Nytt om forskning

Frontallobssdemens, även kallad pannlobsdemens eller frontotemporal demens, har fått sitt namn av att de främre delarna av hjärnan skadas. Bristande omdöme, känslomässig avtrubbning och utarmat spåk är vanliga symptom. Till skillnad mot andra demenssjukdomar brukar den debutera redan i övre medelåldern. Nu visar en studie i Journal of Neurology att den oftare påverkas av ärtlighet än vad som är fallet vid t ex Alzheimers sjukdom.

Brittiska forskare har bland annat analyserat blodprov och studerat släkthistorien hos 225 personer med frontallobsdemens. Resultatet visar att 42 procent av dem hade haft en släkting med samma sjukdom. Det finns olika varianter av frontallobsdemens och de brittiska forskarna konstaterar att arvets betydelse varierar mellan dessa. Störst inverkan hade det vid former som karaktäriseras av svåra beteendestörningar. Vid uttalade språksvårigheter (semantisk demens) spelad ärflighet en mindre roll.

En av tio patienter i den brittiska studien följde mönstret för s k dominant nedärvning, det innebär att minst tre nära släktingar från tre generationer har haft frontallobsdemens. Hos drygt 17 % hittade forskarna genmutationer – sjukliga förändringar i arvsanlagen – som tros orsaka sjukdomen.

Magnus Westlander

I sin forskning undersöker Miia Kivipelto bland annat behandlingsbara riskfaktorer för demenssjukdom som ju är en snabbt växande utmaning för både folkhälsan och samhällsekonomin. Hon leder en forskningsgrupp som undersöker hur miljö och gener samverkar vid minnesstörningar. Forskningsmaterialet utgörs huvudsakligen av demografiskt breda epidemiologiska undersökningar, men gruppen har även inlett den första interventionsundersökningen om levnadsvanor. Syftet med den är att minska risken för minnesstörningar och demens.

Åldern är den största riskfaktorn för Alzheimers sjukdom men Miia Kivipelto har visat att motion och rätt diet minskar risken att insjukna, speciellt hos personer som är ärftligt disponerade för Alzheimers sjukdom.

– Vår forskning har gett rikligt med kunskap om riskfaktorer i anslutning till demens och Alzheimers sjukdom. Vi har konstaterat att bland annat förhöjt blodtryck, kolesterol, övervikt, brist på motion och för mycket mättade fetter och alkohol är illa för hjärnan och ökar demensrisken. Det här är ett viktigt budskap till alla och kan motivera envar att se över sina levnadsvanor. Genom att tänka på hjärtat kan vi också förebygga demens, säger Miia Kivipelto i ett pressmeddelande från Finlands Akademi.

Juryns motivering:
"Priset för samhälleligt genomslag tilldelas en forskare som på ett betydande sätt lyft fram forskningen och forskarnas arbete, som genom sin verksamhet ökat intresset för vetenskap, som i egenskap av forskare deltagit i samhällsdebatten eller som på något annat sätt förstärkt forskningens betydelse och genomslag i samhället och bidragit till att forskningens rön utnyttjas".

Det är forskare från universitet i Kansas, USA, som följt 444 personer. Efter 25 år hade 134 av dem utvecklat demens varav 44 hade Alzheimers sjukdom (bekräftad genom obduktion). Under åren hade deltagarna genomfört regelbundna tester av minnet, rumsuppfattningen och andra kognitiva (mentala) förmågor.

Analyser av testresultaten visade en märkbar försämring av olika minnesfunktioner redan ett år för demensdiagnosen hade ställts. Men ännu tidigare, tre år före diagnosen, försämrades den visuospatiala förmågan som används när man t ex läser kartor och lägger pussel.

I ett visuospatialt test fick deltagarna i 30 sekunder titta på ett papper med bl a cirklar och rektanglar. De ombads sedan att rita de geometriska formerna utifrån sin minnesbild. Deltagare som senare utvecklade demens hade problem även när man lade originalpappret bredvid och bad dem kopiera det.

Forskarna drar slutsatsen att enbart tester som mäter minnesfunktioner är otillräckligt när man forskar på tidiga tecken på kognitiv svikt vid demenssjukdom.

Magnus Westlander 

I studien beskriver undersköterskor vid tre olika demensboenden i Västsverige hur de upplever tunga förflyttningar på sin arbetsplats och vad de gör för att minska den fysiska ansträngningen. Vårdtagarnas kroppsvikt visade sig vara mindre viktigt för hur ansträngande arbetet är för personalen. Missförstånd och kommunikationsproblem visade sig betyda desto mer.

– När en vårdtagare inte klarar av att tolka signalerna från omgivningen eller inte minns vad det är han eller hon skulle göra resulterar det i rädsla, förvirring och motstånd. Genom att förklara med andra ord och kroppsspråk kan personalen lyckas undvika kommunikationsproblemen och då blir också förflyttningen mycket lättare, säger Synneve Dahlin Ivanoff, professor i arbetsterapi vid Sahlgrenska akademin, i ett pressmeddelande.

Undersköterskornas personkännedom om de olika vårdtagarna var också viktig för att minska den fysiska ansträngningen. Genom att ge passande instruktioner, ha rätt tonläge, stödja på det sätt som vårdtagaren föredrar och känna till om det är möjligt att skynda på vårdtagaren eller inte kan personalen skapa bästa möjliga förutsättningar för förflyttningen och minska den fysiska ansträngningen.

– Sjukgymnaster som tränar och utbildar personal inom demensvård måste vara medvetna om hur komplex problematiken kring förflyttningar är. Instruktionerna om hur vårdtagarna ska förflyttas behöver anpassas efter varje enskild individs behov och efter varje situation, säger Cristina Wångblad.

Artikeln heter Experiences of physical strain during person transfer situations in dementia care units och är publicerad i tidskriften Scandinavian Journal of Caring Sciences. Författare är Cristina Wångblad, Maria Ekblad, Helle Wijk och Synneve Dahlin Ivanoff.