Lästips

Demenssjukdomens åtta faser 

En demenssjukdom innebär en stor omvälvning. Ur ett psykologiskt perspektiv kan sjukdomsförloppet delas upp i olika faser. Birgitta Ingridsdotter, geropsykolog, tar upp de viktigaste förändringarna för både den direkt drabbade och de anhöriga.

Livet blir aldrig mer detsamma när någon närstående drabbas av en demenssjukdom. Sjukdomen kan utvecklas på lite olika sätt, förloppet skiljer sig från person till person. Under mina dryga tjugo år inom äldreomsorgen har jag ändå sett vissa gemensamma drag, åtta psykologiska faser som alla demenssjuka och deras anhöriga tycks gå igenom.

I dessa faser bildar psykologiska förändringar och reaktioner ett mönster som delas av andra i samma situation. Givetvis är variationen stor; hur länge man befinner sig i varje fas, hur tydlig den är och hur den upplevs är helt individuellt. Faserna kan även överlappa varandra.

Varje fas kan beskrivas utifrån de anhörigas perspektiv och utifrån hur personalen inom omsorgen kan bemöta och stötta den anhörige. Notera att anhöriga inte definieras av blodsband utan också kan vara god vän eller granne.

1. Irritationsfasen: Det finns en skillnad mot hur det varit

Kännetecknas för den anhörige av irritation och missnöje. Det blir lätt gräl över småsaker som glömts bort. Något som, när väl en diagnos är satt, kan leda till dåligt samvete hos den anhörige. Det är lätt att skylla på stress och omständigheter, särskilt om någon fortfarande är yrkesverksam. Som demenssjuk känner man ofta på sig att något inte står rätt till men försöker dölja det, vilket i sin tur ger upphov till ännu mer irritation hos den anhörige.

Det finns ett ökat medvetande om demenssjukdomar idag. Därför kan en anhörig redan i denna fas misstänka att den närstående börjar bli demenssjuk. Det kan vara hustrun som alltid varit så noggrann och nu b

En demenssjukdom innebär en stor omvälvning. Ur ett psykologiskt perspektiv kan sjukdomsförloppet delas upp i olika faser. Birgitta Ingridsdotter, geropsykolog, tar upp de viktigaste förändringarna för både den direkt drabbade och de anhöriga.

Livet blir aldrig mer detsamma när någon närstående drabbas av en demenssjukdom. Sjukdomen kan utvecklas på lite olika sätt, förloppet skiljer sig från person till person. Under mina dryga tjugo år inom äldreomsorgen har jag ändå sett vissa gemensamma drag, åtta psykologiska faser som alla demenssjuka och deras anhöriga tycks gå igenom.

I dessa faser bildar psykologiska förändringar och reaktioner ett mönster som delas av andra i samma situation. Givetvis är variationen stor; hur länge man befinner sig i varje fas, hur tydlig den är och hur den upplevs är helt individuellt. Faserna kan även överlappa varandra.

Varje fas kan beskrivas utifrån de anhörigas perspektiv och utifrån hur personalen inom omsorgen kan bemöta och stötta den anhörige. Notera att anhöriga inte definieras av blodsband utan också kan vara god vän eller granne.

1. Irritationsfasen: Det finns en skillnad mot hur det varit

Kännetecknas för den anhörige av irritation och missnöje. Det blir lätt gräl över småsaker som glömts bort. Något som, när väl en diagnos är satt, kan leda till dåligt samvete hos den anhörige. Det är lätt att skylla på stress och omständigheter, särskilt om någon fortfarande är yrkesverksam. Som demenssjuk känner man ofta på sig att något inte står rätt till men försöker dölja det, vilket i sin tur ger upphov till ännu mer irritation hos den anhörige.

Det finns ett ökat medvetande om demenssjukdomar idag. Därför kan en anhörig redan i denna fas misstänka att den närstående börjar bli demenssjuk. Det kan vara hustrun som alltid varit så noggrann och nu börjar småslarva eller pappan som alltid varit noga med att komma i tid som börjar komma försent.

Tyvärr möter man inom omsorgen och vården sällan den anhörige i egenskap av just anhörig under denna fas eftersom diagnos inte finns. Däremot möter man kanske personen som patient på grund av stress, sömnsvårigheter, trötthet, värk med mera. Kanske skulle man kunna fånga upp anhöriga tidigare om det som rutin vid alla läkarbesök, oavsett orsak, skulle finnas frågor om familjesituationen eller psykisk belastning.

2. Orosfasen: Det händer om och om igen

Problem som den sjuka har kan inte längre döljas för den anhörige. Som anhörig känner man oro och får många funderingar över vad som kan vara fel. Det är lätt att tycka att det är den sjukas fel som slarvar eller som inte är tillräckligt uppmärksam. Är man dessutom anhörig som inte bor tillsammans med den sjuka blir oron ofta parad med känslor av otillräcklighet över att det är så mycket man ”borde” göra.

Om man som anhörig får misstankar om att det kan vara en begynnande demenssjukdom är det bra att börja föra dagbok över händelser som avviker från det normala. Det är också viktigt att prata om sin oro med den sjuka om det går och även med andra anhöriga.

3. Känslostormsfasen: Uppenbart att något är fel

Genom att sjukdomen nu har blivit uppenbar märker även utomstående att något inte stämmer. Som anhörig upplever man i starka känslor som ilska, besvikelse, hopp och förtvivlan. Eftersom det uppstår situationer som kan vara både besvärande och upprörande vet man heller inte som anhörig alltid hur man ska bete sig. Särskilt svårt blir det om myndigheter som kronofogde eller polis kopplas in.

Ofta förnekar den sjuka dessutom att alla fel kan bero på sjukdom. För den anhörige är det viktigt att söka professionell samtalskontakt dels för att hantera egna känslor, dels för att få praktiska råd om hur man kan gå vidare. Har man inte börjat med dagbok är det hög tid nu. Den kommer att bli ett viktigt underlag för framtida utredning och kontakter inom omsorg och vård.

 

4. Aktivitetsfasen: Livet delas upp i ett före och efter diagnos

Fasen kännetecknas av allt man måste göra. Det är besök hos läkare, kanske remiss till specialist, röntgen och provtagningar och första kontakten med kommunen. För den anhörige gäller det att förbereda sig på en förändring. Det gäller att skaffa sig kunskap om sjukdomen och om de insatser som kan ges men även att tillsammans med den sjuka planera för framtiden. Tillsammans har man en ”sista chans” att göra saker tillsammans. Det finns trots allt mycket bra tid kvar.

Som anhörig blir det ofta en chock att få beskedet trots att man kanske misstänkt demenssjukdom, men det kan också vara en lättnad att få en förklaring. Först i denna fas kommer professionen in med sitt bemötande och förhållningssätt eftersom man först nu kan prata om en person med en demenssjukdom. Alla anhöriga bör erbjudas enskilda stödsamtal med personal som har kunskap om demenssjukdomar. Det kan bli en delikat uppgift, särskilt om den sjuka gjort sin utredning utan att anhörig är informerad. Som utredare bör man förmå den sjuka att själv eller med hjälp informera anhörig.

5. Dygnet runt-fasen: Dygnet borde ha 36 timmar!

I denna fas upplever anhöriga som fortfarande lever tillsammans med den demenssjuke att de sällan någon egen tid. För de som bor åtskilda kan varje telefonsamtal innebära att det är polisen som ringer för att man har hittat henne irrande på någon gata eller att hemtjänsten ringer och berättar att något allvarligt har inträffat.

Det är absolut nödvändigt för den anhörige att skaffa hjälp. Det kan vara dagverksamhet, hemtjänst eller avlastning. Den anhörige bör även gå med i nätverk, både nätverk där demenssjukdomen är i fokus och där den anhörige är i fokus. Det är viktigt att odla egna intressen. Det är också nödvändigt att berätta för andra om varför den sjuka beter sig som hon gör. Personal som möter anhöriga behöver tid för att kunna svara på frågor och informera.

6. Beslutsfasen: En skiljelinje – något måste hända

Förr eller senare kommer den dagen då personen med demens måste flytta in på ett särskilt boende för resten av sitt liv. Den anhörige måste återigen genomgå en förändring på grund av demenssjukdomen. Man måste acceptera det ofrånkomliga att en period i livet är slut för alltid. Eftersom den som är sjuk sällan har förmågan att själv ge så stora delar av sin livshistoria blir det den anhörige som får ge den till personalen.

För att övergången ska bli så skonsam som möjligt bör även den anhörige beredas delaktighet i omsorgen och vården. Som personal kan man bjuda in till informationsmöten både enskilt och i grupp. Det krävs stor lyhördhet från personalens sida, eftersom den anhörige sällan är mottaglig för allt för mycket information. Det blir återigen en kris för den anhörige med förändringen.

7. Separationsfasen: Att separera och kunna gå vidare

Den den sjuke är nu så pass sjuk att hon aldrig mer kommer att kunna göra något aktivt. Bor hon där hon blir väl omhändertagen och hon verkar förnöjd kan den anhörige lätt känna sig överflödig. Det är svårt att lämna över allt ansvar till andra. För den anhörige är detta ytterligare en omställning. Det gäller att mer och mer lämna den sjuka i personalens vård. Samtidigt finns relationen fortfarande kvar men nu det blir det en annan person man lär känna.

Bor personen där den anhörige upplever att det finns brister i omvårdnaden blir det lätt att man blir ”extrapersonal”, det vill säga försöker själv göra allt som inte personalen gör. Det finns även anhöriga som nu kommer ännu oftare till boendet för att man inte vill att den sjuka ska dö ensam.

För en del anhöriga blir detta en stark påfrestning och då är det viktigt att personalen varligt försöker förmå den anhörige att även tänka på sig själv. Personalen å sin sida måste vara förstående för både för den anhörige som bestämt sig för att helt sluta komma på besök men också för den anhörige som tycker att det finns brister i omvårdnaden och lägger sig i arbetet.

8. Avslutningsfasen: Sorgearbete och bearbetning blir först nu möjligt

I och med döden klipps definitivt bandet till den sjuka och till personalen. Även för anhöriga som för länge sedan slutat besöka den sjuka kommer dödsbeskedet oftast oväntat. Nu vet man att det är slut och att livet kan och måste gå vidare. Finns möjligheten och viljan kan anhörig och personal tillsammans göra i ordning den döda.

Alla praktiska saker ska ordnas både på boendet och i hemmet. Den sista gemensamma handling som finns kvar är att gå på begravningen. Därefter bör både anhörig och personal avsluta sin kontakt. Däremot är det bra för vissa anhöriga att fortsätta att vara med i nätverk och på så sätt få möjlighet dels att avsluta sin relation dels att kanske hjälpa andra anhöriga.

Birgitta Ingridsdotter, leg psykolog, vidareutbildning i geropsykologi och existentiell psykologi

 

 

 
 

bild på Birgitta Ingridsdotter
Psykolog Birgitta Ingridsdotter
(foto: Gunnel Kaupusta)

 

 

 

 

 

 

Demenssjukdomens åtta faser

  1. Irritationsfasen
  2. Orosfasen
  3. Känslostormsfasen
  4. Aktivitetsfasen
  5. Dygnet runt-fasen
  6. Beslutsfasen
  7. Separationsfasen
  8. Avslutningsfasen

 

Som att lägga ett invecklat pussel 

Bedömning av minne, rumsuppfattning och inlärning – om minnesutredningens olika delar berättar Marie Persson, psykolog vid Stockholmsgeriatrikens minnesmottagning.

I mitt arbete som psykolog på Stockholmsgeriatrikens Minnesmottagning träffar jag äldre personer med minnesbesvär. De kommer till mottagningen oftast via remiss från sin husläkare. I den neuropsykologiska bedömningen, som jag gör, ingår en bedömning av minne, inlärning och andra tankemässiga förmågor som språklig förmåga och rumsuppfattning.

Hela minnesutredningen är omfattande. Den innehåller bland annat en kroppslig undersökning och genomgång av sjukdomshistoria och eventuella andra sjukdomar. Även röntgen av hjärnan (datortomografi) och blodprover för en mängd olika analyser ingår. Detta görs för att utesluta kroppsliga sjukdomar som kan påverka minnet. Vidare ingår ett översiktligt minnestest för att grovt uppskatta den tankemässiga förmågan.

Även en anhörigintervju brukar göras, för ofta är det omgivningen som kan beskriva om en person har förändrats jämfört med tidigare.
Eftersom det finns minnesbesvär som går att bota, t ex sådana till följd av depression eller långvarig stress, är det en självklarhet att gå grundligt tillväga vid en minnesutredning.

Britta som kommer till mig för att testa sitt minne en tisdag i oktober har nyligen firat sin 80-årsdag tillsammans med barn och barnbarn. Hon ser inte ut att vara en dag över 70. Britta säger att hon är orolig över sitt minne. Hon tycker inte att det är lika glasklart som det har varit tidigare i livet.

Hon upprepar sig ibland när hon pratar med sina barn, har hon märkt. Så här berättar hon om anledningen till besöket:

"Det började för två-tre år sedan. Jag märkte att saker och ting inte gick lika fort längre. Jag fick tänka efter mycket mer och ibland glömde jag självklara saker, som at

Bedömning av minne, rumsuppfattning och inlärning – om minnesutredningens olika delar berättar Marie Persson, psykolog vid Stockholmsgeriatrikens minnesmottagning.

I mitt arbete som psykolog på Stockholmsgeriatrikens Minnesmottagning träffar jag äldre personer med minnesbesvär. De kommer till mottagningen oftast via remiss från sin husläkare. I den neuropsykologiska bedömningen, som jag gör, ingår en bedömning av minne, inlärning och andra tankemässiga förmågor som språklig förmåga och rumsuppfattning.

Hela minnesutredningen är omfattande. Den innehåller bland annat en kroppslig undersökning och genomgång av sjukdomshistoria och eventuella andra sjukdomar. Även röntgen av hjärnan (datortomografi) och blodprover för en mängd olika analyser ingår. Detta görs för att utesluta kroppsliga sjukdomar som kan påverka minnet. Vidare ingår ett översiktligt minnestest för att grovt uppskatta den tankemässiga förmågan.

Även en anhörigintervju brukar göras, för ofta är det omgivningen som kan beskriva om en person har förändrats jämfört med tidigare.
Eftersom det finns minnesbesvär som går att bota, t ex sådana till följd av depression eller långvarig stress, är det en självklarhet att gå grundligt tillväga vid en minnesutredning.

Britta som kommer till mig för att testa sitt minne en tisdag i oktober har nyligen firat sin 80-årsdag tillsammans med barn och barnbarn. Hon ser inte ut att vara en dag över 70. Britta säger att hon är orolig över sitt minne. Hon tycker inte att det är lika glasklart som det har varit tidigare i livet.

Hon upprepar sig ibland när hon pratar med sina barn, har hon märkt. Så här berättar hon om anledningen till besöket:

"Det började för två-tre år sedan. Jag märkte att saker och ting inte gick lika fort längre. Jag fick tänka efter mycket mer och ibland glömde jag självklara saker, som att jag skulle köpa mjölk och på hemvägen från affären. Plötsligt kom på att jag hade handlat en massa saker men ingen mjölk."

"Det här var något nytt för mig. Jag har jobbat som lärare och är van vid att hålla reda på många saker samtidigt, van att tänka snabbt. Och… så låste jag mig ute för någon månad sedan. Glömde helt enkelt nyckeln! Det har aldrig hänt förr. Det måste vara något fel i huvudet, tänkte jag, och så gick jag till min husläkare och nu är jag här."

Britta och jag sitter mitt emot varandra vid mitt skrivbord. Jag antecknar stödord från det hon berättar för att minnas när jag sedan ska skriva min bedömning.

Jag berättar för Britta vad vi ska göra idag, att hon ska få svara på en mängd olika frågor och göra en del andra uppgifter, t ex med papper och penna. Några uppgifter kommer hon säkert tycka är lätta, och andra kanske hon upplever som svårare. Britta nickar. Hon är införstådd med minnestestningen som hon ska genomgå.Mottagningssköterskan som hon bokat tiden med har förberett henne på att det tar lång tid. Hon har känt sig lite nervös på väg hit idag men tycker att det känns lugnare nu.

Jag börjar med att ställa lite allmänna frågor. Vad heter Frankrikes huvudstad? Vad är det för likhet mellan en såg och en hammare?

Sedan får Britta försöka lägga en lång lista med ord på minnet, rita av några geometriska figurer och bygga mönster med klossar samt en hel del andra uppgifter. Det går bra. Hon har lätt att följa med i instruktionerna och arbetar snabbt för sin ålder.

 

Erik är 77 år och kommer till mig på eftermiddagen samma dag. Han har sin fru med sig och det är hon som sett till att han fått komma hit, via deras husläkare. Hennes kompetente make som arbetat på bank i hela sitt liv, har nu svårt att betala deras räkningar.

Om man träffar Erik en kort stund kan man inte tro att något är på tok och själv tycker han inte att han har några större minnesproblem.

– Jag är lite tröttare än förut kanske, men det är ju naturligt när man inte jobbar och håller igång. Jag har ju inga krav på mig längre så jag har nog slöat till lite, säger han.

Och det här med räkningarna tycker han att hustrun Eva kan sköta om nuförtiden:

– Jag har ju gjort det hela livet, det är hennes tur nu!

Det är bra att Eva är med. Hon kan berätta hur snabbt Erik förändrats. Förra sommaren, för lite mer än ett år sedan, var han betydligt mer aktiv än nu och tog tag i saker hemma. Då hade han inga som helst problem med att sköta ekonomin heller.

När Erik och jag sätter igång med testningen väljer Eva att ta en promenad. Kanske hinner hon med en kopp kaffe på sjukhuskafeterian också.

– Det är sällan jag kan göra något själv nuförtiden. Erik följer efter mig som en liten hund, viskar hon i förtroende när jag följer henne till dörren.

Jag försöker le uppmuntrande (men vad är det att le åt?) och säger att hon inte behöver skynda sig. Erik kan få en kopp kaffe i väntrummet om vi blir klara före utsatt tid.

Erik tycker det är roligt att få min uppmärksamhet och många av de uppgifter vi gör går bra för honom. Erik minns mycket av det han lärt sig tidigare i livet och har en god förmåga att uttrycka sig.

Om jag inte hade hört Evas berättelse skulle jag kanske inte tro att något var på tok. Jag vet också, av erfarenhet, att på de uppgifter som handlar om att lära in och minnas ny information så brukar de personer som har förändrats i vardagslivet på det sätt som Erik har gjort, få svårigheter. Det visar sig stämma.

Erik har svårt att minnas några bilder som han just tittat på och han har svårt att återberätta en historia han får höra. När jag hjälper till med lite stödfrågor eller visar nya bilder blandade med de gamla han fått se så fungerar Eriks minne något bättre och han själv tycks inte vara bekymrad över att han glömmer så fort. Men hans förmåga att lära in och minnas ny information är uppenbart försämrad jämfört med tidigare i livet.

För att förstå hur Eriks vardagsliv påverkats gör mottagningens arbetsterapeut ett hembesök och observerar Erik när han tillagar en enkel lunch. Han ska steka ägg och bacon samt rosta bröd, något som han ofta gjort till sin och Evas helgfrukost. Nu visar det sig att han har svårt att planera den till synes enkla aktiviteten och att han har uppenbara problem med att hitta saker i sitt eget kök.

När Erik och Britta har genomgått alla undersökningar som ingår i minnesutredningen samlas personalen på mottagningen till en teamkonferens. Tillsammans går vi då igenom resultaten av undersökningarna och försöker förstå vad minnessvårigheterna kan bero på.
Det är som att lägga ett komplicerat pussel. Tillsammans bidrar de olika undersökningarna till förståelse av patientens problem och ger den helhetsbild som gör att en diagnos eventuellt kan ställas.

Alzheimers sjukdom eller vaskulär demens är de vanligaste demenssjukdomarna. Men ibland kan vi inte, trots en noggrann utredning, ställa någon diagnos. Så är det för Brittas del.

Minnesutredningen resulterar i att Britta vid återbesöket får veta att hon kommer att kallas till mottagningen igen om ett och ett halvt år. Resultatet av de undersökningar hon genomgått, inklusive testningen hos mig, visar inget onormalt. Det kan ändå vara svårt att avgöra om de förändringar som Britta upplever är en del av det normala åldrandet eller ett tidigt tecken på en demenssjukdom.

Britta vill inte att någon av hennes närstående ska blandas in i utredningen, och det gör det förstås svårare för oss på mottagningen att veta om hon har förändrats jämfört med tidigare

För Eriks del tyder flera av undersökningarna på att hans minnesproblem beror på Alzheimers sjukdom. Dessutom finns Evas berättelse om hur Erik har förändrats som stödjer diagnosen.

Vid återbesöket får de mer information om sjukdomen och dess konsekvenser. Kontakt med biståndsbedömaren i kommunen upprättas för att Erik och Eva ska få veta vilka stöd- och hjälpinsatser som finns, t ex dagverksamhet för personer med demenssjukdom. Erik erbjuds också symptomlindrande läkemedel och han och Eva får en kontaktsjuksköterska på mottagningen som de kommer att fortsätta träffa för stödsamtal och uppföljning av medicineringen.

Marie Persson, psykolog vid Minnesmottagningen, Stockholmsgeriatriken

bild på marie persson

Marie Persson, psykolog
vid Stockholmsgeriatriken

Stress och depression tolkas ibland som demens 

Många personer som upplever sig ha demens, trots att det motsägs av neuropsykologiska undersökningar, har depressiva eller stressrelaterade symptom. Det framgår av en ny avhandling vid Göteborgs universitet. 

Psykolog Marie Eckerströms studie, som uppmärksammas i Läkartidningen, omfattar 250 patienter som undersökts vid minnesmottagningen, Sahlgrenska universitetssjukhuset. Ingen av dem uppfyllde kriterierna för demenssjukdom men knappt två tredelar hade lindrig kognitiv funktionsnedsättning (MCI), något som ökar risken för att senare insjukna i demenssjukdom.

Drygt en tredjedel (36 procent) av patienterna hade enbart subjektiv kognitiv försämring, det vill säga försämringen var upplevd men kunde inte bekräftas av neuropsykologiska undersökningar. I denna grupp hade hälften en stressproblematik, även ångest depressiva symptom var vanliga. Dessa patienter kan behöva andra insatser för att bättre förstå sin kognitiva funktioner menar Marie Eckerström.

Läs artikel i Läkartidningen (nytt fönster)

Eckerström, M. Subjective cognitive decline in memory
clinic patients – characteristics and clinical relevance.
Göteborgs universitet; 2017. Till avhandling (nytt fönster)

 

Många personer som upplever sig ha demens, trots att det motsägs av neuropsykologiska undersökningar, har depressiva eller stressrelaterade symptom. Det framgår av en ny avhandling vid Göteborgs universitet. 

Psykolog Marie Eckerströms studie, som uppmärksammas i Läkartidningen, omfattar 250 patienter som undersökts vid minnesmottagningen, Sahlgrenska universitetssjukhuset. Ingen av dem uppfyllde kriterierna för demenssjukdom men knappt två tredelar hade lindrig kognitiv funktionsnedsättning (MCI), något som ökar risken för att senare insjukna i demenssjukdom.

Drygt en tredjedel (36 procent) av patienterna hade enbart subjektiv kognitiv försämring, det vill säga försämringen var upplevd men kunde inte bekräftas av neuropsykologiska undersökningar. I denna grupp hade hälften en stressproblematik, även ångest depressiva symptom var vanliga. Dessa patienter kan behöva andra insatser för att bättre förstå sin kognitiva funktioner menar Marie Eckerström.

Läs artikel i Läkartidningen (nytt fönster)

Eckerström, M. Subjective cognitive decline in memory
clinic patients – characteristics and clinical relevance.
Göteborgs universitet; 2017. Till avhandling (nytt fönster)

 

Svag koppling mellan stress och minnessvikt 

Stress kan göra att man glömmer ibland. Men att stress kan leda till en varaktig försämring av minnet får inget stöd i en ny avhandling från Lunds universitet.

Stress och minnesproblem har på senare år diskuterats flitigt. Rubriker som "Stress kan leda till demens" har dykt upp i medierna. Men sambandet tonas ned i en avhandling av neuropsykolog Susanna Vestberg, forskare vid avdelningen för geriatrisk psykiatri vid Lunds universitet.

– Det finns ingen tydlig koppling mellan en hög stressnivå och en påtaglig och varaktig nedsättning av minnet. Åtminstone inte i den här studien, säger hon i ett pressmeddelande.

Susanna Vestberg, som försvarar sin avhandling den 12 juni, har följt 65 patienter som sökt sig till minnesmottagningen vid Universitetssjukhuset i Lund. De flesta upplevde stressymptom och uttryckte en oro över att drabbas av demens. Samtliga upplevde besvärande minnesnedsättning i sin vardag. Många var fortfarande yrkesaktiva och berättade om svårigheter att lära sig nya rutiner på arbetet, att komma ihåg namn eller var de hade lagt sina saker.

Efter utredningen visade det sig att endast hälften av patienterna hade minnessvikt. De båda grupperna skilde sig inte åt, varken vad gäller personlighetsdrag eller på symptom på ångest eller depressivitet. I båda grupperna fanns det personer med påtagliga stressymptom. Kvinnorna i studien kände sig mer stressade än männen.

– Men det finns ingen självklar koppling mellan stress och ett försämrat minne. När patienterna under utredningen i lugn och ro fick sitta ner fungerade minnet. Det som de här patienterna upplever tolkar jag istället som en situationsbetingad glömska, när de har för många bollar i luften samtidigt, vilket man inte klarar i längden.

Ingen patient i studien hade hade insjuknat i demens efter drygt ett års uppföljning. Däremot led många fortsatt av oro och nedstämdhet och var for

Stress kan göra att man glömmer ibland. Men att stress kan leda till en varaktig försämring av minnet får inget stöd i en ny avhandling från Lunds universitet.

Stress och minnesproblem har på senare år diskuterats flitigt. Rubriker som "Stress kan leda till demens" har dykt upp i medierna. Men sambandet tonas ned i en avhandling av neuropsykolog Susanna Vestberg, forskare vid avdelningen för geriatrisk psykiatri vid Lunds universitet.

– Det finns ingen tydlig koppling mellan en hög stressnivå och en påtaglig och varaktig nedsättning av minnet. Åtminstone inte i den här studien, säger hon i ett pressmeddelande.

Susanna Vestberg, som försvarar sin avhandling den 12 juni, har följt 65 patienter som sökt sig till minnesmottagningen vid Universitetssjukhuset i Lund. De flesta upplevde stressymptom och uttryckte en oro över att drabbas av demens. Samtliga upplevde besvärande minnesnedsättning i sin vardag. Många var fortfarande yrkesaktiva och berättade om svårigheter att lära sig nya rutiner på arbetet, att komma ihåg namn eller var de hade lagt sina saker.

Efter utredningen visade det sig att endast hälften av patienterna hade minnessvikt. De båda grupperna skilde sig inte åt, varken vad gäller personlighetsdrag eller på symptom på ångest eller depressivitet. I båda grupperna fanns det personer med påtagliga stressymptom. Kvinnorna i studien kände sig mer stressade än männen.

– Men det finns ingen självklar koppling mellan stress och ett försämrat minne. När patienterna under utredningen i lugn och ro fick sitta ner fungerade minnet. Det som de här patienterna upplever tolkar jag istället som en situationsbetingad glömska, när de har för många bollar i luften samtidigt, vilket man inte klarar i längden.

Ingen patient i studien hade hade insjuknat i demens efter drygt ett års uppföljning. Däremot led många fortsatt av oro och nedstämdhet och var fortfarande sjukskrivna. Susanna Vestberg anser att avhandlingen visar vikten av att upplevda minnessvårigheter uppmärksammas, även bland personer i medelåldern.

– Patienterna i den här studien är en grupp som har svårigheter, men glädjande är att ungefär hälften av dem kände sig mindre oroliga efter att ha genomgått en utredning, oavsett om de hade en påtaglig minnesnedsättning eller inte. Förmodligen för att de fått en förklaring till sina svårigheter.

– De här patienterna finns inte bara på minnesmottagningar. De söker sig till vårdcentraler, företagshälsovården och psykiatrin. Det är viktigt för läkaren att känna till, att bakom oron och nedstämdheten kan dölja sig en rejäl minnessvikt, säger Susanna Vestberg.

Magnus Westlander

 

bild på Susanna Vestberg
Susanna Vestberg
(foto Olle Dahlbäck)

 

Läs mer om avhandlingen »

Läs pressmeddelandet » (nytt fönster)