Senaste nytt
Största kartläggningen av demenssjukdom i Sverige
Vid Karolinska Institutet pågår den hittills största kartläggningen av kognitiv svikt och demenssjukdom i Sverige. Den ska ge ny kunskap genom att länka samman patientdata från olika register och studier.
Hur många personer i Sverige är diagnosticerade med Alzheimers sjukdom? När får de sin diagnos och vilka undersökningar har då gjorts? Det är bara några av de frågor som forskarna vid Karolinska Institutet hoppas få svar på.
– Sedan har vi gruppen med MCI (lindrig kognitiv funktionsnedsättning red anm), något som kan vara ett förstadium till Alzheimers sjukdom. Hur många som är diagnosticerade med MCI har vi för närvarande inte ens några rimliga uppskattningar på men även det är något som kartläggningen kan ge svar på, säger Emil Aho, doktorand vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska institutet.
Länkar samman patientdata
Kartläggningen länkar samman patientdata från en rad olika register och forskningsstudier. Det handlar bland annat om Socialstyrelsens patient- och läkemedelsregister. Befolkningsstudien H-70, som följer äldre personer över tid, är en annan värdefull källa, liksom olika studier av biomarkörer.
Andra data hämtas från nationella kvalitetsregister som BPSD-registret och SveDem. I SveDem kan man följa den behandling och det stöd som patienterna får från att diagnosen är ställd. Det är världens största demensregister i sitt slag men har ändå sina begränsningar.
Många diagnoser i primävården
– Alla minnesmottagningar i landet registrerar i SveDem men betydligt färre vårdcentraler är anslutna. Och vi misstänker att det är i primärvården som de allra flesta demensdiagnoser ställs, säger Emil Aho.
Det senaste året har han därför ägnat sig åt att samla in diagnosdata från landets regioner.
– I regionerna Skåne, Stockholm och Västra Götaland finns stora databaser där vi relativt enkelt kan få fram uppgifter om bland annat diagnoser. I övriga regioner är det något mer tidskrävande, bland annat på grund av att alla privata vårdcentraler måste godkänna att informationen skickas till oss, säger Emil Aho.
Analyser i höst
Framåt hösten hoppas Emil Aho ha samlat in så pass mycket data att analysarbetet kan påbörjas.
Ladda ned Research plan – disease progression, treatment, prognosis and resource utilisation in dementia (nytt fönster)
Text: Magnus Westlander
Hur många personer i Sverige är diagnosticerade med Alzheimers sjukdom? När får de sin diagnos och vilka undersökningar har då gjorts? Det är bara några av de frågor som forskarna vid Karolinska Institutet hoppas få svar på.
– Sedan har vi gruppen med MCI (lindrig kognitiv funktionsnedsättning red anm), något som kan vara ett förstadium till Alzheimers sjukdom. Hur många som är diagnosticerade med MCI har vi för närvarande inte ens några rimliga uppskattningar på men även det är något som kartläggningen kan ge svar på, säger Emil Aho, doktorand vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska institutet.
Länkar samman patientdata
Kartläggningen länkar samman patientdata från en rad olika register och forskningsstudier. Det handlar bland annat om Socialstyrelsens patient- och läkemedelsregister. Befolkningsstudien H-70, som följer äldre personer över tid, är en annan värdefull källa, liksom olika studier av biomarkörer.
Andra data hämtas från nationella kvalitetsregister som BPSD-registret och SveDem. I SveDem kan man följa den behandling och det stöd som patienterna får från att diagnosen är ställd. Det är världens största demensregister i sitt slag men har ändå sina begränsningar.
Många diagnoser i primävården
– Alla minnesmottagningar i landet registrerar i SveDem men betydligt färre vårdcentraler är anslutna. Och vi misstänker att det är i primärvården som de allra flesta demensdiagnoser ställs, säger Emil Aho.
Det senaste året har han därför ägnat sig åt att samla in diagnosdata från landets regioner.
– I regionerna Skåne, Stockholm och Västra Götaland finns stora databaser där vi relativt enkelt kan få fram uppgifter om bland annat diagnoser. I övriga regioner är det något mer tidskrävande, bland annat på grund av att alla privata vårdcentraler måste godkänna att informationen skickas till oss, säger Emil Aho.
Analyser i höst
Framåt hösten hoppas Emil Aho ha samlat in så pass mycket data att analysarbetet kan påbörjas.
Ladda ned Research plan – disease progression, treatment, prognosis and resource utilisation in dementia (nytt fönster)
Text: Magnus Westlander
Gåfotboll på frammarsch i Norge
En spelare har ställt undan såväl rollator som stavar. Andra sätter bollen i mål från 30 meter. I Norge har gåfotboll för demenssjuka blivit en smärre succé. Nu är Kjell Einar Hamnes och fotbollsklubben Flint Tönsberg med och sprider konceptet över hela landet.
Kjell Einar Hamnes kom av en slump över en forskningsrapport från Skottland, där det hade startats gåfotbollsverksamhet för personer med demenssjukdom. Resultaten var lovande och konceptet skulle lätt kunna spridas till andra länder. Kjell Einar Hamnes tog med sig idén till den egna föreningen, Flint Tönsberg.
– I början tyckte de att jag var galen, men det var det värt, säger han.
Gåfotboll för demenssjuka i Tönsberg har blivit en succé.
Övning där deltagarna ska driva boll runt koner.
Passningsövning under gåfotbollsträning med Flint Tönsberg.
Flint Tönsbergs gåfotbollsgäng för demenssjuka kör även träningar inomhus.
Prickskytte på stor darttavla är populärt.
Koordinationsövningar, som att gå baklänges, har positiv påverkan på deltagarnas rörlighet.
Efter varje träning är det gemensam fika. Något som stärker gruppen och självkänslan hos deltagarna.
Hösten 2022 togs de första stegen. Kontakt etablerades med de lokala demensföreningarna i Tönsbergs och Færder. Kjell Einar Hamnes såg chansen att få spridning när ett möte för anhöriga till demensdrabbade skulle hållas.
– Jag bjöd in mig själv och fick berätta om gåfotboll, som vi redan var igång med i vår förening, men jag pratade också om rapporten från Skottland. De nappade direkt på idén, säger Kjell Einar Hamnes.
När en tidigare spelare i föreningen som drabbats av demens också gav tummen upp, visste Kjell Einar Hamnes att de var på rätt väg.
Stor skillnad på spelarna
I början av augusti 2023 drog satsningen i gång med ett gåfotbollsevent på Flint Esso Arena, där såväl lokala politiker som företrädare på riksnivå bjöds in. Före detta statsminister Erna Solberg var med och spelade. Ett par veckor senare kunde Flint Tönsberg stoltsera med sitt första lag för demenssjuka personer. Sju taggade spelare fanns på plats vid premiärträningen på Flint Esso Arena. I ingången av 2026 består laget av tolv spelare där två har varit med sedan starten.
– Man ser stor skillnad på spelarna om man jämför före och efter att de började spela gåfotboll. En man kom med rollator när han kom med i laget. Ganska snabbt gick han över till stavar. Efter tre veckor behöver han ingetdera, säger Kjell Einar Hamnes.
Såld på konceptet
Utöver de fysiska förbättringarna märks det även att gåfotbollen har en positiv påverkan på kognitionen. Flera av deltagarna har börjat prata mer och de kommer dessutom ihåg sina medspelare i högre utsträckning. Kjell Einar Hamnes lyfter också den sociala samvaron, framför allt efter träningarna då det bjuds på kaffe och våfflor, som mycket viktig.
– Jag har ingen erfarenhet av demenssjukdomar i min närhet, förutom en släkting när jag var yngre. På den tiden kallade man dem för ”senila” och det fanns inte alls den här typen av verksamhet att erbjuda. Men vi ser ju i klubben att även de som kommit en bit in i sin sjukdom kan delta och ha stor behållning. Jag är helt såld på konceptet och övertygad om att det går att sprida vidare, säger han.
Krävs inte stora anpassningar
Projektet ingår i en satsning som har fått ekonomisk stöttning av stiftelsen DAM samt av kommunen. Den lokala demensföreningen och klubben bistår med frivilliga. Det finns stöttning från Nasjonalföreningen för folkhälsan. Ett forskarteam har följt lagets och spelarnas utveckling under de sex första månaderna och planer finns på att dra igång ett fyraårigt forskningsprojekt.
I dagsläget har fem föreningar i Norge kommit igång med gåfotboll för demenssjuka, men ytterligare 6,7 ligger i startgroparna. Målet är att det inom två år ska vara 20 nya lag. Det arbetet kommer att drivas av Nasjonalforeningen for folkhelsen och intresseorganisationen Gåfotball Norge, som ingått ett samarbetsavtal under namnet ”Det går i ball”. Där blir erfarenheterna från Flint Tönsbergs satsning viktiga lärdomar. Kjerll Einar Hamnes har fått i uppdrag att utarbeta en guide för föreningar som önskar delta i satsningen.
– Egentligen krävs det inte särskilt stora anpassningar. Vi behöver vara fler frivilliga ledare, minst en per spelare vilket inte var några svårigheter att få tag i. När det är kallt behöver vi spela inomhus. Spelarna får också med sig material hem om vad vi gjort på träningen och vad vi kommer att träna på. Men annars är det bara att behandla deltagarna på ungefär samma sätt som all andra, säger Kjell Einar Hamnes.
Varmt hjärta efter träningen
En normal träning pågår i en knapp timme. I den ingår genomgång, uppvärmning med koordinationsövningar, individuella bollövningar samt matchspel. Ett exempel på ett moment som visualiserar utvecklingen är när deltagarna får skjuta en stillaliggande boll mot ett litet mål. Med tiden ökar avståndet och ett par av spelarna kan numera få bollen i nät från 25–30 meter. Varje pass avslutas med gemensam fika. För Kjell Einar Hamnes, som själv spelar i klubbens andra gåfotbollslag, har satsningen på de demenssjuka blivit en ögonöppnare.
– Jag var med och grundande ett it-företag en gång i tiden. Det har sålts ett par gånger och är numera värt en hel del, men det här är utan tvekan det mest värdefulla jag har varit med om att ha skapat. Att se hur människor som har en demenssjukdom fortfarande kan utvecklas och uppleva stor glädje är en fröjd. Jag går hem med värme i hjärtat efter varje träning.
Text: Juan Martinez • Foto: Flint Gåfotball
Hösten 2022 togs de första stegen. Kontakt etablerades med de lokala demensföreningarna i Tönsbergs och Færder. Kjell Einar Hamnes såg chansen att få spridning när ett möte för anhöriga till demensdrabbade skulle hållas.
– Jag bjöd in mig själv och fick berätta om gåfotboll, som vi redan var igång med i vår förening, men jag pratade också om rapporten från Skottland. De nappade direkt på idén, säger Kjell Einar Hamnes.
När en tidigare spelare i föreningen som drabbats av demens också gav tummen upp, visste Kjell Einar Hamnes att de var på rätt väg.
Stor skillnad på spelarna
I början av augusti 2023 drog satsningen i gång med ett gåfotbollsevent på Flint Esso Arena, där såväl lokala politiker som företrädare på riksnivå bjöds in. Före detta statsminister Erna Solberg var med och spelade. Ett par veckor senare kunde Flint Tönsberg stoltsera med sitt första lag för demenssjuka personer. Sju taggade spelare fanns på plats vid premiärträningen på Flint Esso Arena. I ingången av 2026 består laget av tolv spelare där två har varit med sedan starten.
– Man ser stor skillnad på spelarna om man jämför före och efter att de började spela gåfotboll. En man kom med rollator när han kom med i laget. Ganska snabbt gick han över till stavar. Efter tre veckor behöver han ingetdera, säger Kjell Einar Hamnes.
Såld på konceptet
Utöver de fysiska förbättringarna märks det även att gåfotbollen har en positiv påverkan på kognitionen. Flera av deltagarna har börjat prata mer och de kommer dessutom ihåg sina medspelare i högre utsträckning. Kjell Einar Hamnes lyfter också den sociala samvaron, framför allt efter träningarna då det bjuds på kaffe och våfflor, som mycket viktig.
– Jag har ingen erfarenhet av demenssjukdomar i min närhet, förutom en släkting när jag var yngre. På den tiden kallade man dem för ”senila” och det fanns inte alls den här typen av verksamhet att erbjuda. Men vi ser ju i klubben att även de som kommit en bit in i sin sjukdom kan delta och ha stor behållning. Jag är helt såld på konceptet och övertygad om att det går att sprida vidare, säger han.
Krävs inte stora anpassningar
Projektet ingår i en satsning som har fått ekonomisk stöttning av stiftelsen DAM samt av kommunen. Den lokala demensföreningen och klubben bistår med frivilliga. Det finns stöttning från Nasjonalföreningen för folkhälsan. Ett forskarteam har följt lagets och spelarnas utveckling under de sex första månaderna och planer finns på att dra igång ett fyraårigt forskningsprojekt.
I dagsläget har fem föreningar i Norge kommit igång med gåfotboll för demenssjuka, men ytterligare 6,7 ligger i startgroparna. Målet är att det inom två år ska vara 20 nya lag. Det arbetet kommer att drivas av Nasjonalforeningen for folkhelsen och intresseorganisationen Gåfotball Norge, som ingått ett samarbetsavtal under namnet ”Det går i ball”. Där blir erfarenheterna från Flint Tönsbergs satsning viktiga lärdomar. Kjerll Einar Hamnes har fått i uppdrag att utarbeta en guide för föreningar som önskar delta i satsningen.
– Egentligen krävs det inte särskilt stora anpassningar. Vi behöver vara fler frivilliga ledare, minst en per spelare vilket inte var några svårigheter att få tag i. När det är kallt behöver vi spela inomhus. Spelarna får också med sig material hem om vad vi gjort på träningen och vad vi kommer att träna på. Men annars är det bara att behandla deltagarna på ungefär samma sätt som all andra, säger Kjell Einar Hamnes.
Varmt hjärta efter träningen
En normal träning pågår i en knapp timme. I den ingår genomgång, uppvärmning med koordinationsövningar, individuella bollövningar samt matchspel. Ett exempel på ett moment som visualiserar utvecklingen är när deltagarna får skjuta en stillaliggande boll mot ett litet mål. Med tiden ökar avståndet och ett par av spelarna kan numera få bollen i nät från 25–30 meter. Varje pass avslutas med gemensam fika. För Kjell Einar Hamnes, som själv spelar i klubbens andra gåfotbollslag, har satsningen på de demenssjuka blivit en ögonöppnare.
– Jag var med och grundande ett it-företag en gång i tiden. Det har sålts ett par gånger och är numera värt en hel del, men det här är utan tvekan det mest värdefulla jag har varit med om att ha skapat. Att se hur människor som har en demenssjukdom fortfarande kan utvecklas och uppleva stor glädje är en fröjd. Jag går hem med värme i hjärtat efter varje träning.
Text: Juan Martinez • Foto: Flint Gåfotball
Pilotprojektet «Flint Gåfotboll för personer med demens» ingår i ett riksomfattande projektet som drivs av Gåfotball Norge under namnet «Det går i ball». Målgrupp är primärt hemmaboende personer med demens, men planer finns på att inkludera personer från vård- och omsorgsboenden.
Arrangörer: Gåfotball Norge, klubbar med gåfotball, Nasjonalforeningen for folkehelsen, samt kommuner. Lokalt kan Röda korset och andra organisationer ingå.
Klubber som deltar:
- Flint Gåfotball (Tönsberg)
- Kongsvinger IL (Kongsvinger)
- Gresvik Gåfotball (Fredrikstad)
- Bærum Gåfotball (Bærum)
- Årvoll Gåfotball (Oslo)
Klicka på länken för en uppdaterad karta över gåfotball i Norge
Klicka här för mer information om gåfotboll i Norge
KI får en halv miljard kronor i gåva till demensforskning
Många forskare vid Karolinska institutet har hört den engagerade entreprenören Leif Lundblad säga "jag vill lösa Alzheimers gåta". Genom den största donationen till ett svenskt lärosäte i modern tid kan de nu driva den ambitionen vidare.
Entreprenören och uppfinnaren Leif Lundblad avled 2025 och har i sitt testamente donerat 538 miljoner kronor till Karolinska institutet. En stor del av summan kommer att gå till forskning om demenssjukdomar, bland annat till att förbättra möjligheterna till tidigare diagnos, utveckla nya behandlingar och öka förståelsen för sjukdomarnas bakgrundsmekanismer.
– Det är en fantastiskt generös gåva som Leif Lundblad riktat till Karolinska institutet och vi känner stor tacksamhet för hans vilja och engagemang. Donationen betyder oerhört mycket för forskningen om demenssjukdomar och andra sjukdomar som drabbar stora delar av befolkningen, säger Annika Östman Wernerson, Karolinska institutets rektor, i ett pressmeddelande.
Leif Lundblad var filantrop, och hans nyfikenhet som uppfinnare ledde honom in på medicinsk forskning. År 2025 blev han hedersdoktor vid Karolinska Institutet.
– Min pappa hade ett genuint intresse för innovativa idéer inom forskningen och vad det kan lösa för utmaningar. Hans entusiasm i olika möten med forskare på Karolinska Institutet gick inte att ta miste på. Vi i familjen ser mycket fram emot att genom hans bidrag även framöver få följa och vara en del av framtidens forskningsgenombrott, säger Ulrika Lundblad, dotter till Leif Lundblad.
Demenssjukdomar är ett samlingsnamn för sjukdomar som påverkar hjärnans kognitiva funktioner, till exempel minne, språk, planerings- och orienteringsförmåga. Demenssjukdomarna drabbar cirka 140 000 personer i Sverige och beräknas fördubblas till år 2050.
Entreprenören och uppfinnaren Leif Lundblad avled 2025 och har i sitt testamente donerat 538 miljoner kronor till Karolinska institutet. En stor del av summan kommer att gå till forskning om demenssjukdomar, bland annat till att förbättra möjligheterna till tidigare diagnos, utveckla nya behandlingar och öka förståelsen för sjukdomarnas bakgrundsmekanismer.
– Det är en fantastiskt generös gåva som Leif Lundblad riktat till Karolinska institutet och vi känner stor tacksamhet för hans vilja och engagemang. Donationen betyder oerhört mycket för forskningen om demenssjukdomar och andra sjukdomar som drabbar stora delar av befolkningen, säger Annika Östman Wernerson, Karolinska institutets rektor, i ett pressmeddelande.
Leif Lundblad var filantrop, och hans nyfikenhet som uppfinnare ledde honom in på medicinsk forskning. År 2025 blev han hedersdoktor vid Karolinska Institutet.
– Min pappa hade ett genuint intresse för innovativa idéer inom forskningen och vad det kan lösa för utmaningar. Hans entusiasm i olika möten med forskare på Karolinska Institutet gick inte att ta miste på. Vi i familjen ser mycket fram emot att genom hans bidrag även framöver få följa och vara en del av framtidens forskningsgenombrott, säger Ulrika Lundblad, dotter till Leif Lundblad.
Demenssjukdomar är ett samlingsnamn för sjukdomar som påverkar hjärnans kognitiva funktioner, till exempel minne, språk, planerings- och orienteringsförmåga. Demenssjukdomarna drabbar cirka 140 000 personer i Sverige och beräknas fördubblas till år 2050.
Ny satsning på naturupplevelser för personer med demens
Att stärka sin fysiska och psykiska hälsa genom att vara ute i naturen. Det är kärnan i Friluftsfrämjandets Häng med oss ut-metod. Nu ska Svenskt Demenscentrum (SDC) och Friluftsfrämjandet ta fram en variant anpassad för personer med demens.
– Det känns jätteroligt och viktigt att lyfta naturens positiva inverkan för alla, säger Laila Becker, projektledare på SDC.
Häng med oss ut är en metod som främjar den psykiska och fysiska hälsan genom att man vistas ute i naturen tillsammans med andra. Metoden bygger på att man utbildar ledare, som sedan tar med sig kunskaperna hem till sin arbetsplats och håller i Häng med oss ut-grupper där.
I dag används metoden bland annat inom socialpsykiatri, LSS, vuxenpsykiatri, missbruksbehandling, kyrkan, arbetsmarknadsinsatser, skola och barn- och ungdomspsykiatri.
”Det här kommer att bli jättebra”
Therese Rosenkvist på Friluftsfrämjandet är utbildad arbetsterapeut och den som har skapat metoden. Hon ser fram emot att sätta i gång arbetet.
– Det ska bli så roligt att få jobba med personer som kan demens och få koppla ihop det med Häng med oss ut! Jag har redan börjat fördjupa mig och jag känner att det här kommer att bli jättebra, säger hon.
Vilka är byggstenarna i Häng med oss ut-metoden?
– Naturens betydelse för hälsan, kamratstöd, aktivitetens betydelse ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv samt, i den här varianten, kunskap om demenssjukdom.
Ser du någon utmaning redan nu?
– I vanliga fall är det personalen som är utmaningen, att hitta dem som är villiga att vara ute. Så att hitta rätt personer och att den här verksamheten får de resurser som krävs, för det kräver ju lite mer att vara ute jämfört med att stanna inomhus.
Testas i verkligheten
Så vad händer nu? Till att börja med ska arbetsgruppen med medlemmar från både Friluftsfrämjandet och SDC träffas och arbeta fram en anpassad modell för personer med kognitiv svikt/demens, sedan väntar testning av modellen på några olika enheter runt om i landet. Efter det sker en revidering utifrån referensgruppens synpunkter.
– Planen är att vi ska ha en ledarutbildning klar under 2027, säger Laila Becker.
Text: Karin Nyman
Foto: Getty/Istock
– Det känns jätteroligt och viktigt att lyfta naturens positiva inverkan för alla, säger Laila Becker, projektledare på SDC.
Häng med oss ut är en metod som främjar den psykiska och fysiska hälsan genom att man vistas ute i naturen tillsammans med andra. Metoden bygger på att man utbildar ledare, som sedan tar med sig kunskaperna hem till sin arbetsplats och håller i Häng med oss ut-grupper där.
I dag används metoden bland annat inom socialpsykiatri, LSS, vuxenpsykiatri, missbruksbehandling, kyrkan, arbetsmarknadsinsatser, skola och barn- och ungdomspsykiatri.
”Det här kommer att bli jättebra”
Therese Rosenkvist på Friluftsfrämjandet är utbildad arbetsterapeut och den som har skapat metoden. Hon ser fram emot att sätta i gång arbetet.
– Det ska bli så roligt att få jobba med personer som kan demens och få koppla ihop det med Häng med oss ut! Jag har redan börjat fördjupa mig och jag känner att det här kommer att bli jättebra, säger hon.
Vilka är byggstenarna i Häng med oss ut-metoden?
– Naturens betydelse för hälsan, kamratstöd, aktivitetens betydelse ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv samt, i den här varianten, kunskap om demenssjukdom.
Ser du någon utmaning redan nu?
– I vanliga fall är det personalen som är utmaningen, att hitta dem som är villiga att vara ute. Så att hitta rätt personer och att den här verksamheten får de resurser som krävs, för det kräver ju lite mer att vara ute jämfört med att stanna inomhus.
Testas i verkligheten
Så vad händer nu? Till att börja med ska arbetsgruppen med medlemmar från både Friluftsfrämjandet och SDC träffas och arbeta fram en anpassad modell för personer med kognitiv svikt/demens, sedan väntar testning av modellen på några olika enheter runt om i landet. Efter det sker en revidering utifrån referensgruppens synpunkter.
– Planen är att vi ska ha en ledarutbildning klar under 2027, säger Laila Becker.
Text: Karin Nyman
Foto: Getty/Istock
- Häng med oss ut-metoden bygger på återhämtningsteori, kamratstöd och naturens och aktivitetens effekt på den psykiska och fysiska hälsan.
- Metoden är kostnadseffektiv och anpassningsbar, och används redan i ett femtiotal olika verksamheter inom bland annat psykiatri, skola och på LSS-området över hela landet.
Källa: Friluftsfrämjandet
En oas för unga kämpar
Att se en anhörig drabbas av demenssjukdom är ofta omtumlande. Att vara ung och se hur ens förälder förvandlas till en annan person kan vara extra svårt. I mötesplats Ung anhörig får personer mellan 18–30 år möjlighet att träffa andra i en liknande situation.
– För mig är den här gruppen jätteviktig eftersom jag inte har någon vän som går igenom samma sak, säger Felicia.
Utanför märks en smygande vår i luften. Inomhus sprider den stora termosen en behaglig doft i den rymliga samlingslokalen när kaffet pumpas ut i kopp efter kopp. Några kramar om varandra. Andra nickar igenkännande och frågar hur läget är. Samtalen rör sig om vardagligheter. Motorcykeln som har plockats fram, hur våren påverkar måendet, världsläget… Det är svårt att tro att rummet ska fyllas av betydligt starkare känslor om en kort stund.
– Alla skulle behöva en sådan här grupp, säger Agnes när hon och övriga satt sig i en ring.
Behov av att bolla med andra
Det är tid för den månatliga träffen för unga anhöriga, ett samtalsforum för personer mellan 18–30 år som har en förälder med demenssjukdom. Samtalsledarna Riikka Norrbacka Landsberg och Anna B Andersdotter drar igenom förutsättningarna för dagens samtal. Målet är att hitta ett antal gemensamma teman att diskutera. Det kan röra sig om allt från praktiska spörsmål om myndigheter till deltagarnas bästa tips om hur man gör för att orka med tillvaron. Efter det lämnas ordet fritt. Jonna, som fortfarande har sin mörkbruna kappa på sig, plockar upp stafettpinnen.
– Jag har en mamma som har diagnosen alzheimer sedan två år tillbaka. Jag är här för att jag känner att jag håller på att tappa det. Jag har ingen direkt fråga utan behöver egentligen mest bolla. Jag känner mig som ett hjälplöst barn, säger hon just när tårarna släpper från ögonen.
Hon fångas upp av en deltagare i grannfåtöljen. En hand på axeln. Ord som värmer och stöttande gester från flera av de övriga. Alla vet vad Jonna går igenom, eftersom de är eller har varit i samma situation.
Många tårar och stor oro
Annie och Nils är syskon. Deras mamma är fortfarande ung, inte ens 60 år. Hon har levt med alzheimer i flera år och lever sedan ett tag tillbaka på ett demensboende. De har sett hur en vital och livlig människa förvandlats till ett tunt och oroligt väsen sedan flytten hemifrån. Även Annie får svårt att hålla tillbaka gråten när hon ska beskriva sin mammas livssituation.
– De är jättefina på boendet och för oss fanns det inget alternativ till att sätta mamma på ett boende. Men hon är betydligt yngre än alla andra, hon är orolig, en vandrare och ibland upplever jag att personalen inte riktigt vet hur de ska hantera henne. Hon är så tunn, nästan som ett vrak och vi är oroliga hela tiden. Ska det vara så här? undrar Annie.
Skam en vanlig känsla
Eva har en pappa som fortfarande bor hemma. Hans demensdiagnos är fortfarande något oklar, men det råder ingen tvekan om att han behöver hjälp. Evas kontakt med myndigheterna har varit utmanande. Helst skulle hon vilja ha in honom på ett boende, men hon är orolig över att det beslutet kan påverka pappan alltför negativt. Det är tufft att berätta och gråten smittar av sig.
– Jag känner mig också som ett barn och jag vet inte hur jag ska skydda pappa. Mest mot sig själv eftersom han hotat att ta livet av sig, säger hon.
Laura berättar om sin pappa med alzheimer. Hon är på plats för att ”våga fejsa” det svåra och inte förtränga, något som hon brukar vara bra på.
– Jag skäms för vad jag utsätter pappa för, eftersom min historia skiljer sig helt från hans när vi pratar med vården och biståndshandläggaren. Jag känner skam över min ilska och distans gentemot honom. Och jag är irriterad på systemet. Även jag känner mig som ett barn, som inte kan hålla käft.
Plats för skratt också
Berättelserna hakar i varandra. Flera vittnar om hur den egna hälsan tar skada och hur ensamma de upplever sig vara. Några lyfter också oron kring den andra, den friska föräldern. Som Vidar, vars pappa har haft alzheimer i fem år och fortfarande bor hemma med hans mamma. Han ser hur modern kämpar och biter ihop, samtidigt som hon vägrar att ta emot hjälp. De få gånger det finns ett vattenhål så berättar Vidar om hur hon tvärt får lämna middagar och kasta sig hemåt för att pappan ringt otaliga gånger.
– Jag är orolig hela tiden. Även om hon är en järnlady så behöver hon avlastning. Jag skulle vilja bolla hur man förhåller sig till den friska föräldern, säger han.
När ordet gått hela varvet runt bland de nio deltagarna byter samtalet lite skepnad. Kvällens teman lutar mer mot praktiska frågor, som hur man kan skaffa en fullmakt till banken eller hur man bollar över ansvaret på handläggaren kring beslutet att flytta sin sjuka förälder till ett särskilt boende. Men också hur det ska gå att hitta balans i tillvaron. Ett och annat skratt börjar också ta plats. Som när Sissela berättar om sin pappa som inte kommer ihåg några sifferkombinationer eller koder. ”Förutom hans bank-id. Där har han full koll varje gång!” säger hon och får flera av de andra att fnissa igenkännande.
– Egentligen är alla ämnen okej att prata om. Vissa gånger kan de vara tyngre och handla om döden, medan det som ikväll, kan bli många tips och råd om hur man hanterar bank-ID för sin förälder och hur en boendeutredning går till, säger Anna B Andersdotter.
Närhet i ålder positivt
En återkommande detalj som går som en röd tråd genom kvällen är hur samtliga berövats en del av den egna identiteten. Den att inte längre få vara barn till en mamma eller pappa. Föräldern som en gång fanns är numera ett skal, eller en skugga av sitt forna jag. För Jonna och Felicia är den månatliga träffen ett tillfälle att få ur sig tankar, oro och funderingar i en grupp där alla förstår vad det faktiskt handlar om.
– För mig är träffarna jätteviktiga. Jag har en liten familj och inga vänner som går igenom samma sak. Att vi är i ungefär samma ålder är också bra, vi är på samma plats i livet, säger Felicia.
– Det absolut värsta när man väljer att berätta för någon utomstående är när man får till svar: ”Jag vet precis vad du går igenom. Min farmor var dement.” Då kan jag koka. Eller när man tittar på mig med ömkan, fyller Jonna i.
De har, liksom några andra deltagare, dröjt sig kvar en stund. Samtalen och träffarna skapar band som emellanåt leder till längre vänskaper. Såväl Jonna som Felicia vittnar om hur gruppens inneboende styrka är att få nya deltagare att våga prata och känna sig bekväma.
– Det handlar ju en hel del om skam, som man inte vill ta upp i alla sammanhang. Men här märkte jag att andra vågade göra det och då kändes det till slut okej för mig också, säger Felicia.
Många vittnar om krångel
Två timmar har passerat när lokalen till sist börjar tömmas. En deltagare dröjer ännu kvar för att växla några ord med Riikka Norrbacka Landsberg och Anna B Andersdotter om hur hon kan agera i kontakten med olika myndigheter. Jonna och Felicia behöver inte lång betänketid på frågan om vad de önskar mest från politiker och myndigheter.
– Samla stödet. Gör det inte så krångligt. Det är redan väldigt krångligt som det är, säger Jonna innan hon går ut i den svala vårkvällen.
Mötesrummet gapar tomt. Om väggarna kunde tala skulle de kunna vittna om mängder av sorg, skam och frustration. Men också om stor värme, gemenskap, generositet och flera skratt. Om en månad ses de igen, barnen som förlorat en stor del av sin identitet.
FOTNOT: Namnen på deltagarna är fingerade.
FEM FRÅGOR TILL …
… Riikka Norrbacka Landsberg och Anna B Andersdotter, anhörigkonsulenter i Stockholms stad som leder samtalsgrupper för unga anhöriga till föräldrar med demenssjukdom.
1. Varför behövs forum som Ung anhörig?
– Vi har hållit i samtalsgrupper i sju år och upplever att människor mår bra av att mötas och dela erfarenheter med varandra.
2. Hur ser upplägget för en träff ut?
– Det finns inget färdigt program, utan innehållet bygger på vad deltagarna har med sig in till träffen. Vår roll är att se till att skapa en trygg atmosfär där alla som vill kommer till tals.
3. Vad brukar deltagarna vilja prata om?
– Ämnena varierar. Det kan vara tunga samtal om döden, till mer konkreta ämnen som praktiska göromål. De kan gråta över en förälder som känns förlorad, men som samtidigt lever. Men det finns också fina berättelser, där de upplevt stunder av gemenskap med sin sjuka förälder. Ibland skrattas det en hel del åt dråpliga situationer, som det skulle vara svårt att skratta åt med andra.
4. Finns det något som inte är tillåtet under träffarna?
– Egentligen är alla ämnen okej att ta upp. Det är många känslor som upplevs som skamliga, men som alla känner igen sig i. Det som inte är okej är att vara förmanande och dömande mot andra.
5. Vad skulle ni säga till andra kommuner som inte har den här typen av träffpunkter?
– Starta! Det krävs inte mycket för att komma igång. Att få träffa andra i en liknande situation skapar samhörighet, gemenskap och bidrar med kunskap. Deltagarna får tips och pepp om mer praktiska saker, samtidigt som de upplever samhörighet och förståelse. Just närheten och förståelsen kan nästan beskrivas som magisk.
Text och foto: Juan Martinez
Utanför märks en smygande vår i luften. Inomhus sprider den stora termosen en behaglig doft i den rymliga samlingslokalen när kaffet pumpas ut i kopp efter kopp. Några kramar om varandra. Andra nickar igenkännande och frågar hur läget är. Samtalen rör sig om vardagligheter. Motorcykeln som har plockats fram, hur våren påverkar måendet, världsläget… Det är svårt att tro att rummet ska fyllas av betydligt starkare känslor om en kort stund.
– Alla skulle behöva en sådan här grupp, säger Agnes när hon och övriga satt sig i en ring.
Behov av att bolla med andra
Det är tid för den månatliga träffen för unga anhöriga, ett samtalsforum för personer mellan 18–30 år som har en förälder med demenssjukdom. Samtalsledarna Riikka Norrbacka Landsberg och Anna B Andersdotter drar igenom förutsättningarna för dagens samtal. Målet är att hitta ett antal gemensamma teman att diskutera. Det kan röra sig om allt från praktiska spörsmål om myndigheter till deltagarnas bästa tips om hur man gör för att orka med tillvaron. Efter det lämnas ordet fritt. Jonna, som fortfarande har sin mörkbruna kappa på sig, plockar upp stafettpinnen.
– Jag har en mamma som har diagnosen alzheimer sedan två år tillbaka. Jag är här för att jag känner att jag håller på att tappa det. Jag har ingen direkt fråga utan behöver egentligen mest bolla. Jag känner mig som ett hjälplöst barn, säger hon just när tårarna släpper från ögonen.
Hon fångas upp av en deltagare i grannfåtöljen. En hand på axeln. Ord som värmer och stöttande gester från flera av de övriga. Alla vet vad Jonna går igenom, eftersom de är eller har varit i samma situation.
Många tårar och stor oro
Annie och Nils är syskon. Deras mamma är fortfarande ung, inte ens 60 år. Hon har levt med alzheimer i flera år och lever sedan ett tag tillbaka på ett demensboende. De har sett hur en vital och livlig människa förvandlats till ett tunt och oroligt väsen sedan flytten hemifrån. Även Annie får svårt att hålla tillbaka gråten när hon ska beskriva sin mammas livssituation.
– De är jättefina på boendet och för oss fanns det inget alternativ till att sätta mamma på ett boende. Men hon är betydligt yngre än alla andra, hon är orolig, en vandrare och ibland upplever jag att personalen inte riktigt vet hur de ska hantera henne. Hon är så tunn, nästan som ett vrak och vi är oroliga hela tiden. Ska det vara så här? undrar Annie.
Skam en vanlig känsla
Eva har en pappa som fortfarande bor hemma. Hans demensdiagnos är fortfarande något oklar, men det råder ingen tvekan om att han behöver hjälp. Evas kontakt med myndigheterna har varit utmanande. Helst skulle hon vilja ha in honom på ett boende, men hon är orolig över att det beslutet kan påverka pappan alltför negativt. Det är tufft att berätta och gråten smittar av sig.
– Jag känner mig också som ett barn och jag vet inte hur jag ska skydda pappa. Mest mot sig själv eftersom han hotat att ta livet av sig, säger hon.
Laura berättar om sin pappa med alzheimer. Hon är på plats för att ”våga fejsa” det svåra och inte förtränga, något som hon brukar vara bra på.
– Jag skäms för vad jag utsätter pappa för, eftersom min historia skiljer sig helt från hans när vi pratar med vården och biståndshandläggaren. Jag känner skam över min ilska och distans gentemot honom. Och jag är irriterad på systemet. Även jag känner mig som ett barn, som inte kan hålla käft.
Plats för skratt också
Berättelserna hakar i varandra. Flera vittnar om hur den egna hälsan tar skada och hur ensamma de upplever sig vara. Några lyfter också oron kring den andra, den friska föräldern. Som Vidar, vars pappa har haft alzheimer i fem år och fortfarande bor hemma med hans mamma. Han ser hur modern kämpar och biter ihop, samtidigt som hon vägrar att ta emot hjälp. De få gånger det finns ett vattenhål så berättar Vidar om hur hon tvärt får lämna middagar och kasta sig hemåt för att pappan ringt otaliga gånger.
– Jag är orolig hela tiden. Även om hon är en järnlady så behöver hon avlastning. Jag skulle vilja bolla hur man förhåller sig till den friska föräldern, säger han.
När ordet gått hela varvet runt bland de nio deltagarna byter samtalet lite skepnad. Kvällens teman lutar mer mot praktiska frågor, som hur man kan skaffa en fullmakt till banken eller hur man bollar över ansvaret på handläggaren kring beslutet att flytta sin sjuka förälder till ett särskilt boende. Men också hur det ska gå att hitta balans i tillvaron. Ett och annat skratt börjar också ta plats. Som när Sissela berättar om sin pappa som inte kommer ihåg några sifferkombinationer eller koder. ”Förutom hans bank-id. Där har han full koll varje gång!” säger hon och får flera av de andra att fnissa igenkännande.
– Egentligen är alla ämnen okej att prata om. Vissa gånger kan de vara tyngre och handla om döden, medan det som ikväll, kan bli många tips och råd om hur man hanterar bank-ID för sin förälder och hur en boendeutredning går till, säger Anna B Andersdotter.
Närhet i ålder positivt
En återkommande detalj som går som en röd tråd genom kvällen är hur samtliga berövats en del av den egna identiteten. Den att inte längre få vara barn till en mamma eller pappa. Föräldern som en gång fanns är numera ett skal, eller en skugga av sitt forna jag. För Jonna och Felicia är den månatliga träffen ett tillfälle att få ur sig tankar, oro och funderingar i en grupp där alla förstår vad det faktiskt handlar om.
– För mig är träffarna jätteviktiga. Jag har en liten familj och inga vänner som går igenom samma sak. Att vi är i ungefär samma ålder är också bra, vi är på samma plats i livet, säger Felicia.
– Det absolut värsta när man väljer att berätta för någon utomstående är när man får till svar: ”Jag vet precis vad du går igenom. Min farmor var dement.” Då kan jag koka. Eller när man tittar på mig med ömkan, fyller Jonna i.
De har, liksom några andra deltagare, dröjt sig kvar en stund. Samtalen och träffarna skapar band som emellanåt leder till längre vänskaper. Såväl Jonna som Felicia vittnar om hur gruppens inneboende styrka är att få nya deltagare att våga prata och känna sig bekväma.
– Det handlar ju en hel del om skam, som man inte vill ta upp i alla sammanhang. Men här märkte jag att andra vågade göra det och då kändes det till slut okej för mig också, säger Felicia.
Många vittnar om krångel
Två timmar har passerat när lokalen till sist börjar tömmas. En deltagare dröjer ännu kvar för att växla några ord med Riikka Norrbacka Landsberg och Anna B Andersdotter om hur hon kan agera i kontakten med olika myndigheter. Jonna och Felicia behöver inte lång betänketid på frågan om vad de önskar mest från politiker och myndigheter.
– Samla stödet. Gör det inte så krångligt. Det är redan väldigt krångligt som det är, säger Jonna innan hon går ut i den svala vårkvällen.
Mötesrummet gapar tomt. Om väggarna kunde tala skulle de kunna vittna om mängder av sorg, skam och frustration. Men också om stor värme, gemenskap, generositet och flera skratt. Om en månad ses de igen, barnen som förlorat en stor del av sin identitet.
FOTNOT: Namnen på deltagarna är fingerade.
FEM FRÅGOR TILL …
… Riikka Norrbacka Landsberg och Anna B Andersdotter, anhörigkonsulenter i Stockholms stad som leder samtalsgrupper för unga anhöriga till föräldrar med demenssjukdom.
1. Varför behövs forum som Ung anhörig?
– Vi har hållit i samtalsgrupper i sju år och upplever att människor mår bra av att mötas och dela erfarenheter med varandra.
2. Hur ser upplägget för en träff ut?
– Det finns inget färdigt program, utan innehållet bygger på vad deltagarna har med sig in till träffen. Vår roll är att se till att skapa en trygg atmosfär där alla som vill kommer till tals.
3. Vad brukar deltagarna vilja prata om?
– Ämnena varierar. Det kan vara tunga samtal om döden, till mer konkreta ämnen som praktiska göromål. De kan gråta över en förälder som känns förlorad, men som samtidigt lever. Men det finns också fina berättelser, där de upplevt stunder av gemenskap med sin sjuka förälder. Ibland skrattas det en hel del åt dråpliga situationer, som det skulle vara svårt att skratta åt med andra.
4. Finns det något som inte är tillåtet under träffarna?
– Egentligen är alla ämnen okej att ta upp. Det är många känslor som upplevs som skamliga, men som alla känner igen sig i. Det som inte är okej är att vara förmanande och dömande mot andra.
5. Vad skulle ni säga till andra kommuner som inte har den här typen av träffpunkter?
– Starta! Det krävs inte mycket för att komma igång. Att få träffa andra i en liknande situation skapar samhörighet, gemenskap och bidrar med kunskap. Deltagarna får tips och pepp om mer praktiska saker, samtidigt som de upplever samhörighet och förståelse. Just närheten och förståelsen kan nästan beskrivas som magisk.
Text och foto: Juan Martinez
Ytan – digitalt stöd för unga anhöriga
Webbplats med information som riktar sig till unga anhöriga, arrangerar bland annat digitala samtalsgrupper. www.ytanforunga.se »
Snua – Svenskt nätverk för unga anhöriga
Webbplats med råd och information för unga som har en förälder med demenssjukdom. www.kognitivsjukdom.se »
Familjer mitt i livet
Projekt som drivs av Alzheimerfonden, arrangerar bland annat familjehelger. www.familjermittilivet.se »
Ung anhörig
Webbplats som drivs av Svenskt Demenscentrum. Information för unga anhöriga, med bland annat ett kalendarium med information om aktiviteter i hela landet. www.unganhorig.se »
Har du tips på aktiviteter för unga anhöriga?
Mejla till: info@unganhorig.se så lägger vi till aktiviteten i kalendarierna på både Unganhorig.se och Demenscentrum.se
Jobba säkert med läkemedel stängs den 31 augusti
Då föreskrifterna för delegering av läkemedel ändrades den 1 januari 2026 har webbutbildningen Jobba säkert med läkemedel blivit inaktuell. Utbildningen stängs ner den 31 augusti, och inte som tidigare meddelats vid årsskiftet.
Den 16 mars 2026 gick Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), som tagit fram utbildningen, ut med följande information om Jobba säkert med läkemedel:
”OBS! Webbutbildningen är inaktuell och stängs ner 31 augusti
1 januari 2026 ändrade Socialstyrelsen föreskrifterna för delegering av läkemedel. Det betyder att webbutbildningen Jobba säkert med läkemedel blivit inaktuell. Sveriges Kommuner och Regioner har därför beslutat att den ska stängas ner 31 augusti 2026.
SKR rekommenderar inte att använda utbildningen, avveckling pågår. Har du blivit ombedd att gå utbildningen, ta kontakt med din arbetsgivare för att diskutera nästa steg.
Socialstyrelsen har tagit fram kunskapsstöd om delegering av läkemedelshantering enligt den uppdaterade föreskriften:
Socialstyrelsens information om delegering och nya föreskrifterna
I kunskapsstödet ingår ett övergripande webbstöd för delegering som du hittar här:
Webbstöd för dig som delegerar läkemedelshantering
Webbstöd för dig som tar emot delegering av läkemedelshantering
SKR har en pågående dialog med Socialstyrelsen om att webbutbildningen Jobba säkert med läkemedel ska stängas ner. Vi hänvisar till Socialstyrelsens stöd om delegering för vidareutveckling av det lokala arbetet med läkemedelshantering. Under året kommer Socialstyrelsen att utvärdera sitt webbstöd.
Obs, det har tidigare kommunicerats att utbildningen ska finnas kvar till årsskiftet men eftersom innehållet till så pass stor del är inaktuellt har SKR beslutat att den ska stängas ner tidigare.”
Har du frågor kan du höra av dig till info@skr.se
Den 16 mars 2026 gick Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), som tagit fram utbildningen, ut med följande information om Jobba säkert med läkemedel:
”OBS! Webbutbildningen är inaktuell och stängs ner 31 augusti
1 januari 2026 ändrade Socialstyrelsen föreskrifterna för delegering av läkemedel. Det betyder att webbutbildningen Jobba säkert med läkemedel blivit inaktuell. Sveriges Kommuner och Regioner har därför beslutat att den ska stängas ner 31 augusti 2026.
SKR rekommenderar inte att använda utbildningen, avveckling pågår. Har du blivit ombedd att gå utbildningen, ta kontakt med din arbetsgivare för att diskutera nästa steg.
Socialstyrelsen har tagit fram kunskapsstöd om delegering av läkemedelshantering enligt den uppdaterade föreskriften:
Socialstyrelsens information om delegering och nya föreskrifterna
I kunskapsstödet ingår ett övergripande webbstöd för delegering som du hittar här:
Webbstöd för dig som delegerar läkemedelshantering
Webbstöd för dig som tar emot delegering av läkemedelshantering
SKR har en pågående dialog med Socialstyrelsen om att webbutbildningen Jobba säkert med läkemedel ska stängas ner. Vi hänvisar till Socialstyrelsens stöd om delegering för vidareutveckling av det lokala arbetet med läkemedelshantering. Under året kommer Socialstyrelsen att utvärdera sitt webbstöd.
Obs, det har tidigare kommunicerats att utbildningen ska finnas kvar till årsskiftet men eftersom innehållet till så pass stor del är inaktuellt har SKR beslutat att den ska stängas ner tidigare.”
Har du frågor kan du höra av dig till info@skr.se
Tufft att hitta rätt stöd för yngre par
Det finns cirka 10 000 yngre personer som har demenssjukdom i Sverige. Ofta lever de med en yrkesverksam partner som ska få livspusslet att gå ihop. Fanny Kårelind, doktorand vid Jönköpings universitet, har studerat hur stödet ser ut för par som lever med demens.
Vad händer när en relation ska hantera att den ena parten får en demensdiagnos, samtidigt som bägge kan vara mitt uppe i en yrkeskarriär med flera år kvar till pensionen? Och vilka stödinsatser finns det från samhällets sida? Fanny Kårelind har nyligen publicerat en studie där hon har tittat närmare på de frågorna.
– Vi har intervjuat elva samboende par där den ena partnern har en demenssjukdom, och undersökt hur stödet fungerar i deras vardag. Inte bara det stöd som samhället kan erbjuda utan även det från familj, vänner och bekanta. Men även hur man stöttar varandra i relationen, säger hon.
Ekonomisk utmaning för många
Fanny Kårelinds studie har utgått från paret som en enhet. En av de större utmaningarna efter en demensdiagnos är ofta kopplad till ekonomin där den icke-drabbade partnern ofta behöver gå ner i arbetstid för att räcka till, samtidigt som hushållsbudgeten blir alltmer ansträngd.
– Ekonomiskt stöd för partnern som inte är drabbad är något som efterfrågas. De flesta vill gå ner i arbetstid för att kunna vara närvarande och hjälpa till hemma, men begränsas av att det helt enkelt inte går ihop ekonomiskt.
När det gäller den demensdrabbades nya tillvaro konstaterar Fanny Kårelind att samhällets stödfunktioner oftast är utformade utifrån äldre människors behov. Något som kanske bäst kan illustreras av de kommunala dagverksamheternas utformning.
– Det kan röra sig om att yngre personer med demens inte blir tillgodosedda med anpassade aktiviteter. Man kanske hellre vill ut och göra en fysisk aktivitet än att sitta och prata över en fika, säger Fanny Kårelind.
Föreningslivet kan spela en viktig roll
I stället är yngre med demenssjukdom ofta hänvisade till den egna sociala sfären för att hitta passande aktiviteter. Fanny Kårelind vill dock nyansera bilden med att många kommuner är små, vilket kan göra det svårare att erbjuda särskilt anpassade dagverksamheter för yngre.
– Men samhället kan fortfarande göra mycket mer. Man behöver tänka utanför boxen och hitta andra lösningar, som att koppla på civilsamhället med andra personer som är daglediga och engagera föreningslivet.
Samlande funktion efterfrågas
Hon betonar att en annan brist som många upplever är avsaknaden av en samlande funktion inom vården. I studien framkommer det att många par tycker att de har svårt att veta vart de ska vända sig. Samtidigt finns det enskilda instanser som paren tycker fungerar bra.
– Samhället behöver bli bättre på att guida personerna rätt. I dagsläget får de söka upp stödet själva. Självklart handlar det om resurser, men kanske skulle det gå att hitta någon inom kommunen som har en samlande funktion. Det behövs samordning dels mellan region och kommun, dels inom kommunens olika instanser, säger Fanny Kårelind och fortsätter:
– Flera av paren är väldigt positiva till minnesmottagningarna. Där uppger paren att de får ett positivt bemötande, men också att det är en stabil vårdkontakt med kontinuitet i personalen vilket många tycker viktigt.
Åldersspannet för de demensdrabbade i Fanny Kårelinds studie är 50–60 års åldern. Gemensamt för dem är att de har fått diagnosen innan pensionen.
– Det finns självklart många likheter med äldre par som lever med demenssjukdom. Inte minst utmaningen i att hitta balansen i att ge stöd samtidigt som man bevarar självständigheten hos den som är sjuk.
Text: Juan Martinez
Vad händer när en relation ska hantera att den ena parten får en demensdiagnos, samtidigt som bägge kan vara mitt uppe i en yrkeskarriär med flera år kvar till pensionen? Och vilka stödinsatser finns det från samhällets sida? Fanny Kårelind har nyligen publicerat en studie där hon har tittat närmare på de frågorna.
– Vi har intervjuat elva samboende par där den ena partnern har en demenssjukdom, och undersökt hur stödet fungerar i deras vardag. Inte bara det stöd som samhället kan erbjuda utan även det från familj, vänner och bekanta. Men även hur man stöttar varandra i relationen, säger hon.
Ekonomisk utmaning för många
Fanny Kårelinds studie har utgått från paret som en enhet. En av de större utmaningarna efter en demensdiagnos är ofta kopplad till ekonomin där den icke-drabbade partnern ofta behöver gå ner i arbetstid för att räcka till, samtidigt som hushållsbudgeten blir alltmer ansträngd.
– Ekonomiskt stöd för partnern som inte är drabbad är något som efterfrågas. De flesta vill gå ner i arbetstid för att kunna vara närvarande och hjälpa till hemma, men begränsas av att det helt enkelt inte går ihop ekonomiskt.
När det gäller den demensdrabbades nya tillvaro konstaterar Fanny Kårelind att samhällets stödfunktioner oftast är utformade utifrån äldre människors behov. Något som kanske bäst kan illustreras av de kommunala dagverksamheternas utformning.
– Det kan röra sig om att yngre personer med demens inte blir tillgodosedda med anpassade aktiviteter. Man kanske hellre vill ut och göra en fysisk aktivitet än att sitta och prata över en fika, säger Fanny Kårelind.
Föreningslivet kan spela en viktig roll
I stället är yngre med demenssjukdom ofta hänvisade till den egna sociala sfären för att hitta passande aktiviteter. Fanny Kårelind vill dock nyansera bilden med att många kommuner är små, vilket kan göra det svårare att erbjuda särskilt anpassade dagverksamheter för yngre.
– Men samhället kan fortfarande göra mycket mer. Man behöver tänka utanför boxen och hitta andra lösningar, som att koppla på civilsamhället med andra personer som är daglediga och engagera föreningslivet.
Samlande funktion efterfrågas
Hon betonar att en annan brist som många upplever är avsaknaden av en samlande funktion inom vården. I studien framkommer det att många par tycker att de har svårt att veta vart de ska vända sig. Samtidigt finns det enskilda instanser som paren tycker fungerar bra.
– Samhället behöver bli bättre på att guida personerna rätt. I dagsläget får de söka upp stödet själva. Självklart handlar det om resurser, men kanske skulle det gå att hitta någon inom kommunen som har en samlande funktion. Det behövs samordning dels mellan region och kommun, dels inom kommunens olika instanser, säger Fanny Kårelind och fortsätter:
– Flera av paren är väldigt positiva till minnesmottagningarna. Där uppger paren att de får ett positivt bemötande, men också att det är en stabil vårdkontakt med kontinuitet i personalen vilket många tycker viktigt.
Åldersspannet för de demensdrabbade i Fanny Kårelinds studie är 50–60 års åldern. Gemensamt för dem är att de har fått diagnosen innan pensionen.
– Det finns självklart många likheter med äldre par som lever med demenssjukdom. Inte minst utmaningen i att hitta balansen i att ge stöd samtidigt som man bevarar självständigheten hos den som är sjuk.
Text: Juan Martinez
Expertråd uppmanar att avvakta med blodtester för alzheimer
Regionerna bör vänta med att införa de nya blodtesterna för att påvisa alzheimer. Det anser Medicinska produktrådet (MTP-rådet) och pekar på risker för både under- och överdiagnostik.
Under de senaste åren har flera blodtester för att upptäcka Alzheimers sjukdom lanserats på den europeiska marknaden. Testerna har dock varit tillgängliga för hälso- och sjukvården under en relativt kort period och deras referensvärden är fortfarande osäkra.
– Vi ser en utveckling där nya blodtester introduceras och fler är på gång att CE-märkas. Det är ännu inte klart vilken roll de kommer att ha i vårdkedjan eller i vilken utsträckning de kan ersätta nuvarande diagnostik. Vi i rådet behöver mer underlag för att kunna bedöma testerna utifrån såväl patientnytta som kostnadseffektivitet, säger Annkristin Svensbergh, ordförande i MTP-rådet, i ett pressmeddelande.
Öppnar för specialistvården
Trots rekommendationen om att avvakta med breddinförande av blodtester öppnar MTP-rådet för att de kan användas inom specialistvården. Detta förutsätter en strukturerad uppföljning och att användningen sker i syfte att öka kunskapen. MTP-rådet uppmuntrar även en användning inom ramen för kliniska studier.
Sahlgrenska universitetssjukhuset har redan börjat använda blodtester i alzheimerdiagnostiken. Blodet analyseras för fosforylerat tau, pTau217, en viktig markör för att värdera förekomsten av alzheimerförändringar i hjärnan.
– På fem år har det gått från forskning till klinisk rutin. Från noll gör vi nu nästan hundra analyser i veckan, säger Joel Simrén, ST-läkare i Klinisk kemi vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, i Neurologi i Sverige.
Större betydelse framöver
Förekomsten av pTau217 i blodet ökar redan flera år innan patienten märker av några symtom vilket gör att testet kommer få ännu större betydelse framöver.
– Förhoppningen är att testet i framtiden ska användas betydligt tidigare och bredare. Men det förutsätter förstås att det finns ett sätt att förhindra att sjukdomen bryter ut. Den springande punkten är att kunna ge ett läkemedel som påverkar amyloida plack eller andra hjärnförändringar innan de försämrar hjärncellernas funktion. Det pågår väldigt mycket forskning kring detta just nu, säger Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid Göteborgs universitet och överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Under de senaste åren har flera blodtester för att upptäcka Alzheimers sjukdom lanserats på den europeiska marknaden. Testerna har dock varit tillgängliga för hälso- och sjukvården under en relativt kort period och deras referensvärden är fortfarande osäkra.
– Vi ser en utveckling där nya blodtester introduceras och fler är på gång att CE-märkas. Det är ännu inte klart vilken roll de kommer att ha i vårdkedjan eller i vilken utsträckning de kan ersätta nuvarande diagnostik. Vi i rådet behöver mer underlag för att kunna bedöma testerna utifrån såväl patientnytta som kostnadseffektivitet, säger Annkristin Svensbergh, ordförande i MTP-rådet, i ett pressmeddelande.
Öppnar för specialistvården
Trots rekommendationen om att avvakta med breddinförande av blodtester öppnar MTP-rådet för att de kan användas inom specialistvården. Detta förutsätter en strukturerad uppföljning och att användningen sker i syfte att öka kunskapen. MTP-rådet uppmuntrar även en användning inom ramen för kliniska studier.
Sahlgrenska universitetssjukhuset har redan börjat använda blodtester i alzheimerdiagnostiken. Blodet analyseras för fosforylerat tau, pTau217, en viktig markör för att värdera förekomsten av alzheimerförändringar i hjärnan.
– På fem år har det gått från forskning till klinisk rutin. Från noll gör vi nu nästan hundra analyser i veckan, säger Joel Simrén, ST-läkare i Klinisk kemi vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, i Neurologi i Sverige.
Större betydelse framöver
Förekomsten av pTau217 i blodet ökar redan flera år innan patienten märker av några symtom vilket gör att testet kommer få ännu större betydelse framöver.
– Förhoppningen är att testet i framtiden ska användas betydligt tidigare och bredare. Men det förutsätter förstås att det finns ett sätt att förhindra att sjukdomen bryter ut. Den springande punkten är att kunna ge ett läkemedel som påverkar amyloida plack eller andra hjärnförändringar innan de försämrar hjärncellernas funktion. Det pågår väldigt mycket forskning kring detta just nu, säger Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid Göteborgs universitet och överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Ny utbildningsfilm om digitalt samtalsstöd
Nu finns en utbildningsfilm om Circa, ett digitalt samtalsstöd som ska underlätta samtal med personer med kognitiv svikt.
Circa kan användas både i enskilda möten och i grupper, till exempel på särskilda boenden. Även anhöriga till personer med demenssjukdom kan ha nytta av Circa i sina samtal.
Gå till Utbildningsfilmer för att ta del av filmen och länk till Circa »
Circa kan användas både i enskilda möten och i grupper, till exempel på särskilda boenden. Även anhöriga till personer med demenssjukdom kan ha nytta av Circa i sina samtal.
Gå till Utbildningsfilmer för att ta del av filmen och länk till Circa »
Ålder är mer än bara siffror
70 som det nya 20? Proteinernas betydelse. En mer anpassad vård- och omsorgskedja. Det var några av ämnena som avhandlades när ARC anordnade symposium om det framtida åldrandet.
”Who wants to live forever” frågade Queen och Freddy Mercury i det 40 år gamla ledmotivet till actionfilmen ”Highlander”, där huvudpersonen är 450 år gammal och dömd till evigt liv. Frågan blev hängande i Karolinska institutets rymliga och vackra sal Aula Medica i Solna, där ett par hundra personer samlades den 5 februari för att lyssna till de senaste rönen inom svensk äldreforskning.
Symposiet anordnades av Aging Research Center (ARC), en multidisciplinär centrumbildning mellan Karolinska Institutet (KI) och Stockholms universitet. Moderator var Jens Berggren, enhetschef på Ersta sjukhus kognitiva mottagning. Han lovade under inledningen av dagen att den övervägande skulle bjuda på de positiva aspekterna av att åldras, snarare än avigsidorna.
– Jag lovar att försöka hålla mig till det, sa Carin Lennartsson, lektor och föreståndare för ARC med ett något återhållet leende.
Hon talade om de demografiska förändringar som ägt rum de senaste hundra åren och poängterade att medellivslängden i Sverige har ökat markant. I början av 1900-talet var den 50 och 53 år för män respektive kvinnor, i dag är den 82 respektive 85 år. Här finns flera orsaker till utvecklingen, bland annat upptäckten av antibiotika och införandet av vaccinationsprogram.
– Bättre kost och levnadsförhållanden har också bidragit, men de senaste decennierna beror ökningen mycket på medicinska framsteg.
Ändrat riskbeteende hos äldre
Därefter tog Ingmar Skoog, senior professor vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi på Göteborgs universitet vid. Att han enbart kunde medverka via länk gjorde knappast föreläsningen ”Är 70 det nya 50?” mindre intressant och entusiasmerade. Ingmar Skoog pekade på hur åldrandet har förändrats, att vi i dag har lika många sjukdomar som förr, men att vi överlever och lever ett friskare liv med våra sjukdomar nu, till skillnad från förr.
Vidare pekade han på att det fortfarande finns många fördomar om äldre, och att den biologiska åldern har mycket större betydelse än den kronologiska.
– Dagens äldre har ett annat riskbeteende än man hade för hundra år sedan. 70-åringar, såväl män som kvinnor, dricker till exempel betydligt mer alkohol i dag. Men ett liv helt utan risk är ju inget liv, konstaterade Ingmar Skoog.
Han rev sedan ner ett antal skratt när han jämförde dagens äldre, som för övrigt är mindre deprimerade än förr, med samtidens ungdom och pekade på att det finns ett helt annat intresse för ett aktivt sexliv bland de äldre i dag än det gjorde för hundra år sedan.
– Så jämför man med dagens 20-åringar, som har mindre sex, dricker allt mindre alkohol och är mer deprimerade än någonsin så är frågan om vi inte ska säga att 70 är det nya 20, sa Ingmar Skoog och visade en bild på The Rolling Stones.
– En gång i tiden gjorde de uppror mot sina föräldrar, nu gör de uppror mot sina barn.
Blodprov kan visa organens ålder
Sara Hägg, lektor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska Institutet, studerar samband mellan biologiskt åldrande och risken för åldersrelaterade sjukdomar. Hon definierade åldrande, ur biologiskt perspektiv, som ”en långsam försämring av kroppens funktioner under tiden vi lever våra liv”.
I sitt arbete räknar hon och hennes kollegor fram så kallade åldersklockor för olika organ, bland annat utifrån förekomsten av olika proteiner i blodprov.
– Proteiner i blodet kan komma från olika organ, till exempel njurarna, levern och även hjärnan, i takt med att vi åldras och blod-hjärn-barriären kanske inte fungerar optimalt. Man kan alltså se på blodprov hur olika organ åldras i olika takt hos en person, förklarade Sara Hägg.
Hon visade en matris över åldersklockorna för 15 olika organ och deras respektive relevans för risken att drabbas av ett antal specifika sjukdomar. Inte oväntat var hjärnans åldersklocka den med starkast koppling till risken att utveckla en demenssjukdom i framtiden.
I en av paneldebatterna lyftes det ökade intresset för forskning om biologiskt åldrande.
En sång kan betyda mycket
Joakim Öhlén, professor i omvårdnad på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs Universitet avslutade förmiddagens föreläsningar med att presentera den senaste forskningen om personcentrerad vård. Han pekade på vikten av att göra alla individer som trätt in i den så kallade fjärde åldern delaktiga i den egna vården och omsorgen.
– Vi brukar sammanfatta det ”på mitt sätt, i min takt, med hjälp av dig”, sa Joakim Öhlén.
Sedan tog förmiddagens avslutande paneldiskussion vid, där bland annat vikten av ett bra bemötande diskuterades:
– Personal som sjunger under morgontoaletten kan göra att en person med demenssjukdom går med på att tvätta och klä sig, och kanske gör det med välbefinnande. Men kan personalen inte bemöta personen, då kan det bli något som liknar slagsmål, sa Joakim Öhlén.
Åtta riskfaktorer
Efter lunch tog Erika Laukka, lektor och avdelningschef på ARC, vid och talade om det kognitiva åldrandet. Hon lyfte bland annat exempel på kognitiva funktioner som normalt förändras med stigande ålder. Exempelvis svårigheter att komma ihåg namn, att hitta rätt ord eller att lösa vissa uppgifter. Men via longitudinella studier har man kunnat se att det finns faktorer som kan få individen att bibehålla en hög kognitiv nivå.
– Vi ser att det är en fördel att vara en kvinna med hög utbildningsnivå och som har en snabbare gånghastighet än genomsnittet, sa Erika Laukka.
Hon påtalade de sju vaskulära riskfaktorer som har stor inverkan på hälsan och risken för sjukdomar, där blodtryck, kolesterol, blodsocker, BMI, fysisk aktivitet, rökning och kost numera kompletteras av ytterligare en parameter.
– Sömn räknas numera med som en åttonde faktor, sa Erika Laukka.
Vidare lyfte hon den fråga som forskningsvärden ofta brottas med, storleken av påverkan från arv respektive miljö.
– De genetiska faktorerna är viktiga och avgör startnivån. En högre startnivå ger större marginaler längre fram i livet. Men livsstilsfaktorerna påverkar givetvis. 45 procent av demensrelaterade riskfaktorer är modifierbara. Så det går att bygga på med skyddande faktorer under livet, sa Erika Laukka.
Sämre luktsinne kan tyda på demens
Maria Larsson, professor i perception och psykofysik vid Stockholms universitet, inledde sin diskurs om det åldrande luktsinnet med en iögonfallande bild från senare hälften av förra seklet där ett antal kvinnor i läkarrockar kört upp sina näsor i armhålorna på lika många män.
– En del kanske frågar sig varför luktsinnet är viktigt. Där finns ett antal vittnesmål från pandemin där många drabbades av luktbortfall vilket medförde en försämrad livskvalitet, sa Maria Larsson.
Luktsinnet har fem viktiga funktioner. Det fungerar som varningssystem, det medverkar till smakupplevelser, stimulerar aptiten, välbefinnandet och är en del av människans minnesfunktion.
– Och det är dessutom en viktig markör för demenssjukdom. När luktsinnet börjar svikta kan det vara ett tecken på begynnande sjukdom.
Amaia Calderón Larrañaga, senior forskare vid ARC, tog sedan upp vikten av ett paradigmskifte inom vården utifrån äldre människors skörhet och multisjuklighet.
– Tyvärr är vården till stor del baserad på akuta åtgärder och enskilda sjukdomar och därmed inte anpassad till äldre människors behov, sa hon och lyfte ett exempel från det egna hemlandet Spanien där det finns fler anställda geriatriker i primärvården än i Sverige.
Många upplever mindre ensamhet
Efter att ha rett ut begreppet ensamhet och redovisat de riskfaktorer som finns, visade Lena Dahlberg, professor i socialt arbete vid högskolan i Dalarna, siffror för hur äldre upplever sin egen livssituation. Det visar sig att en majoritet av personer som fyllt 78 år uppfattar sig som mindre eller mycket mindre ensamma i jämförelse med andra jämnåriga.
– Vi vet att ensamhet ökar risken för demens och ensamhet kan öka stress samt leda till skörare hälsa.
Sista föreläsningen höll Jan Semanza, forskare vid Umeå universitet, som har undersökt hur klimatförändringarna påverkar en åldrande befolkning.
– Det är allas vårt ansvar att se till att sköra äldre inte exponeras för värmeböljor. Ingen ska behöva dö av värmerelaterade orsaker, menade han.
Dagen avslutades med frågestund och paneldebatt där framtidsfrågor om äldreforskning togs upp. Erika Laukka lyfte att forskarvärlden bör se åldrande ur ett livstidsperspektiv eftersom förutsättningarna grundläggs väldigt tidigt i livet. Och med det avslutades en heldag om landvinningarna inom äldreforskning och framtidens områden att djupdyka i. Bland alla svar och nya forskningrön blev dock Queens fråga ”Who wants to live forever” hängande i luften.
Text: Juan Martinez
”Who wants to live forever” frågade Queen och Freddy Mercury i det 40 år gamla ledmotivet till actionfilmen ”Highlander”, där huvudpersonen är 450 år gammal och dömd till evigt liv. Frågan blev hängande i Karolinska institutets rymliga och vackra sal Aula Medica i Solna, där ett par hundra personer samlades den 5 februari för att lyssna till de senaste rönen inom svensk äldreforskning.
Symposiet anordnades av Aging Research Center (ARC), en multidisciplinär centrumbildning mellan Karolinska Institutet (KI) och Stockholms universitet. Moderator var Jens Berggren, enhetschef på Ersta sjukhus kognitiva mottagning. Han lovade under inledningen av dagen att den övervägande skulle bjuda på de positiva aspekterna av att åldras, snarare än avigsidorna.
– Jag lovar att försöka hålla mig till det, sa Carin Lennartsson, lektor och föreståndare för ARC med ett något återhållet leende.
Hon talade om de demografiska förändringar som ägt rum de senaste hundra åren och poängterade att medellivslängden i Sverige har ökat markant. I början av 1900-talet var den 50 och 53 år för män respektive kvinnor, i dag är den 82 respektive 85 år. Här finns flera orsaker till utvecklingen, bland annat upptäckten av antibiotika och införandet av vaccinationsprogram.
– Bättre kost och levnadsförhållanden har också bidragit, men de senaste decennierna beror ökningen mycket på medicinska framsteg.
Ändrat riskbeteende hos äldre
Därefter tog Ingmar Skoog, senior professor vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi på Göteborgs universitet vid. Att han enbart kunde medverka via länk gjorde knappast föreläsningen ”Är 70 det nya 50?” mindre intressant och entusiasmerade. Ingmar Skoog pekade på hur åldrandet har förändrats, att vi i dag har lika många sjukdomar som förr, men att vi överlever och lever ett friskare liv med våra sjukdomar nu, till skillnad från förr.
Vidare pekade han på att det fortfarande finns många fördomar om äldre, och att den biologiska åldern har mycket större betydelse än den kronologiska.
– Dagens äldre har ett annat riskbeteende än man hade för hundra år sedan. 70-åringar, såväl män som kvinnor, dricker till exempel betydligt mer alkohol i dag. Men ett liv helt utan risk är ju inget liv, konstaterade Ingmar Skoog.
Han rev sedan ner ett antal skratt när han jämförde dagens äldre, som för övrigt är mindre deprimerade än förr, med samtidens ungdom och pekade på att det finns ett helt annat intresse för ett aktivt sexliv bland de äldre i dag än det gjorde för hundra år sedan.
– Så jämför man med dagens 20-åringar, som har mindre sex, dricker allt mindre alkohol och är mer deprimerade än någonsin så är frågan om vi inte ska säga att 70 är det nya 20, sa Ingmar Skoog och visade en bild på The Rolling Stones.
– En gång i tiden gjorde de uppror mot sina föräldrar, nu gör de uppror mot sina barn.
Blodprov kan visa organens ålder
Sara Hägg, lektor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska Institutet, studerar samband mellan biologiskt åldrande och risken för åldersrelaterade sjukdomar. Hon definierade åldrande, ur biologiskt perspektiv, som ”en långsam försämring av kroppens funktioner under tiden vi lever våra liv”.
I sitt arbete räknar hon och hennes kollegor fram så kallade åldersklockor för olika organ, bland annat utifrån förekomsten av olika proteiner i blodprov.
– Proteiner i blodet kan komma från olika organ, till exempel njurarna, levern och även hjärnan, i takt med att vi åldras och blod-hjärn-barriären kanske inte fungerar optimalt. Man kan alltså se på blodprov hur olika organ åldras i olika takt hos en person, förklarade Sara Hägg.
Hon visade en matris över åldersklockorna för 15 olika organ och deras respektive relevans för risken att drabbas av ett antal specifika sjukdomar. Inte oväntat var hjärnans åldersklocka den med starkast koppling till risken att utveckla en demenssjukdom i framtiden.
I en av paneldebatterna lyftes det ökade intresset för forskning om biologiskt åldrande.
En sång kan betyda mycket
Joakim Öhlén, professor i omvårdnad på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs Universitet avslutade förmiddagens föreläsningar med att presentera den senaste forskningen om personcentrerad vård. Han pekade på vikten av att göra alla individer som trätt in i den så kallade fjärde åldern delaktiga i den egna vården och omsorgen.
– Vi brukar sammanfatta det ”på mitt sätt, i min takt, med hjälp av dig”, sa Joakim Öhlén.
Sedan tog förmiddagens avslutande paneldiskussion vid, där bland annat vikten av ett bra bemötande diskuterades:
– Personal som sjunger under morgontoaletten kan göra att en person med demenssjukdom går med på att tvätta och klä sig, och kanske gör det med välbefinnande. Men kan personalen inte bemöta personen, då kan det bli något som liknar slagsmål, sa Joakim Öhlén.
Åtta riskfaktorer
Efter lunch tog Erika Laukka, lektor och avdelningschef på ARC, vid och talade om det kognitiva åldrandet. Hon lyfte bland annat exempel på kognitiva funktioner som normalt förändras med stigande ålder. Exempelvis svårigheter att komma ihåg namn, att hitta rätt ord eller att lösa vissa uppgifter. Men via longitudinella studier har man kunnat se att det finns faktorer som kan få individen att bibehålla en hög kognitiv nivå.
– Vi ser att det är en fördel att vara en kvinna med hög utbildningsnivå och som har en snabbare gånghastighet än genomsnittet, sa Erika Laukka.
Hon påtalade de sju vaskulära riskfaktorer som har stor inverkan på hälsan och risken för sjukdomar, där blodtryck, kolesterol, blodsocker, BMI, fysisk aktivitet, rökning och kost numera kompletteras av ytterligare en parameter.
– Sömn räknas numera med som en åttonde faktor, sa Erika Laukka.
Vidare lyfte hon den fråga som forskningsvärden ofta brottas med, storleken av påverkan från arv respektive miljö.
– De genetiska faktorerna är viktiga och avgör startnivån. En högre startnivå ger större marginaler längre fram i livet. Men livsstilsfaktorerna påverkar givetvis. 45 procent av demensrelaterade riskfaktorer är modifierbara. Så det går att bygga på med skyddande faktorer under livet, sa Erika Laukka.
Sämre luktsinne kan tyda på demens
Maria Larsson, professor i perception och psykofysik vid Stockholms universitet, inledde sin diskurs om det åldrande luktsinnet med en iögonfallande bild från senare hälften av förra seklet där ett antal kvinnor i läkarrockar kört upp sina näsor i armhålorna på lika många män.
– En del kanske frågar sig varför luktsinnet är viktigt. Där finns ett antal vittnesmål från pandemin där många drabbades av luktbortfall vilket medförde en försämrad livskvalitet, sa Maria Larsson.
Luktsinnet har fem viktiga funktioner. Det fungerar som varningssystem, det medverkar till smakupplevelser, stimulerar aptiten, välbefinnandet och är en del av människans minnesfunktion.
– Och det är dessutom en viktig markör för demenssjukdom. När luktsinnet börjar svikta kan det vara ett tecken på begynnande sjukdom.
Amaia Calderón Larrañaga, senior forskare vid ARC, tog sedan upp vikten av ett paradigmskifte inom vården utifrån äldre människors skörhet och multisjuklighet.
– Tyvärr är vården till stor del baserad på akuta åtgärder och enskilda sjukdomar och därmed inte anpassad till äldre människors behov, sa hon och lyfte ett exempel från det egna hemlandet Spanien där det finns fler anställda geriatriker i primärvården än i Sverige.
Många upplever mindre ensamhet
Efter att ha rett ut begreppet ensamhet och redovisat de riskfaktorer som finns, visade Lena Dahlberg, professor i socialt arbete vid högskolan i Dalarna, siffror för hur äldre upplever sin egen livssituation. Det visar sig att en majoritet av personer som fyllt 78 år uppfattar sig som mindre eller mycket mindre ensamma i jämförelse med andra jämnåriga.
– Vi vet att ensamhet ökar risken för demens och ensamhet kan öka stress samt leda till skörare hälsa.
Sista föreläsningen höll Jan Semanza, forskare vid Umeå universitet, som har undersökt hur klimatförändringarna påverkar en åldrande befolkning.
– Det är allas vårt ansvar att se till att sköra äldre inte exponeras för värmeböljor. Ingen ska behöva dö av värmerelaterade orsaker, menade han.
Dagen avslutades med frågestund och paneldebatt där framtidsfrågor om äldreforskning togs upp. Erika Laukka lyfte att forskarvärlden bör se åldrande ur ett livstidsperspektiv eftersom förutsättningarna grundläggs väldigt tidigt i livet. Och med det avslutades en heldag om landvinningarna inom äldreforskning och framtidens områden att djupdyka i. Bland alla svar och nya forskningrön blev dock Queens fråga ”Who wants to live forever” hängande i luften.
Text: Juan Martinez
Sök medel till att förbättra hjärnhälsan
Regeringen satsar 50 miljoner kronor på att förebygga kognitiv svikt. I år kan projekt som drivs utifrån den så kallade FINGER-modellen söka ekonomiskt stöd från Socialstyrelsen.
En förutsättning är att projekten genomförs i samverkan med region och en eller flera kommuner. De ska även omfatta samtliga fem komponenter i FINGER-modellen, det vill säga hälsosam kost, fysisk aktivitet, kognitiv träning, sociala aktiviteter samt kontroll av hjärt- och kärlrelaterade riskfaktorer.
Studier pekar på att cirka 40 procent av alla demenssjukdomar kan kopplas till livsstilsfaktorer som går att påverka. Även tidigare inaktiva personer kan få tydliga hälsovinster av livsstilsförändringar. FINGER-modellen, som bygger på forskning, tar upp hur hälsofrämjande och demensförebyggande arbete kan stärkas genom att stödja individers möjligheter att göra livsstilsförändringar.
Webbutbildningen FINGER abc behandlar FINGER-modellen och tar upp hur hjärnhälsan kan påverkas positivt av en ändrad livsstil. Utbildningen har tagits fram av Svenskt Demenscentrum i samarbete med Fingers Brain Health Institute.
Socialstyrelsen kommer att publicera mer information om hur man rekvirerar statsbidraget och de villkor som gäller på webbsidan nedan i början av mars. Ansökningstiden är satt till den 16 mars–15 april 2026.
Till Socialstyrelsens sida om statsbidraget »
En förutsättning är att projekten genomförs i samverkan med region och en eller flera kommuner. De ska även omfatta samtliga fem komponenter i FINGER-modellen, det vill säga hälsosam kost, fysisk aktivitet, kognitiv träning, sociala aktiviteter samt kontroll av hjärt- och kärlrelaterade riskfaktorer.
Studier pekar på att cirka 40 procent av alla demenssjukdomar kan kopplas till livsstilsfaktorer som går att påverka. Även tidigare inaktiva personer kan få tydliga hälsovinster av livsstilsförändringar. FINGER-modellen, som bygger på forskning, tar upp hur hälsofrämjande och demensförebyggande arbete kan stärkas genom att stödja individers möjligheter att göra livsstilsförändringar.
Webbutbildningen FINGER abc behandlar FINGER-modellen och tar upp hur hjärnhälsan kan påverkas positivt av en ändrad livsstil. Utbildningen har tagits fram av Svenskt Demenscentrum i samarbete med Fingers Brain Health Institute.
Socialstyrelsen kommer att publicera mer information om hur man rekvirerar statsbidraget och de villkor som gäller på webbsidan nedan i början av mars. Ansökningstiden är satt till den 16 mars–15 april 2026.
Till Socialstyrelsens sida om statsbidraget »