Även om Sverige år 1972 blev först i världen med att erbjuda möjligheten att ändra juridiskt kön efter utredning, har vårdens bemötande av transpersoner lämnat en del övrigt att önska. Kanske är det därför inte så märkligt att en del äldre hbtqi-personer drar sig för att söka vård och omsorg. Det vill organisationen Transammans ändra på.
– Många äldre transpersoner har erfarenheter av dåligt bemötande i vården, vilket skapar oro inför åldrande och ett eventuellt ökat vårdbehov. Att behöva hjälp med exempelvis intima situationer, samtidigt som man oroar sig för om vårdgivaren har negativa attityder, kan vara starkt ångestskapande. De flesta som arbetar inom vård och omsorg vill förstås göra sitt bästa, men bristande kunskap och osäkerhet kan skapa mindre bra situationer, säger Linn Storm.
Referensgrupp med transpersoner
Forskning om den äldre hbtqi-gruppen är bristfällig. Linn Storm och Transammans har tagit fram utbildningen ihop med en referensgrupp med transpersoner som är 65-plus. Utbildningen innehåller fysiska träffar, en handbok för stöttning i det praktiska arbetet, samt en webbaserad del där fakta, filmer, övningar och reflektionsfrågor till stor del bygger på transgruppens egna berättelser och erfarenheter.
– Men utbildningen baseras även på forskning och jag har under resans gång haft förmånen att få bolla med forskare och andra professionella som arbetar med äldre och/eller transpersoner på olika sätt, säger Linn Storm.
Att inte kunna känna sig säker på att bli bemött med respekt är för många äldre transpersoner en tröskel till att söka vård och omsorg. Exempelvis kan det handla om att bli ”felkönad” eller att inte bli kallad för sitt rätta namn. Det kan också handla om ren okunskap där vårdgivaren lägger över på vårdtagaren att informera. I andra fall kan transidentiteten blåsas upp, trots att den saknar relevans för själva omvårdnaden.
– Tyvärr finns även erfarenheter av att möta kränkande och nedvärderande kommentarer. Det är dock viktigt att poängtera att de flesta också har många erfarenheter av att bli väl bemötta i vården. Men som en av mina referenspersoner uttryckte det så är det ”lotteriet” som är stressande. Att man helt enkelt inte vet hur man kommer att bli bemött, säger Linn Storm.
Aldrig för sent att göra rätt
Forskningen om levda erfarenheter av demenssjukdomar bland transpersoner (och hbtqi-personer generellt) är mycket begränsad. De få studier som finns visar att transpersoner med demenssjukdomar eller kognitiv svikt ofta känner oro för diskriminering inom vård, omsorg och socialtjänst. En del upplever rädsla för att oavsiktligt berätta om sin identitet i otrygga sammanhang eller förlora möjligheten att förmedla vem man själv är. Flera vittnar även om en oro för om omgivningen kommer att respektera och stå upp för ens transidentitet när man inte längre kan göra det själv.
– Den begränsade forskningen visar att personal inom äldreomsorgen ofta känner osäkerhet kring frågor om könsidentitet och sexualitet, eller betraktar dem som irrelevanta om individen inte själv tar upp dem. Detta blir särskilt problematiskt när demenssjukdomen minskar personens möjlighet och förmåga att uttrycka vem man är och vad man behöver, säger Linn Storm.
Hon betonar att det självfallet inte finns ett generellt sätt att bemöta alla transpersoner på. I stället handlar det om att se varje person som en enskild individ och vara medveten om de normer och föreställningar som kan påverka bemötandet.
Om Linn Storm får ge ett handfast råd till alla som jobbar inom vården så är det:
– Be om ursäkt om du känner att det blivit lite fel, utan att göra en stor grej av det. Det är (nästan) aldrig för sent att göra rätt!
Text: Juan Martinez