Yvonne har bott på Skogsbrynet i ett par år nu. När hon kom hit var hon väldigt orolig och vandrade omkring. Hon ville ha personal nära sig dygnet runt men var samtidigt väldigt misstänksam och kände sig lurad. Hon ville hem till sitt hus.
Tre gånger/dag fick Yvonne Oxascand, en lugnande bensodiazepin, men läkemedlet hade dålig effekt. Vid några tillfällen tog hon sig ut genom att klättra över staketet vid sin uteplats.
Kröp ut från tvättstugan
En annan gång öppnade hon fönstret i tvättstugan och kröp ut den vägen. Vi försökte övertala henne att gå med tillbaka men hon blev mest arg och upprörd. Det hände till och med att hon slog till oss.
Efter en tid testade vi att om Yvonne ville gå ut fick hon göra det via entrén. Vi har inga låsta ytterdörrar längre så man kan gå ut när man vill. Ibland tycker hon att det är ok att få sällskap av någon ur teamet.
Håller ett öga på henne
Om hon vill vara ifred låter vi henne gå på egen hand men vi håller ett öga på henne hela tiden för att kunna kan hjälpa till om hon går vilse eller trillar. Efter en stund går vi ut och låtsas att vi råkar passera av en slump. När vi möts säger vi glatt ”Hej Yvonne, vad roligt att se dig här! Det var länge sedan, kan du inte följa med in på en kopp kaffe så vi kan prata lite?”. Då blir hon ofta glad och följer gärna med in.
I början var långtifrån alla i teamet med på att låta Yvonne gå ut på egen hand. Vi hade många diskussioner och fick handledning från demenssjuksköterskan. Flera i teamet var rädda för att bli anmälda om hon skulle försvinna eller trilla och skada sig.
Rätt till självbestämmande
Nu har vi större förståelse för hennes rätt till självbestämmande, och att vi inte kan skydda henne från allt som kan hända ändå. Så detta är det minst skadliga för henne i dagsläget