Senaste nytt

4 jun 2024

Välfärdsteknik på Vitalis 2024 

 ARBETA MED DEMENS • FORSKNING

Vitalis är Nordens ledande konferens och mässa för framtidens hälsa, vård och omsorg med fokus på e-hälsa, välfärdsteknik och innovation. Det är en mötesplats för aktörer inom offentlig sektor, akademi, politik och näringsliv.

400 programpunkter

Vitalis 2024 erbjöd under fyra dagar i maj på Svenska Mässan i Göteborg ett mycket omfattande konferensprogram med över 400 programpunkter i parallella spår som sträckte sig från psykisk ohälsa och AI till krisberedskap och spetsteknik inom hälsa, vård och omsorg.

Vitalis fokus är bredare än demenssjukdomar, men ett par föreläsningar satte kognitiv svikt i centrum

Välfärdsteknik för personer med demenssjukdom

Antonios Tsertsidis är doktor i informatik vid Borås högskola och medarbetare i projektet Kognitivt stöd som drivs av Svenskt Demenscentrum. Han presenterade en del av sin forskning som kretsar kring implementering av digital teknik för personer med demenssjukdom.

Antonios TsertsidisPresentationen, med titeln "Investigating the Availability of Information on Welfare Technologies for People Living with Dementia in Sweden", ger en djupgående analys av hur personer med demenssjukdom och deras anhöriga i Sverige informeras om välfärdsteknik och digital teknik och hur informationen implementeras.

Information kommer för sent

Med hjälp av välfärdsteknik som tidshjälpmedel, minnesstöd, konversationshjälpmedel och hjälpmedel för att läsa och skriva kan man öka tryggheten, delaktigheten och självständigheten och aktivera personer som riskerar att drabbas av eller lever med funktionsnedsättning. Trots det tillhandahålls ofta aktuell information om välfärdsteknik eller digital teknik i för liten utsträckning och för sent, vilket gör verktygen mindre användbara eller överflödiga

Många utmaningar

Antonios Tsertsidis slutsats är att det finns stora variationer och många utmaningar vad gäller tillgång till information om välfärdsteknik, och han understryker vikten av tillgänglig, tydlig och konsekvent information till demenspatienter och deras vårdgivare i Sverige. Rätt använd välfärdsteknik kan hjälpa både personer med demenssjukdom och deras anhöriga till en bättre livskvalitet.

Holistisk syn på digitalisering

En annan intressant föreläsning som delvis hade fokus på personer med kognitiva sjukdomar var Charlotta Ryd och Christofer Lindgrens föreläsning ”Delaktighet för alla i det digitaliserade samhället – perspektiv från socialtjänst”. De presenterade vilka konsekvenser digitaliseringen har för äldre, personer med kognitiv nedsättning och nyanlända, och poängterade att digital delaktighet handlar om delaktighet i samhället och att motverka utanförskap och ojämlikhet, inte bara om tillgång till teknik. 

De avslutade med att lyfta att det är viktigt att se holistiskt på digitaliseringens konsekvenser och inte bara fokusera på enskilda tekniker, samt att det finns ett stort behov av att utveckla och utvärdera metoder för att stödja individer i att bli och förbli digitalt delaktiga.

Stor utställning

Förutom det omfattande konferensprogrammet fanns en stor utställning för lösningar inom e-hälsa. Här kunde Vitalis 6 000 deltagare mingla och mötas och undersöka de senaste innovationerna och tekniklösningarna. 

Vitalis har en betydande roll som mötesplats inom e-hälsa och just därför vore det bra med en något större satsning på insatser och hjälpmedel som riktar sig till personer med kognitiv svikt och demenssjukdom. Det är en grupp som har större svårigheter att ta till sig nya tekniska produkter och lösningar, samtidigt som välfärdsteknik avsevärt kan förbättra deras och deras anhörigas välbefinnande.

Text och foto: Anna Leion
 

Välfärdsteknik för personer med demenssjukdom

Antonios Tsertsidis är doktor i informatik vid Borås högskola och medarbetare i projektet Kognitivt stöd som drivs av Svenskt Demenscentrum. Han presenterade en del av sin forskning som kretsar kring implementering av digital teknik för personer med demenssjukdom.

Antonios TsertsidisPresentationen, med titeln "Investigating the Availability of Information on Welfare Technologies for People Living with Dementia in Sweden", ger en djupgående analys av hur personer med demenssjukdom och deras anhöriga i Sverige informeras om välfärdsteknik och digital teknik och hur informationen implementeras.

Information kommer för sent

Med hjälp av välfärdsteknik som tidshjälpmedel, minnesstöd, konversationshjälpmedel och hjälpmedel för att läsa och skriva kan man öka tryggheten, delaktigheten och självständigheten och aktivera personer som riskerar att drabbas av eller lever med funktionsnedsättning. Trots det tillhandahålls ofta aktuell information om välfärdsteknik eller digital teknik i för liten utsträckning och för sent, vilket gör verktygen mindre användbara eller överflödiga

Många utmaningar

Antonios Tsertsidis slutsats är att det finns stora variationer och många utmaningar vad gäller tillgång till information om välfärdsteknik, och han understryker vikten av tillgänglig, tydlig och konsekvent information till demenspatienter och deras vårdgivare i Sverige. Rätt använd välfärdsteknik kan hjälpa både personer med demenssjukdom och deras anhöriga till en bättre livskvalitet.

Holistisk syn på digitalisering

En annan intressant föreläsning som delvis hade fokus på personer med kognitiva sjukdomar var Charlotta Ryd och Christofer Lindgrens föreläsning ”Delaktighet för alla i det digitaliserade samhället – perspektiv från socialtjänst”. De presenterade vilka konsekvenser digitaliseringen har för äldre, personer med kognitiv nedsättning och nyanlända, och poängterade att digital delaktighet handlar om delaktighet i samhället och att motverka utanförskap och ojämlikhet, inte bara om tillgång till teknik. 

De avslutade med att lyfta att det är viktigt att se holistiskt på digitaliseringens konsekvenser och inte bara fokusera på enskilda tekniker, samt att det finns ett stort behov av att utveckla och utvärdera metoder för att stödja individer i att bli och förbli digitalt delaktiga.

Stor utställning

Förutom det omfattande konferensprogrammet fanns en stor utställning för lösningar inom e-hälsa. Här kunde Vitalis 6 000 deltagare mingla och mötas och undersöka de senaste innovationerna och tekniklösningarna. 

Vitalis har en betydande roll som mötesplats inom e-hälsa och just därför vore det bra med en något större satsning på insatser och hjälpmedel som riktar sig till personer med kognitiv svikt och demenssjukdom. Det är en grupp som har större svårigheter att ta till sig nya tekniska produkter och lösningar, samtidigt som välfärdsteknik avsevärt kan förbättra deras och deras anhörigas välbefinnande.

Text och foto: Anna Leion
 

Mer om Vitalis:

Vitalis är Nordens ledande mötesplats för framtidens hälsa, vård och omsorg med fokus på e-hälsa, välfärdsteknik och innovation. Här möts branschens viktigaste aktörer inom offentlig sektor, akademi, politik och näringsliv för att främja utvecklingen av en hållbar hälso-och sjukvård. Läs mer på Vitalis hemsida (nytt fönster).

17 nov 2026

Öppna dörrar på Ekparken 

 ARBETA MED DEMENS

En fiktiv busshållplats. Ett gäng skrotade kodlås. En klädhängare för offerkoftor. 
Det är tre viktiga bitar i Weronica Hålsjö Möllers ledarfilosofi på Ekparkens vård- och omsorgsboende.

– Såklart tyckte en del att jag var stollig när jag ville förändra verksamheten, men utan mina medarbetare hade det aldrig gått, säger hon.

Veronica framför Ekparkens egen "busshållplats"

Den här texten hade kunnat börja med en bondmoras målade naglar för tre, fyra årtionden sedan. I stället är det senhöst 2026 och genom fönstren i Veronica Hålsjö Möllers arbetsrum en våning upp på Ekparkens vård- och omsorgsboende syns tecken på vinterns annalkande. Trots att det ligger nära såväl spårvagnen som biltrafik och att Liseberg finns en tiominuters promenad bort är stället påfallande naturskönt och inbäddat bland stora träd. Utanför rummet hörs personal passera med jämna mellanrum.

– När jag började min tjänst var det tyst och dött. Det enda som hördes var dörrar som smällde hela tiden.  ”Pang-pang-pang!” lät det. Alla enheter var låsta. Det var kod för att passera både in och ut, säger Weronica Hålsjö Möller, enhetschef på Ekparkens vård- och omsorgsboende.

Lås, rutiner och massa mediciner

Inte bara miljön kändes betungande. På skrivbordet låg en stor hög med anmälningar om hot och våld som ingen tagit om hand. Användningen av lugnande mediciner var, enligt Weronica Hålsjö Möller, ”hög”.

– Jag fick börja forska kring vad som hände i huset. Varför det var låst, varför man höll fast vid vissa rutiner och arbetssätt, varför medicinanvändningen var så utbredd. 

Ett halvår senare hände något som fick Weronica Hålsjö Möller att skynda på införandet av nya arbetssätt och rutiner bland personalen. Två allvarliga lex Sara-anmälningar försämrade det redan skamfilade ryktet för Ekparkens vård- och äldreboende. Det ena fallet, där en äldre man bundits fast med duschförkläden vid sin rullstol, fick medial uppmärksamhet. Weronica Hålsjö Möller började samla sina kollegor regelbundet för att diskutera, eller snarare ifrågasätta allt från förlegade arbetssätt till personalens språkbruk.

– Vi började från grunden. Och där är de mjuka värdena, som exempelvis språket, väldigt viktiga. Här är ingen dement. Härifrån rymmer ingen. Här har ingen blöja. Man har en sjukdom, man kanske avviker eller går härifrån och man kan ha inkontinensskydd. Jag är övertygad om att det händer något med oss som personer när vi ändrar vårt språkbruk och våra ord.

Fick gräva där de stod

Att få med sig alla på den berömda vagnen krävde många möten i såväl enskilda samtal som i grupp. Weronica Hålsjö Möller är också noga med att inte sätta sig själv på en piedestal. Hon lyfter kollegorna som följde med henne från hennes förra arbetsplats, ett boende i Kungälv norr om Göteborg. Hon nämner en av de närmaste kollegorna, en omsorgshandledare, som var drivande i arbetet med att kartlägga kunskapen bland personalen. 

– Den var låg. Flera kände inte ens till att det fanns olika demenssjukdomar. Okunskapen om värdegrunden var utbredd. Vi fick börja med att gräva där vi stod. Mycket handlade om att stötta personalen i det dagliga.

Efter ett tag började nya rutiner att sätta sig. Fasta och fyrkantiga rutiner ersättes av de boendes rätt till självbestämmande. Tidigare hade det funnits duschlistor och i vissa fall till och med för toalettbesök. Sakta med säkert vann den nya filosofin gehör. 

– Men alla höll självklart inte med. En del tyckte att jag var stollig som tyckte att vi skulle skrota det gamla och börja arbeta efter nollvisionen, där en del var att ta bort kodlåsen och öppna dörrarna, säger Weronica Hålsjö Möller. 

Bra dialog med polisen

Kort sammanfattat syftar nollvisionen till att maximera självbestämmandet och minimera antalet begränsningar för personer med demenssjukdom. Det kan handla om fysiska begränsningar som sänggrindar och kodlås, men även om mer subtila förfaranden som att blanda ner medicin i en persons yoghurt.

– Skulle jag sammanfatta min ledarfilosofi så är det att sätta de boende och deras självbestämmande i första rummet. Det här är en grupp med väldigt låg status i samhället. Den är ofta inte lyssnad på och jag brinner verkligen för deras rättigheter, säger Weronica Hålsjö Möller och fortsätter:

– Jag har full förståelse för att det finns anhöriga som är oroliga över att vi har öppna dörrar på boendet – och här vill jag tillägga att ytterdörren låses utåt klockan 16 – och att det finns en oro hos många anställda inom vård- och omsorg kring ansvarsfrågan. Men jag kan bara hänvisa till hur vi har gjort och de resultat vi har uppnått. 

Hon minns inte exakta vilket datum det var, men en måndag när hon kom till jobbet var dörrarna öppna mellan avdelningarna. Det var personalen som på eget bevåg hade tagit steget. Numera har Ekparkens vård- och omsorgsboende höga betyg och en löpande dialog med anhöriga om filosofin kring nollvisionen, men även relationen med polisen är bra.

– Så var det inte riktigt förut. Förr var polisen skitsura och tyckte att vi skulle hålla koll på våra hyresgäster när någon hade varit borta några timmar. Det kan självklart hända även i dag att någon avviker, även om det sker sällan, men numera vet polisen hur vi jobbar. Vi har jättebra dialog med de anhöriga och bilder på alla som bor här. Det längsta någon försvunnit är åtta timmar. Det var en herre som tagit sig upp till friluftsområdet hör i närheten. Han var hur lycklig som helst men lite hungrig. 

Fick egen busshållplats

Istället handlar mycket av arbetet om att bygga bort triggers. Hitta sätt där medbestämmande bidrar till säkerheten. Som exempel nämner Weronica Hålsjö Möller att flera av hyresgästerna utrustats med små spårningsenheter, men enbart om de själva godkänt det. Sedan gäller det att vara finurlig och hitta lite originella lösningar, som en egen busshållplats.
– Idén kom från en anhörig som hade sett det i en annan kommun. Jag mailade Västtrafik och förklarade vår verksamhet och sa att en egen hållplats skulle vara en jättebra idé att ha utanför vår huvudentré. Jag hoppades knappt på svar, men de tände på idén och har bekostat både den fina skylten och bänken.

Numera får personalen en stund på sig om någon av de hyresgästerna får för sig att lämna boendet. Ofta blir första stoppet att slå sig ned på bänken vid busskylten. Då har personalen en stund på sig att fånga upp den som är på väg därifrån och kanske kan locka med hen på promenad eller tillbaka till boendet. 

– Fast det var lite strul i början för då trodde våra kollegor på hemtjänsten i lokalerna här bredvid att det var en riktig hållplats, så de satte sig och väntade förgäves på en buss som aldrig kom. 

E-type och offerkoftor

Väggarna i Weronica Hålsjös Möllers kontor pryds av bland annat ett antal foton och CD-skivor av hennes stora musikidol, E-type. På ett runt bord ligger en klädhängare. ”Plats för offerkofta” står det på den.

– Den fick jag av min dotter. Den har ramlat ned, men jag brukar ha den uppsatt och synlig. Så klart har den irriterat en del. Men ärligt talat har jag väldigt svårt för offermentalitet, så man får gärna hänga upp den koftan där när man vill ta något med mig. Den är lite krass, som en del göteborgshumor kan vara. 

För att hålla liv i nollvisionen är den ett stående inslag i personalens arbetsplatsträffar. Minimikravet för nyanställda är att ha gått nollvisionens onlinekurs. Och i höst har Ekparken kört en tredje vända med stjärnmärktutbildning. 

Målade naglar gjorde ont

Weronica Hålsjö Möller har inte svårt att sammanfatta sin ledarfilosofi eller den metamorfos som Ekparkens vård- och omsorgsboende genomgått de senaste åren. Men när hon pressas något att gräva lite i sitt inre blir hon för en kort stund svarslös. Var finns hennes personliga drivkraft i att strida för demenssjukas rättigheter? Hon hittar svaret hos mormor, hennes stora förebild.

– Hon fick en demenssjukdom när jag var runt 20. Mormor var en riktig bondmora som hade klarat allt. Hon hade kossor och en massa andra djur. En dag när mormor hade flyttat till ett boende och jag hälsade på satt hon där med nymålade naglar. Det gjorde så ont i mig, eftersom hon aldrig skulle ha målat sina naglar själv. Någon hade i all välmening gjort det, men det kändes bara så fel. Där och då var det nog något som jag gick i gång på, fast jag har aldrig reflekterat över det förrän nu.

Weronica Hålsjö Möller tar i hand och visar vägen ut. Blott några meter från ytterdörren ligger hållplatsen öde i väntan på nästa hyresgäst som får lust att upptäcka världen. Den som finns där utanför Ekparkens vård- och omsorgsboende. 

Text: Juan Martinez

Veronica framför Ekparkens egen "busshållplats"

Den här texten hade kunnat börja med en bondmoras målade naglar för tre, fyra årtionden sedan. I stället är det senhöst 2026 och genom fönstren i Veronica Hålsjö Möllers arbetsrum en våning upp på Ekparkens vård- och omsorgsboende syns tecken på vinterns annalkande. Trots att det ligger nära såväl spårvagnen som biltrafik och att Liseberg finns en tiominuters promenad bort är stället påfallande naturskönt och inbäddat bland stora träd. Utanför rummet hörs personal passera med jämna mellanrum.

– När jag började min tjänst var det tyst och dött. Det enda som hördes var dörrar som smällde hela tiden.  ”Pang-pang-pang!” lät det. Alla enheter var låsta. Det var kod för att passera både in och ut, säger Weronica Hålsjö Möller, enhetschef på Ekparkens vård- och omsorgsboende.

Lås, rutiner och massa mediciner

Inte bara miljön kändes betungande. På skrivbordet låg en stor hög med anmälningar om hot och våld som ingen tagit om hand. Användningen av lugnande mediciner var, enligt Weronica Hålsjö Möller, ”hög”.

– Jag fick börja forska kring vad som hände i huset. Varför det var låst, varför man höll fast vid vissa rutiner och arbetssätt, varför medicinanvändningen var så utbredd. 

Ett halvår senare hände något som fick Weronica Hålsjö Möller att skynda på införandet av nya arbetssätt och rutiner bland personalen. Två allvarliga lex Sara-anmälningar försämrade det redan skamfilade ryktet för Ekparkens vård- och äldreboende. Det ena fallet, där en äldre man bundits fast med duschförkläden vid sin rullstol, fick medial uppmärksamhet. Weronica Hålsjö Möller började samla sina kollegor regelbundet för att diskutera, eller snarare ifrågasätta allt från förlegade arbetssätt till personalens språkbruk.

– Vi började från grunden. Och där är de mjuka värdena, som exempelvis språket, väldigt viktiga. Här är ingen dement. Härifrån rymmer ingen. Här har ingen blöja. Man har en sjukdom, man kanske avviker eller går härifrån och man kan ha inkontinensskydd. Jag är övertygad om att det händer något med oss som personer när vi ändrar vårt språkbruk och våra ord.

Fick gräva där de stod

Att få med sig alla på den berömda vagnen krävde många möten i såväl enskilda samtal som i grupp. Weronica Hålsjö Möller är också noga med att inte sätta sig själv på en piedestal. Hon lyfter kollegorna som följde med henne från hennes förra arbetsplats, ett boende i Kungälv norr om Göteborg. Hon nämner en av de närmaste kollegorna, en omsorgshandledare, som var drivande i arbetet med att kartlägga kunskapen bland personalen. 

– Den var låg. Flera kände inte ens till att det fanns olika demenssjukdomar. Okunskapen om värdegrunden var utbredd. Vi fick börja med att gräva där vi stod. Mycket handlade om att stötta personalen i det dagliga.

Efter ett tag började nya rutiner att sätta sig. Fasta och fyrkantiga rutiner ersättes av de boendes rätt till självbestämmande. Tidigare hade det funnits duschlistor och i vissa fall till och med för toalettbesök. Sakta med säkert vann den nya filosofin gehör. 

– Men alla höll självklart inte med. En del tyckte att jag var stollig som tyckte att vi skulle skrota det gamla och börja arbeta efter nollvisionen, där en del var att ta bort kodlåsen och öppna dörrarna, säger Weronica Hålsjö Möller. 

Bra dialog med polisen

Kort sammanfattat syftar nollvisionen till att maximera självbestämmandet och minimera antalet begränsningar för personer med demenssjukdom. Det kan handla om fysiska begränsningar som sänggrindar och kodlås, men även om mer subtila förfaranden som att blanda ner medicin i en persons yoghurt.

– Skulle jag sammanfatta min ledarfilosofi så är det att sätta de boende och deras självbestämmande i första rummet. Det här är en grupp med väldigt låg status i samhället. Den är ofta inte lyssnad på och jag brinner verkligen för deras rättigheter, säger Weronica Hålsjö Möller och fortsätter:

– Jag har full förståelse för att det finns anhöriga som är oroliga över att vi har öppna dörrar på boendet – och här vill jag tillägga att ytterdörren låses utåt klockan 16 – och att det finns en oro hos många anställda inom vård- och omsorg kring ansvarsfrågan. Men jag kan bara hänvisa till hur vi har gjort och de resultat vi har uppnått. 

Hon minns inte exakta vilket datum det var, men en måndag när hon kom till jobbet var dörrarna öppna mellan avdelningarna. Det var personalen som på eget bevåg hade tagit steget. Numera har Ekparkens vård- och omsorgsboende höga betyg och en löpande dialog med anhöriga om filosofin kring nollvisionen, men även relationen med polisen är bra.

– Så var det inte riktigt förut. Förr var polisen skitsura och tyckte att vi skulle hålla koll på våra hyresgäster när någon hade varit borta några timmar. Det kan självklart hända även i dag att någon avviker, även om det sker sällan, men numera vet polisen hur vi jobbar. Vi har jättebra dialog med de anhöriga och bilder på alla som bor här. Det längsta någon försvunnit är åtta timmar. Det var en herre som tagit sig upp till friluftsområdet hör i närheten. Han var hur lycklig som helst men lite hungrig. 

Fick egen busshållplats

Istället handlar mycket av arbetet om att bygga bort triggers. Hitta sätt där medbestämmande bidrar till säkerheten. Som exempel nämner Weronica Hålsjö Möller att flera av hyresgästerna utrustats med små spårningsenheter, men enbart om de själva godkänt det. Sedan gäller det att vara finurlig och hitta lite originella lösningar, som en egen busshållplats.
– Idén kom från en anhörig som hade sett det i en annan kommun. Jag mailade Västtrafik och förklarade vår verksamhet och sa att en egen hållplats skulle vara en jättebra idé att ha utanför vår huvudentré. Jag hoppades knappt på svar, men de tände på idén och har bekostat både den fina skylten och bänken.

Numera får personalen en stund på sig om någon av de hyresgästerna får för sig att lämna boendet. Ofta blir första stoppet att slå sig ned på bänken vid busskylten. Då har personalen en stund på sig att fånga upp den som är på väg därifrån och kanske kan locka med hen på promenad eller tillbaka till boendet. 

– Fast det var lite strul i början för då trodde våra kollegor på hemtjänsten i lokalerna här bredvid att det var en riktig hållplats, så de satte sig och väntade förgäves på en buss som aldrig kom. 

E-type och offerkoftor

Väggarna i Weronica Hålsjös Möllers kontor pryds av bland annat ett antal foton och CD-skivor av hennes stora musikidol, E-type. På ett runt bord ligger en klädhängare. ”Plats för offerkofta” står det på den.

– Den fick jag av min dotter. Den har ramlat ned, men jag brukar ha den uppsatt och synlig. Så klart har den irriterat en del. Men ärligt talat har jag väldigt svårt för offermentalitet, så man får gärna hänga upp den koftan där när man vill ta något med mig. Den är lite krass, som en del göteborgshumor kan vara. 

För att hålla liv i nollvisionen är den ett stående inslag i personalens arbetsplatsträffar. Minimikravet för nyanställda är att ha gått nollvisionens onlinekurs. Och i höst har Ekparken kört en tredje vända med stjärnmärktutbildning. 

Målade naglar gjorde ont

Weronica Hålsjö Möller har inte svårt att sammanfatta sin ledarfilosofi eller den metamorfos som Ekparkens vård- och omsorgsboende genomgått de senaste åren. Men när hon pressas något att gräva lite i sitt inre blir hon för en kort stund svarslös. Var finns hennes personliga drivkraft i att strida för demenssjukas rättigheter? Hon hittar svaret hos mormor, hennes stora förebild.

– Hon fick en demenssjukdom när jag var runt 20. Mormor var en riktig bondmora som hade klarat allt. Hon hade kossor och en massa andra djur. En dag när mormor hade flyttat till ett boende och jag hälsade på satt hon där med nymålade naglar. Det gjorde så ont i mig, eftersom hon aldrig skulle ha målat sina naglar själv. Någon hade i all välmening gjort det, men det kändes bara så fel. Där och då var det nog något som jag gick i gång på, fast jag har aldrig reflekterat över det förrän nu.

Weronica Hålsjö Möller tar i hand och visar vägen ut. Blott några meter från ytterdörren ligger hållplatsen öde i väntan på nästa hyresgäst som får lust att upptäcka världen. Den som finns där utanför Ekparkens vård- och omsorgsboende. 

Text: Juan Martinez

Mer om Ekparkens förvandling
9 okt 2026

Svårt att välja rätt välfärdsteknik 

 ARBETA MED DEMENS • FORSKNING

Kunskap saknas om välfärdsteknik, och de flesta vill ha mer av den. Det säger Anna Leion, arbetsterapeut som ligger bakom en studie om välfärdsteknik som publicerats i en internationell medicinsk facktidskrift.

– När det handlar om demenssjukdom måste det gå snabbt när man inför teknik, eftersom sjukdomen hela tiden progredierar, säger hon.

Idén till studien föddes när Antonios Tsertsidis, universitetslektor och filosofie doktor i informatik vid Högskolan i Borås, funderade över sin mormor i Grekland. Hans mamma hade tagit hand om mormodern, som drabbats av demenssjukdom, och just avsaknaden av digital teknik som kognitivt stöd satte igång ett samtal. Antonios Tsertsidis fick kontakt med Anna Leion via Svenskt Demenscentrum, dit han vände sig för att presentera sig själv och sin forskning.

– Det var ett outforskat område när det gäller personer med demenssjukdom. Och när jag har tagit upp ämnet med kollegor så har de nästan skrattat åt det och menat att det inte finns tid. Jag blev helt enkelt triggad att fördjupa mig i ämnet, säger Anna Leion.

Fokus på fyra områden

Studien startade med en enkätundersökning i syfte att få en större översyn. Den skickades ut via Svenskt Demenscentrum och via Linkedin. Därefter kompletteras materialet med djupare intervjuer. Totalt intervjuade Anna Leion och Antonios Tsertsidis nio arbetsterapeuter från olika delar av Sverige. Gemensamt var att samtliga hade flera års erfarenhet av demensvård och välfärdsteknik. Intervjuerna fokuserade främst på fyra områden.

– Vi undersökte hur behoven bedöms, vilka teknikval som görs, hur tekniken införs och används, samt hur uppföljningen sker. Det sistnämnda är väldigt viktigt, säger Anna Leion.

Utvecklingen går snabbt

Studien har publicerats i den ansedda brittiska forskningstidskriften Disability and rehabilitation. Även om den omfattar en mindre grupp arbetsterapeuter, så står det klart att det krävs större kunskap i hur rätt hjälpmedel kan hittas och därefter användas. Det krävs också att man många gånger tänker utanför boxen. 

– Utvecklingen går vansinnigt fort och tyvärr ligger det förskrivningsbara sortimentet långt efter det som finns på marknaden. Här kan vi titta på mer på befintlig teknik som finns runt personerna, exempelvis alla typer av smarta hem-lösningar som elektroniska lås och gps-larm. Och vi kan också bli bättre på att tipsa om bra produkter som finns att köpa, säger Anna Leion. 

Lyckad användning en win-win

Att välfärdstekniken kommer att få en ökad betydelse är Anna Leion övertygad om. Samtidigt som antalet personer med demenssjukdom ökar, så har vården och omsorgen fortsatt svårt att rekrytera personal. Dessutom finns det pengar att spara i ökad välfärdsteknik. En lyckad användning av hjälpmedel som förlänger vistelsen i det egna hemmet i stället för en flytt till ett boende, innebär en stor besparing för samhället.

– Och inte minst bibehålls självständigheten för den enskilde, vilket är viktigt för människovärdet, säger Anna Leion.

Efterlyser riktlinjer

Studien har gett Anna Leion och Antonios Tsertsidis blodad tand. Framöver vill hon följa upp den genom att intervjua ännu fler arbetsterapeuter och även koppla ihop forskningen med fackförbundet Sveriges arbetsterapeuter. Under resans gång har de även blivit varse om att problemet är betydligt större än de anade. Anna Leion menar att forskningen skulle behöva breddas. Bland annat vill hon titta närmare på mer på närliggande områden som verksamheters påverkan, myndigheters direktiv och leverantörernas roll.

– Jag skulle vilja samla alla som har kunskap inom området och följa upp de olika stegen vi har tittat på. Sedan skulle jag vilja att vi tar fram riktlinjer och sprida den kunskapen. För det är en sak att peka på problem, en annan att hitta lösningar. 

Text: Juan Martinez
 
Den vetenskapliga artikeln i Disability and rehabilitation »

Idén till studien föddes när Antonios Tsertsidis, universitetslektor och filosofie doktor i informatik vid Högskolan i Borås, funderade över sin mormor i Grekland. Hans mamma hade tagit hand om mormodern, som drabbats av demenssjukdom, och just avsaknaden av digital teknik som kognitivt stöd satte igång ett samtal. Antonios Tsertsidis fick kontakt med Anna Leion via Svenskt Demenscentrum, dit han vände sig för att presentera sig själv och sin forskning.

– Det var ett outforskat område när det gäller personer med demenssjukdom. Och när jag har tagit upp ämnet med kollegor så har de nästan skrattat åt det och menat att det inte finns tid. Jag blev helt enkelt triggad att fördjupa mig i ämnet, säger Anna Leion.

Fokus på fyra områden

Studien startade med en enkätundersökning i syfte att få en större översyn. Den skickades ut via Svenskt Demenscentrum och via Linkedin. Därefter kompletteras materialet med djupare intervjuer. Totalt intervjuade Anna Leion och Antonios Tsertsidis nio arbetsterapeuter från olika delar av Sverige. Gemensamt var att samtliga hade flera års erfarenhet av demensvård och välfärdsteknik. Intervjuerna fokuserade främst på fyra områden.

– Vi undersökte hur behoven bedöms, vilka teknikval som görs, hur tekniken införs och används, samt hur uppföljningen sker. Det sistnämnda är väldigt viktigt, säger Anna Leion.

Utvecklingen går snabbt

Studien har publicerats i den ansedda brittiska forskningstidskriften Disability and rehabilitation. Även om den omfattar en mindre grupp arbetsterapeuter, så står det klart att det krävs större kunskap i hur rätt hjälpmedel kan hittas och därefter användas. Det krävs också att man många gånger tänker utanför boxen. 

– Utvecklingen går vansinnigt fort och tyvärr ligger det förskrivningsbara sortimentet långt efter det som finns på marknaden. Här kan vi titta på mer på befintlig teknik som finns runt personerna, exempelvis alla typer av smarta hem-lösningar som elektroniska lås och gps-larm. Och vi kan också bli bättre på att tipsa om bra produkter som finns att köpa, säger Anna Leion. 

Lyckad användning en win-win

Att välfärdstekniken kommer att få en ökad betydelse är Anna Leion övertygad om. Samtidigt som antalet personer med demenssjukdom ökar, så har vården och omsorgen fortsatt svårt att rekrytera personal. Dessutom finns det pengar att spara i ökad välfärdsteknik. En lyckad användning av hjälpmedel som förlänger vistelsen i det egna hemmet i stället för en flytt till ett boende, innebär en stor besparing för samhället.

– Och inte minst bibehålls självständigheten för den enskilde, vilket är viktigt för människovärdet, säger Anna Leion.

Efterlyser riktlinjer

Studien har gett Anna Leion och Antonios Tsertsidis blodad tand. Framöver vill hon följa upp den genom att intervjua ännu fler arbetsterapeuter och även koppla ihop forskningen med fackförbundet Sveriges arbetsterapeuter. Under resans gång har de även blivit varse om att problemet är betydligt större än de anade. Anna Leion menar att forskningen skulle behöva breddas. Bland annat vill hon titta närmare på mer på närliggande områden som verksamheters påverkan, myndigheters direktiv och leverantörernas roll.

– Jag skulle vilja samla alla som har kunskap inom området och följa upp de olika stegen vi har tittat på. Sedan skulle jag vilja att vi tar fram riktlinjer och sprida den kunskapen. För det är en sak att peka på problem, en annan att hitta lösningar. 

Text: Juan Martinez
 
Den vetenskapliga artikeln i Disability and rehabilitation »

2 okt 2026

Bro IK och gåfotboll för personer med demens prisas 

 ARBETA MED DEMENS

Bro IK är Årets förening i Upplands-Bro. Idrottsklubben, som är först i landet med gåfotboll för personer med demenssjukdom, får utmärkelsen för kombinationen av starkt föreningsliv, socialt ansvarstagande och framtidsinriktad utveckling.

– Oerhört hedrande, roligt och ett kvitto på det fantastiska arbete som läggs ner i föreningen varje dag, säger klubbchef Nils Tener.

Mattias Peterson Ersoy (C), kommunalråd och ordförande i kultur- och fritidsnämnden, Nils Terner, klubbchef Bro IK, Anette Fredriksson, tf. kultur och fritidschef med prischecken på 15 000 kronor.

 

Mattias Peterson Ersoy (C), kommunalråd och ordförande i kultur- och fritidsnämnden, Nils Terner, klubbchef Bro IK, Anette Fredriksson, tf. kultur och fritidschef.
Foto: Upplands-Bro kommun

 

Med sina cirka 1 100 medlemmar är Bro IK en självklar och välkänd aktör inom föreningslivet i Upplands-Bro. Förutom fotboll, som är den dominerande idrotten i klubben, erbjuder Bro IK även innebandy, gymnastik, boxning och bordtennis. Föreningen har också satsat på inkludering av fler deltagare där bland annat parafotboll och gåfotboll för personer med kognitiv svikt och demenssjukdom är nya inslag.

Egen erfarenhet av sjukdomen

Gåfotbollen startade i april 2026 i samarbete med Svenskt Demenscentrum, och deltagare från dagverksamheter och boenden bjöds in till spel. Aktiviteten blev mycket uppskattad och i höst har Bro IK fortsatt med gåfotbollen i egen regi. Något Nils Tener gläds lite extra åt.

– Jag känner personligen mycket för vår gåfotboll för demenssjuka. Min svärfar drabbades av sjukdomen, och det påverkade hela familjen. Vi upplevde att fysisk aktivitet och att umgås med andra gjorde honom gott, säger han.

Kickar bollen fyra gånger så långt

Nils Tener berättar att han på plats bevittnar hur deltagarna utvecklats från gång till gång. Som exempel nämner han en av de flitigare spelarna som numera har förpassat rollatorn till sidlinjen. 

– Christer var i princip beroende av sin rollator de första gångerna och använde den som stöd för att passa bollen. Nu är rollatorn med men står vid sidan. I början nådde hans passningar knappt fem meter. I dag slår han med lätthet bollen 15, 20 meter, säger Nils Tener. 

Han tror att en av orsakerna till att Bro IK tilldelas priset är föreningens djupa samhällsansvar där målet är att erbjuda mer än traditionell idrott. Inom en snar framtid finns planer på en egen speciell ”5 a-side-plan” som är speciellt anpassad för synskadade, samt två spontanidrottsytor på Bro idrottsplats. Målet är att de ska stå färdiga under år 2027. 

”Gåfotbollen för demenssjuka gläder oss”

En av dem som var med och delade ut priset till Nils Tener och Bro IK är Mattias Peterson Ersoy, kommunalråd och ordförande i Upplands Bros kultur- och fritidsnämnd. Han lyfter fram föreningen som ett föredöme, inte minst som exempel på hur det lokala föreningslivet kan göra skillnad i människors vardag.

– Bro IK är en förening i framkant och utan våra föreningar så har vi som kommun inte så mycket att erbjuda våra medborgare, säger Mattias Peterson Ersoy och tillägger:

– Vi är stolta över Bro IK och att föreningen är först i landet med gåfotboll för demenssjuka gläder oss. Allt vi kan göra för att få alla våra invånare i rörelse och mer aktiva är positivt. 

Text: Juan Martinez

 

Mattias Peterson Ersoy (C), kommunalråd och ordförande i kultur- och fritidsnämnden, Nils Terner, klubbchef Bro IK, Anette Fredriksson, tf. kultur och fritidschef med prischecken på 15 000 kronor.

 

Mattias Peterson Ersoy (C), kommunalråd och ordförande i kultur- och fritidsnämnden, Nils Terner, klubbchef Bro IK, Anette Fredriksson, tf. kultur och fritidschef.
Foto: Upplands-Bro kommun

 

Med sina cirka 1 100 medlemmar är Bro IK en självklar och välkänd aktör inom föreningslivet i Upplands-Bro. Förutom fotboll, som är den dominerande idrotten i klubben, erbjuder Bro IK även innebandy, gymnastik, boxning och bordtennis. Föreningen har också satsat på inkludering av fler deltagare där bland annat parafotboll och gåfotboll för personer med kognitiv svikt och demenssjukdom är nya inslag.

Egen erfarenhet av sjukdomen

Gåfotbollen startade i april 2026 i samarbete med Svenskt Demenscentrum, och deltagare från dagverksamheter och boenden bjöds in till spel. Aktiviteten blev mycket uppskattad och i höst har Bro IK fortsatt med gåfotbollen i egen regi. Något Nils Tener gläds lite extra åt.

– Jag känner personligen mycket för vår gåfotboll för demenssjuka. Min svärfar drabbades av sjukdomen, och det påverkade hela familjen. Vi upplevde att fysisk aktivitet och att umgås med andra gjorde honom gott, säger han.

Kickar bollen fyra gånger så långt

Nils Tener berättar att han på plats bevittnar hur deltagarna utvecklats från gång till gång. Som exempel nämner han en av de flitigare spelarna som numera har förpassat rollatorn till sidlinjen. 

– Christer var i princip beroende av sin rollator de första gångerna och använde den som stöd för att passa bollen. Nu är rollatorn med men står vid sidan. I början nådde hans passningar knappt fem meter. I dag slår han med lätthet bollen 15, 20 meter, säger Nils Tener. 

Han tror att en av orsakerna till att Bro IK tilldelas priset är föreningens djupa samhällsansvar där målet är att erbjuda mer än traditionell idrott. Inom en snar framtid finns planer på en egen speciell ”5 a-side-plan” som är speciellt anpassad för synskadade, samt två spontanidrottsytor på Bro idrottsplats. Målet är att de ska stå färdiga under år 2027. 

”Gåfotbollen för demenssjuka gläder oss”

En av dem som var med och delade ut priset till Nils Tener och Bro IK är Mattias Peterson Ersoy, kommunalråd och ordförande i Upplands Bros kultur- och fritidsnämnd. Han lyfter fram föreningen som ett föredöme, inte minst som exempel på hur det lokala föreningslivet kan göra skillnad i människors vardag.

– Bro IK är en förening i framkant och utan våra föreningar så har vi som kommun inte så mycket att erbjuda våra medborgare, säger Mattias Peterson Ersoy och tillägger:

– Vi är stolta över Bro IK och att föreningen är först i landet med gåfotboll för demenssjuka gläder oss. Allt vi kan göra för att få alla våra invånare i rörelse och mer aktiva är positivt. 

Text: Juan Martinez

 

29 sep 2026

Mat, musik och minnen i ny webbapp 

 ARBETA MED DEMENS • LEVA MED DEMENS

Mat-Musik-Minnen (MMM) är en avgiftsfri webbapp för personer med kognitiv svikt och demenssjukdom. Den bygger på reminiscensmetoden för att väcka minnen och skapa meningsfulla samtal.

MMM innehåller tio teman med bilder, musik, ljud, samtalsförslag och mataktiviteter. De kan användas både enskilt och tillsammans med andra för att väcka kan väcka minnen, känslor och berättelser och därmed bidra till gemenskap.

I MMM finns också en kulturkalender med mat- och högtidsdagar från Sverige och de 60 vanligaste ursprungsländerna hos personer som bor i vårt land. Kalendern kan ge inspiration till samtal om traditioner, mat, kultur och minnen.

Mat-Musik-Minnen kan bidra till att:
•    väcka minnen och berättelser
•    skapa samtal och gemenskap
•    stärka delaktighet och relationer
•    skapa möten mellan generationer och kulturer
•    ge personal, anhöriga och volontärer ett konkret samtalsverktyg.

MMM har utvecklats av Hushållningssällskapet Västra i samarbete med Dihm Norden AB. Följande samarbetspartner har medverkat i referensgruppen: Svenskt Demenscentrum, Demensförbundet, Integrationsnätverket Göteborg, SIOS (Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige), Institutionen för Kost- och idrottsvetenskap (Göteborgs universitet), Härryda, Skövde och Orust kommun samt pensionärsorganisationen Aktiva Seniorer i Kungälv.

All musik i appen är komponerad och framförs av Jonas Franke-Blom, komponist och musiker som också skapat temaljuden. Projektet har fått stöd från Allmänna Arvsfonden.

TIPS!
Du kan lägga en genväg till webbappen på hemskärmen på din mobil eller surfplatta. Genvägen ser ut som en app-knapp, och gör det lätt att hitta tillbaka till webbappen när du vill använda den igen.

MMM innehåller tio teman med bilder, musik, ljud, samtalsförslag och mataktiviteter. De kan användas både enskilt och tillsammans med andra för att väcka kan väcka minnen, känslor och berättelser och därmed bidra till gemenskap.

I MMM finns också en kulturkalender med mat- och högtidsdagar från Sverige och de 60 vanligaste ursprungsländerna hos personer som bor i vårt land. Kalendern kan ge inspiration till samtal om traditioner, mat, kultur och minnen.

Mat-Musik-Minnen kan bidra till att:
•    väcka minnen och berättelser
•    skapa samtal och gemenskap
•    stärka delaktighet och relationer
•    skapa möten mellan generationer och kulturer
•    ge personal, anhöriga och volontärer ett konkret samtalsverktyg.

MMM har utvecklats av Hushållningssällskapet Västra i samarbete med Dihm Norden AB. Följande samarbetspartner har medverkat i referensgruppen: Svenskt Demenscentrum, Demensförbundet, Integrationsnätverket Göteborg, SIOS (Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige), Institutionen för Kost- och idrottsvetenskap (Göteborgs universitet), Härryda, Skövde och Orust kommun samt pensionärsorganisationen Aktiva Seniorer i Kungälv.

All musik i appen är komponerad och framförs av Jonas Franke-Blom, komponist och musiker som också skapat temaljuden. Projektet har fått stöd från Allmänna Arvsfonden.

TIPS!
Du kan lägga en genväg till webbappen på hemskärmen på din mobil eller surfplatta. Genvägen ser ut som en app-knapp, och gör det lätt att hitta tillbaka till webbappen när du vill använda den igen.

29 sep 2026

Hälsoekonomisk analys av ny alzheimermedicin publicerad 

 FORSKNING

Det nya alzheimerläkemedlet Kisunla används i flera länder. NT-rådet ska snart ta ställning till om det ska rekommenderas till landets regioner. En färsk hälsoekonomisk bedömning får sannolikt en stor inverkan på beslutet.

Det är Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) som har tagit fram en hälsoekonomisk bedömning av Kisunla på uppdrag av NT-rådet (Rådet för nya terapier). Läkemedlet innehåller den aktiva substansen donanemab och är avsett för behandling av vuxna patienter med lindrig kognitiv störning och lindrig demens på grund av Alzheimers sjukdom.

Kisunla godkändes av den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA i september 2025. Nu ligger bollen hos NT-rådet som för regionernas räkning förhandlar med läkemedelsbolaget om priset och som ska ta ställning till om det är hälsoekonomiskt rimligt att behandla alzheimerpatienter med Kisunla.

Viktigt beslutsunderlag

TLV:s hälsoekonomiska bedömning beskriver hur nyttan med behandlingen förhåller sig till de kostnader som behandlingen medför och är ett viktigt beslutsunderlag för NT-rådet. 

TLV pekar i sin bedömning på en rad osäkerheter i analysen av Kisunla. Läkemedelsbolagets kliniska studie visar visserligen att behandlingen minskar nivåerna av proteinet betaamyloid i hjärnan kraftigt och sakta ned försämringen av kognitiva funktioner något. Men, menar TLV, det är osäkert hur nivåerna av betaamyloid kan förutsäga individuell klinisk nytta och även hur länge effekten finns kvar efter avslutad behandling.

Ökat tryck på vården

Ett annat frågetecken TLV pekar på är administreringskostnaderna. Kisunla ska ges via dropp på en specialistmottagning. Risken för allvarliga biverkningar kräver regelbundna magnetkameraundersökningar. Båda ökar trycket inom områden där det redan finns en kapacitetsbrist. Det kan leda till undanträngningseffekter som innebär att annan vård riskerar att nedprioriteras, menar TLV.

Osäkerheterna kring kvarvarande behandlingseffekt och kostnader för administrering av Kinsula gör att TLV valt att analysera flera olika tänkbara scenarier. Det gängse måttet som används är QUALY, kostnad per vunnet kvalitetsjusterat levnadsår. I Kinsulas fall varierar det kraftigt mellan scenarierna, från 1,8 till 4,5 miljoner kronor.

Likheter med annat läkemedel

Tidigare har Leqembi, ett alzheimerläkemedel med liknande egenskaper, gått igenom samma process. Den utmynnade i att NT-rådet rekommenderade regionerna att inte använda läkemedlet. TLV:s hälsoekonomiska analys av Kisunla har flera likheter med den som gjordes för Leqembi.

TLV har nu lämnat över rapporten till NT-rådet som kommer att göra en sammanvägd bedömning och ta fram en rekommendation till regionerna.

Det är Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) som har tagit fram en hälsoekonomisk bedömning av Kisunla på uppdrag av NT-rådet (Rådet för nya terapier). Läkemedlet innehåller den aktiva substansen donanemab och är avsett för behandling av vuxna patienter med lindrig kognitiv störning och lindrig demens på grund av Alzheimers sjukdom.

Kisunla godkändes av den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA i september 2025. Nu ligger bollen hos NT-rådet som för regionernas räkning förhandlar med läkemedelsbolaget om priset och som ska ta ställning till om det är hälsoekonomiskt rimligt att behandla alzheimerpatienter med Kisunla.

Viktigt beslutsunderlag

TLV:s hälsoekonomiska bedömning beskriver hur nyttan med behandlingen förhåller sig till de kostnader som behandlingen medför och är ett viktigt beslutsunderlag för NT-rådet. 

TLV pekar i sin bedömning på en rad osäkerheter i analysen av Kisunla. Läkemedelsbolagets kliniska studie visar visserligen att behandlingen minskar nivåerna av proteinet betaamyloid i hjärnan kraftigt och sakta ned försämringen av kognitiva funktioner något. Men, menar TLV, det är osäkert hur nivåerna av betaamyloid kan förutsäga individuell klinisk nytta och även hur länge effekten finns kvar efter avslutad behandling.

Ökat tryck på vården

Ett annat frågetecken TLV pekar på är administreringskostnaderna. Kisunla ska ges via dropp på en specialistmottagning. Risken för allvarliga biverkningar kräver regelbundna magnetkameraundersökningar. Båda ökar trycket inom områden där det redan finns en kapacitetsbrist. Det kan leda till undanträngningseffekter som innebär att annan vård riskerar att nedprioriteras, menar TLV.

Osäkerheterna kring kvarvarande behandlingseffekt och kostnader för administrering av Kinsula gör att TLV valt att analysera flera olika tänkbara scenarier. Det gängse måttet som används är QUALY, kostnad per vunnet kvalitetsjusterat levnadsår. I Kinsulas fall varierar det kraftigt mellan scenarierna, från 1,8 till 4,5 miljoner kronor.

Likheter med annat läkemedel

Tidigare har Leqembi, ett alzheimerläkemedel med liknande egenskaper, gått igenom samma process. Den utmynnade i att NT-rådet rekommenderade regionerna att inte använda läkemedlet. TLV:s hälsoekonomiska analys av Kisunla har flera likheter med den som gjordes för Leqembi.

TLV har nu lämnat över rapporten till NT-rådet som kommer att göra en sammanvägd bedömning och ta fram en rekommendation till regionerna.

24 sep 2026

Våld, vårdplaner och världsläget i fokus på Stockholms Demensdag 

 ARBETA MED DEMENS

Hur ser framtidens behandling mot alzheimer ut? Vilken sorts våld utsätts äldre för? Hur gör vården så att ingen faller mellan stolarna? Vad har samhället för krisberedskap när det gäller de mest sårbara? Det var några av frågorna som väckte intresse under årets upplaga av Stockholms Demensdag.
 

Det var knappt en stol ledig i Celsiussalen i Ingenjörshuset när förmiddagen rivstartade med att Alma Fager, Silviasjuksköterska och strategisk sjuksköterska för kognitiva sjukdomar i Helsingborg, och Ann-Marie Westerlund, demenssköterska och demenssamordnare i Region Västernorrland, berättade om hur sömlös vård går till i praktiken.

– Vårdplanen vill jag slå ett extra slag för. Hade personerna haft cancer hade de gått hem med en vårdplan, men de här personerna som kanske inte kommer ihåg vad doktorn sa, de får ofta ingen vårdplan, sa Ann-Marie Westerlund och uppmanade alla att ladda ner vårdplanen från Svenskt Demenscentrums hemsida och anpassa den efter den egna verksamheten.

Egen version av SDC:s formulär

Alma Fager framhöll att Helsingborg har utvecklat sin egen version av SDC:s kontaktformulär vid misstanke om kognitiv svikt.

– I nästa steg, när personen har kommit till vårdcentral eller specialistmottagning och fått sin diagnos, skickas ett diagnosintyg till kommunen om personen samtycker. Intyget talar om för kommunen att här finns en person som har fått en diagnos och vill ha kontakt.

– Här kan jag kan skryta lite om region Skåne. Där håller man på och ser till att det här kommer in i dokumentationssystemet, så att det är lätt att knappa in. För det här ska inte vara något dokument som ligger i en byrålåda, sa Alma Fager.

Efter en bensträckare till fika och kaffe fick åhörarna ta del av de senaste rönen inom läkemedelsbehandling. Maria Eriksdotter, professor i geriatrik vid Karolinska institutet och överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset, poängterade att framtidens behandling mot Alzheimers sjukdom sannolikt ligger i tidig diagnostik, kombinationsbehandlingar och förebyggande insatser.

– Målet är att enklare kunna identifiera personer i ett betydligt tidigare skede för att kunna sätta in behandling innan sjukdomen börjar, sa Maria Eriksdotter.

Hon berättade vidare att forskningen inom demensområdet går snabbt framåt och att ett stort antal läkemedelsstudier pågår världen över. Maria Eriksdotter lyfte även fram vikten av de svenska kvalitetsregistren, SveDem och BPSD-registret, som starkt bidragit till kunskapen om demenssjukdomar.

Beroendeställning ökar risken för våld

Lena Östlund, lärare och forskare på hälsohögskolan i Jönköping, höll ett föredrag om äldre personers utsatthet för våld i nära relationer. Hon pekade på att bland annat det psykiska våldet mot äldre kan se annorlunda ut i jämförelse med hur det kan te sig i andra åldersgrupper.

– Det kan vara svårare att upptäcka och vara mer subtilt. Det kan handla om att man isolerar en person, förminskar någon, talar över huvudet på en person eller helt enkelt förvägrar någon rätten att bestämma över sitt eget liv.
Vidare pekade Lena Östlund på de vanligaste riskfaktorerna för att utsättas för våld. Den kanske starkaste är omständigheten att en person är i beroendeställning till andra, vilket fallet ofta kan vara med personer som drabbas av kognitiva sjukdomar.

Jenny Salaj är samordnare för beredskapsfrågor i Stockholms stift, Svenska kyrkan. Hon har en bakgrund inom försvarsdepartementet och gav åhörarna en uppdatering om säkerhetsläget samt krisberedskapsläget i Sverige.

– Det pågår en mental förflyttning i hela samhället från att tala enbart om kris till att tala om krig. Och det handlar om att bygga en sådan robusthet och motståndskraft att det ska verka avskräckande från att anfalla i vårt närområde.

Den egna beredskapen viktig

Hon liknade återuppbyggnaden av totalförsvaret vid en nybyggaranda och uppmanade åhörarna att vara med i olika forum så att exempelvis personer med kognitiva sjukdomar och deras anhöriga tas med i planeringen. Jenny Salaj betonade vidare åhörarnas roll vid en allvarlig kris eller krigssituation.

– Alla ni som sitter här är vad man kallar ”first line responders”. Ni måste fungera i era roller om vi skulle få ett krigsläge i Sverige. Och då är det viktigt att se över den egna situationen. Det kanske låter torrt, men det gäller att se över den egna beredskapssituationen, sa Jenny Salaj och pekade på att ett antal boenden påbörjat ett arbete med de frågorna.

På plats i environgerna utanför Celsiussalen fanns även ett 15-tal utställare, alla verksamma inom demensområdet. Nästa års upplaga av Stockholms Demensdag är planerad att gå av stapeln den 21 september. Arrangörer är Svenskt Demenscentrum och Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum.

Det var knappt en stol ledig i Celsiussalen i Ingenjörshuset när förmiddagen rivstartade med att Alma Fager, Silviasjuksköterska och strategisk sjuksköterska för kognitiva sjukdomar i Helsingborg, och Ann-Marie Westerlund, demenssköterska och demenssamordnare i Region Västernorrland, berättade om hur sömlös vård går till i praktiken.

– Vårdplanen vill jag slå ett extra slag för. Hade personerna haft cancer hade de gått hem med en vårdplan, men de här personerna som kanske inte kommer ihåg vad doktorn sa, de får ofta ingen vårdplan, sa Ann-Marie Westerlund och uppmanade alla att ladda ner vårdplanen från Svenskt Demenscentrums hemsida och anpassa den efter den egna verksamheten.

Egen version av SDC:s formulär

Alma Fager framhöll att Helsingborg har utvecklat sin egen version av SDC:s kontaktformulär vid misstanke om kognitiv svikt.

– I nästa steg, när personen har kommit till vårdcentral eller specialistmottagning och fått sin diagnos, skickas ett diagnosintyg till kommunen om personen samtycker. Intyget talar om för kommunen att här finns en person som har fått en diagnos och vill ha kontakt.

– Här kan jag kan skryta lite om region Skåne. Där håller man på och ser till att det här kommer in i dokumentationssystemet, så att det är lätt att knappa in. För det här ska inte vara något dokument som ligger i en byrålåda, sa Alma Fager.

Efter en bensträckare till fika och kaffe fick åhörarna ta del av de senaste rönen inom läkemedelsbehandling. Maria Eriksdotter, professor i geriatrik vid Karolinska institutet och överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset, poängterade att framtidens behandling mot Alzheimers sjukdom sannolikt ligger i tidig diagnostik, kombinationsbehandlingar och förebyggande insatser.

– Målet är att enklare kunna identifiera personer i ett betydligt tidigare skede för att kunna sätta in behandling innan sjukdomen börjar, sa Maria Eriksdotter.

Hon berättade vidare att forskningen inom demensområdet går snabbt framåt och att ett stort antal läkemedelsstudier pågår världen över. Maria Eriksdotter lyfte även fram vikten av de svenska kvalitetsregistren, SveDem och BPSD-registret, som starkt bidragit till kunskapen om demenssjukdomar.

Beroendeställning ökar risken för våld

Lena Östlund, lärare och forskare på hälsohögskolan i Jönköping, höll ett föredrag om äldre personers utsatthet för våld i nära relationer. Hon pekade på att bland annat det psykiska våldet mot äldre kan se annorlunda ut i jämförelse med hur det kan te sig i andra åldersgrupper.

– Det kan vara svårare att upptäcka och vara mer subtilt. Det kan handla om att man isolerar en person, förminskar någon, talar över huvudet på en person eller helt enkelt förvägrar någon rätten att bestämma över sitt eget liv.
Vidare pekade Lena Östlund på de vanligaste riskfaktorerna för att utsättas för våld. Den kanske starkaste är omständigheten att en person är i beroendeställning till andra, vilket fallet ofta kan vara med personer som drabbas av kognitiva sjukdomar.

Jenny Salaj är samordnare för beredskapsfrågor i Stockholms stift, Svenska kyrkan. Hon har en bakgrund inom försvarsdepartementet och gav åhörarna en uppdatering om säkerhetsläget samt krisberedskapsläget i Sverige.

– Det pågår en mental förflyttning i hela samhället från att tala enbart om kris till att tala om krig. Och det handlar om att bygga en sådan robusthet och motståndskraft att det ska verka avskräckande från att anfalla i vårt närområde.

Den egna beredskapen viktig

Hon liknade återuppbyggnaden av totalförsvaret vid en nybyggaranda och uppmanade åhörarna att vara med i olika forum så att exempelvis personer med kognitiva sjukdomar och deras anhöriga tas med i planeringen. Jenny Salaj betonade vidare åhörarnas roll vid en allvarlig kris eller krigssituation.

– Alla ni som sitter här är vad man kallar ”first line responders”. Ni måste fungera i era roller om vi skulle få ett krigsläge i Sverige. Och då är det viktigt att se över den egna situationen. Det kanske låter torrt, men det gäller att se över den egna beredskapssituationen, sa Jenny Salaj och pekade på att ett antal boenden påbörjat ett arbete med de frågorna.

På plats i environgerna utanför Celsiussalen fanns även ett 15-tal utställare, alla verksamma inom demensområdet. Nästa års upplaga av Stockholms Demensdag är planerad att gå av stapeln den 21 september. Arrangörer är Svenskt Demenscentrum och Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum.

23 sep 2026

Eriksdotter och Lövheim prisas för sin forskning 

 FORSKNING

Maria Eriksdotter vid Karolinska institutet och Hugo Lövheim vid Umeå universitet får bägge pris för sin forskning om demenssjukdomar.  

Hallå där, Maria Eriksdotter, professor i geriatrik vid Karolinska institutet! Du tilldelas Bengt Winblads pris 2026 av Svenska läkaresällskapet för din forskning om alzheimer och demenssjukdomar.
 
Hur känns det?

– Det känns fantastiskt! Jag är glad, stolt och känner mig hedrad.

Hur firar du det här?

– Jag tänkte bjuda min forskargrupp på lite bubbel.

Varför får du priset?

– Dels för min forskning om tillväxtfaktorn NGF som terapi vid Alzheimers sjukdom, där jag genomfört en världsunik cellterapistudie. En kapsel med celler som frisatte proteinet NGF opererades in i hjärnan på personer med Alzheimers sjukdom. Jag kunde visa att NGF hade positiva effekter och att NGF är en möjlig behandlingsstrategi att utveckla.

– Parallellt har jag lett och utvecklat SveDem, Svenska registret för kognitiva sjukdomar/demenssjukdomar, till världens största kvalitetsregister om demenssjukdomar som idag omfattar fler än 150 000 personer. Jag är stolt över att registret har bidragit till att förbättra kvaliteten i demensvården och till ökad kunskap om hur samsjuklighet och andra läkemedel påverkar vår kognitiva förmåga och vården av personer med demenssjukdomar.

– Jag har också visat att de nuvarande demensläkemedlen mot Alzheimers sjukdom, kolinesterashämmarna, är kopplade till en långsammare försämring av kognitionsförmågan. Dessutom är behandlingen kopplad till minskad dödlighet, minskad risk för hjärtkärlsjukdom, stroke och njursvikt. 

Hur förklarar du på en middag bland icke-medicinare vad du forskar om?

– Jag brukar säga att jag forskar om att få fram nya läkemedel mot Alzheimers sjukdom där jag forskar på ett protein, NGF, som förbättrar överlevnaden och funktionen hos nervceller som är särskilt viktiga för minnet. Jag berättar också om kolinesterashämmarna, att de har positiva effekter på den kognitiva förmågan samt att de minskar risken för hjärtkärlsjukdom och död, och att de borde användas i större utsträckning.  
 
Hur blir nästa steg i ditt forskningsarbete?

– Min cellterapistudie med NGF var positiv, men metoden är riskfylld så nu försöker jag hitta andra sätt att tillföra NGF till hjärnan. Nästa steg är att fortsätta utvecklingen av metoder för att få NGF in i hjärnan via näsan eller över blodhjärnbarriären. Framtidens behandling av Alzheimers sjukdom tror jag är kombinationsbehandling med flera läkemedel som påverkar olika mekanismer.  Därför skulle jag vilja studera effekterna på den kognitiva förmågan när en kombination av kolinesterashämmare och NGF används vid behandling. 
 

Pris till Umeåforskare

Även Hugo Lövheim, professor vid Umeå universitet, prisas för sin forskning. Han tilldelas Inga Sandeborgs pris av Svenska Läkaresällskapet för sina studier på sambandet mellan herpesvirus och Alzheimers sjukdom.

– Vår forskning om herpesvirus som möjlig orsak till Alzheimers sjukdom har ibland mötts av skepsis. Att tilldelas Inga Sandeborgs pris är uppmuntrande och ger ny energi att fortsätta arbetet. Jag hoppas att fler forskare intresserar sig för kopplingen mellan infektioner och Alzheimers sjukdom, säger Hugo Lövheim, professor i geriatrik, Umeå universitet, i ett pressmeddelande.

Inga Sandeborgs pris delas ut vartannat år till den eller de som gjort sig bäst förtjänta genom vetenskapliga arbeten rörande Alzheimers sjukdom eller andra degenerativa sjukdomar i centrala nervsystemet. Pristagaren belönas med 130 000 kronor. 
 
Hela pressmeddelandet från Svenska Läkaresällskapet »
 

Foto: Ulf Sirborn (Maria Eriksdotter) och Mattias Pettersson (Hugo Lövheim)

Hallå där, Maria Eriksdotter, professor i geriatrik vid Karolinska institutet! Du tilldelas Bengt Winblads pris 2026 av Svenska läkaresällskapet för din forskning om alzheimer och demenssjukdomar.
 
Hur känns det?

– Det känns fantastiskt! Jag är glad, stolt och känner mig hedrad.

Hur firar du det här?

– Jag tänkte bjuda min forskargrupp på lite bubbel.

Varför får du priset?

– Dels för min forskning om tillväxtfaktorn NGF som terapi vid Alzheimers sjukdom, där jag genomfört en världsunik cellterapistudie. En kapsel med celler som frisatte proteinet NGF opererades in i hjärnan på personer med Alzheimers sjukdom. Jag kunde visa att NGF hade positiva effekter och att NGF är en möjlig behandlingsstrategi att utveckla.

– Parallellt har jag lett och utvecklat SveDem, Svenska registret för kognitiva sjukdomar/demenssjukdomar, till världens största kvalitetsregister om demenssjukdomar som idag omfattar fler än 150 000 personer. Jag är stolt över att registret har bidragit till att förbättra kvaliteten i demensvården och till ökad kunskap om hur samsjuklighet och andra läkemedel påverkar vår kognitiva förmåga och vården av personer med demenssjukdomar.

– Jag har också visat att de nuvarande demensläkemedlen mot Alzheimers sjukdom, kolinesterashämmarna, är kopplade till en långsammare försämring av kognitionsförmågan. Dessutom är behandlingen kopplad till minskad dödlighet, minskad risk för hjärtkärlsjukdom, stroke och njursvikt. 

Hur förklarar du på en middag bland icke-medicinare vad du forskar om?

– Jag brukar säga att jag forskar om att få fram nya läkemedel mot Alzheimers sjukdom där jag forskar på ett protein, NGF, som förbättrar överlevnaden och funktionen hos nervceller som är särskilt viktiga för minnet. Jag berättar också om kolinesterashämmarna, att de har positiva effekter på den kognitiva förmågan samt att de minskar risken för hjärtkärlsjukdom och död, och att de borde användas i större utsträckning.  
 
Hur blir nästa steg i ditt forskningsarbete?

– Min cellterapistudie med NGF var positiv, men metoden är riskfylld så nu försöker jag hitta andra sätt att tillföra NGF till hjärnan. Nästa steg är att fortsätta utvecklingen av metoder för att få NGF in i hjärnan via näsan eller över blodhjärnbarriären. Framtidens behandling av Alzheimers sjukdom tror jag är kombinationsbehandling med flera läkemedel som påverkar olika mekanismer.  Därför skulle jag vilja studera effekterna på den kognitiva förmågan när en kombination av kolinesterashämmare och NGF används vid behandling. 
 

Pris till Umeåforskare

Även Hugo Lövheim, professor vid Umeå universitet, prisas för sin forskning. Han tilldelas Inga Sandeborgs pris av Svenska Läkaresällskapet för sina studier på sambandet mellan herpesvirus och Alzheimers sjukdom.

– Vår forskning om herpesvirus som möjlig orsak till Alzheimers sjukdom har ibland mötts av skepsis. Att tilldelas Inga Sandeborgs pris är uppmuntrande och ger ny energi att fortsätta arbetet. Jag hoppas att fler forskare intresserar sig för kopplingen mellan infektioner och Alzheimers sjukdom, säger Hugo Lövheim, professor i geriatrik, Umeå universitet, i ett pressmeddelande.

Inga Sandeborgs pris delas ut vartannat år till den eller de som gjort sig bäst förtjänta genom vetenskapliga arbeten rörande Alzheimers sjukdom eller andra degenerativa sjukdomar i centrala nervsystemet. Pristagaren belönas med 130 000 kronor. 
 
Hela pressmeddelandet från Svenska Läkaresällskapet »
 

Foto: Ulf Sirborn (Maria Eriksdotter) och Mattias Pettersson (Hugo Lövheim)

11 sep 2026

KST-träff gav en vän för livet 

 LEVA MED DEMENS

Två Malmöpågar. En kurs i ”hjärngympa”. Det blev början på en nyfunnen vänskap för Tommy Persson och Billy Svanberg.

– Det känns som om man har fått en till chans i livet, säger Tommy Persson.

Tommy Persson har sjunkit ner i soffan med en kopp kaffe framför sig. Mittemot sitter hans hustru Yvonne och bläddrar i en broschyr. Efter en stund öppnas ytterdörren igen. In kliver en ganska lång herre med välansad frisyr och en ljus skjorta under den tunna jackan. Han ser ut att genomsöka lokalen efter något bekant. Tommy Persson noterar mannen och håller upp en tidning för att skymma ansiktet. Lite trevande tar den nyanlände några steg mot soffgruppen. Till slut kan inte Tommy Persson hålla sig längre. Han sänker tidningen och blickarna möts. Ett hjärtligt skratt följs av en kram.

– Jag tyckte att det var lite märkligt. Vad är det där för en med en tidning för hela ansiktet, säger Billy Svanberg.

Utmanande och roligt

Han och Tommy Persson är bägge födda i Malmö för 85 respektive 80 år sedan. Men vänskapen skulle inte uppstå förrän långt senare. Det var under en KST-träff i Helsingborg år 2025 som de bägge fick nys om varandra.

– Jag fick min diagnos i Ängelholm. Så fick jag ett papper hem om att de skulle starta något slags kurs i hjärngympa i Helsingborg. Jag pratade med min fru, som tyckte att jag skulle komma hit och lyssna. Det gjorde jag och fick på köpet träffa den här underbara mannen, säger Tommy Persson och nickar mot Billy Svanberg. 

Bägge beskriver tiden efter diagnosen som tung. För Tommy Persson var det som om någon slagit undan benen för honom. Billy Svanberg tänkte mycket på sin kolonistuga och att livet i princip var över. Utan att känna varandra delade de en mörk syn på framtiden. Men den där inbjudan till hjärngympa i centrala Helsingborg skulle komma att ändra på det. 

– Till en början var det mest trevligt att komma hit. Man fick göra enkla saker. Kasta en kudde till varandra och säga en frukt som innehöll en viss bokstav och som skulle passa in i ett sammanhang. Det var utmanande på ett roligt sätt, säger Billy Svanberg. 

De negativa tankarna har försvunnit

De första träffarna bestod gruppen av sex deltagare. Men med tiden hoppade hälften av. De nyfunna vännerna fortsatte dock och märkte att såväl minnet som vänskapen stärktes för varje tillfälle. Samtalen efter en avslutad träff pågick ofta en bra stund, och fortsatte under promenaden ned till hållplatsen. 

– Ibland missade vi till och med bussen för att vi hade så mycket att prata om, säger Tommy Persson.

Att KST har haft en positiv inverkan på livet är en underdrift. Tommy Persson och Billy Svanberg tycker inte enbart att minnet och kognitionen har blivit bättre, även inställningen till tillvaron och åldrandet har påverkats i positiv riktning.

– Min hustru säger att jag är lite annorlunda, men själv tycker jag inte att jag är så mycket sämre, mer än att jag är lite mer glömsk. Men de negativa tankarna har liksom försvunnit mer och mer. Jag försöker att leva i nuet, säger Billy Svanberg.

Tommy Persson instämmer, och passar på att hylla KST-teamet i Helsingborg, som han menar har stor del i att livet har tagit en ny riktning. Som exempel nämner han att han vid 80 års ålder har börjat bejaka sina mer konstnärliga sidor. 

– Jag har aldrig gillat att rita och vägrar att göra det. Men under träffarna gör jag det ändå. Varför vet jag inte, men personalen här gör ett himla bra jobb och har betytt jättemycket för mig, säger Tommy Persson.

Träff i kolonistugan

På frågan om vad de skulle säga till någon som nyss har fått en diagnos och funderar på ett erbjudande om KST, är Tommy Persson och Billy Svanberg glasklara.

– Gör det, du missar något annars. Jag satt bara och degade ner mig när jag fick diagnosen. Mitt tankesätt är helt annorlunda idag. Jag tänker inte på att jag är sjuk. Med hjälp utifrån fixade jag det, inte minst från personalen här, säger Tommy Persson.

– Och det är faktiskt kul. Man får röra runt i huvudet, vilket är nyttigt. Allt sker dessutom i en positiv anda, utan tvång. Det känns bra, säger Billy Svanberg.

De nyfunna vännerna reser sig från en liten inredd nisch där de har suttit. Billy Svanberg ska strax åka buss hem till Råå, medan Tommy Persson och hans hustru Yvonne tar bilen till Ängelholm. Innan de skiljs åt gör de upp planer. Träff i kolonistugan och kanske även en fotbollsmatch på Olympia står på agendan. 

KST-träffarna i Helsingborg ledde till mer än en ny och hoppfull tillvaro. Malmöpågarna Billy Svanberg och Tommy Persson fick bägge en vän på köpet.

Text och foto: Juan Martinez

Tommy Persson har sjunkit ner i soffan med en kopp kaffe framför sig. Mittemot sitter hans hustru Yvonne och bläddrar i en broschyr. Efter en stund öppnas ytterdörren igen. In kliver en ganska lång herre med välansad frisyr och en ljus skjorta under den tunna jackan. Han ser ut att genomsöka lokalen efter något bekant. Tommy Persson noterar mannen och håller upp en tidning för att skymma ansiktet. Lite trevande tar den nyanlände några steg mot soffgruppen. Till slut kan inte Tommy Persson hålla sig längre. Han sänker tidningen och blickarna möts. Ett hjärtligt skratt följs av en kram.

– Jag tyckte att det var lite märkligt. Vad är det där för en med en tidning för hela ansiktet, säger Billy Svanberg.

Utmanande och roligt

Han och Tommy Persson är bägge födda i Malmö för 85 respektive 80 år sedan. Men vänskapen skulle inte uppstå förrän långt senare. Det var under en KST-träff i Helsingborg år 2025 som de bägge fick nys om varandra.

– Jag fick min diagnos i Ängelholm. Så fick jag ett papper hem om att de skulle starta något slags kurs i hjärngympa i Helsingborg. Jag pratade med min fru, som tyckte att jag skulle komma hit och lyssna. Det gjorde jag och fick på köpet träffa den här underbara mannen, säger Tommy Persson och nickar mot Billy Svanberg. 

Bägge beskriver tiden efter diagnosen som tung. För Tommy Persson var det som om någon slagit undan benen för honom. Billy Svanberg tänkte mycket på sin kolonistuga och att livet i princip var över. Utan att känna varandra delade de en mörk syn på framtiden. Men den där inbjudan till hjärngympa i centrala Helsingborg skulle komma att ändra på det. 

– Till en början var det mest trevligt att komma hit. Man fick göra enkla saker. Kasta en kudde till varandra och säga en frukt som innehöll en viss bokstav och som skulle passa in i ett sammanhang. Det var utmanande på ett roligt sätt, säger Billy Svanberg. 

De negativa tankarna har försvunnit

De första träffarna bestod gruppen av sex deltagare. Men med tiden hoppade hälften av. De nyfunna vännerna fortsatte dock och märkte att såväl minnet som vänskapen stärktes för varje tillfälle. Samtalen efter en avslutad träff pågick ofta en bra stund, och fortsatte under promenaden ned till hållplatsen. 

– Ibland missade vi till och med bussen för att vi hade så mycket att prata om, säger Tommy Persson.

Att KST har haft en positiv inverkan på livet är en underdrift. Tommy Persson och Billy Svanberg tycker inte enbart att minnet och kognitionen har blivit bättre, även inställningen till tillvaron och åldrandet har påverkats i positiv riktning.

– Min hustru säger att jag är lite annorlunda, men själv tycker jag inte att jag är så mycket sämre, mer än att jag är lite mer glömsk. Men de negativa tankarna har liksom försvunnit mer och mer. Jag försöker att leva i nuet, säger Billy Svanberg.

Tommy Persson instämmer, och passar på att hylla KST-teamet i Helsingborg, som han menar har stor del i att livet har tagit en ny riktning. Som exempel nämner han att han vid 80 års ålder har börjat bejaka sina mer konstnärliga sidor. 

– Jag har aldrig gillat att rita och vägrar att göra det. Men under träffarna gör jag det ändå. Varför vet jag inte, men personalen här gör ett himla bra jobb och har betytt jättemycket för mig, säger Tommy Persson.

Träff i kolonistugan

På frågan om vad de skulle säga till någon som nyss har fått en diagnos och funderar på ett erbjudande om KST, är Tommy Persson och Billy Svanberg glasklara.

– Gör det, du missar något annars. Jag satt bara och degade ner mig när jag fick diagnosen. Mitt tankesätt är helt annorlunda idag. Jag tänker inte på att jag är sjuk. Med hjälp utifrån fixade jag det, inte minst från personalen här, säger Tommy Persson.

– Och det är faktiskt kul. Man får röra runt i huvudet, vilket är nyttigt. Allt sker dessutom i en positiv anda, utan tvång. Det känns bra, säger Billy Svanberg.

De nyfunna vännerna reser sig från en liten inredd nisch där de har suttit. Billy Svanberg ska strax åka buss hem till Råå, medan Tommy Persson och hans hustru Yvonne tar bilen till Ängelholm. Innan de skiljs åt gör de upp planer. Träff i kolonistugan och kanske även en fotbollsmatch på Olympia står på agendan. 

KST-träffarna i Helsingborg ledde till mer än en ny och hoppfull tillvaro. Malmöpågarna Billy Svanberg och Tommy Persson fick bägge en vän på köpet.

Text och foto: Juan Martinez

KST – webbinarie och kunskapsläge

Den 3 november arrangerar Svenskt Demenscentrum ett webbinarium om KST.
Mer information och anmälan »

På Svenskt Demenscentrums hemsida finns det bland annat information om kunskapsläget kring KST samt om kommande webbutbildning för personal som vill arbeta med KST,
Mer om KST »
 

1 sep 2026

Unik mottagning fyller tomrum i demensvården 

 ARBETA MED DEMENS • FORSKNING

I Huddinge finns landets enda mottagning för personer med Downs syndrom som drabbas av kognitiv svikt. 

– Vi skulle önska att vi kunde ta emot fler, för det känns som att vi gör skillnad för dem som kommer till oss, säger Nenad Bogdanovic, överläkare och professor i geriatrik på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. 

Nenad Bogdanovic beskriver det som ett ”akut tomrum” när han får frågan om hur minnesmottagningen på Karolinska Huddinge blev landets första och hittills enda specialiserade enhet för att utreda personer med Downs syndrom och kognitiv svikt. 

– Vi startade år 2023. Tidigare skickades remisserna automatiskt till habiliteringen. När de slutade utreda stod vi lite frågande kring hur vi skulle göra, säger han.

Efter ett samtal med sin chef, där Nenad Bogdanovic föreslog att utöka verksamheten till att utreda personer med Downs syndrom och begynnande kognitiv svikt, var bollen i rullning.

– Jag har erfarenhet av och har forskat om Downs syndrom och har en bakgrund inom neurologi, neuropatologi och human utvecklingsanatomi, så uppdraget passade bra för mig, säger Nenad Bogdanovic.

 

(OBS! Filmen är textad, så slå av autotextningsfunktionen i Youtube)

 

Utredningen anpassad efter målgruppen

Sedan starten har han och kollegan psykiater Kristina Kuzev utrett ett åttiotal patienter med Downs syndrom och kognitiv svikt eller demens. Generellt skiljer sig personer med downs syndrom från den typiska patienten med demenssjukdom eller begynnande kognitiv svikt. Därför har de standardiserade utredningsmetoder som finns modifierats och rutinerna har fått anpassas utifrån gruppens behov.

– Patienter med Downs syndrom som uppvisar kognitiva förändringar är ofta otåliga och klarar sällan av traditionella neuropsykologiska tester. Bland annat väljer vi helt bort magnetkameraundersökning där patienten behöver ligga stilla i upp till cirka 45 minuter, Vi brukar även undvika lumbalpunktion, som kan innebära obehag vid stick i ryggen, säger Nenad Bogdanovic. 

Överlag kommer de flesta remisser till mottagningen från en vårdcentral. Ofta är det personal på ett boende eller en anhörig som har märkt en förändring hos de remitterade. Kristina Kuzev, specialist i psykiatri, räknar upp några av de vanligaste tecknen på begynnande demenssjukdom:

– De första symtomen kan vara personlighetsförändringar eller ett skifte i sinnesstämningen snarare än minnessvikt. Exempelvis kan ätbeteendet förändras över tid. Det kan röra sig om minskad initiativförmåga, apati, att personen blir tillbakadragen. Sömnproblem kan också vara ett tidigt tecken, säger hon.

Ökad risk med stigande ålder

Ofta är personal på LSS-boendet och anhöriga medvetna om vad det kan röra sig om när en person med Downs syndrom börjar uppvisa tecken på begynnande kognitiv svikt. Teamet på minnesmottagningen brukar bemötas med stor tacksamhet över att det ”äntligen kan påbörjas en specifik utredning och behandling”.

– Jag har aldrig upplevt att någon varit negativ, tvärtom är alla väldigt positiva. Däremot förstår i princip inte patienter med Downs syndrom vad de har drabbats av när de väl får en diagnos, säger Nenad Bogdanovic.

I början av 1980-talet var medellivslängden cirka 25 år för personer med Downs syndrom. I takt med medicinsk utveckling, bättre levnadsvillkor och ett mer inkluderande samhälle har den siffran ökat drastiskt. Numera är det inte ovanligt att personer med Downs syndrom passerar 60-strecket. Men med stigande ålder kommer, liksom för resten av befolkningen, hälsoproblem. Personer med Downs syndrom dras ofta med olika medicinska tillstånd redan från födseln. Medfödda hjärtfel är vanliga, liksom endokrina störningar. Många får tidigt en hörselnedsättning och vuxna med Downs syndrom har ofta en tendens att bli överviktiga, vilket bidrar till andra hälsoproblem.

– Med stigande ålder ökar risken tydligt för kognitiv svikt. Äldre personer med Downs syndrom utvecklar i mycket hög grad neuropatologiska förändringar som motsvarar dem vid Alzheimers sjukdom. Den genetiska bakgrunden bidrar till den utvecklingen, säger Nenad Bogdanovic.

"Start low – go slow"

Vid konstaterad kognitiv svikt eller begynnande demenssjukdom brukar behandlingen starta omgående.

– Personer med Downs syndrom är generellt ofta mycket känsliga för läkemedel. Här får vi ”start low – go slow”. Vi börjar på väldigt låga doser, men det finns ingen anledning att vänta på att patienten uppnår en viss grad av kognitiv svikt. Ju tidigare behandlingen kan starta desto bättre, säger Kristina Kuzev.

– Vi kan konstatera från vår erfarenhet hittills att behandling med kolinesterashämmare, särskilt med Rivastigmin, har haft mycket god effekt hos patienter med Downs syndrom för att det finns ett patofysiologiskt stöd för behandlingen, även om detaljerade kliniska studier är begränsade, säger Nenad Bogdanovic.

Utöver den medicinska behandlingen behöver personer med Downs syndrom och begynnande demenssjukdom ofta ökade insatser på flera sätt. Det kan handla om allt från exempelvis kommunikationsstöd och anpassningar i boendet till att anhöriga får information och hjälp i den nya situationen.

– Det är jätteviktigt med kontinuitet, att man får vara kvar i sitt hem, sin kända miljö och gärna med personal som man känner sedan tidigare. Förutsägbarheten är nog det viktigaste, eftersom drastiska förändringar tenderar att försämra tillståndet hos den drabbade, säger Kristina Kuzev och tillägger:

– Det går att leva ett bra liv i flera år efter konstaterad diagnos, även för en person med Downs syndrom.

Vill nå ut med kunskap

Trycket på mottagningen är högt. Även vårdcentraler från andra regioner försöker få sina patienter remitterade till den unika enheten i södra Stockholm. Som rutin tar man emot remisser från vårdcentraler i regionen och från hela landet. Även egenremisser kan bedömas i särskilt ömmande fall. Utöver önskemålet om större resurser skulle Nenad Bogdanovic och Kristina Kuzev helst av allt vilja nå ut till fler med sin kunskap.

– Jag skulle gärna vilja få till en utvidgad utbildning för alla som jobbar på minnesmottagningar, läkare inom demensvården, personal på boenden etcetera, säger Nenad Bogdanovic.
Kristina Kuzev fyller i:

– Det är många med Downs syndrom som inte blir utredda för sin demenssjukdom, och fortfarande finns det fördomar om att den här gruppen inte går att behandla med bromsande läkemedel. Så mer kunskap behövs absolut.

Nenad Bogdanovic beskriver det som ett ”akut tomrum” när han får frågan om hur minnesmottagningen på Karolinska Huddinge blev landets första och hittills enda specialiserade enhet för att utreda personer med Downs syndrom och kognitiv svikt. 

– Vi startade år 2023. Tidigare skickades remisserna automatiskt till habiliteringen. När de slutade utreda stod vi lite frågande kring hur vi skulle göra, säger han.

Efter ett samtal med sin chef, där Nenad Bogdanovic föreslog att utöka verksamheten till att utreda personer med Downs syndrom och begynnande kognitiv svikt, var bollen i rullning.

– Jag har erfarenhet av och har forskat om Downs syndrom och har en bakgrund inom neurologi, neuropatologi och human utvecklingsanatomi, så uppdraget passade bra för mig, säger Nenad Bogdanovic.

 

(OBS! Filmen är textad, så slå av autotextningsfunktionen i Youtube)

 

Utredningen anpassad efter målgruppen

Sedan starten har han och kollegan psykiater Kristina Kuzev utrett ett åttiotal patienter med Downs syndrom och kognitiv svikt eller demens. Generellt skiljer sig personer med downs syndrom från den typiska patienten med demenssjukdom eller begynnande kognitiv svikt. Därför har de standardiserade utredningsmetoder som finns modifierats och rutinerna har fått anpassas utifrån gruppens behov.

– Patienter med Downs syndrom som uppvisar kognitiva förändringar är ofta otåliga och klarar sällan av traditionella neuropsykologiska tester. Bland annat väljer vi helt bort magnetkameraundersökning där patienten behöver ligga stilla i upp till cirka 45 minuter, Vi brukar även undvika lumbalpunktion, som kan innebära obehag vid stick i ryggen, säger Nenad Bogdanovic. 

Överlag kommer de flesta remisser till mottagningen från en vårdcentral. Ofta är det personal på ett boende eller en anhörig som har märkt en förändring hos de remitterade. Kristina Kuzev, specialist i psykiatri, räknar upp några av de vanligaste tecknen på begynnande demenssjukdom:

– De första symtomen kan vara personlighetsförändringar eller ett skifte i sinnesstämningen snarare än minnessvikt. Exempelvis kan ätbeteendet förändras över tid. Det kan röra sig om minskad initiativförmåga, apati, att personen blir tillbakadragen. Sömnproblem kan också vara ett tidigt tecken, säger hon.

Ökad risk med stigande ålder

Ofta är personal på LSS-boendet och anhöriga medvetna om vad det kan röra sig om när en person med Downs syndrom börjar uppvisa tecken på begynnande kognitiv svikt. Teamet på minnesmottagningen brukar bemötas med stor tacksamhet över att det ”äntligen kan påbörjas en specifik utredning och behandling”.

– Jag har aldrig upplevt att någon varit negativ, tvärtom är alla väldigt positiva. Däremot förstår i princip inte patienter med Downs syndrom vad de har drabbats av när de väl får en diagnos, säger Nenad Bogdanovic.

I början av 1980-talet var medellivslängden cirka 25 år för personer med Downs syndrom. I takt med medicinsk utveckling, bättre levnadsvillkor och ett mer inkluderande samhälle har den siffran ökat drastiskt. Numera är det inte ovanligt att personer med Downs syndrom passerar 60-strecket. Men med stigande ålder kommer, liksom för resten av befolkningen, hälsoproblem. Personer med Downs syndrom dras ofta med olika medicinska tillstånd redan från födseln. Medfödda hjärtfel är vanliga, liksom endokrina störningar. Många får tidigt en hörselnedsättning och vuxna med Downs syndrom har ofta en tendens att bli överviktiga, vilket bidrar till andra hälsoproblem.

– Med stigande ålder ökar risken tydligt för kognitiv svikt. Äldre personer med Downs syndrom utvecklar i mycket hög grad neuropatologiska förändringar som motsvarar dem vid Alzheimers sjukdom. Den genetiska bakgrunden bidrar till den utvecklingen, säger Nenad Bogdanovic.

"Start low – go slow"

Vid konstaterad kognitiv svikt eller begynnande demenssjukdom brukar behandlingen starta omgående.

– Personer med Downs syndrom är generellt ofta mycket känsliga för läkemedel. Här får vi ”start low – go slow”. Vi börjar på väldigt låga doser, men det finns ingen anledning att vänta på att patienten uppnår en viss grad av kognitiv svikt. Ju tidigare behandlingen kan starta desto bättre, säger Kristina Kuzev.

– Vi kan konstatera från vår erfarenhet hittills att behandling med kolinesterashämmare, särskilt med Rivastigmin, har haft mycket god effekt hos patienter med Downs syndrom för att det finns ett patofysiologiskt stöd för behandlingen, även om detaljerade kliniska studier är begränsade, säger Nenad Bogdanovic.

Utöver den medicinska behandlingen behöver personer med Downs syndrom och begynnande demenssjukdom ofta ökade insatser på flera sätt. Det kan handla om allt från exempelvis kommunikationsstöd och anpassningar i boendet till att anhöriga får information och hjälp i den nya situationen.

– Det är jätteviktigt med kontinuitet, att man får vara kvar i sitt hem, sin kända miljö och gärna med personal som man känner sedan tidigare. Förutsägbarheten är nog det viktigaste, eftersom drastiska förändringar tenderar att försämra tillståndet hos den drabbade, säger Kristina Kuzev och tillägger:

– Det går att leva ett bra liv i flera år efter konstaterad diagnos, även för en person med Downs syndrom.

Vill nå ut med kunskap

Trycket på mottagningen är högt. Även vårdcentraler från andra regioner försöker få sina patienter remitterade till den unika enheten i södra Stockholm. Som rutin tar man emot remisser från vårdcentraler i regionen och från hela landet. Även egenremisser kan bedömas i särskilt ömmande fall. Utöver önskemålet om större resurser skulle Nenad Bogdanovic och Kristina Kuzev helst av allt vilja nå ut till fler med sin kunskap.

– Jag skulle gärna vilja få till en utvidgad utbildning för alla som jobbar på minnesmottagningar, läkare inom demensvården, personal på boenden etcetera, säger Nenad Bogdanovic.
Kristina Kuzev fyller i:

– Det är många med Downs syndrom som inte blir utredda för sin demenssjukdom, och fortfarande finns det fördomar om att den här gruppen inte går att behandla med bromsande läkemedel. Så mer kunskap behövs absolut.

Demenssjukdom och Downs syndrom
  • Det finns fyra genetiska former av Downs syndrom, där Trisomi 21 är den vanligaste (94 procent)
  • Det föds cirka 100 personer varje år med Downs syndrom
  • Det beräknas finnas mellan 6 000 –7 000 personer med Downs syndrom i Sverige
  • Personer med Downs syndrom har en ökad risk för kognitiv svikt och Alzheimers sjukdom. Den extra kopian av kromosom 21 bidrar till ökad APP-produktion, amyloidinlagring och efterföljande neurodegenerativa processer. Hjärnan vid Downs syndrom har dessutom en annorlunda utvecklingsanatomi.

En demensutredning av en person med Downs syndrom innehåller:

  • Datortomografi av hjärnan, i stället för den mer tidskrävande magnetkameraundersökningen
  • Genomgång av anamnes ihop med LSS-personal och anhöriga 
  • Kognitiva tester och bedömningar såsom frågeformulären ABDQ- och NTG- EDSD 
  • Labbprover och blodbiomarkörer 
  • Somatisk och neurologisk undersökning
  • Eventuell komplettering med genetisk analys 
27 aug 2026

Norrländsk vilopaus för unga anhöriga 

 LEVA MED DEMENS

Tuffa kubbkamper, svampplockning, allvarliga samtal, fredagsmys och gapskratt vid lägerelden. I helgen samlades tio unga anhöriga, som har en förälder med demenssjukdom, för retreat på Dekarsön utanför Örnsköldsvik.

Gruppbild på retreatgruppen ute i naturen.Ann-Marie Westerlund (längst till vänster) tillsammans med årets retreatgäng.

 

”Tack för en fin helg!” och ”Vilka änglar ni är som anordnar och gör er tillgängliga!” Det är två kommentarer från ungdomar som deltog på retreaten.

Syftet med helgen är att låta unga anhöriga få känna gemenskap och sammanhang tillsammans med andra som är i en liknande situation. De får också kunskap, stöd och rådgivning. Och – inte minst – möjlighet att ställa alla frågor som de går och bär på.

Ta hand om sig själv

På programmet i år stod föreläsningar om allt från utredning, behandling, ärftlighet och olika juridiska frågor. Men helgen bjöd även på grillning, kubbspel och skogspromenad med kantarellspaning. Bland mycket annat.

Det fanns även gott om tid för samtal i både mindre grupper och enskilt. Samtalen handlade bland annat om bemötande av och förhållningssätt till den som är sjuk, och om hur man som anhörig både kan och har rätt att känna. Men också om hur man kan hantera sina känslor, det vill säga hur man kan ta hand om sig själv för att orka ta hand om sin sjuka förälder.

Behöver få ställa frågor

Region Västernorrland har anordnat retreater för unga anhöriga ett flertal gånger, i samarbete med kommuner i regionen och med stöd från Svenskt Demenscentrum.

-Marie Westerlund är samordnare för demensvården i regionen och initiativtagare till retreathelgerna, som hon även är med och leder.

– Det jag tar med mig från i år är att vi nog ska skruva än mer mot retreatupplägget och minska fokus på föreläsningar och information. Det vi ser att deltagarna behöver mest är tid för frågor och stöd för att orka vara anhöriga. Och sedan framför allt sammanhanget och den gemenskap som skapas under dessa dagar, säger hon.

Vad har du för råd att ge den som funderar på att arrangera något liknande?

– Kör, bara kör! Det är helt ofattbart att det är så svårt att få till ett hållbart stöd för unga anhöriga. De flesta som vi har på dessa retreater är utan stöd och vilsna. Och de som faktiskt har stöd påtalar att det de får är råd om vad de behöver göra för den sjuke. Men det de behöver är inte all information på ett bräde, utan snarare hjälp med vad som behöver göras här och nu, och vägledning i vad som kan vänta till senare. Annars är det lätt att kraven känns övermäktiga och att stressen slår till, säger Ann-Marie Westerlund och tillägger:

– Och så finns det de unga som inte orkar vara ett stöd för sin sjuka förälder, de som redan har fullt upp med sina egna problem eller diagnoser. 

Grillkväll.Ledare behöver bjussa på sig själva

En viktig pusselbit för en lyckad retreat är ledarna. Dels att de har kunskap och engagemang naturligtvis, dels att man inte snålar in på ledare. Ann-Marie Westerlund betonar att ledarrollen är krävande, men också väldigt givande.

– All frustration som ska härbärgeras, allas historier som ska processas under en begränsad tid … Det stannar kvar i både hjärta och hjärna, och tar ut sin rätt. Men det är så värt det. Varje gång någon säger ”nu känner jag mig mindre ensam” eller ”det är så skönt för här förstår alla”, då känner vi att det är så rätt det vi gör, säger hon.

– Det krävs lyhördhet, tajming och en stor del bjussa-på-dig-själv-anda av oss som är ledare.

Tidigare deltagare med som ledare

På årets retreathelg fanns fyra erfarna ledare på plats. Förutom Ann-Marie Westerlund ytterligare två från Västernorrland, plus Katrin Lindholm som är minst sagt rutinerad i sammanhanget. Hon var initiativtagare till de läger för unga anhöriga som startade i Avesta 2011 och som fick efterföljare på flera håll i landet, men som i den här formen bara finns i Örnsköldsvik sedan 2022.

Som ytterligare resurs deltog en ung ledare som själv har gjort ”hela resan”. En person som tidigare har varit deltagare på en retreat, men vars förälder är avliden. Vi låter hen få sista ordet:

– Det är såklart ett känsligt läger på så många sätt, men det fina med allt är gemenskapen och att alla förstår varandra utan att behöva säga så många ord. Ni ledare har gett mig skratt, gråt, lärdomar och en trygghet som bara ni kan ge.

Text: Karin Nyman, foto: privat

Gruppbild på retreatgruppen ute i naturen.Ann-Marie Westerlund (längst till vänster) tillsammans med årets retreatgäng.

 

”Tack för en fin helg!” och ”Vilka änglar ni är som anordnar och gör er tillgängliga!” Det är två kommentarer från ungdomar som deltog på retreaten.

Syftet med helgen är att låta unga anhöriga få känna gemenskap och sammanhang tillsammans med andra som är i en liknande situation. De får också kunskap, stöd och rådgivning. Och – inte minst – möjlighet att ställa alla frågor som de går och bär på.

Ta hand om sig själv

På programmet i år stod föreläsningar om allt från utredning, behandling, ärftlighet och olika juridiska frågor. Men helgen bjöd även på grillning, kubbspel och skogspromenad med kantarellspaning. Bland mycket annat.

Det fanns även gott om tid för samtal i både mindre grupper och enskilt. Samtalen handlade bland annat om bemötande av och förhållningssätt till den som är sjuk, och om hur man som anhörig både kan och har rätt att känna. Men också om hur man kan hantera sina känslor, det vill säga hur man kan ta hand om sig själv för att orka ta hand om sin sjuka förälder.

Behöver få ställa frågor

Region Västernorrland har anordnat retreater för unga anhöriga ett flertal gånger, i samarbete med kommuner i regionen och med stöd från Svenskt Demenscentrum.

-Marie Westerlund är samordnare för demensvården i regionen och initiativtagare till retreathelgerna, som hon även är med och leder.

– Det jag tar med mig från i år är att vi nog ska skruva än mer mot retreatupplägget och minska fokus på föreläsningar och information. Det vi ser att deltagarna behöver mest är tid för frågor och stöd för att orka vara anhöriga. Och sedan framför allt sammanhanget och den gemenskap som skapas under dessa dagar, säger hon.

Vad har du för råd att ge den som funderar på att arrangera något liknande?

– Kör, bara kör! Det är helt ofattbart att det är så svårt att få till ett hållbart stöd för unga anhöriga. De flesta som vi har på dessa retreater är utan stöd och vilsna. Och de som faktiskt har stöd påtalar att det de får är råd om vad de behöver göra för den sjuke. Men det de behöver är inte all information på ett bräde, utan snarare hjälp med vad som behöver göras här och nu, och vägledning i vad som kan vänta till senare. Annars är det lätt att kraven känns övermäktiga och att stressen slår till, säger Ann-Marie Westerlund och tillägger:

– Och så finns det de unga som inte orkar vara ett stöd för sin sjuka förälder, de som redan har fullt upp med sina egna problem eller diagnoser. 

Grillkväll.Ledare behöver bjussa på sig själva

En viktig pusselbit för en lyckad retreat är ledarna. Dels att de har kunskap och engagemang naturligtvis, dels att man inte snålar in på ledare. Ann-Marie Westerlund betonar att ledarrollen är krävande, men också väldigt givande.

– All frustration som ska härbärgeras, allas historier som ska processas under en begränsad tid … Det stannar kvar i både hjärta och hjärna, och tar ut sin rätt. Men det är så värt det. Varje gång någon säger ”nu känner jag mig mindre ensam” eller ”det är så skönt för här förstår alla”, då känner vi att det är så rätt det vi gör, säger hon.

– Det krävs lyhördhet, tajming och en stor del bjussa-på-dig-själv-anda av oss som är ledare.

Tidigare deltagare med som ledare

På årets retreathelg fanns fyra erfarna ledare på plats. Förutom Ann-Marie Westerlund ytterligare två från Västernorrland, plus Katrin Lindholm som är minst sagt rutinerad i sammanhanget. Hon var initiativtagare till de läger för unga anhöriga som startade i Avesta 2011 och som fick efterföljare på flera håll i landet, men som i den här formen bara finns i Örnsköldsvik sedan 2022.

Som ytterligare resurs deltog en ung ledare som själv har gjort ”hela resan”. En person som tidigare har varit deltagare på en retreat, men vars förälder är avliden. Vi låter hen få sista ordet:

– Det är såklart ett känsligt läger på så många sätt, men det fina med allt är gemenskapen och att alla förstår varandra utan att behöva säga så många ord. Ni ledare har gett mig skratt, gråt, lärdomar och en trygghet som bara ni kan ge.

Text: Karin Nyman, foto: privat