År 2009 gav regeringen Svenskt Demenscentrum i uppdrag att utreda tvångs- och skyddsåtgärder inom demensvården. Syftet var att få ett kunskapsunderlag som kunde ligga till grund för en eventuell lagstiftning inom området. Uppdraget redovisas i denna rapport: För vems skull? Om tvång och skydd i demensvården.
Rapportförfattarna kommer fram till att det behövs en lag som tydligt reglerar under vilka förutsättningar åtgärder får sättas in utan den enskildes samtycke eller mot dennes vilja. Några grundprinciper för en sådan lagstiftning tas upp. Utgångspunkten måste vara den enskildes behov av skydd och att i största möjliga utsträckning begränsa användningen av tvångsåtgärder. Sådana ska betraktas som en sista utväg, när annan omvårdnad visat sig vara otillräcklig.
En gradering av olika tvångsåtgärder föreslås. Tanken är att ju mer ingripande en åtgärd är desto större krav på rättssäkerhet och möjlighet att överklaga. Graderingen kan också vara vägledande för vem som ska fatta beslut och hur samtycke till en åtgärd ska bedömas.
En annan slutsats är att demensdiagnos är ett mindre bra kriterium för att bestämma lagens personkrets. Avgörande i sammanhanget är om personen har rättskapacitet,det vill säga kan bedöma sin situation och fatta adekvata beslut. Rapportförfattarna föreslår istället att lagen ska omfatta personer med allvarlig kognitiv störning.
Ladda ned som pdf (98 sid)