Idag finns starka belägg för att livsstilen påverkar risken för demens. Sambandet är positivt för individen men ställer samtidigt krav på både vård och omsorg påpekar professor Laura Fratiglioni. Den 28 oktober tilldelades hon Folksams pris för epidemiologisk forskning 2009.
Att identifiera riskfaktorer för demens är en viktig del av den epidemiologiska forskning som Laura Fratiglioni leder vid Aging Research Center (ARC) i Stockholm. Hennes arbetsrum ligger högt upp i Äldreforskningens Hus och från sitt skrivbord ser hon doktorander och utländska gästforskare röra sig hemtamt i den ljusa korridoren. Ansiktsuttrycket avslöjar att hon trivs.
– Det är en spännande och kreativ miljö att verka i. Vi har täta internationella kontakter. Gästföreläsare, doktorander och ”postdocs” kommer från bland annat Holland och Italien, ja, även från USA och Kina, säger Laura Fratiglioni på flytande svenska med omisskännlig italiensk accent.
Avhandlingar och vetenskapliga artiklar från ARC kommer i en strid ström och har bidragit till en ny, något mer hoppfull, syn på demens. Botande behandling lyser ännu med sin frånvaro men föreställningen att dessa hjärnsjukdomar drabbar blint tillhör numera historien.
Demens nämns allt oftare när prevention och förebyggande arbete förs på tal. Det beror på att forskarna har hittat och bekräftat tydliga samband mellan vår livsstil och, framför allt, Alzheimers sjukdom – den vanligaste demensssjukdomen. Idag kan man med fog påstå att fysisk aktivitet, social och mental stimlans ger ett visst skydd mot demens.
– Det betyder inte att en god livsstil är ett vaccin mot sjukdomen men om en sådan kan skjuta upp demensdebuten några år betyder det mycket för individen och även för samhället i stort.
Det är alltså bra att ”hålla hjärnan i trim”. Var det inte så våra gamla mor- och farföräldrar brukade säga? Laura Fratiglioni ler och nickar igenkännande.
– Visst var det så och nu har forskningen visat att de faktiskt hade rätt. Dessutom finns idag ett starkt vetenskapligt stöd för att börja se över sin livsstil tidigare i livet, redan i medelåldern.
Högt blodtryck, diabetes och rökning i medelåldern är faktorer som har visat sig öka risken för demens senare i livet. Hög utbildning och motion har tvärtom en skyddande effekt. Laura Fratiglioni försöker leva som hon lär. Inga cigaretter och stegräknaren ska helst stå på 10 000 innan dagen är slut. I morse kom hon till jymmet klockan sju.
– Jag är inne i en bra period för närvarande, men det går i vågor, säger hon.
Det kan man knappast säga om hennes karriär som gått mer eller mindre spikrakt. 1996 blev Laura Fratiglioni forskningsledare inom Kungsholmsprojektet vid Stiftelsen Äldrecentrum. Året därpå utsågs hon till docent och ytterligare tre år senare till professor vid Karolinska Institutet.
Idag tillhör Laura Fratiglioni världens ledande forskare på geriatrisk epidemiologi och demenssjukdomar. Ett officiellt erkännande får hon i Berwaldhallen den 28 oktober då hon tar emot Folksam pris för epidemiologisk forskning 2009. Prissumman är på 100 000 kr.
– Laura Fratiglioni var en av de första som kartlade riskfaktorerna för vaskulär och neurodegenerativ demens. Hennes studier om hur livsstil, sociala faktorer, blodtryck och diabetes påverkar demenssjukdom har stor betydelse för folkhälsan, säger professor Anders Ahlbom, ordförande i priskommittén.
Laura Fratiglioni disputerade 1993 vid Karolinska Institutet. Ämnesvalet för avhandlingen var långtifrån självklart. Både MS och stroke låg nära till hands, diagnoser som hon hade lång erfarenhet av från sitt arbete som neurolog på universitetssjukhuset i Florens.
Demens var vid denna tid ett rätt outforskat område. Alzheimerforskningen hade ännu inte skapat några braskande rubriker men det fanns ett embryo till något spännande: Kungsholmsprojektet.
Kungsholmsprojektet var en befolkningsstudie i "världens äldsta stadsdel". Det startade 1987 då forskare från Stiftelsen Äldrecentrum började samla in mängder av data om stadsdelens 75-åringar. Deltagarnas hälsa och livsstil följdes sedan under många år. Närmare 2500 deltog i studien, den äldsta blev 105 år.
– Professor Bengt Winblad ledde studien och väckte mitt intresse för den. Befolkningsstudier är ju helt nödvändiga för epidemiologisk demensforskning och Kungsholmsprojektet skulle på sikt komma att ge utmärkta möjligheter att studera både riskfaktorer och förekomst av demens i olika åldersgrupper, säger Laura Fratiglioni.
Vad visste man då om riskfaktorer för demens i slutet på 1980-talet? Inte mycket. Det var känt att hög ålder ökade risken avsevärt. Likaså att ärftliga faktorer hade betydelse och då inte bara i de sällsynta fall av alzheimer som orsakas av sjukliga förändringar i arvsanlag. I sin avhandling, en av de första inom Kungsholmsprojektet, fann Laura Fratiglioni att demens i släkten ökade risken att insjukna även efter 75 års ålder. Hon kunde även konstatera att hög utbildning gav ett visst skydd mot demens.
– Men det sambandet trodde jag skulle försvinna när vi senare skulle kontrollera för t ex alkohol och rökning, men det visade vara fel. Flera efterföljande studier har bekräftat att utbildningsnivån i sig påverkar risken för demens.
Kungsholmsprojektet gav den epidemiologiska demensforskningen i Sverige en rejäl skjuts. Numera publiceras nya rön om riskfaktorer snart sagt varje månad. Upptäckten av livsstilens betydelse för demenssjukdom är i grunden något positivt tycker Laura Fratiglioni. Individen har fått en möjlighet att påverka sin risk.
– Men man får inte glömma bort vård- och omsorgens roll, den blir ju inte mindre viktig. För högt blodtryck och diabetes kräver god vård och behandling. Och en sjuk 80-årig ensamstående kvinna behöver kanske hjälp med att få mental och social stimulans.
– Att förebygga demens är inte bara individens ansvar.
Samspelet mellan genetiska riskfaktorer och livsstilsfaktorer ser Laura Fratiglioni som ett nytt spännande fält för den epidemiologiska forskningen. Hon nämner en studie på den s k APOe4-allelen.
– Det är en sårbarhetsgen som ökar risken för demens. Docent Miia Kivipelto har visat att för dem som hade denna genvariant och som samtidigt hade motionerat mycket i medelåldern så försvann riskökningen helt. Man kan givetvis inte dra några säkra slutsatser av en enda studie men det är definitivt ett spännande forskningsfält.
Stress och demens är ett annat intressant samband att studera närmare anser Laura Fratiglioni. Möjligheterna för detta ökar bland annat genom data från SNAC-K, den stora befolkningsstudie som påbörjades 2001 och som följer personer från och med 60 års ålder.
Stress är möjligen också avigsidan av den mediala uppmärksamhet som demenssjukdomar har fått på senare år. Det räcker med att glömma bort vad man parkerat bilen för att folk ska börja fundera på om detta är ett första sjukdomstecken. Professorn manar till besinning.
– En viss försämring av minnet sker ju med åren, det är inget konstigt med det. Man ska också ha klart för sig att även bland dem med tydliga minnesstörningar, det som vi på fackspråk kallar MCI, är det faktiskt bara en tredjedel som utvecklar en demenssjukdom.
Magnus Westlander