Sollefteå demensteam firar priset. Fr v Inga Lindström (ordf. i Demensföreningen), Aina Olofsson, Rose-Marie Kempe, Charlotta Berglund, Anita Wendel och Eva-Lis Nilsson. På bilden saknas
Maja Braf. Foto: Katarina Östholm

Kvintetten som gör skillnad

Sollefteå demensteam prisas numera inte bara av demenssjuka och deras anhöriga i hemkommunen. Den nionde april åker medlemmarna till huvudstaden för att ta emot diplom och en check på 50 000 kronor ur Drottningens hand.

– Vi är förstås hemskt glada och stolta, och det ska bli jättespännande att få delta i prisceremonin på Silviahemmets inspirationsdag. Vi siktar på att åka till Stockholm hela gänget, säger Silviasjuksköterskan Eva-Lis Nilsson i telefon.

Eva-Lis Nilsson ingår i det team som har utsetts till Bästa demensteam i hemtjänsten 2012, ett pris som instiftats av Demensförbundet och Svenskt Demenscentrum och som i april delas ut för femte året i rad. Sollefteåteamet är navet i kommunens demensvård, trots att det bara funnits i ett par år.

– Vi startade som en del av projektet Sammanhållen demensvård, numera är vi permanentade. Teamet arbetar för att personer med demenssjukdom ska kunna bo kvar hemma, för det är ju vad nästan alla vill och det som också i regel är bäst så länge personen känner sig trygg, säger Eva-Lis Nilsson.

I teamet ingår även Charlotta Berglund, Maja Braf, Rose-Marie Kempe och Anita Wendel, samtliga undersköterskor med lång erfarenhet av hemtjänst. Bemanningen räcker inte för att hjälpa alla med demensdiagnos så teamet koncentrerar sig på personer med speciell problematik. Dit hör ”nejsägarna”, de som på grund av bristande sjukdomsinsikt vägrar all form av hjälp trots att de har uppenbara behov.

– Det kan också handla personer som larmar ofta, uppträder aggressivt eller som hemtjänstpersonalen av andra orsaker har svårt att hjälpa, säger Eva-Lis Nilsson.

Teamet kan erbjuda en bättre personkontinuitet än den ordinarie hemtjänsten och färre personer runt den sjuke innebär större möjligheter att skapa förtroende. Respektera, lirka och motivera är några verb som beskriver teamets arbetssätt. Att det ofta fungerar kan Inga Lindström, ordförande i den lokala Demensföreningen, intyga.

– En förtvivlad kvinna berättade om sin demenssjuke make som länge vägrat att duscha och borsta tänderna. Så kom tjejerna i demensteamet och kvinnan bara satte sig ner och gapade. Maken var hur lugn som helst i badrummet när de hjälpte honom med hygienen.

Inga Lindström kan berätta liknande historier från andra anhöriga som hyllar demensteamets arbete. Kontakter med teamet fungerar dessutom ofta som inkörsport till Demensföreningen och tillsammans arrangerar de regelbundna anhörigträffar.

Sjukhuset i Sollefteå är en annan viktig samarbetspartner. Eva-Lis Nilsson sitter med i en samverkansgrupp tillsammans med kommunens biståndshandläggare samt geriatriker, sjuksköterska och arbetsterapeut från sjukhuset.

– Det är fantastiskt värdefullt. Jag får inblick i vilka som håller på att utredas och vilka som är ny diagnosticerade. Det är en stor fördel eftersom många av dem sedan kommer att få hjälp av oss i demensteamet.

Demensteamet har fyllt ett tomrum i Sollefteå men det geografiska upptagningsområdet är begränsat. Kommunen är vidsträckt och Eva-Lis Nilsson skulle vilja ha resurser till att hjälpa demenssjuka personer även utanför tätorten. På önskelistan står även ett mer demensanpassat anhörigstöd.

– Det händer så många gånger att vi når anhöriga först när det börja krisa där hemma. Man skulle vilja ligga steget före, fånga upp och ge dem stöd tidigare, säger Eva-Lis Nilsson.

Magnus Westlander

Läs även artikel i Tidningen Ångermanland »  (nytt fönster)