Runt om i landet utvecklas personcentrerade arbetssätt för att förebygga svåra situationer som kan leda till tvångs- och begränsningsåtgärder. Här följer en rad lärande exempel på det. Har din arbetsplats erfarenheter som ni vill dela med er av? Mejla Ann-Christin Kärrman: ann-christin.karrman@demenscentrum.se. Av sekretesskäl tar vi bort namn och platser före publicering.
Måsta man duscha?
En man på ett demensboende vill inte längre duscha. Tidigare har han tyckt det var ok men det har ändrats i takt med att sjukdomen försämrats. Till sist vägrar han att duscha.
Personalen börjar att tvätta honom med tvättlappar men det syns på håret att han inte duschar. Att locka och lirka – ” du får ju besök i helgen, ska vi göra dig fin i håret…” – hjälper inte. Det här är en person med stark integritet. Enstaka gånger lyckas personalen trots allt duscha mannen. Fast då känns det som att han ger upp och blir ledsen. Man har också testat med att medicinera i förväg men resultatet blev inte bra.
Arbetsgruppen och sjuksköterskan diskuterar tillsammans: ”För vems skull duschar vi personen? Mår han dåligt av att inte duscha?”. De beslutar att sluta duscha mannen. I stället tvättar de hans kropp med tvättlappar, det är endast håret som inte blir rent. Ibland går det att tvätta håret lite med skumtvättlappar.
Personalen har också prövat att använda en typ av duschmössa som frigör schampo vid massage och där ingen sköljning behövs. Men mannen tycker inte heller om detta. Anhörig är medveten om problematiken och förstår beslutet.
En man på ett demensboende vill inte längre duscha. Tidigare har han tyckt det var ok men det har ändrats i takt med att sjukdomen försämrats. Till sist vägrar han att duscha.
Personalen börjar att tvätta honom med tvättlappar men det syns på håret att han inte duschar. Att locka och lirka – ” du får ju besök i helgen, ska vi göra dig fin i håret…” – hjälper inte. Det här är en person med stark integritet. Enstaka gånger lyckas personalen trots allt duscha mannen. Fast då känns det som att han ger upp och blir ledsen. Man har också testat med att medicinera i förväg men resultatet blev inte bra.
Arbetsgruppen och sjuksköterskan diskuterar tillsammans: ”För vems skull duschar vi personen? Mår han dåligt av att inte duscha?”. De beslutar att sluta duscha mannen. I stället tvättar de hans kropp med tvättlappar, det är endast håret som inte blir rent. Ibland går det att tvätta håret lite med skumtvättlappar.
Personalen har också prövat att använda en typ av duschmössa som frigör schampo vid massage och där ingen sköljning behövs. Men mannen tycker inte heller om detta. Anhörig är medveten om problematiken och förstår beslutet.
Miljöombytet gjorde susen
En demenssjuk kvinna var ständigt orolig och misstänksam mot sin omgivning. Hon var tydlig med att hon ogillade all manlig personal på demensboendet och var ofta otrevlig mot sina medboende. Hon uttryckte gärna sexuella anspelningar i verbal form och använde ”fula” ord mot både personal och boende.
Kvinnan var rastlös, ständigt på väg i sin rullstol. Ett annat problem var att hon vägrade ta sina mediciner. Personalen försökte flera gånger ta upp allvaret i detta men kvinnan hade svårt att förstå och ta det till sig.
I samma fastighet som demensboendet fanns även en dagverksamhet. Den tar normalt sett endast emot demenssjuka personer som bor hemma men ledningen beslutade att göra ett undantag. Personalen ville se om kvinnan kände sig bättre av att byta miljö.
Tre dagar i veckan fick hon äta lunch på dagverksamheten. Hon satt och åt i lugn och ro, tillsammans med de andra gästerna. Ibland stannade hon en stund efter måltiden och gick ut i trädgården. Där fanns jordgubbar som hon älskade och som hon kunde plocka.
Personalens tolkning var att upplevelsen av att vara instängd var förklaringen till hennes utåtagerande beteende. Efter miljöombytet och luncherna på dagverksamheten mådde hon betydligt bättre även på demensboendet.
En demenssjuk kvinna var ständigt orolig och misstänksam mot sin omgivning. Hon var tydlig med att hon ogillade all manlig personal på demensboendet och var ofta otrevlig mot sina medboende. Hon uttryckte gärna sexuella anspelningar i verbal form och använde ”fula” ord mot både personal och boende.
Kvinnan var rastlös, ständigt på väg i sin rullstol. Ett annat problem var att hon vägrade ta sina mediciner. Personalen försökte flera gånger ta upp allvaret i detta men kvinnan hade svårt att förstå och ta det till sig.
I samma fastighet som demensboendet fanns även en dagverksamhet. Den tar normalt sett endast emot demenssjuka personer som bor hemma men ledningen beslutade att göra ett undantag. Personalen ville se om kvinnan kände sig bättre av att byta miljö.
Tre dagar i veckan fick hon äta lunch på dagverksamheten. Hon satt och åt i lugn och ro, tillsammans med de andra gästerna. Ibland stannade hon en stund efter måltiden och gick ut i trädgården. Där fanns jordgubbar som hon älskade och som hon kunde plocka.
Personalens tolkning var att upplevelsen av att vara instängd var förklaringen till hennes utåtagerande beteende. Efter miljöombytet och luncherna på dagverksamheten mådde hon betydligt bättre även på demensboendet.
Nyckeln fanns i levnadsberättelsen
En man på ett äldreboende var ledsen, arg och utåtagerande. Han flyttade runt på möbler och andra saker hela tiden. Andra boende reagerade på detta. När personalen försökte avleda honom blev han bara argare. Mannen fick både neuroleptika och lugnande medel.
Man visste en del om mannens bakgrund men inte tillräckligt för att förstå hans beteende. Demenssjuksköterskan föreslog att man skulle ta kontakt med anhöriga för att få veta mer om honom; vem han hade varit tidigare och vad han hade gjort.
Det visade sig att detta var en man som alltid velat göra saker. Han ville ställa upp för sin hustru, flytta möbler när det behövdes och få känna sig duktig.
Personalen prövade att ändra förhållningssätt. Istället för att säga åt honom att sluta när han började flytta möbler hjälpte de honom, till exempel när han började flytta ett bord: ”Ska det stå där borta tycker du?”. De närmade sig mannen mer och mer och han kände sig inte längre hotad av personalen.
De fick också veta att han älskar musik, något personalen tog fasta på. Det visade sig hjälpa att spela musik han tyckte om vid dusch, på- och avklädning och andra situationer som tidigare hade varit svåra.
Mannen hade också hallucinationer. Måltiderna var besvärliga då han hade fokus på annat och inte såg maten. Han åt på en vit tallrik och bordet var ljust, det var för lite kontraster. När han istället fick en tallrik i en avvikande färg började han fokusera på den och på maten. Skillnaden märktes direkt.
Mannen får inte längre neuroleptika och behöver inte heller lugnande medel, även om ordinationen lugnande vid behov finns kvar. Sjuksköterskan på boendet berättar att förut kontaktade personalen henne om mannens mediciner nästan varje dag, nu har de helt slutat med detta. Hustrun säger att maken är mycket gladare.
De positiva förändringarna kom ganska snabbt, så snar
En man på ett äldreboende var ledsen, arg och utåtagerande. Han flyttade runt på möbler och andra saker hela tiden. Andra boende reagerade på detta. När personalen försökte avleda honom blev han bara argare. Mannen fick både neuroleptika och lugnande medel.
Man visste en del om mannens bakgrund men inte tillräckligt för att förstå hans beteende. Demenssjuksköterskan föreslog att man skulle ta kontakt med anhöriga för att få veta mer om honom; vem han hade varit tidigare och vad han hade gjort.
Det visade sig att detta var en man som alltid velat göra saker. Han ville ställa upp för sin hustru, flytta möbler när det behövdes och få känna sig duktig.
Personalen prövade att ändra förhållningssätt. Istället för att säga åt honom att sluta när han började flytta möbler hjälpte de honom, till exempel när han började flytta ett bord: ”Ska det stå där borta tycker du?”. De närmade sig mannen mer och mer och han kände sig inte längre hotad av personalen.
De fick också veta att han älskar musik, något personalen tog fasta på. Det visade sig hjälpa att spela musik han tyckte om vid dusch, på- och avklädning och andra situationer som tidigare hade varit svåra.
Mannen hade också hallucinationer. Måltiderna var besvärliga då han hade fokus på annat och inte såg maten. Han åt på en vit tallrik och bordet var ljust, det var för lite kontraster. När han istället fick en tallrik i en avvikande färg började han fokusera på den och på maten. Skillnaden märktes direkt.
Mannen får inte längre neuroleptika och behöver inte heller lugnande medel, även om ordinationen lugnande vid behov finns kvar. Sjuksköterskan på boendet berättar att förut kontaktade personalen henne om mannens mediciner nästan varje dag, nu har de helt slutat med detta. Hustrun säger att maken är mycket gladare.
De positiva förändringarna kom ganska snabbt, så snart all personal var införstådd och gjorde på samma sätt. Att personalen inte längre är rädd är också en vinst i sammanhanget.
Nyckeln var att bevara integriteten
En kvinna hade länge bott på särskilt boende. Redan vid inflyttningen uttryckte hon sina känslor genom att humma. Sjukdomsinsikten var dålig. Hennes integritet var stark och hon kunde bli fysiskt utagerande när hon upplevde intrång i sitt revir.
I början ville hon absolut inte få hjälp med att duscha. En nödlösning blev då att en i personalen duschade och samtidigt höll kvinnan i sin famn medan en kollega tvättade henna. Så småningom accepterade hon att sitta själv på duschstolen. Då hade personalen också kommit på rätt teknik, så att hon inte blev rädd.
För att dämpa sin oro promenerade kvinnan för att bli fysiskt trött. Successivt miste hon fler förmågor men in i det sista kunde hon gå; först själv, sedan med stöd av personal och slutligen med rollator och gåbord. Eftersom hjälpen hela tiden anpassades, steg för steg, efter att behoven ändrades behövdes inga tvångsmedel.
Det krävdes hela tiden lyhördhet och ändrade prioriteringar av personalen för att tillgodose kvinnans behov. Det här var en process som pågick under många år. Hela tiden var man mån om att bevara och ta vara på det som ännu var friskt.
En extra lång säng med fallmatta under införskaffades – hon ville inte ha grindar. Det var viktigt för henne att känna att hon bestämde över sig själv.
Att alla följde den bemötandeplan som fanns och gjorde likadant var mycket viktigt. Av den framgick också hur man skulle tala med kvinnan. Det fungerade inte att neka henne att göra olika saker. Att säga ”sitt inte” resulterade i att hon satte sig. Det var bättre att säga ”stå” eller ”vänta”. Helst bara med ett ord, då förstod hon.
En kvinna hade länge bott på särskilt boende. Redan vid inflyttningen uttryckte hon sina känslor genom att humma. Sjukdomsinsikten var dålig. Hennes integritet var stark och hon kunde bli fysiskt utagerande när hon upplevde intrång i sitt revir.
I början ville hon absolut inte få hjälp med att duscha. En nödlösning blev då att en i personalen duschade och samtidigt höll kvinnan i sin famn medan en kollega tvättade henna. Så småningom accepterade hon att sitta själv på duschstolen. Då hade personalen också kommit på rätt teknik, så att hon inte blev rädd.
För att dämpa sin oro promenerade kvinnan för att bli fysiskt trött. Successivt miste hon fler förmågor men in i det sista kunde hon gå; först själv, sedan med stöd av personal och slutligen med rollator och gåbord. Eftersom hjälpen hela tiden anpassades, steg för steg, efter att behoven ändrades behövdes inga tvångsmedel.
Det krävdes hela tiden lyhördhet och ändrade prioriteringar av personalen för att tillgodose kvinnans behov. Det här var en process som pågick under många år. Hela tiden var man mån om att bevara och ta vara på det som ännu var friskt.
En extra lång säng med fallmatta under införskaffades – hon ville inte ha grindar. Det var viktigt för henne att känna att hon bestämde över sig själv.
Att alla följde den bemötandeplan som fanns och gjorde likadant var mycket viktigt. Av den framgick också hur man skulle tala med kvinnan. Det fungerade inte att neka henne att göra olika saker. Att säga ”sitt inte” resulterade i att hon satte sig. Det var bättre att säga ”stå” eller ”vänta”. Helst bara med ett ord, då förstod hon.
Olåst dörr dämpade oron
En man kom en vecka per månad för växelvård på ett korttidsboende. Han stod ofta och ryckte i den låsta dörren – den gjorde honom rastlös, irriterad och arg. Personalen beslöt göra något åt detta, inspirerade av nollvisionen.
De låste upp dörren och berättade detta för mannen. Nästa dag gick han ut en runda på egen hand. Men han kom snart tillbaka och sa att han inte ville gå ensam, på grund av fallrisken som han uttryckte det.
Nu går han ut för att till exempel känna hur väderleken är och kommer sen tillbaka. Personal följer ofta med men på avstånd. De kan råka stöta ihop med honom som av en händelse, kanske föreslå en kopp kaffe eller fråga om han vill ta vägen om brevlådan och hämta posten.
Det finns en rörelsevakt vid dörren som han är medveten om. Det fungerar utmärkt. Nu när han vet att han inte är inlåst är han mycket lugnare och gladare. Förr triggade den låsta dörren igång mycket hos mannen, som kände att han inte hade egen kontroll.
Det bor naturligtvis fler på avdelningen och personalen är observant på när någon går ut. De ser till att någon kan följa med då och tar sig den tiden. Många gånger räcker det med att gå en sväng runt huset, har det visat sig.
En låst dörr triggar igång så mycket just för att den är låst. Det handlar om själva känslan av att vara inlåst.
Det blev också diskussion om hur dörren i sig kan bli mindre central. Boende som ser en stängd dörr vill ofta gå ut, fast de kanske inte vet varför eller vad de kommer ut till. Draperi eller fototapet kan vara en lösning så inte dörren framhävs för mycket.
En man kom en vecka per månad för växelvård på ett korttidsboende. Han stod ofta och ryckte i den låsta dörren – den gjorde honom rastlös, irriterad och arg. Personalen beslöt göra något åt detta, inspirerade av nollvisionen.
De låste upp dörren och berättade detta för mannen. Nästa dag gick han ut en runda på egen hand. Men han kom snart tillbaka och sa att han inte ville gå ensam, på grund av fallrisken som han uttryckte det.
Nu går han ut för att till exempel känna hur väderleken är och kommer sen tillbaka. Personal följer ofta med men på avstånd. De kan råka stöta ihop med honom som av en händelse, kanske föreslå en kopp kaffe eller fråga om han vill ta vägen om brevlådan och hämta posten.
Det finns en rörelsevakt vid dörren som han är medveten om. Det fungerar utmärkt. Nu när han vet att han inte är inlåst är han mycket lugnare och gladare. Förr triggade den låsta dörren igång mycket hos mannen, som kände att han inte hade egen kontroll.
Det bor naturligtvis fler på avdelningen och personalen är observant på när någon går ut. De ser till att någon kan följa med då och tar sig den tiden. Många gånger räcker det med att gå en sväng runt huset, har det visat sig.
En låst dörr triggar igång så mycket just för att den är låst. Det handlar om själva känslan av att vara inlåst.
Det blev också diskussion om hur dörren i sig kan bli mindre central. Boende som ser en stängd dörr vill ofta gå ut, fast de kanske inte vet varför eller vad de kommer ut till. Draperi eller fototapet kan vara en lösning så inte dörren framhävs för mycket.
Panik inför låst dörr
En kvinna med demensdiagnos kunde inte längre vistas hemma. Hon sökte och kom till ett korttidsboende. Kvinnan förstod inte att hon var sjuk. Hon var väldigt rastlös. Tidigare i livet hade hon alltid rört sig mycket, varit ute, åkt skidor med mera.
På korttidsboendet var entrén låst. Kvinnan fick panik av den låsta dörren. Hon blev arg när hon inte kom ut. Enhetschefen sökte råd hos kommunens demenssjuksköterska.
Lösningen blev att en i personalen fick gå ut och gå långpromenader med kvinnan. De gick hela förmiddagen. Efter lunchen gick de igen. De gick tre-fyra timmar varje gång.
Kvinnan fick utlopp för sitt behov att röra sig och hon blev mycket lugnare. Hon sov mycket bättre på nätterna. Porten är fortfarande låst, bland annat för att hindra oönskade personer från att komma in, men de boende som vill gå ut ska få göra det.
En kvinna med demensdiagnos kunde inte längre vistas hemma. Hon sökte och kom till ett korttidsboende. Kvinnan förstod inte att hon var sjuk. Hon var väldigt rastlös. Tidigare i livet hade hon alltid rört sig mycket, varit ute, åkt skidor med mera.
På korttidsboendet var entrén låst. Kvinnan fick panik av den låsta dörren. Hon blev arg när hon inte kom ut. Enhetschefen sökte råd hos kommunens demenssjuksköterska.
Lösningen blev att en i personalen fick gå ut och gå långpromenader med kvinnan. De gick hela förmiddagen. Efter lunchen gick de igen. De gick tre-fyra timmar varje gång.
Kvinnan fick utlopp för sitt behov att röra sig och hon blev mycket lugnare. Hon sov mycket bättre på nätterna. Porten är fortfarande låst, bland annat för att hindra oönskade personer från att komma in, men de boende som vill gå ut ska få göra det.
Tillfällig personalförstärkning dämpade oro
En alzheimersjuk man flyttade till ett äldreboende. På kort tid hade situationen blivit ohållbar hemma så flytten blev akut, i väntan på en permanent plats på ett demensboende. Han var van vid att bo på nedre botten men den enda lediga lägenheten på äldreboendet låg högst upp i huset.
Mannen blev snart mycket orolig och förvirrad. Han gick fram och tillbaka i korridoren utanför hans lägenhet. Ryckte i alla handtag han kom åt och drog sig inte för att gå in i andra lägenheter, om dörren var olåst. Hans beteende skapade stor otrygghet hos de andra hyresgästerna.
Mannens situation togs upp i teamträffar med äldreboendets undersköterskor, sjuksköterska, arbetsterapeut och verksamhetschef. ”Även om han ska flytta så småningom måste vi lösa problemen här och nu”, resonerade man. Teamet kom fram till att mannen kände sig ensam och sökte sociala kontakter.
Entrén möblerades om och en samlingsplats gjordes i ordning. Det var ingen plats man normalt serverade mat men nu fick en mindre grupp på äldreboendet äta frukost, lunch och middag här. Personerna trivdes med varandra, det gällde även mannen som blev betydligt tryggare av att ha folk omkring sig.
Kvällarna var fortfarande svåra. Verksamhetschefen ansåg att det behövdes personalförstärkning för att underlätta sänggåendet. På så sätt kunde en undersköterska ägna mycket tid åt mannen de först veckorna. De gick upp tillsammans till hans lägenhet där de tog kvällsmål. Undersköterskan satt med och tittade i album innan han gick till sängs. En ny kvällsrutin etablerades ock till slut gradvis kunde personalförstärkningen tas bort.
En alzheimersjuk man flyttade till ett äldreboende. På kort tid hade situationen blivit ohållbar hemma så flytten blev akut, i väntan på en permanent plats på ett demensboende. Han var van vid att bo på nedre botten men den enda lediga lägenheten på äldreboendet låg högst upp i huset.
Mannen blev snart mycket orolig och förvirrad. Han gick fram och tillbaka i korridoren utanför hans lägenhet. Ryckte i alla handtag han kom åt och drog sig inte för att gå in i andra lägenheter, om dörren var olåst. Hans beteende skapade stor otrygghet hos de andra hyresgästerna.
Mannens situation togs upp i teamträffar med äldreboendets undersköterskor, sjuksköterska, arbetsterapeut och verksamhetschef. ”Även om han ska flytta så småningom måste vi lösa problemen här och nu”, resonerade man. Teamet kom fram till att mannen kände sig ensam och sökte sociala kontakter.
Entrén möblerades om och en samlingsplats gjordes i ordning. Det var ingen plats man normalt serverade mat men nu fick en mindre grupp på äldreboendet äta frukost, lunch och middag här. Personerna trivdes med varandra, det gällde även mannen som blev betydligt tryggare av att ha folk omkring sig.
Kvällarna var fortfarande svåra. Verksamhetschefen ansåg att det behövdes personalförstärkning för att underlätta sänggåendet. På så sätt kunde en undersköterska ägna mycket tid åt mannen de först veckorna. De gick upp tillsammans till hans lägenhet där de tog kvällsmål. Undersköterskan satt med och tittade i album innan han gick till sängs. En ny kvällsrutin etablerades ock till slut gradvis kunde personalförstärkningen tas bort.
Trygg av att hålla händer
En kvinna som är långt gången i sin demenssjukdom behöver hjälp med allt. Personlig hygien görs när hon ligger i sängen. Tidigare har hon fått lugnande medel mot oro, något som man snart slutade med eftersom hon bara blev trött under resten av dagen.
Kvinnan är så pass sjuk att hon förlorat förmågan att kommunicera med ord. Personalen vet inte hur mycket hon kan ta till sig av det som sägs. Tydligt är att hon gärna vill grabba tag i allt, speciellt vid omvårdnaden. Kvinnan är stark och det händer att hon har gjort illa personal.
Det är alltid två personer som sköter omvårdnaden i hygiensituationer. Den ena håller i personens händer, på ett mjukt sätt. Det är viktigt att hålla ögonkontakt och säga att personen får hjälp och blir tvättad: ”Jag håller i dina händer och ger lite handmassage” kan den som håller i kvinnan säga.
Detta lugnar och då håller hon sina händer stilla. Det är en viss begränsning men betydligt mindre än att ge lugnande medel. Kanske känner sig kvinnan otrygg av att inte förstå och därför vill hålla i något. Det är förstås viktigt att hela personalgruppen är informerade och gör på samma sätt.
En kvinna som är långt gången i sin demenssjukdom behöver hjälp med allt. Personlig hygien görs när hon ligger i sängen. Tidigare har hon fått lugnande medel mot oro, något som man snart slutade med eftersom hon bara blev trött under resten av dagen.
Kvinnan är så pass sjuk att hon förlorat förmågan att kommunicera med ord. Personalen vet inte hur mycket hon kan ta till sig av det som sägs. Tydligt är att hon gärna vill grabba tag i allt, speciellt vid omvårdnaden. Kvinnan är stark och det händer att hon har gjort illa personal.
Det är alltid två personer som sköter omvårdnaden i hygiensituationer. Den ena håller i personens händer, på ett mjukt sätt. Det är viktigt att hålla ögonkontakt och säga att personen får hjälp och blir tvättad: ”Jag håller i dina händer och ger lite handmassage” kan den som håller i kvinnan säga.
Detta lugnar och då håller hon sina händer stilla. Det är en viss begränsning men betydligt mindre än att ge lugnande medel. Kanske känner sig kvinnan otrygg av att inte förstå och därför vill hålla i något. Det är förstås viktigt att hela personalgruppen är informerade och gör på samma sätt.
Undvika fall utan larm
En kvinna på ett boende ramlade ibland på nätterna. Hon hade flyttat in ganska nyligen. Personalen ansåg att det behövdes ett golvlarm. Chefen ville vänta och diskutera detta på ett teammöte som skulle hållas en månad senare. ”För länge att vänta, tänk om hon faller innan dess”, menade personalen.
Kommunens demenskoordinator, som var på besök i ett annat ärende, diskuterade med personalen. Hon bad dem se efter i journalen när kvinnan brukade ramla och hur ofta.
På dagtid gick kvinnan själv på toaletten och hittade utan problem. På nätterna hade hon däremot ramlat flera gånger i samband med toalettbesök. Frågan var varför ramlade hon? Och fanns det något annat sätt att hjälpa henne hitta utan att använda larmmatta?
Personalen provade att vända sängen så att kvinnan direkt såg toadörren när hon vaknade. Dörren ställdes på glänt och lampan fick lysa inne på toaletten.
Numera hittar kvinnan till toaletten även på natten och har sedan dess inte ramlat.
En kvinna på ett boende ramlade ibland på nätterna. Hon hade flyttat in ganska nyligen. Personalen ansåg att det behövdes ett golvlarm. Chefen ville vänta och diskutera detta på ett teammöte som skulle hållas en månad senare. ”För länge att vänta, tänk om hon faller innan dess”, menade personalen.
Kommunens demenskoordinator, som var på besök i ett annat ärende, diskuterade med personalen. Hon bad dem se efter i journalen när kvinnan brukade ramla och hur ofta.
På dagtid gick kvinnan själv på toaletten och hittade utan problem. På nätterna hade hon däremot ramlat flera gånger i samband med toalettbesök. Frågan var varför ramlade hon? Och fanns det något annat sätt att hjälpa henne hitta utan att använda larmmatta?
Personalen provade att vända sängen så att kvinnan direkt såg toadörren när hon vaknade. Dörren ställdes på glänt och lampan fick lysa inne på toaletten.
Numera hittar kvinnan till toaletten även på natten och har sedan dess inte ramlat.
Uppmuntran i stället för "nej"
Till ett boende flyttade en kvinna som var halvsidesförlamad och rullstolsburen. Hon var mycket stark fysiskt, ville upp och gå men saknande sjukdomsinsikt. Fallrisken var mycket stor.
Kvinnan blev mycket arg när hon hindrades från att gå. Hon spändes inte fast i rullstolen men gick till att börja med inte att lämna en minut. Hen kunde bli så arg att det blev slagsmål.
Det hände på alltid eftermiddagarna; kvinnan ville hämta sin äkta hälft och träffa sina barn. Och då sa alla ”nej, nej, sitt, sitt.”
Personalen diskuterade tillsammans i teamet. De beslöt att beställa en lite lättare rullstol. De slutade säga nej och försökte hitta nya strategier. ”Du sitter i rullstol men du kan flytta fötterna lite för att komma fram och på egen hand", säger Kvinnan uppmuntrades och lärde sig ett nytt sätt att ta sig fram. Hon kunde också promenera lite med gåbord och med stöd av personal.
Det här fungerade allt bättre i takt med att en tillit byggdes upp. Personalen lärde känna personen och fann olika aktiviteter som hon tyckte om. Exempelvis att skriva brev eller att tala om sådant som hon sysslat med tidigare i livet.
Till ett boende flyttade en kvinna som var halvsidesförlamad och rullstolsburen. Hon var mycket stark fysiskt, ville upp och gå men saknande sjukdomsinsikt. Fallrisken var mycket stor.
Kvinnan blev mycket arg när hon hindrades från att gå. Hon spändes inte fast i rullstolen men gick till att börja med inte att lämna en minut. Hen kunde bli så arg att det blev slagsmål.
Det hände på alltid eftermiddagarna; kvinnan ville hämta sin äkta hälft och träffa sina barn. Och då sa alla ”nej, nej, sitt, sitt.”
Personalen diskuterade tillsammans i teamet. De beslöt att beställa en lite lättare rullstol. De slutade säga nej och försökte hitta nya strategier. ”Du sitter i rullstol men du kan flytta fötterna lite för att komma fram och på egen hand", säger Kvinnan uppmuntrades och lärde sig ett nytt sätt att ta sig fram. Hon kunde också promenera lite med gåbord och med stöd av personal.
Det här fungerade allt bättre i takt med att en tillit byggdes upp. Personalen lärde känna personen och fann olika aktiviteter som hon tyckte om. Exempelvis att skriva brev eller att tala om sådant som hon sysslat med tidigare i livet.
Vägrade ta sina mediciner
En man på ett boende vägrade ta sina mediciner. Han blev arg och det visade han tydligt när man försökte truga honom. Vad skulle personalen ta sig till. Krossa och lägga tabletterna på smörgåsen eller mosa ned dem i gröten, sådant förekommer ju.
En av undersköterskorna försökte sätta sig in i mannens situation. Han skulle ta tolv mediciner på morgnarna. "Det skulle jag också tycka var jobbigt", tänkte hon.
I stället tog hon fram tre piller och gav mannen. ”Varsågod, här är dina morgonmediciner”, sade hon. Då tackade han och tog dem. Hon väntade sedan i fem minuter och kom in med tre piller till. Så upprepade hon proceduren tills han tagit alla sina läkemedel.
Det gick inte att komma in med nya piller på en gång. Men efter fem minuter fungerade det, då hade han glömt att han nyss tagit sin medicin.
En man på ett boende vägrade ta sina mediciner. Han blev arg och det visade han tydligt när man försökte truga honom. Vad skulle personalen ta sig till. Krossa och lägga tabletterna på smörgåsen eller mosa ned dem i gröten, sådant förekommer ju.
En av undersköterskorna försökte sätta sig in i mannens situation. Han skulle ta tolv mediciner på morgnarna. "Det skulle jag också tycka var jobbigt", tänkte hon.
I stället tog hon fram tre piller och gav mannen. ”Varsågod, här är dina morgonmediciner”, sade hon. Då tackade han och tog dem. Hon väntade sedan i fem minuter och kom in med tre piller till. Så upprepade hon proceduren tills han tagit alla sina läkemedel.
Det gick inte att komma in med nya piller på en gång. Men efter fem minuter fungerade det, då hade han glömt att han nyss tagit sin medicin.