Senaste nytt

15 aug 2011

Regler om bemanning kommer nästa sommar 

 

Socialstyrelsen håller på att ta fram bindande regler för bemanningen inom demensvården. De nya föreskrifterna ska tas fram i dialog med olika intressenter och beräknas vara klara sommaren 2012.

– Lagens krav på god kvalitet har inte räckt. Regelverket behöver förtydligas. Därför tar vi fram föreskrifter med bindande regler om socialnämndernas ansvar när det gäller bemanning, säger avdelningschef Anders Printz i ett pressmeddelande från Socialstyrelsen.

De nya föreskrifterna kommer inte att innehålla krav på exakt antal anställda. Kvaliteten är det som ska avgöra om man bryter mot reglerna. Om säkerheten och tryggheten brister ska det inte vara möjligt att gömma sig bakom att man har ett visst antal anställda.

– God kvalitet hänger på många saker, utöver antal även personalens kompetens, ledarskapet, lokalernas anpassning och hur allvarligt sjuka de äldre i gruppen är, säger Anders Printz.

Möjliga krav i de nya föreskrifterna kan vara tillräcklig bemanning för att ingen demenssjuk ska lämnas ensam under någon del av dygnet eller för att varje person med demenssjukdom ska ges ett meningsfullt innehåll i vardagen.

Socialstyrelsen är angelägna om att anhöriga vill bidra och hjälpa till att identifiera områden som bör omfattas av reglerna. Därför ska föreskrifterna tas fram i en öppen dialog med olika intressenterna. Möjligheten att inhämta anhörigas svar på olika frågor via webben ska prövas. En referensgrupp med företrädare för anhörigorganisationer, professionella organisationer och företrädare för huvudmännen kommer att tillsättas. Förslagen kommer sedan att skickas ut på remiss.

Bemanningen inom demensvården har länge varit ett hett debattämne. Socialstyrelsens nattliga tillsyn i oktober 2010 visaded att sex av tio demensboenden var obemannade under delar av natten. Ett par månader senare röstade riksdagen igenom en motion som krävde riktlinjer för bemanning.

Magnus Westlander

 

– Lagens krav på god kvalitet har inte räckt. Regelverket behöver förtydligas. Därför tar vi fram föreskrifter med bindande regler om socialnämndernas ansvar när det gäller bemanning, säger avdelningschef Anders Printz i ett pressmeddelande från Socialstyrelsen.

De nya föreskrifterna kommer inte att innehålla krav på exakt antal anställda. Kvaliteten är det som ska avgöra om man bryter mot reglerna. Om säkerheten och tryggheten brister ska det inte vara möjligt att gömma sig bakom att man har ett visst antal anställda.

– God kvalitet hänger på många saker, utöver antal även personalens kompetens, ledarskapet, lokalernas anpassning och hur allvarligt sjuka de äldre i gruppen är, säger Anders Printz.

Möjliga krav i de nya föreskrifterna kan vara tillräcklig bemanning för att ingen demenssjuk ska lämnas ensam under någon del av dygnet eller för att varje person med demenssjukdom ska ges ett meningsfullt innehåll i vardagen.

Socialstyrelsen är angelägna om att anhöriga vill bidra och hjälpa till att identifiera områden som bör omfattas av reglerna. Därför ska föreskrifterna tas fram i en öppen dialog med olika intressenterna. Möjligheten att inhämta anhörigas svar på olika frågor via webben ska prövas. En referensgrupp med företrädare för anhörigorganisationer, professionella organisationer och företrädare för huvudmännen kommer att tillsättas. Förslagen kommer sedan att skickas ut på remiss.

Bemanningen inom demensvården har länge varit ett hett debattämne. Socialstyrelsens nattliga tillsyn i oktober 2010 visaded att sex av tio demensboenden var obemannade under delar av natten. Ett par månader senare röstade riksdagen igenom en motion som krävde riktlinjer för bemanning.

Magnus Westlander

 

8 aug 2011

Vi besvarar frågor som väcks av Dilemmat 

 

...

bild på parUnder vinjetten Dilemmat publicerar Expressen denna vecka (v. 32) en rad vardagssituationer som rör minnessvikt och demens. Vad gör man när hustrun glömmer inbokade tider och att man nyss ätit lunch tillsammans? Hur skiljer man normal glömska från sjukdom? Frågor som väcks av Dilemmat kan ställas till oss på Svenskt Demenscentrum.

Mejla din fråga till gunilla.nordberg@demenscentrum.se eller magnus.westlander@demenscentrum.se

bild på parUnder vinjetten Dilemmat publicerar Expressen denna vecka (v. 32) en rad vardagssituationer som rör minnessvikt och demens. Vad gör man när hustrun glömmer inbokade tider och att man nyss ätit lunch tillsammans? Hur skiljer man normal glömska från sjukdom? Frågor som väcks av Dilemmat kan ställas till oss på Svenskt Demenscentrum.

Mejla din fråga till gunilla.nordberg@demenscentrum.se eller magnus.westlander@demenscentrum.se

 

 

Läs Expressens Dilemmat

23 jun 2011

Fyra syskon i unik alzheimerstudie 

 FORSKNING

Rent ärftliga former av Alzheimers sjukdom är ovanliga men kan ge viktiga kunskaper om sjukdomen. Det framgår av en svensk syskonstudie som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Journal of Alzheimer’s Disease.

Det är Michael Schöll – doktorand vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet – som tillsammans med sin forskargrupp har följt fyra syskon. Två av dem hade ärvt en känd genmutation, sjukt arvsanlag, som finns i släkten och som redan i 40-årsåldern leder till Alzheimers sjukdom. Syskonen följdes från att mutationen, som finns på kromosom 14, hittades fram till deras död vid 47 respektive 50 års ålder.

Genom återkommande undersökningar av syskonen, även de som inte bar alzheimeranlaget, har forskarna kunnat studera hur Alzheimers sjukdom utvecklar sig under lång tid. Genom avbildningar med en PET-kamera kunde hjärnförändringar konstateras hos anlagsbärarna redan i ett tidigt skede. En nedgång av glukosmetabolism, som är ett mått på nervcellernas förmåga att kommunicera, inträffade långt före de första demenssymptomen och innan diagnosen kunde ställas. Motsvarande hjärnförändringar hittades inte hos de "friska" syskonen.

Alzheimers sjukdom är ännu så länge en obotlig sjukdom. Det finns symptomlindrande läkemedel och det forskas intensivt på nya behandlingsmetoder. Här ser Michal Schöll en möjlig direkt nytta av studiens resultat.

bild på Michael Schöll
Michael Schöll

– Om man vet att en person bär på någon av mutationerna på de tre specifika generna så kan man undersöka hjärnan och se patologiska förändringar många år innan personen förväntas insjukna i sjukdomen och då skulle kunna behandling sättas in betydligt tidigare än vad som görs idag, säger han i en intervju på Karolinska Institutets webbplats.

Men den här typen av studier är även viktiga för att förstå sjukdomsutvecklingen betonar professor Agneta Nordberg som är ansvarig för studien.

– Kunskaperna om de ärftliga formerna av alzheimer kan användas inom all alzheimerforskning. Om vi vet hur sjukdomen utvecklas i hjärnan kan det förhoppningsvis ge oss bättre behandlingsmöjligheter och nya läkemedel i framtiden, säger Agneta Nordberg.

Det är Michael Schöll – doktorand vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet – som tillsammans med sin forskargrupp har följt fyra syskon. Två av dem hade ärvt en känd genmutation, sjukt arvsanlag, som finns i släkten och som redan i 40-årsåldern leder till Alzheimers sjukdom. Syskonen följdes från att mutationen, som finns på kromosom 14, hittades fram till deras död vid 47 respektive 50 års ålder.

Genom återkommande undersökningar av syskonen, även de som inte bar alzheimeranlaget, har forskarna kunnat studera hur Alzheimers sjukdom utvecklar sig under lång tid. Genom avbildningar med en PET-kamera kunde hjärnförändringar konstateras hos anlagsbärarna redan i ett tidigt skede. En nedgång av glukosmetabolism, som är ett mått på nervcellernas förmåga att kommunicera, inträffade långt före de första demenssymptomen och innan diagnosen kunde ställas. Motsvarande hjärnförändringar hittades inte hos de "friska" syskonen.

Alzheimers sjukdom är ännu så länge en obotlig sjukdom. Det finns symptomlindrande läkemedel och det forskas intensivt på nya behandlingsmetoder. Här ser Michal Schöll en möjlig direkt nytta av studiens resultat.

bild på Michael Schöll
Michael Schöll

– Om man vet att en person bär på någon av mutationerna på de tre specifika generna så kan man undersöka hjärnan och se patologiska förändringar många år innan personen förväntas insjukna i sjukdomen och då skulle kunna behandling sättas in betydligt tidigare än vad som görs idag, säger han i en intervju på Karolinska Institutets webbplats.

Men den här typen av studier är även viktiga för att förstå sjukdomsutvecklingen betonar professor Agneta Nordberg som är ansvarig för studien.

– Kunskaperna om de ärftliga formerna av alzheimer kan användas inom all alzheimerforskning. Om vi vet hur sjukdomen utvecklas i hjärnan kan det förhoppningsvis ge oss bättre behandlingsmöjligheter och nya läkemedel i framtiden, säger Agneta Nordberg.

 

bild på kromosomer
Sjukliga förändringar i arvsanlagen kan gå i arv och orsaka Alzheimers sjukdom. 

 

 

Till abstract » (nytt fönster)

Till KI:s webbplats » (Nytt fönster)

 

 

Relaterad artikel

När alzheimer går i släkten »

22 jun 2011

Uppmärksammade reportage följs upp 

 

Under våren skildrade SVT:s Uppdrag granskning missförhållanden i demensvården i två uppmärksammade reportage. Det ena handlade om ett demensboende i Piteå som låste in många av sina vårdtagare nattetid. Det andra reportaget tog upp sexuella övergrepp på en demenssjuk kvinna i Luleå.

I Uppdrag gransknings sommarspecial görs en uppföljning av reportagen. Programmet sändes i SVT igår. Repriser den 23/6, kl 23.25 •  24/6, kl 23.00 (SVT24) • 26/6, kl 06.45 (SVT1) och 28/6, kl 03.15 (SVT1).

Progarmmet kan även ses via Internet på SVT Play »

 

I Uppdrag gransknings sommarspecial görs en uppföljning av reportagen. Programmet sändes i SVT igår. Repriser den 23/6, kl 23.25 •  24/6, kl 23.00 (SVT24) • 26/6, kl 06.45 (SVT1) och 28/6, kl 03.15 (SVT1).

Progarmmet kan även ses via Internet på SVT Play »

 

16 jun 2011

Vårdalstiftelsen efterlyser idéer till vårdforskning 

 

Sitter du på en idé som kan förbättra vård eller omsorg men är osäker på om den är tillräckligt bra? Gör den nytta? Kan man koppla ett forskningsprojekt till idén?  Vårdalstiftelsen prövar nytt sätt, en idéefterlysning, för att identifiera samhällsrelevant och nytänkande forskning som bidrar till att ny kunskap appliceras i vård och omsorg. 

Med en idéefterlysning vill Vårdalstiftelsen uppmuntra nyfikenhet och kreativitet hos forskare och personer verksamma inom vård och omsorg. Idéefterlysningen är också en möjlighet för ännu inte etablerade forskare att skicka in sina idéer.
Stiftelsen inbjuder därför forskare, yrkesverksamma och andra intressenter att komma med idéer till vårdforskning där behoven är stora och det idag saknas tillräcklig kunskap inom områdena:
• Åldrandets utmaningar
• Organisation, politik och styrning i vården
• Barn och ungas hälsa och välbefinnande

Sista dag för att lämna in idéskiss är fredagen den 26 augusti 2011 kl 16.00.

                                                                                       Läs mer » (pdf 9 sid)
 

Med en idéefterlysning vill Vårdalstiftelsen uppmuntra nyfikenhet och kreativitet hos forskare och personer verksamma inom vård och omsorg. Idéefterlysningen är också en möjlighet för ännu inte etablerade forskare att skicka in sina idéer.
Stiftelsen inbjuder därför forskare, yrkesverksamma och andra intressenter att komma med idéer till vårdforskning där behoven är stora och det idag saknas tillräcklig kunskap inom områdena:
• Åldrandets utmaningar
• Organisation, politik och styrning i vården
• Barn och ungas hälsa och välbefinnande

Sista dag för att lämna in idéskiss är fredagen den 26 augusti 2011 kl 16.00.

                                                                                       Läs mer » (pdf 9 sid)
 

15 jun 2011

Frågor och svar om felaktig diagnos 

 FORSKNING

Svenskt Demenscentrum har nyligen rapporterat om att många demenssjuka personer får felaktig diagnos, läs artikel ». En avhandling vid Lunds universitet visade att för 37 procent av patienterna i studien ändrades diagnosen helt eller delvis efter döden, detta trots att diagnoserna hade ställts av specialister på minnesmottagningar.

På webbplatsen Aktuellt om vetenskap och hälsa svarar Christer Nilsson, överläkare vid Minnesmottagningen vid Skånes universitetssjukhus Lund, på frågor kring demensdiagnostik. Läs mer » (nytt fönster)

14 jun 2011

DEBATT: Alzheimersjuka ska inte lämnas ensamma nattetid 

 

Den nyligen avlidne legendariske sportjournalisten Sven Plex Pettersson hade en hustru med Alzheimers sjukdom. Efterhand blev han starkt engagerad i landets demensvård och de demenssjukas situation. Bara ett par månader före hans bortgång skrev han ett uppmärksammat debattartikel tillsammans med tre andra välmeriterade journalister, samtliga med nära erfarenheter av Alzheimers sjukdom. Här kan du läsa deras debattinlägg.

Tänk dig att du efter några sekunder glömmer vad du nyss hörde! Det är vad som i ett visst skede händer den som får Alzheimers sjukdom!
I dag är det cirka 150.000 som har Alzheimers eller någon annan svår demenssjukdom.Varje år insjuknar omkring 8.000 svenskar i Alzheimers. I slutstadiet vårdas flertalet av dem på vårdhem eller demensboende.

Vid kontrollbesök har det visat sig att på mer än hälften av de inspekterade vårdställena lämnas de demenssjuka ensamma och inlåsta nattetid.
Tre av oss fyra som har undertecknat det här debattinlägget har fått uppleva att våra fruar drabbats av Alzheimers sjukdom. Två av dessa fruar har avlidit i sjukdomen, den senaste bara för några veckor sedan. Alla fyra har vi också närstående och vänner som insjuknat vilket gett oss en smärtsam insikt om vad Alzheimers sjukdom innebär.

Det är en fullständigt obarmhärtig sjukdom och den kan sluta bara på ett sätt. Många andra svåra sjukdomar går i dag att bota eller hejda – för alzheimersjuka finns ingen bot, bara bromsande mediciner.

Även om vi anat vad som kan vara på gång kommer ändå diagnosen som ett knytnävsslag. Marken gungar under fötterna. Hur blir det nu? Vad ska vi göra? Förtvivlan och en känsla av maktlöshet drabbar både maka och make och andra närstående.

Tecknen har varit så många att vi borde ha känt oss förberedda. Skåpdörrar lämnas öppna, lådor till hälften utdragna, namn och händelser försvinner, saker tappas bort, orienteringsförmågan blir sämre, det kan bli svårt att ensam hitta hem. Vilken dag är det i dag?

Vad kan man då göra tills livet tar slut? Det viktigaste är naturligtvis att ge de sjuka en anständig vård och de anhöriga mer stöd. Alarmerande rapporter har kommit om inlåsning nattetid av demenssjuka. I slutet av förra året gjorde Socialstyrelsens inspektörer oanmälda kontrollbesök i 94 demensboenden över hela landet. Resultatet var uppseendeväckande. På 57 av de inspekterade enheterna låstes de sjuka in när personalen lämnade vårdavdelningen eller hemmet. De som låg och ropade på hjälp under natten blev inte hörda. På vissa ställen har det funnits olika typer av larm som skulle registrera om någon lämnade rummet eller sängen.

Personal närvarande på natten borde vara en självklarhet. De sjuka kan behöva hjälp med att ta sig till toaletten, någon kan ramla och bli liggande på golvet eller drabbas av illamående. Vad händer om det börjar brinna?

Innan en alzheimersjuk kommer till ett vårdhem eller annat demensboende är det i allmänhet make, maka eller annan närstående som i hemmet ska svara för den dagliga vården. Det betyder svåra påfrestningar för den anhöriga som ska ”minnas för två” och tålmodigt hjälpa till när förmågorna gradvis försvinner

När diagnosen för våra fruar var fastställd följde ett par kontrollbesök hos en geriatrikläkare men alltför snart flyttades det medicinska ansvaret över till distriktsläkaren och vårdcentralen. Läkarna där är i allmänhet redan tidigare hårt belastade. Alla är dessutom inte tillräckligt kunniga om demenssjukdomar.

Läkare som vi talat med undrar hur det på 15 minuter, det vill säga den vanliga besökstiden, ska vara möjligt att göra regelbundna uppföljningar av alzheimerpatienter med till exempel funktionstester och andra tidskrävande bedömningar.

Sjuka som vårdas av anhöriga behöver alltmer av tid och omtanke. Tal- och skrivförmågan blir sämre. För att klara den personliga hygienen och till exempel kunna gå på toaletten behövs hjälp. Den som är sjuk får svårt att äta själv, humöret kan svänga snabbt. Efter hand uppstår svårigheter att känna igen släktingar och vänner. Hela tillvaron förändras. Till slut orkar inte anhöriga med att klara vården på egen hand.

Då kommer det svåra ögonblicket när man ska skiljas från varandra. Sviker jag nu om jag ordnar med vård utanför hemmet? Och var går gränsen då man äventyrar sin egen hälsa?

Om man vill skapa en känsla av trygghet hos de sjuka är mer personal på demensboendena en av de viktigaste förutsättningarna. Med mer personal blir det tid över att bry sig om och på olika sätt individuellt stimulera de boende, ordna så att de kan få lyssna på välgörande musik, gå på promenader, få hjälp med den personliga hygienen, arbetsterapi eller andra behov. Med andra ord: låta de boende känna sig respekterade som individer som trots sin sjukdom har kvar sina känslor och kan glädjas åt uppmärksamhet, till exempel fysisk och känslomässig beröring.

Men det räcker inte med mer personal, de som ska vårda behöver utbildning och stöd. Våra forskare behöver mer resurser för att bland annat klarlägga sjukdomens orsaker, hitta metoder för en tidig diagnostik och utveckla olika typer av läkemedel för att stoppa sjukdomen. Kanske även kunna återskapa förstörda nervceller. Vi fyra menar att en av de absolut mest angelägna och akuta uppgifterna är att förbättra vården för de många demenssjuka.

Flera insiktsfulla tänkare har sagt att måttet på ett samhälles civilisation är hur vi tar hand om våra gamla.

Så är det.

Mats Ekdahl, generaldirektör och tidigare chefred. för Läkartidningen
Magnus Faxén, f d ambassadör och TV-chef

Eric Forsgren, f d film- och TV-producent
Sven Plex Petersson, tidigare TV-producent.

 

 

 

Tänk dig att du efter några sekunder glömmer vad du nyss hörde! Det är vad som i ett visst skede händer den som får Alzheimers sjukdom!
I dag är det cirka 150.000 som har Alzheimers eller någon annan svår demenssjukdom.Varje år insjuknar omkring 8.000 svenskar i Alzheimers. I slutstadiet vårdas flertalet av dem på vårdhem eller demensboende.

Vid kontrollbesök har det visat sig att på mer än hälften av de inspekterade vårdställena lämnas de demenssjuka ensamma och inlåsta nattetid.
Tre av oss fyra som har undertecknat det här debattinlägget har fått uppleva att våra fruar drabbats av Alzheimers sjukdom. Två av dessa fruar har avlidit i sjukdomen, den senaste bara för några veckor sedan. Alla fyra har vi också närstående och vänner som insjuknat vilket gett oss en smärtsam insikt om vad Alzheimers sjukdom innebär.

Det är en fullständigt obarmhärtig sjukdom och den kan sluta bara på ett sätt. Många andra svåra sjukdomar går i dag att bota eller hejda – för alzheimersjuka finns ingen bot, bara bromsande mediciner.

Även om vi anat vad som kan vara på gång kommer ändå diagnosen som ett knytnävsslag. Marken gungar under fötterna. Hur blir det nu? Vad ska vi göra? Förtvivlan och en känsla av maktlöshet drabbar både maka och make och andra närstående.

Tecknen har varit så många att vi borde ha känt oss förberedda. Skåpdörrar lämnas öppna, lådor till hälften utdragna, namn och händelser försvinner, saker tappas bort, orienteringsförmågan blir sämre, det kan bli svårt att ensam hitta hem. Vilken dag är det i dag?

Vad kan man då göra tills livet tar slut? Det viktigaste är naturligtvis att ge de sjuka en anständig vård och de anhöriga mer stöd. Alarmerande rapporter har kommit om inlåsning nattetid av demenssjuka. I slutet av förra året gjorde Socialstyrelsens inspektörer oanmälda kontrollbesök i 94 demensboenden över hela landet. Resultatet var uppseendeväckande. På 57 av de inspekterade enheterna låstes de sjuka in när personalen lämnade vårdavdelningen eller hemmet. De som låg och ropade på hjälp under natten blev inte hörda. På vissa ställen har det funnits olika typer av larm som skulle registrera om någon lämnade rummet eller sängen.

Personal närvarande på natten borde vara en självklarhet. De sjuka kan behöva hjälp med att ta sig till toaletten, någon kan ramla och bli liggande på golvet eller drabbas av illamående. Vad händer om det börjar brinna?

Innan en alzheimersjuk kommer till ett vårdhem eller annat demensboende är det i allmänhet make, maka eller annan närstående som i hemmet ska svara för den dagliga vården. Det betyder svåra påfrestningar för den anhöriga som ska ”minnas för två” och tålmodigt hjälpa till när förmågorna gradvis försvinner

När diagnosen för våra fruar var fastställd följde ett par kontrollbesök hos en geriatrikläkare men alltför snart flyttades det medicinska ansvaret över till distriktsläkaren och vårdcentralen. Läkarna där är i allmänhet redan tidigare hårt belastade. Alla är dessutom inte tillräckligt kunniga om demenssjukdomar.

Läkare som vi talat med undrar hur det på 15 minuter, det vill säga den vanliga besökstiden, ska vara möjligt att göra regelbundna uppföljningar av alzheimerpatienter med till exempel funktionstester och andra tidskrävande bedömningar.

Sjuka som vårdas av anhöriga behöver alltmer av tid och omtanke. Tal- och skrivförmågan blir sämre. För att klara den personliga hygienen och till exempel kunna gå på toaletten behövs hjälp. Den som är sjuk får svårt att äta själv, humöret kan svänga snabbt. Efter hand uppstår svårigheter att känna igen släktingar och vänner. Hela tillvaron förändras. Till slut orkar inte anhöriga med att klara vården på egen hand.

Då kommer det svåra ögonblicket när man ska skiljas från varandra. Sviker jag nu om jag ordnar med vård utanför hemmet? Och var går gränsen då man äventyrar sin egen hälsa?

Om man vill skapa en känsla av trygghet hos de sjuka är mer personal på demensboendena en av de viktigaste förutsättningarna. Med mer personal blir det tid över att bry sig om och på olika sätt individuellt stimulera de boende, ordna så att de kan få lyssna på välgörande musik, gå på promenader, få hjälp med den personliga hygienen, arbetsterapi eller andra behov. Med andra ord: låta de boende känna sig respekterade som individer som trots sin sjukdom har kvar sina känslor och kan glädjas åt uppmärksamhet, till exempel fysisk och känslomässig beröring.

Men det räcker inte med mer personal, de som ska vårda behöver utbildning och stöd. Våra forskare behöver mer resurser för att bland annat klarlägga sjukdomens orsaker, hitta metoder för en tidig diagnostik och utveckla olika typer av läkemedel för att stoppa sjukdomen. Kanske även kunna återskapa förstörda nervceller. Vi fyra menar att en av de absolut mest angelägna och akuta uppgifterna är att förbättra vården för de många demenssjuka.

Flera insiktsfulla tänkare har sagt att måttet på ett samhälles civilisation är hur vi tar hand om våra gamla.

Så är det.

Mats Ekdahl, generaldirektör och tidigare chefred. för Läkartidningen
Magnus Faxén, f d ambassadör och TV-chef

Eric Forsgren, f d film- och TV-producent
Sven Plex Petersson, tidigare TV-producent.

 

 

 

 

 

 

bild på Sven Plex Pettersson som intervjuar Sixten Jernberg
Året är 1958 och Sven Plex Pettersson (t.v.) intervjuar skidåkaren Sixten Jernberg. Foto: Wikipedia

 

 

 

Vill du ge respons på debattinlägget?
e-post: ericforsgren@hotmail.com

8 jun 2011

Sjukhuskliniker ofta olämpliga för demenssjuka 

 

Akutsjukvården tar hand om allt fler demenssjuka patienter. Men ortopeden, kirurgen och andra avdelningar är ofta dåligt anpassade för denna grupp. Det säger professor Yngve Gustafson i en artikel i senaste numret av Äldre i Centrum.

En studie från sjukhuset Ullevål i Oslo visade på att mer än 55 procent som opererades för höftfraktur hade en demenssjukdom. Den demografiska utvecklingen – "vi lever allt längre" – är bara en orsak till allt fler personer med demens kommer till akutsjukvården. Yngve Gustafson nämner även bättre läkemedel och behanding av nutrition och andra komplikationer som gör att man lever längre med sin demenssjukdom. Dessutom har överlevnaden vid stroke ökat, vilket innebär en kraftigt ökad risk (20–30 procent) för att drabbas av demens.

– Alla högspecialiserade avdelningar i akutsjukvården kommer att få in fler och fler med demenssjukdomar. De är inte intresserade av den här patientgruppen som betraktas som en belastning och som de vill bli av med så fort som möjligt. För att patienterna inte ska vara störande kommer man att ge dem psykofarmaka istället för att ta reda på varför de är oroliga, säger Yngve Gustafson som är verksam som geriatriker vid Universitetssjukhuset i Umeå.

Han menar att vårdmiljön på en ortopedavdelning är direkt olämplig för personer med demens. De behöver en individuellt anpassad vårdsituation, med regelbundna rutiner. Människor med hjärnsjukdom kan inte filtrera ovidkommande stimuli, betonar Yngve Gustafson, de blir förvirrade och oroliga.

Självklart behöver även gamla och demenssjuka tillgång till högspecialiserad vård men, anser Yngve Gustafson, den ska begränsas till det den är bra på och inte ta hand om hela människan. De bör tas omhand av en avdelning som är speciellt kunnig på att ta hand om demenssjuka med akut sjukdom.

Han anser att det viktigaste för en god demensvård är intresserad vårdpersonal som vill ta hand om gamla och förvirrade människor, både i sjukvården och i äldreomsorgen. Det är inte framgångsrikt att tvinga andra som inte är intresserade att utbilda sig på området.

En studie från sjukhuset Ullevål i Oslo visade på att mer än 55 procent som opererades för höftfraktur hade en demenssjukdom. Den demografiska utvecklingen – "vi lever allt längre" – är bara en orsak till allt fler personer med demens kommer till akutsjukvården. Yngve Gustafson nämner även bättre läkemedel och behanding av nutrition och andra komplikationer som gör att man lever längre med sin demenssjukdom. Dessutom har överlevnaden vid stroke ökat, vilket innebär en kraftigt ökad risk (20–30 procent) för att drabbas av demens.

– Alla högspecialiserade avdelningar i akutsjukvården kommer att få in fler och fler med demenssjukdomar. De är inte intresserade av den här patientgruppen som betraktas som en belastning och som de vill bli av med så fort som möjligt. För att patienterna inte ska vara störande kommer man att ge dem psykofarmaka istället för att ta reda på varför de är oroliga, säger Yngve Gustafson som är verksam som geriatriker vid Universitetssjukhuset i Umeå.

Han menar att vårdmiljön på en ortopedavdelning är direkt olämplig för personer med demens. De behöver en individuellt anpassad vårdsituation, med regelbundna rutiner. Människor med hjärnsjukdom kan inte filtrera ovidkommande stimuli, betonar Yngve Gustafson, de blir förvirrade och oroliga.

Självklart behöver även gamla och demenssjuka tillgång till högspecialiserad vård men, anser Yngve Gustafson, den ska begränsas till det den är bra på och inte ta hand om hela människan. De bör tas omhand av en avdelning som är speciellt kunnig på att ta hand om demenssjuka med akut sjukdom.

Han anser att det viktigaste för en god demensvård är intresserad vårdpersonal som vill ta hand om gamla och förvirrade människor, både i sjukvården och i äldreomsorgen. Det är inte framgångsrikt att tvinga andra som inte är intresserade att utbilda sig på området.

 

 

bild på omslag

Till tidskriften Äldre i Centrum »
(nytt fönster)
 

8 jun 2011

Många med demens får fel diagnos 

 FORSKNING

Det är svårt att ställa en korrekt demensdiagnos, även för specialister på minnesmottagningar. Det framgår av en ny avhandling vid Lunds universitet.

Bakom avhandlingen står Hans Brunnström, neuropatolog som tillsammans med sina forskarkollegor vid Lunds universitet undersökt hjärnvävnad från 176 avlidna patienter under åren 1996-2006. Samtliga hade under sin livstid fått en demensdiagnos, ofta Alzheimers sjukdom eller vaskulär demens. Denna kliniska diagnos jämfördes med den som kunde fastställas efter döden, genom den neuropatologiska undersökningen. Resultatet överraskar Hans Brunnström.

Endast i 49 procent av fallen överensstämde den utredande enhetens diagnos helt med den neuropatologiska. I 37 procent av fallen ändrades diagnosen helt eller delvis efter döden.

bild Hans Brunnström  
Hans Brunnström  

– Det är allmänt känt att det kan vara svårt att ställa rätt demensdiagnos. Men vi trodde nog ändå på en överensstämmelse runt 80 procent, inte att skillnaderna skulle vara så här stora, säger Hans Brunnström.

Sjukdomen Lewykroppsdemens (Lewy body demens) hamnade överst på listan över felaktiga diagnoser. I mer än hälften av fallen hade minnesmottagningarna ”missat” denna relativt nya demenssjukdom.

– Just på grund av att den är en relativt nyupptäck har diagnosen sannolikt varit svårare att ställa jämfört med andra demenssjukdomar som mottagningarna haft längre erfarenhet av, säger Hans Brunnström.

Frontotemporal demens är den demenssjukdom som mottagningarna lyckats bäst med att diagnostisera, något som Hans Brunnström förklarar med den tradition och särskilda kompetens som finns om denna demenssjukdom i Skåne.

Demens utreds vanligen i första ledet av allmänläkare inom primärvården. Att samtliga undersökta patienter i avhandlingen hade fått sin demensdiagnos av specialister, på minnesmottagningar i framförallt Lund eller Malmö, gör resultatet knappast mindre anmärkningsvärt. Hans Brunnström pekar på att minnesmottagningarna tar hand om många av de svårbedömda fallen, vilket delvis kan förklara den relativt höga förekomsten av felaktiga diagnoser.

Hans Brunnström avhandling visar att det är långtifrån enkelt att fastställa vilken sjukdom som orsakar demenssymptomen. Idag saknas fullt tillförlitliga diagnosmetoder och först efter obduktion kan man med hundra procent säkerhet avgöra vilken demenssjukdom personen varit drabbad av.

Hans Brunnström hoppas snart kunna påbörja en ny tioårsstudie vid Lunds universitet. När den är klar kan vi bland annat få svar på om Socialstyrelsens nationella riktlinjer för demensutredningar, som kom förra året, har bidragit till en förbättrad diagnostik.

Magnus Westlander

Bakom avhandlingen står Hans Brunnström, neuropatolog som tillsammans med sina forskarkollegor vid Lunds universitet undersökt hjärnvävnad från 176 avlidna patienter under åren 1996-2006. Samtliga hade under sin livstid fått en demensdiagnos, ofta Alzheimers sjukdom eller vaskulär demens. Denna kliniska diagnos jämfördes med den som kunde fastställas efter döden, genom den neuropatologiska undersökningen. Resultatet överraskar Hans Brunnström.

Endast i 49 procent av fallen överensstämde den utredande enhetens diagnos helt med den neuropatologiska. I 37 procent av fallen ändrades diagnosen helt eller delvis efter döden.

bild Hans Brunnström  
Hans Brunnström  

– Det är allmänt känt att det kan vara svårt att ställa rätt demensdiagnos. Men vi trodde nog ändå på en överensstämmelse runt 80 procent, inte att skillnaderna skulle vara så här stora, säger Hans Brunnström.

Sjukdomen Lewykroppsdemens (Lewy body demens) hamnade överst på listan över felaktiga diagnoser. I mer än hälften av fallen hade minnesmottagningarna ”missat” denna relativt nya demenssjukdom.

– Just på grund av att den är en relativt nyupptäck har diagnosen sannolikt varit svårare att ställa jämfört med andra demenssjukdomar som mottagningarna haft längre erfarenhet av, säger Hans Brunnström.

Frontotemporal demens är den demenssjukdom som mottagningarna lyckats bäst med att diagnostisera, något som Hans Brunnström förklarar med den tradition och särskilda kompetens som finns om denna demenssjukdom i Skåne.

Demens utreds vanligen i första ledet av allmänläkare inom primärvården. Att samtliga undersökta patienter i avhandlingen hade fått sin demensdiagnos av specialister, på minnesmottagningar i framförallt Lund eller Malmö, gör resultatet knappast mindre anmärkningsvärt. Hans Brunnström pekar på att minnesmottagningarna tar hand om många av de svårbedömda fallen, vilket delvis kan förklara den relativt höga förekomsten av felaktiga diagnoser.

Hans Brunnström avhandling visar att det är långtifrån enkelt att fastställa vilken sjukdom som orsakar demenssymptomen. Idag saknas fullt tillförlitliga diagnosmetoder och först efter obduktion kan man med hundra procent säkerhet avgöra vilken demenssjukdom personen varit drabbad av.

Hans Brunnström hoppas snart kunna påbörja en ny tioårsstudie vid Lunds universitet. När den är klar kan vi bland annat få svar på om Socialstyrelsens nationella riktlinjer för demensutredningar, som kom förra året, har bidragit till en förbättrad diagnostik.

Magnus Westlander

8 jun 2011

Demensboende får Östergötlands arkitekturpris 

 

Solbacken i Motala tilldelas Östergötlands arkitekturpris 2010. Äldreboendet öppnade i höstas och innehåller flera enheter särskilt anpassade för personer med demensjukdom.

På Solbacken bildar grupper om åtta lägenheter L-formade enheter med kök och allrum. I köken finns ett stort burspråk som ger utblickar mot omgivningarna, medan allrummen vänder sig mot gården. Lägenheternas entréer nås från ett uppglasat galleri med utsikt mot gården. Alla boende har tillgång till minst en gård, antingen direkt från enheten eller via trappor från de stora gemensamma balkongerna.

I utformningen av byggnaden har ambitionen varit, enligt Motala kommun, att ge de äldre en rik miljö både i upplevelsen av olika rum, ljusföringen i rummen, utblickar mot gård och omgivningar, tillgång till parken, kontakt med extern verksamhet och möjlighet att själva promenera runt på gårdarna.

Docent Helle Wijk, verksam vid Svenskt Demenscentrum, har som forskare ägnat sig en hel del åt boendemiljöers fysiska utformning. Hon gläds åt valet av pristagare eftersom hon anser att den fysiska miljön har stor betydelse för välbefinnandet hos personer med demens och för deras förmåga att fungera i sin närmiljö.

bidl på Helle Wijk– En god vård- och boendemiljö för personer med demens kännetecknas av de faktorer som skapar trivsel och hemkänsla och som bidrar till att personen kan fungera på ett adekvat sätt i miljön. Fokus bör ligga på att stödja orientering och meningsfulla sociala relationer och att skapa en trygg, lättolkad och säker miljö som erbjuder möjlighet till både avskildhet och socialt umgänge. Det tycks som om en god vård- och boendemiljö både består av direkta åtgärder i den fysiska vårdmiljön och indirekta i form av ett meningsfullt innehåll utifrån ett personcentrerat förhållningssätt, säger Helle Wijk

Östergötlands arkitekturpris 2010 tilldelas Solbacken, ett demensboende i Motala inom Bostadsstiftelsen Platen, PEAB Linköping och Nyréns Arkitektkontor AB samt Collste Arkitektur & Funktion.

Motiveringen till priset lyder:

Solbacken är en byggnad som på ett mycket sympatiskt sätt uttrycker stor omsorg om såväl boende med demensproblematik som deras anhöriga samt personal. I interiören speglas detta av att kvalitéer som rymd, dagsljus, utblickar och orienterbarhet i ovanligt hög grad tillvaratagits/tillskapats. Kommunikationsytorna i boendeenheterna utgörs av uppglasade gallerier som vetter mot de väl planerade gårdar, som öppnar sig mot söder och utsikten. I sin helhet har byggnaden hög arkitektonisk kvalitet, alltifrån skicklig anpassning till den kuperade tomten, harmoni i proportioner, material och färger såväl exteriört som interiört, och inte minst utformningen av den enskilda boendeenheten.

 

På Solbacken bildar grupper om åtta lägenheter L-formade enheter med kök och allrum. I köken finns ett stort burspråk som ger utblickar mot omgivningarna, medan allrummen vänder sig mot gården. Lägenheternas entréer nås från ett uppglasat galleri med utsikt mot gården. Alla boende har tillgång till minst en gård, antingen direkt från enheten eller via trappor från de stora gemensamma balkongerna.

I utformningen av byggnaden har ambitionen varit, enligt Motala kommun, att ge de äldre en rik miljö både i upplevelsen av olika rum, ljusföringen i rummen, utblickar mot gård och omgivningar, tillgång till parken, kontakt med extern verksamhet och möjlighet att själva promenera runt på gårdarna.

Docent Helle Wijk, verksam vid Svenskt Demenscentrum, har som forskare ägnat sig en hel del åt boendemiljöers fysiska utformning. Hon gläds åt valet av pristagare eftersom hon anser att den fysiska miljön har stor betydelse för välbefinnandet hos personer med demens och för deras förmåga att fungera i sin närmiljö.

bidl på Helle Wijk– En god vård- och boendemiljö för personer med demens kännetecknas av de faktorer som skapar trivsel och hemkänsla och som bidrar till att personen kan fungera på ett adekvat sätt i miljön. Fokus bör ligga på att stödja orientering och meningsfulla sociala relationer och att skapa en trygg, lättolkad och säker miljö som erbjuder möjlighet till både avskildhet och socialt umgänge. Det tycks som om en god vård- och boendemiljö både består av direkta åtgärder i den fysiska vårdmiljön och indirekta i form av ett meningsfullt innehåll utifrån ett personcentrerat förhållningssätt, säger Helle Wijk

Östergötlands arkitekturpris 2010 tilldelas Solbacken, ett demensboende i Motala inom Bostadsstiftelsen Platen, PEAB Linköping och Nyréns Arkitektkontor AB samt Collste Arkitektur & Funktion.

Motiveringen till priset lyder:

Solbacken är en byggnad som på ett mycket sympatiskt sätt uttrycker stor omsorg om såväl boende med demensproblematik som deras anhöriga samt personal. I interiören speglas detta av att kvalitéer som rymd, dagsljus, utblickar och orienterbarhet i ovanligt hög grad tillvaratagits/tillskapats. Kommunikationsytorna i boendeenheterna utgörs av uppglasade gallerier som vetter mot de väl planerade gårdar, som öppnar sig mot söder och utsikten. I sin helhet har byggnaden hög arkitektonisk kvalitet, alltifrån skicklig anpassning till den kuperade tomten, harmoni i proportioner, material och färger såväl exteriört som interiört, och inte minst utformningen av den enskilda boendeenheten.

 

 

 

logga Motala
Läs mer på motala.se »
(nytt fönster)