"Tänk det är nästan så att jag tror att jag kan något". Så säger en kvinna med demenssjukdom när hon betraktar tavlorna hon målat. På Ingsbergsgården i Nässjö arbetar man med egentid, jagstödjande förhållningssätt och sinnesstimulering för att skapa en bra dag för personer med demenssjukdom.
I början av maj blir jag hämtad vid stationen av Lena Östlund, områdeschef på Ingsbergsgården i Nässjö. Jag blir bjuden på en äggsmörgås, närproducerad av hönorna i hönshuset intill. Sedan får jag träffa medarbetare som informerar om verksamheten. Först ut två undersköterskor, Agneta Karlsson och Elinor Holgersson som är två av initiativtagare till ett sinnenas rum.
De berättar att dit går man för att byta miljö en stund. Här kan man sitta i vilstol, känna sanden under fötterna och ta en drink eller så kan man få ett fotbad. En kvinna som brukar besöka Sinnenas rum men inte längre finner orden när hon kommunicerar, överraskar med att säga:
– Kan vi inte gå ned till det där vackra… (sinnenas rum i källarplanet red anm)
Sinnenas rum är bra för individuella aktiviteter. De boende som önskar kan erbjudas taktil massage till barockmusik eller panflöjt för en stund av lugn och ro.
Från sinnenas rum har man nu utvecklat arbetet vidare till en sinnenas trädgård. Agneta Karlsson och Elinor Holgersson förde fram tankar om att anlägga en sinnesträdgård på Ingsbergsgården och fick uppdraget av Kicki Ericsson och Lena Östlund att finna sponsorer och donatorer. En arkitekt har hjälpt till med planering av själva trädgården med utrymme för sol och skugga, aktivitet och vila.
I trädgården kommer bland annat en minifolkpark, paviljong och lusthus att byggas. Arbetet med att gräva, färdigställa gångstigar mm kommer att utföras av privata sponsorer. En skola som utbildar byggnadsarbetare ställer också upp med praktisk hjälp. Finansiering av hela projektet sker med hjälp av privatpersoner, företag, föreningar och stiftelser. Även kommunens egen personal på olika förvaltningar stöttar till i arbetet.
Nästa på tur är Sonja Johansson som har en del av sin tjänst som aktivitetssamordnare. Hon ordnar gruppaktiviteter som dans, målarkurs, maskerad och mycket mer. Det var i samband med en av dessa aktiviteter som en demenssjuk kvinna sa ”tänk det är nästan så att jag tror att jag kan något” när hon tittade på de tavlor hon målat.
Sonja lyfter upp maskerad som en bra aktivitet då kliver man ur sin sjuka roll. En aktivitet är modevisning. Pensionärer och personal är då mannekänger. En kvinna uppskattade verkligen att visa upp sina vackra kläder vid en visning. Rak i ryggen fick hon därför gå ett extra ärevarv.
Seniorrallyt en annan gruppaktivitet innebär att man får en nummerlapp och sedan deltar man i ett motionslopp. Oavsett om man sitter i rullstol eller promenerar så kan alla vara med och priser utdelas. Sonja samarbetar med olika aktörer för att bredda utbudet av aktiviteter. En bondgårdsdag har tidigare arrangerats då en bonde kom med häst och vagn och alla som ville fick åka med. Tillsammans med barn i förskolan Tuvan var detta en gemensam aktivitet bland flera.
Ett annat exempel på samarbete är att den lokala veteranbilsklubben kontaktades. De ställde upp med att visa tre veteranbilar och dessutom tog man en tur i staden. Åka med nercabbad Cadillac hör kanske inte till vanligheten.
Liksom Sinnenas rum kan de boende gå till Minnenas rum som blev klart för ett år sedan. Här finns temalådor med olika föremål som militär, kyrkan, baby och mycket mer. I Minnenas rum kan man se, känna och uppleva på nytt, då gamla föremål kan väcka minnen och leda till intressanta diskussioner.
Sist ut träffar jag Eva Knutsson - Fager, demenssjuksköterska som berättar om utvecklingen på Ingsbergsgården. Redan 2003 startade ett pilotprojekt med en av enheterna där man genomförde arbetsmetoden ”egen tid” tillsammans med Irene Eriksson vid hälsohögskolan i Jönköping. Detta innebär att varje boende får en stund av egen tid för sina önskemål, oftast tillsammans med kontaktpersonen. Ledningsgruppen för omsorgsnämnden i Nässjö tog ett beslut 2007 att samtliga gruppboenden i Nässjö kommun med hjälp av stimulansmedel skulle införa arbetsmetoderna egen tid och jagstödjande förhållningssätt.
Eva fick tjänsten som utbildare och handledare och har under cirka ett och ett halvt år utbildat och handlett i arbetsmetoderna personcentrerad omvårdnad, jag stödjande förhållningssätt och egen tid. Levnadsberättelsen ligger till grund för att skapa en personcentrerad vård. Utvärderingen av projektet visar att personalen har fått ett mer reflekterande synsätt. Man ser mer till den enskilde personen och dennes förmågor än vad man tidigare gjorde. När Socialstyrelsen presenterade de nationella riktlinjerna visste vi att vi var på rätt väg menar Eva.
Sen eftermiddag lämnar jag Nässjö efter en intensiv dag. Jag tackar Lena Östlund med kollegor för ert engagemang och intresse av att utveckla demensomsorgen.
Ann-Christin Kärrman