Senaste nytt

– Lagens krav på god kvalitet har inte räckt. Regelverket behöver förtydligas. Därför tar vi fram föreskrifter med bindande regler om socialnämndernas ansvar när det gäller bemanning, säger avdelningschef Anders Printz i ett pressmeddelande från Socialstyrelsen.

De nya föreskrifterna kommer inte att innehålla krav på exakt antal anställda. Kvaliteten är det som ska avgöra om man bryter mot reglerna. Om säkerheten och tryggheten brister ska det inte vara möjligt att gömma sig bakom att man har ett visst antal anställda.

– God kvalitet hänger på många saker, utöver antal även personalens kompetens, ledarskapet, lokalernas anpassning och hur allvarligt sjuka de äldre i gruppen är, säger Anders Printz.

Möjliga krav i de nya föreskrifterna kan vara tillräcklig bemanning för att ingen demenssjuk ska lämnas ensam under någon del av dygnet eller för att varje person med demenssjukdom ska ges ett meningsfullt innehåll i vardagen.

Socialstyrelsen är angelägna om att anhöriga vill bidra och hjälpa till att identifiera områden som bör omfattas av reglerna. Därför ska föreskrifterna tas fram i en öppen dialog med olika intressenterna. Möjligheten att inhämta anhörigas svar på olika frågor via webben ska prövas. En referensgrupp med företrädare för anhörigorganisationer, professionella organisationer och företrädare för huvudmännen kommer att tillsättas. Förslagen kommer sedan att skickas ut på remiss.

Bemanningen inom demensvården har länge varit ett hett debattämne. Socialstyrelsens nattliga tillsyn i oktober 2010 visaded att sex av tio demensboenden var obemannade under delar av natten. Ett par månader senare röstade riksdagen igenom en motion som krävde riktlinjer för bemanning.

Magnus Westlander

Det är Michael Schöll – doktorand vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet – som tillsammans med sin forskargrupp har följt fyra syskon. Två av dem hade ärvt en känd genmutation, sjukt arvsanlag, som finns i släkten och som redan i 40-årsåldern leder till Alzheimers sjukdom. Syskonen följdes från att mutationen, som finns på kromosom 14, hittades fram till deras död vid 47 respektive 50 års ålder.

Genom återkommande undersökningar av syskonen, även de som inte bar alzheimeranlaget, har forskarna kunnat studera hur Alzheimers sjukdom utvecklar sig under lång tid. Genom avbildningar med en PET-kamera kunde hjärnförändringar konstateras hos anlagsbärarna redan i ett tidigt skede. En nedgång av glukosmetabolism, som är ett mått på nervcellernas förmåga att kommunicera, inträffade långt före de första demenssymptomen och innan diagnosen kunde ställas. Motsvarande hjärnförändringar hittades inte hos de "friska" syskonen.

Alzheimers sjukdom är ännu så länge en obotlig sjukdom. Det finns symptomlindrande läkemedel och det forskas intensivt på nya behandlingsmetoder. Här ser Michal Schöll en möjlig direkt nytta av studiens resultat.

Michael Schöll

– Om man vet att en person bär på någon av mutationerna på de tre specifika generna så kan man undersöka hjärnan och se patologiska förändringar många år innan personen förväntas insjukna i sjukdomen och då skulle kunna behandling sättas in betydligt tidigare än vad som görs idag, säger han i en intervju på Karolinska Institutets webbplats.

Men den här typen av studier är även viktiga för att förstå sjukdomsutvecklingen betonar professor Agneta Nordberg som är ansvarig för studien.

– Kunskaperna om de ärftliga formerna av alzheimer kan användas inom all alzheimerforskning. Om vi vet hur sjukdomen utvecklas i hjärnan kan det förhoppningsvis ge oss bättre behandlingsmöjligheter och nya läkemedel i framtiden, säger Agneta Nordberg.

Med en idéefterlysning vill Vårdalstiftelsen uppmuntra nyfikenhet och kreativitet hos forskare och personer verksamma inom vård och omsorg. Idéefterlysningen är också en möjlighet för ännu inte etablerade forskare att skicka in sina idéer.
Stiftelsen inbjuder därför forskare, yrkesverksamma och andra intressenter att komma med idéer till vårdforskning där behoven är stora och det idag saknas tillräcklig kunskap inom områdena:
• Åldrandets utmaningar
• Organisation, politik och styrning i vården
• Barn och ungas hälsa och välbefinnande

Sista dag för att lämna in idéskiss är fredagen den 26 augusti 2011 kl 16.00.

                                                                                       Läs mer » (pdf 9 sid)
 

Tänk dig att du efter några sekunder glömmer vad du nyss hörde! Det är vad som i ett visst skede händer den som får Alzheimers sjukdom!
I dag är det cirka 150.000 som har Alzheimers eller någon annan svår demenssjukdom.Varje år insjuknar omkring 8.000 svenskar i Alzheimers. I slutstadiet vårdas flertalet av dem på vårdhem eller demensboende.

Vid kontrollbesök har det visat sig att på mer än hälften av de inspekterade vårdställena lämnas de demenssjuka ensamma och inlåsta nattetid.
Tre av oss fyra som har undertecknat det här debattinlägget har fått uppleva att våra fruar drabbats av Alzheimers sjukdom. Två av dessa fruar har avlidit i sjukdomen, den senaste bara för några veckor sedan. Alla fyra har vi också närstående och vänner som insjuknat vilket gett oss en smärtsam insikt om vad Alzheimers sjukdom innebär.

Det är en fullständigt obarmhärtig sjukdom och den kan sluta bara på ett sätt. Många andra svåra sjukdomar går i dag att bota eller hejda – för alzheimersjuka finns ingen bot, bara bromsande mediciner.

Även om vi anat vad som kan vara på gång kommer ändå diagnosen som ett knytnävsslag. Marken gungar under fötterna. Hur blir det nu? Vad ska vi göra? Förtvivlan och en känsla av maktlöshet drabbar både maka och make och andra närstående.

Tecknen har varit så många att vi borde ha känt oss förberedda. Skåpdörrar lämnas öppna, lådor till hälften utdragna, namn och händelser försvinner, saker tappas bort, orienteringsförmågan blir sämre, det kan bli svårt att ensam hitta hem. Vilken dag är det i dag?

Vad kan man då göra tills livet tar slut? Det viktigaste är naturligtvis att ge de sjuka en anständig vård och de anhöriga mer stöd. Alarmerande rapporter har kommit om inlåsning nattetid av demenssjuka. I slutet av förra året gjorde Socialstyrelsens inspektörer oanmälda kontrollbesök i 94 demensboenden över hela landet. Resultatet var uppseendeväckande. På 57 av de inspekterade enheterna låstes de sjuka in när personalen lämnade vårdavdelningen eller hemmet. De som låg och ropade på hjälp under natten blev inte hörda. På vissa ställen har det funnits olika typer av larm som skulle registrera om någon lämnade rummet eller sängen.

Personal närvarande på natten borde vara en självklarhet. De sjuka kan behöva hjälp med att ta sig till toaletten, någon kan ramla och bli liggande på golvet eller drabbas av illamående. Vad händer om det börjar brinna?

Innan en alzheimersjuk kommer till ett vårdhem eller annat demensboende är det i allmänhet make, maka eller annan närstående som i hemmet ska svara för den dagliga vården. Det betyder svåra påfrestningar för den anhöriga som ska ”minnas för två” och tålmodigt hjälpa till när förmågorna gradvis försvinner

När diagnosen för våra fruar var fastställd följde ett par kontrollbesök hos en geriatrikläkare men alltför snart flyttades det medicinska ansvaret över till distriktsläkaren och vårdcentralen. Läkarna där är i allmänhet redan tidigare hårt belastade. Alla är dessutom inte tillräckligt kunniga om demenssjukdomar.

Läkare som vi talat med undrar hur det på 15 minuter, det vill säga den vanliga besökstiden, ska vara möjligt att göra regelbundna uppföljningar av alzheimerpatienter med till exempel funktionstester och andra tidskrävande bedömningar.

Sjuka som vårdas av anhöriga behöver alltmer av tid och omtanke. Tal- och skrivförmågan blir sämre. För att klara den personliga hygienen och till exempel kunna gå på toaletten behövs hjälp. Den som är sjuk får svårt att äta själv, humöret kan svänga snabbt. Efter hand uppstår svårigheter att känna igen släktingar och vänner. Hela tillvaron förändras. Till slut orkar inte anhöriga med att klara vården på egen hand.

Då kommer det svåra ögonblicket när man ska skiljas från varandra. Sviker jag nu om jag ordnar med vård utanför hemmet? Och var går gränsen då man äventyrar sin egen hälsa?

Om man vill skapa en känsla av trygghet hos de sjuka är mer personal på demensboendena en av de viktigaste förutsättningarna. Med mer personal blir det tid över att bry sig om och på olika sätt individuellt stimulera de boende, ordna så att de kan få lyssna på välgörande musik, gå på promenader, få hjälp med den personliga hygienen, arbetsterapi eller andra behov. Med andra ord: låta de boende känna sig respekterade som individer som trots sin sjukdom har kvar sina känslor och kan glädjas åt uppmärksamhet, till exempel fysisk och känslomässig beröring.

Men det räcker inte med mer personal, de som ska vårda behöver utbildning och stöd. Våra forskare behöver mer resurser för att bland annat klarlägga sjukdomens orsaker, hitta metoder för en tidig diagnostik och utveckla olika typer av läkemedel för att stoppa sjukdomen. Kanske även kunna återskapa förstörda nervceller. Vi fyra menar att en av de absolut mest angelägna och akuta uppgifterna är att förbättra vården för de många demenssjuka.

Flera insiktsfulla tänkare har sagt att måttet på ett samhälles civilisation är hur vi tar hand om våra gamla.

Så är det.

Mats Ekdahl, generaldirektör och tidigare chefred. för Läkartidningen
Magnus Faxén, f d ambassadör och TV-chef
Eric Forsgren, f d film- och TV-producent
Sven Plex Petersson, tidigare TV-producent.