Anhörigkonsulenter ger råd och stöd till anhöriga och finns numera på de flesta håll i landet. Två av dem samarbetar över Stockholms stadsdelsgränser.
– Vi ordnar allt från utbildning av personal till anhöriggrupper och utflykter tillsammans, säger Birgitta Livgård Andersson och Marianne Flynner, anhörigkonsulenter verksamma i Farsta respektive Enskede-Årsta-Vantör.
Både poängterar hur viktigt det är att få sätta ord på det som är svårt. Därför håller de i flera grupper för anhöriga till demenssjuka. De vars make eller sambo är över 65 år går tillsammans medan vuxna barn bildar en egen grupp. Den senare är förlagd till kvällstid eftersom deltagarna i regel är yrkesverksamma.
– Vad som tas upp kan variera något men information om demenssjukdomarna och om bemötande är givna teman. Juridiska frågor kommer ofta upp, säger Birgitta Livgård Andersson.
Grupperna får besök av biståndshandläggare som informerar om vilken hjälp man kan söka. En arbetsterapeut berättar om hjälpmedel, främst vilka kognitiva hjälpmedel som finns. Även sjukgymnast och distriktssköterska brukar besöka grupperna. Varje träff varar i två timmar, där den första timmen ägnas åt information.
– Den andra timmen sker det väldigt viktiga delandet av erfarenheter, säger Marianne Flynner. Vi brukar låta en liten sten gå runt så att det blir någorlunda rättvist och alla hinner tala.
– Detta att upptäcka att jag inte är ensam, att höra någon annan berätta och tänka "jo, sådär har jag det också". Det och att få sätta ord på det svåra är nästan det viktigaste med träffarna, säger Birgitta Livgård Andersson.
De anhöriga i gruppen är i olika skeden. En del har sina närstående på ett äldreboende medan andra inte har några insatser alls ännu. Deltagarna kan tipsa varandra, "så här gjorde jag".
När en anhörig hör av sig för första gången vill anhörigkonsulenterna gärna ordna ett möte.
– Det är bra med en personlig kontakt. Vad jag sedan kan hjälpa till med beror på den enskildes speciella behov, säger Birgitta Livgård Andersson.
Alla får ett anhörigvårdarkort där man skriver att man hjälper en närstående. Om det skulle hända den friska parten något måste det finnas en person att kontakta. Men vem är egentligen anhörig?
– Det är var och en som själv bestämmer om man är anhörig, säger Birgitta Livgård Andersson. Det handlar om personer som hjälper, stödjer eller vårdar. Det kan vara make, son, grannar eller vänner.
Det är ofta en fördel att möta även den sjuke närstående. Därför går Birgitta Livgård Andersson och Marianne Flynner gärna på hembesök. De kan hjälpa till att motivera att ta emot hjälp, för det är mycket vanligt att sjukdomen medför att man säger ”nej tack, jag klarar mig själv”. Det kan också vara svårt att förklara vad hjälpen innebär, bland annat dagverksamhet är ett abstrakt begrepp.
– Jag kan göra flera hembesök först och sedan kan vi åka tillsammans, den som är sjuk, den anhörige och jag till dagverksamheten, säger Marianne Flynner.
Det handlar inte bara om att ”skola in” den som är sjuk, det är också vanligt att anhöriga har svårt att släppa taget. Dagverksamhet är ofta en bra första kontakt med omsorgen, menar de. Den anhörige får då också lite ledig tid för att läsa en bok eller städa.
– Sedan kanske man vågar ta steget och ansöka om avlösning. Då måste man släppa in en främmande person i sitt hem. Det kan vara svårt särskit för äldre som tycker att de ska klara sig själva, de har ju lovat i nöd och lust…, säger Birgitta Livgård Andersson.
I Stockholm har anhöriga rätt till avgiftsfri avlösning 16 timmar per månad men det krävs ett biståndsbeslut.
– Vi får ofta jobba mycket med detta att de anhöriga ska känna att det de gör är tillräckligt, säger Birgitta Livgård Andersson. I grupperna pratar också vi mycket om att hitta strategier för att orka med.
De försöker också stötta anhöriga i att inte vänta för länge med att söka hjälp. Det gäller för anhöriga att tänka på sig själva för att alls orka fortsätta. Anhörigkonsulenten kan även vara med när biståndshandläggaren kommer hem.
– Det kan vara bra att vi är två så kan jag till exempel avleda den som är sjuk och ta henne åt sidan en stund. Man vill ju inte kränka sin fru med att säga att hon inte kan duscha själv eller bara spiller, säger Birgitta Livgård Andersson.
Har ni några råd till anhöriga när situationen blir ohållbar och det är dags för flytt till ett särskilt boende?
– Jag tycker de ska åka runt och titta på flera boenden. Och så tycker jag de ska tänka efter vad som varit viktigt i livet för den närstående. Den som alltid haft katt kanske kan bo någonstans där man har husdjur, säger Birgitta Livgård Andersson.
– Tänk också på hur du blir bemött som anhörig, om du blir sedd och lyssnad till.
Kari Molin