Övervikt i medelåldern anses vara en riskfaktor för demens. Gerontolog Anna Dahls avhandling visar att det finns anledning att ha koll på vikten långt upp i åren. Här tar hon upp ett samband som överraskade henne.
Jag är ett barn av min tid. Enda sedan tidig skolålder har jag förstått att det är negativt att vara tjock och då inte minst för hälsans skull. Den massmediala indoktrinering har tagit sig uttryck flera gånger i mitt liv.
Under min studietid jobbade jag extra inom äldreomsorgen som outbildat vårdbiträde. I min okunskap tänkte jag att anledningen till att vi vägde personerna på demensavdelningen var för att de inte skulle gå upp i vikt. En undersköterska upplyste mig dock om att vi vägde dem av den motsatta anledningen, det vill säga att vi inte ville att de ska gå ner i vikt.
När jag senare hade avslutat mina grundstudier och kommit in på forskarutbildningen, så hade ett flertal studier publicerats om att övervikt kan öka risken för demens. Eftersom vi vid Institutet för Gerontologi hade tillgång till flera studier där både vikt och längd uppmätts och demens hade blivit diagnostiserat, så tyckte jag och min handledare professor Stig Berg att det var ett lämpligt avhandlingsområde för min del.
Vi bekräftade i ett par studier från Svenska tvillingregistret att högt body mass index (BMI) i medelåldern ökar risken för demens och kognitiv nedgång. Men döm om min förvåning när jag insåg att äldre personer med högre BMI hade en mindre risk för att insjukna i demens än de med lägre BMI, både i den finska populationen som jag studerade, men också i ett flertal andra jämförbara studier.
Hur kan då övervikt, som anses vara en riskfaktor för demens, gå från att vara en riskfaktor till att vara en skyddande faktor i hög ålder? En trolig anledning är att långt innan diagnosen kan ställas påverkar demenssjukdomen vikten, genom till exempel minskad aptit och förändringar i ämnesomsättningen. Låg vikt skulle därmed vara en konsekvens av demenssjukdomen, snarare än att övervikt har en skyddande effekt.
Man kan också spekulera i om fettvävnad kan ha en betydelse för hjärnans funktioner. Den är ju kroppens största producent av hormoner. Det ska också betonas att äldre personer som ingår i studier är ett urval av personer som faktiskt har överlevt. Man kan därför tänka sig att de är bärare av gener eller andra fysiska egenskaper som har gjort dem mindre känsliga för fetmans negativa inverkan. En alternativ hypotes är att de är bärare av fetma som är mindre farlig.
Därför är det intressant att följa viktutvecklingen i en grupp människor från tidig vuxenålder (eller ännu hellre från födseln) till slutet av livet, för att se om det finns olika typer av viktmönster och fetma bland dem som senare i livet blir dementa eller inte. Det är något som jag ska gå vidare med och analysera i studier bland annat från svenska tvilling registret.
Lärdomar som jag vill dela med mig av från mina studier, är att man inte alltid kan generalisera forskningsresultat och hälsoråd från medelålders till äldre personer. Det kanske inte är så farligt att vara lite rund då man är gammal?
Anna Dahl, fil dr & gerontolog, Hälsohögskolan i Jönköping.