Öppna dörrar på Ekparken

En fiktiv busshållplats. Ett gäng skrotade kodlås. En klädhängare för offerkoftor. 
Det är tre viktiga bitar i Weronica Hålsjö Möllers ledarfilosofi på Ekparkens vård- och omsorgsboende.

– Såklart tyckte en del att jag var stollig när jag ville förändra verksamheten, men utan mina medarbetare hade det aldrig gått, säger hon.

Veronica framför Ekparkens egen "busshållplats"

Den här texten hade kunnat börja med en bondmoras målade naglar för tre, fyra årtionden sedan. I stället är det senhöst 2026 och genom fönstren i Veronica Hålsjö Möllers arbetsrum en våning upp på Ekparkens vård- och omsorgsboende syns tecken på vinterns annalkande. Trots att det ligger nära såväl spårvagnen som biltrafik och att Liseberg finns en tiominuters promenad bort är stället påfallande naturskönt och inbäddat bland stora träd. Utanför rummet hörs personal passera med jämna mellanrum.

– När jag började min tjänst var det tyst och dött. Det enda som hördes var dörrar som smällde hela tiden.  ”Pang-pang-pang!” lät det. Alla enheter var låsta. Det var kod för att passera både in och ut, säger Weronica Hålsjö Möller, enhetschef på Ekparkens vård- och omsorgsboende.

Lås, rutiner och massa mediciner

Inte bara miljön kändes betungande. På skrivbordet låg en stor hög med anmälningar om hot och våld som ingen tagit om hand. Användningen av lugnande mediciner var, enligt Weronica Hålsjö Möller, ”hög”.

– Jag fick börja forska kring vad som hände i huset. Varför det var låst, varför man höll fast vid vissa rutiner och arbetssätt, varför medicinanvändningen var så utbredd. 

Ett halvår senare hände något som fick Weronica Hålsjö Möller att skynda på införandet av nya arbetssätt och rutiner bland personalen. Två allvarliga lex Sara-anmälningar försämrade det redan skamfilade ryktet för Ekparkens vård- och äldreboende. Det ena fallet, där en äldre man bundits fast med duschförkläden vid sin rullstol, fick medial uppmärksamhet. Weronica Hålsjö Möller började samla sina kollegor regelbundet för att diskutera, eller snarare ifrågasätta allt från förlegade arbetssätt till personalens språkbruk.

– Vi började från grunden. Och där är de mjuka värdena, som exempelvis språket, väldigt viktiga. Här är ingen dement. Härifrån rymmer ingen. Här har ingen blöja. Man har en sjukdom, man kanske avviker eller går härifrån och man kan ha inkontinensskydd. Jag är övertygad om att det händer något med oss som personer när vi ändrar vårt språkbruk och våra ord.

Fick gräva där de stod

Att få med sig alla på den berömda vagnen krävde många möten i såväl enskilda samtal som i grupp. Weronica Hålsjö Möller är också noga med att inte sätta sig själv på en piedestal. Hon lyfter kollegorna som följde med henne från hennes förra arbetsplats, ett boende i Kungälv norr om Göteborg. Hon nämner en av de närmaste kollegorna, en omsorgshandledare, som var drivande i arbetet med att kartlägga kunskapen bland personalen. 

– Den var låg. Flera kände inte ens till att det fanns olika demenssjukdomar. Okunskapen om värdegrunden var utbredd. Vi fick börja med att gräva där vi stod. Mycket handlade om att stötta personalen i det dagliga.

Efter ett tag började nya rutiner att sätta sig. Fasta och fyrkantiga rutiner ersättes av de boendes rätt till självbestämmande. Tidigare hade det funnits duschlistor och i vissa fall till och med för toalettbesök. Sakta med säkert vann den nya filosofin gehör. 

– Men alla höll självklart inte med. En del tyckte att jag var stollig som tyckte att vi skulle skrota det gamla och börja arbeta efter nollvisionen, där en del var att ta bort kodlåsen och öppna dörrarna, säger Weronica Hålsjö Möller. 

Bra dialog med polisen

Kort sammanfattat syftar nollvisionen till att maximera självbestämmandet och minimera antalet begränsningar för personer med demenssjukdom. Det kan handla om fysiska begränsningar som sänggrindar och kodlås, men även om mer subtila förfaranden som att blanda ner medicin i en persons yoghurt.

– Skulle jag sammanfatta min ledarfilosofi så är det att sätta de boende och deras självbestämmande i första rummet. Det här är en grupp med väldigt låg status i samhället. Den är ofta inte lyssnad på och jag brinner verkligen för deras rättigheter, säger Weronica Hålsjö Möller och fortsätter:

– Jag har full förståelse för att det finns anhöriga som är oroliga över att vi har öppna dörrar på boendet – och här vill jag tillägga att ytterdörren låses utåt klockan 16 – och att det finns en oro hos många anställda inom vård- och omsorg kring ansvarsfrågan. Men jag kan bara hänvisa till hur vi har gjort och de resultat vi har uppnått. 

Hon minns inte exakta vilket datum det var, men en måndag när hon kom till jobbet var dörrarna öppna mellan avdelningarna. Det var personalen som på eget bevåg hade tagit steget. Numera har Ekparkens vård- och omsorgsboende höga betyg och en löpande dialog med anhöriga om filosofin kring nollvisionen, men även relationen med polisen är bra.

– Så var det inte riktigt förut. Förr var polisen skitsura och tyckte att vi skulle hålla koll på våra hyresgäster när någon hade varit borta några timmar. Det kan självklart hända även i dag att någon avviker, även om det sker sällan, men numera vet polisen hur vi jobbar. Vi har jättebra dialog med de anhöriga och bilder på alla som bor här. Det längsta någon försvunnit är åtta timmar. Det var en herre som tagit sig upp till friluftsområdet hör i närheten. Han var hur lycklig som helst men lite hungrig. 

Fick egen busshållplats

Istället handlar mycket av arbetet om att bygga bort triggers. Hitta sätt där medbestämmande bidrar till säkerheten. Som exempel nämner Weronica Hålsjö Möller att flera av hyresgästerna utrustats med små spårningsenheter, men enbart om de själva godkänt det. Sedan gäller det att vara finurlig och hitta lite originella lösningar, som en egen busshållplats.
– Idén kom från en anhörig som hade sett det i en annan kommun. Jag mailade Västtrafik och förklarade vår verksamhet och sa att en egen hållplats skulle vara en jättebra idé att ha utanför vår huvudentré. Jag hoppades knappt på svar, men de tände på idén och har bekostat både den fina skylten och bänken.

Numera får personalen en stund på sig om någon av de hyresgästerna får för sig att lämna boendet. Ofta blir första stoppet att slå sig ned på bänken vid busskylten. Då har personalen en stund på sig att fånga upp den som är på väg därifrån och kanske kan locka med hen på promenad eller tillbaka till boendet. 

– Fast det var lite strul i början för då trodde våra kollegor på hemtjänsten i lokalerna här bredvid att det var en riktig hållplats, så de satte sig och väntade förgäves på en buss som aldrig kom. 

E-type och offerkoftor

Väggarna i Weronica Hålsjös Möllers kontor pryds av bland annat ett antal foton och CD-skivor av hennes stora musikidol, E-type. På ett runt bord ligger en klädhängare. ”Plats för offerkofta” står det på den.

– Den fick jag av min dotter. Den har ramlat ned, men jag brukar ha den uppsatt och synlig. Så klart har den irriterat en del. Men ärligt talat har jag väldigt svårt för offermentalitet, så man får gärna hänga upp den koftan där när man vill ta något med mig. Den är lite krass, som en del göteborgshumor kan vara. 

För att hålla liv i nollvisionen är den ett stående inslag i personalens arbetsplatsträffar. Minimikravet för nyanställda är att ha gått nollvisionens onlinekurs. Och i höst har Ekparken kört en tredje vända med stjärnmärktutbildning. 

Målade naglar gjorde ont

Weronica Hålsjö Möller har inte svårt att sammanfatta sin ledarfilosofi eller den metamorfos som Ekparkens vård- och omsorgsboende genomgått de senaste åren. Men när hon pressas något att gräva lite i sitt inre blir hon för en kort stund svarslös. Var finns hennes personliga drivkraft i att strida för demenssjukas rättigheter? Hon hittar svaret hos mormor, hennes stora förebild.

– Hon fick en demenssjukdom när jag var runt 20. Mormor var en riktig bondmora som hade klarat allt. Hon hade kossor och en massa andra djur. En dag när mormor hade flyttat till ett boende och jag hälsade på satt hon där med nymålade naglar. Det gjorde så ont i mig, eftersom hon aldrig skulle ha målat sina naglar själv. Någon hade i all välmening gjort det, men det kändes bara så fel. Där och då var det nog något som jag gick i gång på, fast jag har aldrig reflekterat över det förrän nu.

Weronica Hålsjö Möller tar i hand och visar vägen ut. Blott några meter från ytterdörren ligger hållplatsen öde i väntan på nästa hyresgäst som får lust att upptäcka världen. Den som finns där utanför Ekparkens vård- och omsorgsboende. 

Text: Juan Martinez

Mer om Ekparkens förvandling
Publicerad: 2026-11-17, Uppdaterad: 2026-11-17