När konstnären Dascha Esselius fotograferar personer med demens händer något märkligt. Många som tycks leva inneslutna i sin sjukdom börjar öppna sig för henne. Nu söker hon samarbete med äldreboenden för att ta reda på varför.
”Det här är ju jag – och det är riktigt bra! Vad kostar det?” Demenssjuke Olof talar entusiastiskt när han på datorns bildskärm får se ännu ett fotografi på sig själv. Det är första gången konstnären och fotografen Dascha Esselius hör honom säga något överhuvudtaget.
– För mig som kommer utifrån känns det som ett mirakel. Genom fotograferingen börjar många av de demenssjuka öppna sig, personer som när jag först träffar dem verkar okontaktbara. Deras nyfikenhet väcks, de börjar reagera på bilderna och märker att de faktiskt kan påverka hur de ser ut, säger Dascha Esselius.
År 2004 gjorde tjeckiskfödda Dascha Esselius sitt första besök i ”glömskans rike”. Med pengar från Konstnärsnämndens projektbidrag, och senare inom Konstfrämjandets projekt Skiss, tillbringade hon flera veckor på ett äldreboende i Nynäshamn. Trött på samtidens undomsfixering och vurmen för unga smala kroppar gladdes hon över att få ägna sig åt gamla människor.
– Men avsikten var inte att ta vackra porträtt på gamla ansikten. Projektet gick ut på att pröva olika konstnärliga uttrycksformer i vården och se om dessa kunde ha hälsofrämjande effekter.
Dascha Esselius skakar på huvudet och ler samtidigt förtjust när hon berättar om sitt första försök på äldreboendet.
– Jag hade valt ut några filmer och samlade några av de boende för att visa dem. Det blev helt misslyckat. Filmerna ökade snarare förvirringen hos de demenssjuka personerna.
Dascha Esselius lät sig inte nedslås. Efter tillstånd från anhöriga började hon fotografera de boende. Först på långt håll, efter måltiden vid matbordet. Sedan på närmare avstånd, en och en, när förtroendet etablerats och deras nyfikenhet väckts.
Kameran i hennes händer blev ett verktyg för att kommunicera, för att nå fram till människor som på grund av sin hjärnsjukdom gradvis sjunkit in i sin egen värld. Fast själva fotograferingen var bara den ena sidan av processen.
– Den andra, minst lika viktiga, var samtalen om bilderna. Jag hade med mig en bärbar dator så vi kunde titta på bilderna tillsammans bara en kort stund efter att jag fotograferat dem.
De flesta av de boende levde upp under fotograferingen, blev mer vitala och närvarande.
– En anhörig frågade mig var jag egentligen hade gjort med hennes make, han var ju så mycket piggare nu, säger Dascha Esselius som tror att fotograferingen kan ha en jag-stärkande effekt.
Genom att de demenssjuka personerna direkt fick se och tala om bilderna förstod de att de hade makt att påverka bildresultatet.
– Jag är ju konstnär, ingen demensexpert, men som jag ser det gav fotograferingen dem möjlighet att återerövra något av sig själva, delar som demenssjukdomen gradvis tagit ifrån dem, säger Dascha Esselius.
Det finns en annan tänkbar förklaring, en hypotes som betonar personen bakom kameran snarare än fotograferingen. De positiva effekterna beror helt enkelt på att Dascha Esselius har brytt sig ovanligt mycket om dessa personer – talat med och engagerat sig i dem. Det menar Ove Almqvist, professor i psykologi vid Stockholms universitet.
Både han och Dascha Esselius är öppna för en vetenskaplig studie för att undersöka frågan närmare. De söker kontakt med äldreboenden där studien kan ske.
– Samtidigt skulle jag gärna utveckla en fotometodik som man kan ha glädje av på äldreboenden. För man ska inte behöva ta in konstnärer för detta. Att använda kameran för att utveckla kommunikationen med demenssjuka borde med fördel kunna göras av intresserad vårdpersonal, säger Dascha Esselius.
Magnus Westlander