ann-Marie Westerlund, sjuksköterska och länssamordnare i Region Västernorrland. När hon gick igenom 1177 Stöd och behandling tillsammans med Björn Westerin, regional systemförvaltare, tittade de bland annat på Artrosskolan.
– Det fanns många stödprogram för olika diagnosgrupper men inget för demensdiagnoserna. Det borde finnas en motsvarighet till Artrosskolan för dem tänkte jag. Då väcktes idén att göra en digital version av demenscentrums Min pärm, säger Ann-Marie Westerlund.
Svenskt Demenscentrums Min pärm är en fysisk produkt, en orange pärm med cirka 50 sidor med bland annat livsstilsråd, vardagsjuridik och vart man kan vända sig för att få hjälp och mer kunskap om sin sjukdom. Innehållet har nu digitaliserats i ett samarbete mellan Region Västernorrland och Region Västerbotten samt Svenskt Demenscentrum.
– Den digitala versionen är ingen kopia av Min pärm, innehållet har omarbetats och information har lagts till. Bland annat nationell information som rör Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och andra myndigheter för patienter som är yrkesverksamma, säger Ann-Marie Westerlund.
Hur får man då tillgång till programmet Min pärm – ett stöd vid demenssjukdom? En förutsättning är man har fått en demensdiagnos och att den region man bor i erbjuder det. Patientansvarig sjuksköterska kan då ge personen tillgång till programmet via 1177 Stöd och behandling.
– Vi kan delvis anpassa vilket innehåll som visas beroende på exempelvis vilken sjukdom personen har. Personen kan även kommunicera med behandlaren via programmets meddelandefunktion.
Ett digitalt program passar inte alla betonar Ann-Marie Westerlund. Den kräver naturligtvis en viss datorvana.
– Är personen osäker på om hon klarar det digitala så kan vi alltid testa, om hen vill förstås. Annars finns alltid den fysiska pärmen att tillgå, som ett alternativ eller komplement, säger Ann-Marie Westerlund som hoppas att fler regioner ser behovet av programmet och kan erbjuda det till sina patienter.
Det hoppas även Robert Fränberg, systemförvaltare på Region Västernorrland, som har varit engagerad i digitaliseringsarbetet av Min pärm.
– Redan från början försökte vi engagera andra regioner. Region Västerbotten nappade tidigt på idén och har deltagit i utvecklingen av programmet. Nu hoppas vi locka fler regioner genom webbinariet den 24 september då vi kommer att presentera Min pärm, säger Robert Fränberg.
Magnus Westlander
Programmet i 1177 Stöd och behandling bygger på Svenskt Demenscentrums Min pärm. Personer med en demensdiagnos får här tillgång till livsstilsråd, tips om hjälpmedel och svar på frågor som brukar dyka upp under sjukdomsförloppet.
Initiativtagare till digitaliseringen av Min Pärm är Ann-Marie Westerlund, sjuksköterska och länssamordnare i Region Västernorrland. När hon gick igenom 1177 Stöd och behandling tillsammans med Björn Westerin, regional systemförvaltare, tittade de bland annat på Artrosskolan.
– Det fanns många stödprogram för olika diagnosgrupper men inget för demensdiagnoserna. Det borde finnas en motsvarighet till Artrosskolan för dem tänkte jag. Då väcktes idén att göra en digital version av demenscentrums Min pärm, säger Ann-Marie Westerlund.
Svenskt Demenscentrums Min pärm är en fysisk produkt, en orange pärm med cirka 50 sidor med bland annat livsstilsråd, vardagsjuridik och vart man kan vända sig för att få hjälp och mer kunskap om sin sjukdom. Innehållet har nu digitaliserats i ett samarbete mellan Region Västernorrland och Region Västerbotten samt Svenskt Demenscentrum.
– Den digitala versionen är ingen kopia av Min pärm, innehållet har omarbetats och information har lagts till. Bland annat nationell information som rör Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och andra myndigheter för patienter som är yrkesverksamma, säger Ann-Marie Westerlund.
Hur får man då tillgång till programmet Min pärm – ett stöd vid demenssjukdom? En förutsättning är man har fått en demensdiagnos och att den region man bor i erbjuder det. Patientansvarig sjuksköterska kan då ge personen tillgång till programmet via 1177 Stöd och behandling.
– Vi kan delvis anpassa vilket innehåll som visas beroende på exempelvis vilken sjukdom personen har. Personen kan även kommunicera med behandlaren via programmets meddelandefunktion.
Ett digitalt program passar inte alla betonar Ann-Marie Westerlund. Den kräver naturligtvis en viss datorvana.
– Är personen osäker på om hon klarar det digitala så kan vi alltid testa, om hen vill förstås. Annars finns alltid den fysiska pärmen att tillgå, som ett alternativ eller komplement, säger Ann-Marie Westerlund som hoppas att fler regioner ser behovet av programmet och kan erbjuda det till sina patienter.
Det hoppas även Robert Fränberg, systemförvaltare på Region Västernorrland, som har varit engagerad i digitaliseringsarbetet av Min pärm.
– Redan från början försökte vi engagera andra regioner. Region Västerbotten nappade tidigt på idén och har deltagit i utvecklingen av programmet. Nu hoppas vi locka fler regioner genom webbinariet den 24 september då vi kommer att presentera Min pärm, säger Robert Fränberg.
Magnus Westlander
Ägare av programmet Min pärm (1177 Stöd och behandling) är Region Västernorrland. Programmet har utvecklats och designats av Björn Westerin och Robert Fränberg (Region Västerrorrland) samt Maria Carlsson och Karin Gebart-Hedman (Region Västerbotten). Svenskt Demenscentrum har varit faktagranskare och innehållsansvariga.
Saknar du programmet Min pärm i din region?
Arbetar du med demensvård inom en region och är intresserad av Min Pärm – ett stöd vid demenssjukdom finns möjlighet att skriva nyttjanderättsavtal. För mer information, kontakta din regionala förvaltning för 1177 Stöd och behandling.
Det finns stora möjligheter att förbättra användningen av kognitivt stöd och välfärdsteknik inom vård och omsorg av personer med demens visar en ny projektrapport. Författarna lyfter fram både utmaningar och förslag på åtgärder.
Bakom rapporten står Anna Leion, arbetsterapeut, Svenskt Demenscentrum, och Antonios Tsertsidis, universitetslektor i informatik, Högskolan i Borås. De har gjort en nationell översyn av arbetsterapeuters kunskaper om välfärdsteknik för personer med kognitiv svikt eller demens.
Översynen, som bygger på en enkät, en fokusgrupp och individuella intervjuer, belyser viktiga behov och utmaningar, bland annat bättre utbildning för vårdpersonal, jämlik tillgång till hjälpmedel och mer lättanvänd teknik som fungerar i vardagen.
Projektet genomfördes med ekonomiskt stöd av Drottning Silvias Stiftelse för Forskning och Utbildning.
Läs mer om projektet och ta del av rapporten i sin helhet här »
Bakom rapporten står Anna Leion, arbetsterapeut, Svenskt Demenscentrum, och Antonios Tsertsidis, universitetslektor i informatik, Högskolan i Borås. De har gjort en nationell översyn av arbetsterapeuters kunskaper om välfärdsteknik för personer med kognitiv svikt eller demens.
Översynen, som bygger på en enkät, en fokusgrupp och individuella intervjuer, belyser viktiga behov och utmaningar, bland annat bättre utbildning för vårdpersonal, jämlik tillgång till hjälpmedel och mer lättanvänd teknik som fungerar i vardagen.
Projektet genomfördes med ekonomiskt stöd av Drottning Silvias Stiftelse för Forskning och Utbildning.
Läs mer om projektet och ta del av rapporten i sin helhet här »
En bra utemiljö är långtifrån självklart för äldre personer på särskilda boenden. Det visar en nationell kartläggning som omfattar cirka 2 000 boenden.
– Tidigare forskning har visat att äldre med skörast hälsa är de som har störst nytta av naturkontakt och utevistelse. Paradoxalt nog är det dessa personer som har låg tillgång till utemiljöer. Äldre personer som inte självständigt kan förflytta sig mellan inne- och utemiljö påtalar dessutom brister i personligt stöd från undersköterskor, aktivitetsledare, arbetsterapeuter, fysioterapeuter och sjuksköterskor, säger Madeleine Liljegren, fysioterapeut och doktorand vid Göteborgs universitet.
Hennes avhandling visar att:
Madeleine Liljegren har även talat med äldre och personal vid särskilda boenden. Av intervjuerna framkommer att utemiljöerna möter ett grundläggande mänskligt behov hos både grupperna och bidrar till en meningsfull tillvaro. Att använda utemiljöerna på ett strategiskt sätt skulle inte bara främja äldres hälsa, utan också förbättra arbetsmiljön för personalen, vilket är särskilt viktigt då äldreomsorgens personal har den högsta sjukfrånvaron i Sverige.
– Utemiljöerna är en outnyttjad resurs för både äldre och personal relaterat till deras hälsa och välbefinnande. Det finns ett stort behov av att de blir en integrerad del av vården, omsorgen och rehabiliteringen, säger Madeleine Liljegren som betonar behovet av nationella riktlinjer, bättre planering och utbildning för att integrera utemiljöer i vård, omsorg och rehabilitering.
Avhandlingens resultat ingår i det tvärvetenskapliga OUT-FIT-projektet (nytt fönster).
– Tidigare forskning har visat att äldre med skörast hälsa är de som har störst nytta av naturkontakt och utevistelse. Paradoxalt nog är det dessa personer som har låg tillgång till utemiljöer. Äldre personer som inte självständigt kan förflytta sig mellan inne- och utemiljö påtalar dessutom brister i personligt stöd från undersköterskor, aktivitetsledare, arbetsterapeuter, fysioterapeuter och sjuksköterskor, säger Madeleine Liljegren, fysioterapeut och doktorand vid Göteborgs universitet.
Hennes avhandling visar att:
Madeleine Liljegren har även talat med äldre och personal vid särskilda boenden. Av intervjuerna framkommer att utemiljöerna möter ett grundläggande mänskligt behov hos både grupperna och bidrar till en meningsfull tillvaro. Att använda utemiljöerna på ett strategiskt sätt skulle inte bara främja äldres hälsa, utan också förbättra arbetsmiljön för personalen, vilket är särskilt viktigt då äldreomsorgens personal har den högsta sjukfrånvaron i Sverige.
– Utemiljöerna är en outnyttjad resurs för både äldre och personal relaterat till deras hälsa och välbefinnande. Det finns ett stort behov av att de blir en integrerad del av vården, omsorgen och rehabiliteringen, säger Madeleine Liljegren som betonar behovet av nationella riktlinjer, bättre planering och utbildning för att integrera utemiljöer i vård, omsorg och rehabilitering.
Avhandlingens resultat ingår i det tvärvetenskapliga OUT-FIT-projektet (nytt fönster).
Den europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) omprövar sitt tidigare beslut och rekommenderar nu Kisunla (donanemab) för behandling av Alzheimers sjukdom i tidig fas.
Donanemab, som saluförs under namnet Kisunla, verkar på liknande sätt som Leqembi, ett annat alzheimerläkemedel som fick marknadsgodkännande av EU-kommissionen tidigare i år. Båda är antikroppsbehandlingar som tar bort proteinerna tau och beta-amyloid i hjärnan. På så sätt kan sjukdomsförloppet bromsas något vid alzheimer.
I mars kom EMA:s expertgrupp fram till att riskerna med Kisunla, i form av hjärnsvullnader, vägde tyngre än läkemedlets hälsovinster. Nu gör alltså EMA en annan bedömning, sannolikt utifrån nya data. Samtidigt avgränsar myndigheten användningen av Kisunla till patienter som inte har en dubbel uppsättning av ApoE4. Det är en gen som ger en markant ökad risk för att utveckla alzheimer men också för de biverkningar som Kisunla kan ge upphov till.
Kisunla har tidigare godkänts i bland annat USA, Kina och Japan. Mycket talar för att EU-kommissionen, som nu ska ta ställning till läkemedlet, kommer att gå på EMA:s rekommendationer och ge ett marknadsgodkännande i EU.
Hur många som sedan kan få tillgång till läkemedlet i Sverige är ytterst en prisfråga. Här förhandlar NT-rådet, för regionernas räkning, med läkemedelsbolaget Lilly som utvecklat Kinsula.
Donanemab, som saluförs under namnet Kisunla, verkar på liknande sätt som Leqembi, ett annat alzheimerläkemedel som fick marknadsgodkännande av EU-kommissionen tidigare i år. Båda är antikroppsbehandlingar som tar bort proteinerna tau och beta-amyloid i hjärnan. På så sätt kan sjukdomsförloppet bromsas något vid alzheimer.
I mars kom EMA:s expertgrupp fram till att riskerna med Kisunla, i form av hjärnsvullnader, vägde tyngre än läkemedlets hälsovinster. Nu gör alltså EMA en annan bedömning, sannolikt utifrån nya data. Samtidigt avgränsar myndigheten användningen av Kisunla till patienter som inte har en dubbel uppsättning av ApoE4. Det är en gen som ger en markant ökad risk för att utveckla alzheimer men också för de biverkningar som Kisunla kan ge upphov till.
Kisunla har tidigare godkänts i bland annat USA, Kina och Japan. Mycket talar för att EU-kommissionen, som nu ska ta ställning till läkemedlet, kommer att gå på EMA:s rekommendationer och ge ett marknadsgodkännande i EU.
Hur många som sedan kan få tillgång till läkemedlet i Sverige är ytterst en prisfråga. Här förhandlar NT-rådet, för regionernas räkning, med läkemedelsbolaget Lilly som utvecklat Kinsula.
Läkartidningen har publicerat en grundlig genomgång av Lewykroppsdemens som är en relativt okänd kognitiv sjukdom trots att den är långt ifrån ovanlig.
Sjukdomen är svår att diagnosticera och symptomen skiljer sig en hel del från alzheimer, den vanligaste demenssjukdomen. Tidiga motoriska svårigheter gör att sjukdomen istället har många likheter med Parkinsondemens.
Ett sätt att försöka skilja de båda sjukdomarna är den så kallade ettårsregeln. Vid Lewykroppsdemens visar sig de kognitiva och motoriska symptomen mer eller mindre samtidigt medan motoriska symtom har funnits mer än ett år före de kognitiva vid Parkinsondemens.
Förutom symptom, diagnostik och läkemedelsbehandling innehåller Läkartidningen flera tips och råd kring bemötande vid Lewykroppsdemens (fakta 4 i slutet av artikeln). Bakom artikeln står Daniel Ferreira, docent, Karolinska institutet, Anna Rennie, doktorand och Elisabet Londos, överläkare och professor vid Lunds universitet. Läs hela artikeln i Läkartidningen (nytt fönster)
Sjukdomen är svår att diagnosticera och symptomen skiljer sig en hel del från alzheimer, den vanligaste demenssjukdomen. Tidiga motoriska svårigheter gör att sjukdomen istället har många likheter med Parkinsondemens.
Ett sätt att försöka skilja de båda sjukdomarna är den så kallade ettårsregeln. Vid Lewykroppsdemens visar sig de kognitiva och motoriska symptomen mer eller mindre samtidigt medan motoriska symtom har funnits mer än ett år före de kognitiva vid Parkinsondemens.
Förutom symptom, diagnostik och läkemedelsbehandling innehåller Läkartidningen flera tips och råd kring bemötande vid Lewykroppsdemens (fakta 4 i slutet av artikeln). Bakom artikeln står Daniel Ferreira, docent, Karolinska institutet, Anna Rennie, doktorand och Elisabet Londos, överläkare och professor vid Lunds universitet. Läs hela artikeln i Läkartidningen (nytt fönster)
Demensförbundet har lång erfarenhet av att hålla samtalsgrupper för personer med demenssjukdom i Stockholm. Nu tar man fram ett studiecirkelmaterial för samtalsgrupper i hela landet.
Demensförbundet har över 100 lokalföreningar i landet och studiecirkelmaterialet är tänkt att vara ett stöd för dem som har eller vill starta samtalsgrupper för personer med demenssjukdom.
– En demensdiagnos förändrar tillvaron både för den som fått diagnosen och för de anhöriga. Möjligheten att träffa andra i liknande situation och utbyta erfarenheter är för många ett otroligt viktigt stöd som dämpar känslan av att man står ensam med sin oro och sina funderingar.
Det säger Lotta Olofsson (se bild) som vid sidan av sin anställning som strateg på Äldreförvaltningen i Stockholms stad är engagerad i Demensförbundet. För närvarande ligger fokus på att ta fram studiecirkelmaterialet för samtalsgrupper. Arbetet finansieras av innovationsmiljön Predem som bland annat verkar för att utveckla tillförlitlig och tidig diagnostik.
– Om allt fler får demensdiagnosen tidigt i sjukdomsförloppet ökar också behovet av tidigt stöd, det är här samtalsgrupperna kommer in, säger Lotta Olofsson.
För snart 20 år sedan startade Demensförbundet den första Lundagårdsgruppen med ekonomiskt stöd av Arvsfonden. Fem till tio personer med demenssjukdom träffades varannan vecka. Träffarna fungerade som en livlina för många deltagare, berättar Lotta Olofsson, och efterhand tillkom nya samtalsgrupper. Regionens minnesmottagningar var behjälpliga med att informera sina patienter om träffarna.
På senare år har en del av verksamheten i Stockholm flyttat över till Demensförbundets lokalförening i Stockholm. På central nivå satsar Demensförbundet istället på att stötta och underlätta för alla sina lokalföreningar att arrangera samtalsgrupper, bland annat genom det nya studiecirkelmaterialet.
– Här kan även kommunerna spela en viktig roll. Genom att till exempel en demenssjuksköterska krokar arm och samarbetar med den lokala demensföreningen kan samtalsgruppens kontinuitet stärkas och deltagarna få ännu mer kunskap om sin sjukdom, säger Lotta Olofsson.
En första version av studiecirkelmaterialet är i stort sett klar. I nästa steg ska några samtalsgrupper, bland annat i lokalföreningarna ute i landet, testa det. Materialet kan sedan komma att korrigeras, beroende på testgruppernas respons. Slutversionen väntas i slutet av året och kan då laddas ned från Demensförbundets och Svenskt Demenscentrums hemsidor.
Studiecirkelmaterialet tar Lotta Olofsson fram i nära samarbete med Laila Eriksson och Anette Svensson, båda konsulenter på Demensförbundet, och Svenskt Demenscentrum.
Demensförbundet har över 100 lokalföreningar i landet och studiecirkelmaterialet är tänkt att vara ett stöd för dem som har eller vill starta samtalsgrupper för personer med demenssjukdom.
– En demensdiagnos förändrar tillvaron både för den som fått diagnosen och för de anhöriga. Möjligheten att träffa andra i liknande situation och utbyta erfarenheter är för många ett otroligt viktigt stöd som dämpar känslan av att man står ensam med sin oro och sina funderingar.
Det säger Lotta Olofsson (se bild) som vid sidan av sin anställning som strateg på Äldreförvaltningen i Stockholms stad är engagerad i Demensförbundet. För närvarande ligger fokus på att ta fram studiecirkelmaterialet för samtalsgrupper. Arbetet finansieras av innovationsmiljön Predem som bland annat verkar för att utveckla tillförlitlig och tidig diagnostik.
– Om allt fler får demensdiagnosen tidigt i sjukdomsförloppet ökar också behovet av tidigt stöd, det är här samtalsgrupperna kommer in, säger Lotta Olofsson.
För snart 20 år sedan startade Demensförbundet den första Lundagårdsgruppen med ekonomiskt stöd av Arvsfonden. Fem till tio personer med demenssjukdom träffades varannan vecka. Träffarna fungerade som en livlina för många deltagare, berättar Lotta Olofsson, och efterhand tillkom nya samtalsgrupper. Regionens minnesmottagningar var behjälpliga med att informera sina patienter om träffarna.
På senare år har en del av verksamheten i Stockholm flyttat över till Demensförbundets lokalförening i Stockholm. På central nivå satsar Demensförbundet istället på att stötta och underlätta för alla sina lokalföreningar att arrangera samtalsgrupper, bland annat genom det nya studiecirkelmaterialet.
– Här kan även kommunerna spela en viktig roll. Genom att till exempel en demenssjuksköterska krokar arm och samarbetar med den lokala demensföreningen kan samtalsgruppens kontinuitet stärkas och deltagarna få ännu mer kunskap om sin sjukdom, säger Lotta Olofsson.
En första version av studiecirkelmaterialet är i stort sett klar. I nästa steg ska några samtalsgrupper, bland annat i lokalföreningarna ute i landet, testa det. Materialet kan sedan komma att korrigeras, beroende på testgruppernas respons. Slutversionen väntas i slutet av året och kan då laddas ned från Demensförbundets och Svenskt Demenscentrums hemsidor.
Studiecirkelmaterialet tar Lotta Olofsson fram i nära samarbete med Laila Eriksson och Anette Svensson, båda konsulenter på Demensförbundet, och Svenskt Demenscentrum.
Svenskt Demenscentrum har tagit fram en serie avgiftsfria anhörigguider. De vänder sig till personer som har en närstående med kognitiva svårigheter eller demenssjukdom.
Bakgrunden till serien är att Svenskt Demenscentrum ofta får förfrågningar från anhöriga som önskar mer kunskap om demenssjukdomens olika faser. Eftersom det ofta är svårt att ta till sig mycket information på en gång är serien uppdelad i tre delar: demenssjukdom i mild, medelsvår och svår fas. Utöver fakta innehåller anhörigguiderna tips på stöd och knep som kan underlätta i vardagen.
– Det är verkligen inte lätt att vara anhörig till en person med demenssjukdom. Men att vara påläst om sjukdomsprocessen kan ändå göra det lite lättare att få tillvaron att fungera och ge sin närstående ett bra stöd, säger Wilhelmina Hoffman, chef vid Svenskt Demenscentrum.
Projektledare för anhörigguiderna har varit Christina Nemell.
Beställ guiderna avgiftsfritt från vår webbshop (nytt fönster).
Bakgrunden till serien är att Svenskt Demenscentrum ofta får förfrågningar från anhöriga som önskar mer kunskap om demenssjukdomens olika faser. Eftersom det ofta är svårt att ta till sig mycket information på en gång är serien uppdelad i tre delar: demenssjukdom i mild, medelsvår och svår fas. Utöver fakta innehåller anhörigguiderna tips på stöd och knep som kan underlätta i vardagen.
– Det är verkligen inte lätt att vara anhörig till en person med demenssjukdom. Men att vara påläst om sjukdomsprocessen kan ändå göra det lite lättare att få tillvaron att fungera och ge sin närstående ett bra stöd, säger Wilhelmina Hoffman, chef vid Svenskt Demenscentrum.
Projektledare för anhörigguiderna har varit Christina Nemell.
Beställ guiderna avgiftsfritt från vår webbshop (nytt fönster).
Antalet personer i Sverige med demenssjukdom väntas öka kraftigt till år 2050. Det visar en ny KI-rapport om demenssjukdomarnas samhällskostnader.
Forskarna bakom rapporten bedömer att det år 2023 fanns mellan 130 000 och 150 000 personer med demenssjukdom i Sverige. Av dem beräknades cirka 64 000–65 000 bo i särskilt boende eller motsvarande.
Forskarnas prognos för framtiden pekar mot cirka 230 000–270 000 demenssjuka år 2050.
Alla siffror är ungefärliga och forskarna har utgått från data från det så kallade SNAC-projektet samt olika matematiska modeller när de har räknat fram dem.
Samhällets kostnader för personer med demenssjukdomar beräknas ha uppgått till mellan 90 och 100 miljarder kronor år 2023, enligt rapporten. Cirka 85 procent av de kostnaderna landar på kommunerna, med särskilda boenden som en stor utgiftspost.
– Dagens och framtidens vård och omsorg av demenssjuka är framför allt en stor utmaning för kommunerna, säger professor Anders Wimo på Karolinska Institutet (KI) i ett pressmeddelande.
Han har varit huvudansvarig för rapporten ”Antalet demenssjuka och kostnaden för demenssjukdomar i Sverige 2023” tillsammans med docent Amaia Calderón-Larrañaga. Rapporten beställdes av socialdepartementet i september 2024 och blev klar under mars 2025.
Du hittar hela rapporten här » (nytt fönster)
Illustration: Lumination/Most Photos
Forskarna bakom rapporten bedömer att det år 2023 fanns mellan 130 000 och 150 000 personer med demenssjukdom i Sverige. Av dem beräknades cirka 64 000–65 000 bo i särskilt boende eller motsvarande.
Forskarnas prognos för framtiden pekar mot cirka 230 000–270 000 demenssjuka år 2050.
Alla siffror är ungefärliga och forskarna har utgått från data från det så kallade SNAC-projektet samt olika matematiska modeller när de har räknat fram dem.
Samhällets kostnader för personer med demenssjukdomar beräknas ha uppgått till mellan 90 och 100 miljarder kronor år 2023, enligt rapporten. Cirka 85 procent av de kostnaderna landar på kommunerna, med särskilda boenden som en stor utgiftspost.
– Dagens och framtidens vård och omsorg av demenssjuka är framför allt en stor utmaning för kommunerna, säger professor Anders Wimo på Karolinska Institutet (KI) i ett pressmeddelande.
Han har varit huvudansvarig för rapporten ”Antalet demenssjuka och kostnaden för demenssjukdomar i Sverige 2023” tillsammans med docent Amaia Calderón-Larrañaga. Rapporten beställdes av socialdepartementet i september 2024 och blev klar under mars 2025.
Du hittar hela rapporten här » (nytt fönster)
Illustration: Lumination/Most Photos
