Senaste nytt
Jag blev säkrare i min yrkesroll
Anne Wintheim utbildade sig till undersköterska 1975 och har nu 33 års erfarenhet från vård och omsorg med äldre.
- Jag trivs med att arbeta med människor. Det är ingen slump att jag arbetar här.
Anne började läsa Specialistutbildad undersköterska inom vård av äldre på KY-Akademin i Göteborg år 2004 och examinerades 2006. Hon har startat upp en dagverksamhet, klubb Otium, för personer med demenssjukdom på Tre Stiftelser. Anne har det operativa ansvaret. Syftet är att göra vardagen mer begriplig, hanterbar och meningsfull för gästerna och verksamheten utgår från det salutogena synsättet.
Utbildningen hade stor betydelse för Annes yrkesutveckling.
- Jag fick bekräftat de kunskaper som jag anade att jag hade. Genom utbildningen kunde jag integrera min yrkeserfarenhet med teori, jag fick fördjupade kunskaper och blev säkrare i min yrkesroll. Jag har också utvecklats som människa genom att studera.
Annes arbetsgivare stöttade under utbildningen och efter examen har hon fått möjlighet att använda sina nya kunskaper på arbetsplatsen. Anne arbetar som omsorgsutvecklare, är handledare i BOSA-projektet (ett utvecklingsprojekt som syftar till bättre boende och aktivitter på äldre da´r) och är dessutom dokumentationsansvarig.
Anne började läsa Specialistutbildad undersköterska inom vård av äldre på KY-Akademin i Göteborg år 2004 och examinerades 2006. Hon har startat upp en dagverksamhet, klubb Otium, för personer med demenssjukdom på Tre Stiftelser. Anne har det operativa ansvaret. Syftet är att göra vardagen mer begriplig, hanterbar och meningsfull för gästerna och verksamheten utgår från det salutogena synsättet.
Utbildningen hade stor betydelse för Annes yrkesutveckling.
- Jag fick bekräftat de kunskaper som jag anade att jag hade. Genom utbildningen kunde jag integrera min yrkeserfarenhet med teori, jag fick fördjupade kunskaper och blev säkrare i min yrkesroll. Jag har också utvecklats som människa genom att studera.
Annes arbetsgivare stöttade under utbildningen och efter examen har hon fått möjlighet att använda sina nya kunskaper på arbetsplatsen. Anne arbetar som omsorgsutvecklare, är handledare i BOSA-projektet (ett utvecklingsprojekt som syftar till bättre boende och aktivitter på äldre da´r) och är dessutom dokumentationsansvarig.
Anne Wintheim,
Specialistutbildad undersköterska
Vilka är erfarenheterna av studiecirklarna?
"Våra erfarenheter så här långt visar att innehållet främst passar anhöriga vars sjuke partner eller förälder fortfarande bor hemma. Grupperna bör om möjligt vara sammansatta med personer som är i en liknande situation. Det kan således vara bra att ge möjlighet till speciella grupper för personer som är barn, make eller maka". Anna-Karin Edberg, professor i geriatrisk omvårdnad vid Lunds Universitet.
Undersköterska vill gå i bräschen
Charlotta Berglund arbetar som undersköterska på en ortopediska avdelning vid Sollefteå sjukhus. Hösten 2008 började hon utbilda sig till Silviasyster. Det är en specialistutbildning i demensvård för undersköterskor som ger 60 högskolepoäng. Den är nätbaserad och genomförs på halvfart.
– Jag vill ha ett ökat samarbete mellan kommun och landsting kring vården och bemötandet av personer med demenssjukdomar. Idag vet få på akuta vårdavdelningen hur de skall skötas. Detta leder till neddragningar och längre vårdtider, både för den demenssjuke och andra patienter, och en dyrare vård.
– Jag vill gå i bräschen och kunna förmedla kunskap till resten av sjukhuset.
Utbildning till Silviasyster, läs mer » (nytt fönster)
– Jag vill ha ett ökat samarbete mellan kommun och landsting kring vården och bemötandet av personer med demenssjukdomar. Idag vet få på akuta vårdavdelningen hur de skall skötas. Detta leder till neddragningar och längre vårdtider, både för den demenssjuke och andra patienter, och en dyrare vård.
– Jag vill gå i bräschen och kunna förmedla kunskap till resten av sjukhuset.
Utbildning till Silviasyster, läs mer » (nytt fönster)
Charlotta Berglund, undersköterska, Sollefteå sjukhus
Första nationella konferensen om demensteam
Förra veckan arrangerade Svenskt Demenscentrum och Socialstyrelsen den första nationella konferensen om demensteam. Entusiasmen var stor bland de närmare 300 teammedlemmar som fyllde konferenssalarna på Scandic crown i Göteborg.
Demensteam är en relativt ny företeelse. För tio år sedan fanns ett fåtal team i landet. På senare år har nya skjutit upp som svampar ur jorden, ofta med hjälp av statliga stimulansmedel. En modefluga? Knappast, demensteamen har säkert kommit för att stanna.
Vikten av "multiprofessionellt baserat teamarbete" är något som Socialstyrelsen lyfter fram i de nationella riktlinjerna för demensvården (preliminär versionen). Att demensteamen utgör en ovärderlig länk i vårdkedjan för personer med demenssjukdomar är också ett bestående intryck av konferensen Demensteam i Sverige – om konsten att lyckas med teamarbete som hölls den 29 september.
Konferensen visade att att demensteam är långtifrån en enhetlig organisationsform. En del har sin hemvist i en kommun eller stadsdel. Andra drivs gemensamt av flera kommuner eller kommun och landsting. Även personalen yrkesbakgrund och arbetsuppgifter kan variera. Ändå var det lätt att hitta gemensama nämnare bland teamen som föreläste: vikten av samarbete mellan olika yrkeskunnande, patienten (brukaren) i centrum, skräddarsydda lösningar och anhöriga som medspelare, inte motspelare.
"Det ska vara lätt att vara demenssjuk och anhörig för det är tillräckligt svårt ändå". Så sade Wilhelmina Hoffman, föreståndare för Svenskt Demenscentrum, i sitt inledningsanförande. I liknande ordalag uttryckte sig flera av de föreläsande teamen, t ex Tuve-Säves representanter som bygger "enkla vägar", för den sjuke och anhöriga, till olika former av vård och stöd.
Teamarbete är dock inte alltid enkelt – "ett plus ett" kan ibland bli mindre än två. Organisationskonsult Ingrid Löjtkvist beskrev förutsättningarna för ett fungerande lagarbete, pekade på fallgropar och vad man själv kan göra för att bidra till ett bättre samarbetsklimat.
I pauserna pågick livliga diskussioner, ofta runt utställningsborden där läkemedelsbolagen denna gång lyste med sin frånvaro. Istället var det ett tiotal demensteam som presenterade sin verksamhet.
I den avslutade paneldebatten tog man upp en del hinder för teamarbetet, t ex sekretessen som gör att den kommunanställde teammedlemmen inte får läsa landstingskollegans journal och vice versa. Diskussionen präglades dock av möjligheter, snarare än problem. "Vi ska vara stolta över det vi gör", sa någon. Och alla i den fullsatta konferenssalen såg verkligen mycket stolta ut.
Magnus Westlander
Demensteam är en relativt ny företeelse. För tio år sedan fanns ett fåtal team i landet. På senare år har nya skjutit upp som svampar ur jorden, ofta med hjälp av statliga stimulansmedel. En modefluga? Knappast, demensteamen har säkert kommit för att stanna.
Vikten av "multiprofessionellt baserat teamarbete" är något som Socialstyrelsen lyfter fram i de nationella riktlinjerna för demensvården (preliminär versionen). Att demensteamen utgör en ovärderlig länk i vårdkedjan för personer med demenssjukdomar är också ett bestående intryck av konferensen Demensteam i Sverige – om konsten att lyckas med teamarbete som hölls den 29 september.
Konferensen visade att att demensteam är långtifrån en enhetlig organisationsform. En del har sin hemvist i en kommun eller stadsdel. Andra drivs gemensamt av flera kommuner eller kommun och landsting. Även personalen yrkesbakgrund och arbetsuppgifter kan variera. Ändå var det lätt att hitta gemensama nämnare bland teamen som föreläste: vikten av samarbete mellan olika yrkeskunnande, patienten (brukaren) i centrum, skräddarsydda lösningar och anhöriga som medspelare, inte motspelare.
"Det ska vara lätt att vara demenssjuk och anhörig för det är tillräckligt svårt ändå". Så sade Wilhelmina Hoffman, föreståndare för Svenskt Demenscentrum, i sitt inledningsanförande. I liknande ordalag uttryckte sig flera av de föreläsande teamen, t ex Tuve-Säves representanter som bygger "enkla vägar", för den sjuke och anhöriga, till olika former av vård och stöd.
Teamarbete är dock inte alltid enkelt – "ett plus ett" kan ibland bli mindre än två. Organisationskonsult Ingrid Löjtkvist beskrev förutsättningarna för ett fungerande lagarbete, pekade på fallgropar och vad man själv kan göra för att bidra till ett bättre samarbetsklimat.
I pauserna pågick livliga diskussioner, ofta runt utställningsborden där läkemedelsbolagen denna gång lyste med sin frånvaro. Istället var det ett tiotal demensteam som presenterade sin verksamhet.
I den avslutade paneldebatten tog man upp en del hinder för teamarbetet, t ex sekretessen som gör att den kommunanställde teammedlemmen inte får läsa landstingskollegans journal och vice versa. Diskussionen präglades dock av möjligheter, snarare än problem. "Vi ska vara stolta över det vi gör", sa någon. Och alla i den fullsatta konferenssalen såg verkligen mycket stolta ut.
Magnus Westlander
På grund av det stora intresset planeras en ny konferens om demensteam under 2010. Håll utkik på vår hemsida!
Äldre i centrum öppnar artikelarkiv
Nu kan man läsa Äldre i Centrum på nätet. Den populärvetenskapliga tidskriften om aktuell äldreforskning håller på att bygga upp ett webbarkiv med artiklar, om bl a demenssjukdomar, från 2002 och framåt.
Arkivet är tillgängligt för alla besökare men endast prenumeranter kan ta del av innehållet från de fyra senaste numren. Webbarkivet nås via tidskriftens nya hemsida, se www.aldreicentrum.se » (nytt fönster).
Arkivet är tillgängligt för alla besökare men endast prenumeranter kan ta del av innehållet från de fyra senaste numren. Webbarkivet nås via tidskriftens nya hemsida, se www.aldreicentrum.se » (nytt fönster).
Ettårsjubileum för demensnätverk
I september förra året bildades det Nationella nätverket för demenssjuksköterskor. Vid ettårsjubileet, 17–18 september, anordnades en konferens i Malmö. Drygt 120 sjuksköterskor från hela landet deltog.
Signe Andrén, initiativtagare till nätverket, och hennes kollegor vid Universitetssjukhuset MAS, geriatriskt utvecklingscentrum hade samlat en rad spännande föreläsare. Nyheter inom demensområdet presenterades av bl a Lars-Olov Wahlund, professor på Karolinska Universitetssjukhuset, som höll ett intressant föredrag om demens och de kommande Nationella riktlinjerna.
Om diagnosen frontotemporal demens berättade Ulla Passant, docent och överläkare vid universitetssjukhuset i Lund. Åhörarna fick ta del av en gripande skildring om hur en patient kan bli bemött samt vilka svårigheter som kan uppstå om inte, diagnostik, vård och behandling fungerar mellan olika huvudmän.
Lennart Minthon, docent och verksamhetschef i Malmö presenterade ett närvårdsprojekt i Malmö. Han menade att kommun, primärvård, landsting och specialistmottagningar måste samarbeta kring vården av de demenssjuka både för deras välbefinnande men också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. För detta mål har en kvalitetsmatris utarbetats. Lennart Minthon liknande dagens samarbete mellan huvudmännen med en stafett: "någon kastar upp stafettpinnen men vem fångar den?”
P-O Sandman, omvårdnadsprofessor vid Umeå universitet höll ett föredrag om god omvårdnad med utgångspunkt i vetenskap och den bäst beprövade erfarenheten. Några hörnstenar som presenterades var vikten av personcentrerad vård, småskaliga enheter, multiprofessionellt samarbete, utbildning och handledning.
Hur upplever personalen vården av personer med demens? Det var ugångspunkten för professor Anna-Karin Edbergs föredrag. Hon menade att påfrestning främst relaterat till konflikten mellan vad man vill göra och vad man kan faktiskt kan göra kan ge samvetsstress. För att bedriva en god demensvård krävs faktiska resurser i form av tid, men även kunskapsmässigt och känslomässigt stöd till personalen.
Detta var bara ett axplock ur två fullspäckade konferensdagar. Svenskt Demenscentrum mötte många nöjda deltagare. Samtidigt uttryckte många demenssjuksköterskor en oro över att komma att förlora sitt arbete som ju ofta finansieras via statliga stimulansmedel.
Nästa år har Svensk sjuksköterskeförening ett stort 100 års jubileum. Så nästa nätverksträff i Malmö får, enligt planerna, vänta till år 2011.
Läs mer om konferensen på hemsidan för nationellt nätverk för demenssjuksköterskor » (nytt fönster)
Ann-Christin Kärrman
Signe Andrén, initiativtagare till nätverket, och hennes kollegor vid Universitetssjukhuset MAS, geriatriskt utvecklingscentrum hade samlat en rad spännande föreläsare. Nyheter inom demensområdet presenterades av bl a Lars-Olov Wahlund, professor på Karolinska Universitetssjukhuset, som höll ett intressant föredrag om demens och de kommande Nationella riktlinjerna.
Om diagnosen frontotemporal demens berättade Ulla Passant, docent och överläkare vid universitetssjukhuset i Lund. Åhörarna fick ta del av en gripande skildring om hur en patient kan bli bemött samt vilka svårigheter som kan uppstå om inte, diagnostik, vård och behandling fungerar mellan olika huvudmän.
Lennart Minthon, docent och verksamhetschef i Malmö presenterade ett närvårdsprojekt i Malmö. Han menade att kommun, primärvård, landsting och specialistmottagningar måste samarbeta kring vården av de demenssjuka både för deras välbefinnande men också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. För detta mål har en kvalitetsmatris utarbetats. Lennart Minthon liknande dagens samarbete mellan huvudmännen med en stafett: "någon kastar upp stafettpinnen men vem fångar den?”
P-O Sandman, omvårdnadsprofessor vid Umeå universitet höll ett föredrag om god omvårdnad med utgångspunkt i vetenskap och den bäst beprövade erfarenheten. Några hörnstenar som presenterades var vikten av personcentrerad vård, småskaliga enheter, multiprofessionellt samarbete, utbildning och handledning.
Hur upplever personalen vården av personer med demens? Det var ugångspunkten för professor Anna-Karin Edbergs föredrag. Hon menade att påfrestning främst relaterat till konflikten mellan vad man vill göra och vad man kan faktiskt kan göra kan ge samvetsstress. För att bedriva en god demensvård krävs faktiska resurser i form av tid, men även kunskapsmässigt och känslomässigt stöd till personalen.
Detta var bara ett axplock ur två fullspäckade konferensdagar. Svenskt Demenscentrum mötte många nöjda deltagare. Samtidigt uttryckte många demenssjuksköterskor en oro över att komma att förlora sitt arbete som ju ofta finansieras via statliga stimulansmedel.
Nästa år har Svensk sjuksköterskeförening ett stort 100 års jubileum. Så nästa nätverksträff i Malmö får, enligt planerna, vänta till år 2011.
Läs mer om konferensen på hemsidan för nationellt nätverk för demenssjuksköterskor » (nytt fönster)
Ann-Christin Kärrman
Auktionspengar går till alzheimerforskning
Stärk alzheimerforskningen genom att sälja ditt gamla matbord på auktion. Det är numera möjligt genom Hjärnklubban, ett samarbete mellan Alzheimerfonden och Stockholms auktionsverk. Det senare är Sveriges största auktionsverk med kontor även i Malmö och Göteborg.
När personalen tar emot möbler, konst och bruksföremål görs en sedvanlig värdering. Om inlämnaren uppger "Alzheimerfonden" kommer intäkterna från de auktionerade föremålen att gå dit. Stockholms auktionsverk avstår från sin provision som normalt tillkommer.
När personalen tar emot möbler, konst och bruksföremål görs en sedvanlig värdering. Om inlämnaren uppger "Alzheimerfonden" kommer intäkterna från de auktionerade föremålen att gå dit. Stockholms auktionsverk avstår från sin provision som normalt tillkommer.
Äldre smala personer har större risk för demens
Äldre smala personer löper större risk att drabbas av demens än överviktiga. Det visar en avhandling som läggs fram den 25 september vid Hälsohögskolan i Jönköping.
Det är gerontolog Anna Dahl som undersökt sambandet mellan vikt (BMI), tanke- och minnesförmåga och demens. Hennes forskning visar att överviktiga i medelåldern får en lägre minnes- och tankeförmåga när de åldras. Den försämras också i snabbare takt än hos dem med mer normal vikt.
Efter 65 år blir istället undervikt ett större problem. En delstudie, som bygger på finska data, visade att smala personer (låg BMI) löper högre risk att drabbas av demens än dem som är överviktiga.
En möjlig förklaring kan vara att demenssjukdomar påverkar ämnesomsättningen långt innan personen visar tydliga tecken på demens. Tidigare forskning har visat att snabb viktminskning kan vara tidigt tecken på demens (se högerspalt.
Doktorsavhandlingen heter ”Body Mass Index, Cognitive Ability and Dementia”.
Magnus Westlander
Det är gerontolog Anna Dahl som undersökt sambandet mellan vikt (BMI), tanke- och minnesförmåga och demens. Hennes forskning visar att överviktiga i medelåldern får en lägre minnes- och tankeförmåga när de åldras. Den försämras också i snabbare takt än hos dem med mer normal vikt.
Efter 65 år blir istället undervikt ett större problem. En delstudie, som bygger på finska data, visade att smala personer (låg BMI) löper högre risk att drabbas av demens än dem som är överviktiga.
En möjlig förklaring kan vara att demenssjukdomar påverkar ämnesomsättningen långt innan personen visar tydliga tecken på demens. Tidigare forskning har visat att snabb viktminskning kan vara tidigt tecken på demens (se högerspalt.
Doktorsavhandlingen heter ”Body Mass Index, Cognitive Ability and Dementia”.
Magnus Westlander
Alzheimerfilmer prisade på Emmygalan
Filmen The Memory Loss Tapes hedrades med en Emmystatyett vid 2009 års prisutdelning i Los Angeles.
Den vann klassen Bästa faktaprogram (Exceptional Merit in Nonfiction Filmmaking). Filmen är producerad av Home Box Office, känd för bl a serien Sex and the city, och tar upp sjukdomsförloppet vid alzheimer.
I klassen Bästa faktaprogram för barn (Outstanding Children´s Nonfiction Program) vann Grandpa, Do You Know Who I Am?. Även denna är producerad av HBO och tar upp alzheimers sjukdom.
The Memory Loss Tapes sänds i kväll (21 september) på Canal+. Filmen går även att se på webben, HBO • The Alzheimer project » (nytt fönster). Det gör också Grandpa, Do You Know Who I Am? » (nytt fönster)
Emmy är TV:världens motsvarighet till Hollywoods Oscar och svenska Kristallen.
Magnus Westlander
Den vann klassen Bästa faktaprogram (Exceptional Merit in Nonfiction Filmmaking). Filmen är producerad av Home Box Office, känd för bl a serien Sex and the city, och tar upp sjukdomsförloppet vid alzheimer.
I klassen Bästa faktaprogram för barn (Outstanding Children´s Nonfiction Program) vann Grandpa, Do You Know Who I Am?. Även denna är producerad av HBO och tar upp alzheimers sjukdom.
The Memory Loss Tapes sänds i kväll (21 september) på Canal+. Filmen går även att se på webben, HBO • The Alzheimer project » (nytt fönster). Det gör också Grandpa, Do You Know Who I Am? » (nytt fönster)
Emmy är TV:världens motsvarighet till Hollywoods Oscar och svenska Kristallen.
Magnus Westlander
Drygt 35 miljoner människor har demens
Demens är en global utmaning, det visar färska siffror i en rapport från Alzheimer's Disease International.
På jordklotet finns idag drygt 35 miljoner personer med en demenssjukdom. Om inget botemedel utvecklas beräknas antalet att närmare fördubblas för varje kommande 20-årsperiod. År 2030 uppskattas 66 miljoner vara drabbade av en demenssjukdom, år 2050: 116 miljoner.
Magnus Westlander
Till Alzheimer´s Disease International » (nytt fönster)
På jordklotet finns idag drygt 35 miljoner personer med en demenssjukdom. Om inget botemedel utvecklas beräknas antalet att närmare fördubblas för varje kommande 20-årsperiod. År 2030 uppskattas 66 miljoner vara drabbade av en demenssjukdom, år 2050: 116 miljoner.
Magnus Westlander
Till Alzheimer´s Disease International » (nytt fönster)