Sjukhusmiljöer är av flera skäl olämpliga för personer med demenssjukdom. I tyska Köln har man därför öppnat en demensanpassad avdelning med personal utbildad i Sverige.
Station Silvia heter demensavdelningen som Sveriges drottning både invigt och gett sitt namn åt. Den tillhör sjukhuset Malteser Krankenhaus Sankt Hildegardis med totalt 250 vårdplatser för bland annat lungsjukdomar, urologi, kirurgi, medicin och geriatrik.
Liksom på andra moderna akutsjukhus är arbetstakten vid Sankt Hildegardis ofta högt uppdriven. Många olika specialister är involverade i vården och patienterna delar i regel rum – ingen bra miljö för personer med demenssjukdom, alltså.
Men längst bort i geriatrikkorridoren råder ett lugn som annars är sällsynt på sjukhus. Här ligger, lite avskilt, Station Silvia som invigdes hösten 2009. Hit kommer patienterna från akuten, geriatriken eller någon annan vårdavdelning. De kan ha ramlat och brutit höften, lida av hjärtsvikt eller haft en stroke. Många har flera diagnoser. Gemensamt för patienterna är att de har en demenssjukdom eller en misstänkt sådan.
– Ett sjukhus är en rent fientlig omgivning för demenssjuka patienter. De blir dagligen kränkta och de blir ofta sämre i sin demenssjukdom under sjukhusvistelsen, säger Jochen Gerd Hoffmann, överläkare och chef för geriatriken på Sankt Hildegardis.
– Målet för vårt arbete är att hindra att de demenssjuka patienterna blir sämre i sin demens. Detta vore en stor framgång.
Station Silvia har plats för åtta patienter i mild eller medelsvår demensfas. De bor i ljusa och rymliga tvåbäddsrum. Sängarna står längs väggen, istället för rakt ut, för att patienterna ska känna sig tryggare. Många röda detaljer underlättar orienteringen. Till avdelningen hör även ett dagrum med kök, matplats och soffgrupp.
– Meningen är att miljön ska vara så lite sjukhuslik som möjligt, patienterna har exempelvis sina egna kläder. Atmosfären här gör att patienterna vågar öppna sig mer. Vi försöker också få så mycket information som möjligt från de anhöriga, säger avdelningssjuksköterskan Rebekka Kleinpass.
En daglig struktur har visat sig vara viktig på Station Silvia. För att skilja dag- och nattvila åt används olika täcken. Det tas aldrig några prover under måltiderna, vilket annars förekommer på sjukhus. Patienerna har tillgång till arbetsterapi, sjukgymnastik och logoped och bland veckans återkommande aktiviteter hör besök av vårdhund och bakning.
Demensavdelningens arbetssätt och vårdfilosofi har hämtats från svenska Silviahemmet där flera av de anställda utbildats. De har sedan fört kunskaperna vidare inom sjukhuset.
Meningen är att all personal ska genomgå en grundutbildning, även de som arbetar med administration och transporterar patienter mellan avdelningar. Jochen Gerd Hoffmann har förberett en särskild utbildning för läkarna som är den yrkeskategori som är svårast att få med sig.
– Jag var själv skeptisk först, erkänner han. Som läkare tror man kanske att man redan kan tillräckligt.
I dag talar Jochen Gerd Hoffmann entusiastiskt om de lärdomar han fick genom Silviahemmet, bland annat när det gäller kroppsspråk och mimik.
– Betydelsen av att inte visa att du har ont om tid, att inte stå ovanför patienten utan sitta i samma höjd och att tala lugnt och tydligt, säger han.
Jochen Gerd Hoffmann ser många positiva följder av sjukhusets demenssatsning. De berörda patienterna är lugnare. Aggressivitet och fallrisk verkar ha minskat, liksom användningen av lugnande mediciner.
– Men det behövs mer forskning innan det går att säga något definitivt om resultaten, betonar han
Sjukhusledningen verk ar ändå övertygad om att Station Silvia fyller viktiga behov. Snart öppnas en till demensavdelning och på sikt ska sådana finnas på alla Malteserordens sjukhus i landet. Vid sidan av denna satsning ska Tysklands mest demensvänliga sjukhus utses i en landsomfattande tävling.
Kari Molin, frilansjournalist