Det börjar vid slutet. En mamma är död. Det slutar vid början. Innan rädslan när Jonas och hans pappa märker det hon själv redan anar. Kortspelet hon förlorar gång på gång. Lunchen som lagas direkt efter frukost. Kassar som fylls med fel saker, örhängen, julkort och skoluppsatser. Försommarens syrener som inte längre väcker någon reaktion, eftersom hon inte längre minns att de doftar. En gång, innan hon började glömma, arbetade hon själv med minnet. Nu är hon yngst på demensboendet.
En person som glömt vem hon är, finns hon kvar? Är det samma människa fastän personligheten bleknar bort? Och vad är störst? Minnet eller kärleken? Jonas Brun skriver om kampen med vården, om hjärnans vindlingar, om förtvivlan och tröst i vardagen med Alzheimers sjukdom.
"Hon minns inte" är en skildring av minnesförlust och en memoar, en månggrenad berättelse om en mor som skrivs tillbaka till livet.
”Den psykologiska vetenskapen försöker inringa minnet, göra det mätbart, som jag själv mäter minnesfunktioner när jag gör utredningar och bedömningar i mitt yrke. Men här i stunden, tillsammans med henne, undslipper minnet alla uppdelningar i arbetsminne, episodiskt minne, procedurminne, semantiskt minne och prospektivt minne som jag lärt mig använda kliniskt. Jag vet inte. Jag kan inte veta. Lika lite som jag kan se ut genom hennes ögon.” Ur Jonas Bruns "Hon minns inte"
Förlag: Albert Bonniers Förlag