Sjukhus ı inspiration

I Västra Östergötlands prisade vårdkedja spelar minnesmottagningen i Motala en aktiv roll. Personalen ger expertstöd till demensutredningar och har tagit initiativ till att kognitiv svikt fångas upp på lasarettet.

– Vi har även tillsammans med Maria Kling, som är demenssjuksköterska i kommunen, utbildat lasarettets personal i demens. Ambitionen, att skapa ett mer demensvänligt sjukhus, har stöd av ledningen, säger Tove Hultberg, sjuksköterska på minnesmottagningen vid Motala lasarett (se bild)

En minnesmottagnings huvuduppgift brukar vara att utreda misstänkt demens och att följa upp diagnosticerade patienter. Det gäller även den i Motala. Även här är målgruppen patienter som primärvården saknar resurser och kompetens för att utreda. Det handlar ofta om yngre patienter (under 65 år) eller andra ”svårbedömda fall”, till exempel personer med psykiatrisk diagnos eller komplicerade sjukdomsförlopp.

Samarbete med primärvård och kommun

Men minnesmottagningen är också en viktig länk i Västra Östergötlands vårdkedja som fick kvalitetsregistret SveDems:s kvalitetspris 2017 (se faktaruta). Personalen är involverad i flera samarbeten, både inom och utanför sjukhuset. Ett exempel är de återkommande konsultationsträffarna med personal från vårdcentraler och kommuner i regiondelen Västra Östergötland. I den ingår även kommunerna Boxholm, Mjölby, Vadstena och Ödeshög.

Varje vårdcentral – det finns tio i regiondelen – erbjuds konsultationsträffar två gånger per år.

– Då brukar vi gå igenom enskilda, ofta svårbedömda, fall. Kan det här vara tecken på alzheimer eller är det en vaskulär demens? Vi tittar på testresultat tillsammans, hjälper till att analysera och tolka. Även frågor om läkemedel och BPSD-problematik diskuteras ofta, säger Tove Hultberg.

Kommunanställda deltar i utredningarna 

Vid konsultationsträffarna deltar även kommunernas arbetsterapeuter och demenssjuksköterskor som i hög grad är involverade i demensutredningarna. Arbetsfördelningen som styrs av regiondelens vårdprocessprogram innebär att arbetsterapeuter och demenssjuksköterskor tar fram det mesta av underlaget för diagnosen, inklusive MMSE och Klocktest. Primärvårdens läkare ansvarar för demensutredningens medicinska undersökningar och ställer diagnos.

Tove Hultberg framhåller att värdet av konsultationsträffarna inte bara handlar om kunskapsförmedling.

– De är också betydelsefulla för att vi får ansikten på varandra. Det gör det lättare att sedan lyfta på luren eller ta kontakt med varandra på andra sätt, säger hon.

Träffar med nydiagnosticerade

Minnesmottagningen och kommunernas demenssjuksköterskor håller också i träffar för patienter och anhöriga. Målgruppen är personer som har fått en demensdiagnos under året. Under första träffen brukar minnesmottagningens läkare delta och fördelarna med dagverksamhet lyfts fram. I den andra träffen som vänder sig till enbart anhöriga medverkar biståndshandläggare och personal från kommunernas anhörigcentrum.

Även inom Motala lasarett pågår fruktbara samarbeten med minnesmottagningen som initiativtagare. På den geriatriska avdelningen har en rutin införts för att fånga upp kognitiv svikt. Samtliga patienter som inte har en demensdiagnos erbjuds MMSE och Klocktest.

– Om patienten får lägre än 25 poäng på MMSE eller inte klarar Klocktestet skickar personalen en remiss till vårdcentralen. Det behöver ju inte handla om en demenssjukdom men resultaten visar ändå att patienten bör utredas, säger Tove Hultberg.

Fångar upp kognitiv svikt

Idén till denna ”screening”, som heter på fackspråk, kommer från Skåne. Studier från universitetssjukhusets medicinavdelningar visade att kognitiv svikt var mycket vanligt bland äldre patienter samtidigt som färre än var tionde hade en demensdiagnos (se faktaruta). Detta tyder på att mörkertalet är stort, det vill säga att många patienter har en demenssjukdom utan att ha blivit diagnosticerade. 

Syftet med att screena för kognitiv svikt är att flera kan få en tidig demensdiagnos och därmed tidig behandling och hjälp. Om så har blivit fallet håller på att utredas. Ännu finns inga siffror på hur många remisser till vårdcentralen som leder till utredning och eventuell diagnos.

– Antalet demensutredningar ökar stadigt men det har det gjort i många år, säger demenssjuksköterskan Maria Kling (se bild) som ändå ser en viss attitydförändring till screeningen på vårdcentraler och bland kommunens demenssjuksköterskor.

Uppfattades som etiskt tveksamt

– Särskilt i början tyckte en hel del att det var etiskt problematiskt, att testa kognitiva funktioner utan att patienten bett om det. Ändå tar vi ju blodprov rutinmässigt i vården utan att någon reagerar. 

Monica Minja (se bild) känner igen resonemanget på den geriatriska avdelningen där hon är tillförordnad chef. Kognitiv svikt är lite av ett tabu. 

– Men att screena för det verkar vara ett större problem för vårdpersonal än för patienter. Självklart får man tacka nej till att testa sig men det händer sällan. Tvärtom verkar det som att testerna upplevs positivt, att man blir ordentligt utredd, säger Monica Minja. 

Genomför ABC-utbildningar

Många patienter på geriatriken har redan en demensdiagnos och behovet av kunskap om bland annat bemötande är stort. Hela personalgruppen har gått Svenskt Demenscentrums webbutbildning Demens ABC plus Sjukhus och demensombud har utsetts. 

– Nu har jag bjudit in Tove och Göran (läkare red anm) från Minnesmottagningen att hålla i ett etikkafé. Det finns mycket att jobba vidare med för att skapa ett mer demensvänligt sjukhus, säger Monica Minja.

Magnus Westlander

På Trelleborgs lasarett har personalen utbildats i att upptäcka kognitiv svikt. De har också lärt sig hur man kan lugna och bemöta drabbade patienter. All personal ska bära ”demensglasögon”, dessutom finns demensombud på flera avdelningar.

Det startade med ett samarbetsprojekt mellan sjukhuset och Trelleborgs kommun.  Idag är projektet avslutat men arbetssättet lever vidare. Det berättar demenssjuksköterskan Kristina Edvardsson som var drivande från start.

– Jag hade väldigt fria tyglar när det gällde hur demenskunskapen skulle kunna spridas på sjukhuset, säger hon.

I början fick all personal en grundläggande information, sedan fortsatte Kristina Edvardsson med att utbilda avdelningsvis. Hon utbildade även demensombud på sjukhuset. Idag finns det totalt nio stycken, två på var och en av de fyra medicinavdelningarna och en på ortopeden. Ombuden ska ta tillvara de demenssjukas intressen på sjukhuset och sprida kunskap om bemötande till sina kolleger.

Kristina Edvardsson har även hållit studiecirklar och föreläst för såväl ambulanspersonal som personal på röntgen, laboratoriet och ögonmottagningen. Hur har intresset för dessa frågor varit på sjukhuset?

– Stort, man formligen sög åt sig kunskap, säger Kristina Edvardsson.

En hörnsten i arbetet är att misstanke om kognitiv svikt alltid ska föras in i journalen. Det säger Karin Norlin, arbetsterapeut och den som numera ser till att arbetssättet hålls vid liv.

– Vi lägger märke till hur patienten svarar och reagerar. Det handlar också om att allmänt observera patienten, till exempel om hon frågar åt vilket håll toaletten ligger för tredje gången på en kort stund.

Nog märkte personal även förr när något inte stämde, men då visste man inte vad man skulle göra av den kunskapen. Nu ska läkaren alltid skicka remiss till primärvården om det nu står ett ja i rutan ”misstänkt kognitiv svikt”.

Miljön på sjukhuset har också fått en översyn. Alla avdelningar har fått en väska med saker som kan användas för att lugna och sysselsätta patienter med kognitiv svikt.  Där finns bland annat papper, penna och böcker med bilder från gamla Trelleborg, papper och penna – och så en gosehund med värmedyna i magen. Vovven blir ibland så populär att den följer med patienten hem.

Siv Nordström, undersköterska och demensombud, har sytt ett plockförkläde som är bra för patienter som är oroliga och plockiga.

– Man kan ha det på sig eller lägga det framför sig, säger hon. De kan dra i dragkedjan, plocka bland pärlorna, pilla på slipsen, muffen av fuskpäls, halsbandet. Många av sakerna gör att man får igång ett samtal.

Det gäller ofta att avleda den som har ångest och som kanske vill bort från sjukhuset.

– Man kommer långt med att fråga vad de har jobbat med, säger sjuksköterskan Marie Toring. En kvinnlig patient som rev sönder lappar hade jobbat på bank, hon fick papper och penna.

– Och en man hade haft en Volvo, vi hade turen att hitta en instruktionsbok för just den modellen, säger Siv Nordström. Då lugnade han sig. Det gäller att pröva sig fram till vad som fungerar.

När allt är vitt kan personer med kognitiva problem ha svårt att orientera sig. Därför pryds toadörrarna på Trelleborgslassarett av stora röda hjärtan. Röd textiltejp visar handtag och toalett. Nere i toastolen visar blått nagellack var herrarna ska rikta strålen någonstans. Patientens namn skrivs på en röd eller grön lapp på dörren, så att hon ska hitta rummet lättare.

– Och när vi tittar på foto av våra korridorer ser vi att golven är mörka utom vid sidorna och att de ibland blänker som om de vore såphala, säger Kristina Edvardsson. Om vi förstår att patienter kan uppfatta det mörka som en avgrund kan vi försöka avleda, prata med dem och se dem i ögonen medan vi går.

Alla ska försöka tänka på hur de talar och informerar kognitivt sviktande patienter. Det handlar om sådant som att visa och inte bara prata, att tala i korta meningar, inte ge för mycket information på en gång och att alla uttrycker sig likadant.

Om en patient inte får någon ro kan det hjälpa att köra runt med fikavagnen eller att patienten hjälper till att lägga in lakan i skåpet. En patient som är arg eller aggressiv kanske fungerar bättre tillsammans med någon annan i personalen.

– Då får man hämta en kollega, det finns ingen prestige i det, säger Siv Nordström.

Det gäller att ligga lite före och hitta nyckeln till var och en.

– Ibland kan det räcka med att jag krokar arm och så går vi en sväng runtom på sjukhuset, säger Siv Nordström.

Vita lögner är också helt ok att använda. Om någon vill ringa jobbet eller efter en taxi, då kan man ringa en expedition och låtsas att det är upptaget.  Och när någon väntar på besök kan man säga att de kommer nog snart och så tala om något annat.

– En 90-årig man vill hem till mamma och pappa. Han bad om permis. Men då får man ju prata om hans föräldrar och avleda, säger Siv Nordström.

Ett önskemål är att få mer samarbete med akutmottagningen. Ibland händer det att läkare bara rapporterar om akuta fysiska sjukdomar och inte om en eventuell demens.

– Kanske är det den demenssjuke patienten som ska komma allra snabbast till avdelningen, säger Kristina Edvardsson.

Kari Molin, frilansjournalist