Senaste nytt

Socialstyrelsen har kartlagt resurserna för vård och omsorg vid demenssjukdom. Det är delvis en uppföljning av en motsvarande studie som Socialdepartementet gjorde år 2002. Genom att jämföra enkätsvaren från de båda undersökningstillfällena kan man skönja en del intressanta trender, bl a att demenssjuksköterskorna har blivit betydligt fler.

Jämfört med 2002 har andelen kommuner och stadsdelar med en eller flera demenssjuksköterskor nästan fördubblats, från 39 till 71 procent. Även demensteam blir vanligare och finns nu i 45 procent av alla kommuner och stadsdelar (35 procent år 2002). Fler än en av sex uppger att de har hemtjänstpersonal som enbart arbetar med demenssjuka.

Utvecklingen skiljer sig åt mellan olika kommuntyper. Demenssjuksköterskor är fortfarande ovanliga i glesbygdskommuner och i storstädernas stadsdelar. I Stockholms stad saknas denna funktion helt.

– Om man exkluderar storstäderna finns idag demensteam och – eller – demenssjuksköterska i 211 av 267 kommuner. Det får man se som en väldigt positiv utveckling. Samtidigt är den sårbar eftersom dessa funktioner ofta finansieras av statliga stimulansmedel, det innebär att de kan läggas ner om de statliga bidragen dras in, säger Sven Erik Wånell, utredare vid Stiftelsen Äldrecentrum, som gjort kartläggningen tillsammans med Sara Hjulström, utredare och verksam som koordinator vid Svenskt Demenscentrum,

Brister som framhålls i Socialstyrelsens rapport handlar om demensboendet. Det saknas platser i det särskilda boendet anpassade för demenssjuka. Kartläggningen visar att i två av tre kommuner kan högst hälften av dem med behov av sådana platser få det. Ännu färre kommuner kan erbjuda särskilt anpassat korttidsboende.

– Ett annat eftersatt område är insatser till grupper med särskilda behov. Endast 10 procent av kommunerna har särskilt boende som vänder sig till yngre demenssjuka, under 65 år. Var fjärde kommun kan erbjuda personlig assistans till personer som tillhör denna grupp, säger Sven Erik Wånell.

Socialstyrelsens kartläggning är ett led i uppdraget att följa upp de nationella riktlinjerna för vård och omsorg för personer med demenssjukdom. Tanken är att en ny kartläggning ska genomföras om några år.

Magnus Westlander

Genom validationsmetoden kommunicerar man med desorienterade, förvirrade äldre personer, skapar en helhetsbild av deras förhållanden och ökar förståelsen för deras situation. Numera används metoden på många håll i USA och Europa.

Priset delas ut av Alois Alzheimer Commitee och är en utmärkelse för framstående prestationer, insatser eller arbeten inom forskning, publicering av forskningsresultat eller individuella arbeten. För tre år sedan blev Agneta Nordberg, professor vid Karolinska Institutet, den första kvinnan som fick priset.

Magnus Westlander

Pengarna är avsedda att användas för Sveriges deltagande i JPI för neurodegenerativa sjukdomar, ett gemensamt program som EU beslutade om under höstens svenska ordförandeskap. JPI är en förkortning för joint programming initiatives och innebär att medlemsländerna på frivillig basis samordnar sina resurser, utbyter erfarenheter och sprider goda exempel på framgångsrika vårdformer.

– Detta är ett initiativ som Europakommissionen lanserade i slutet av 2008 för att implementera "the European Research Area". Syftet är att öka samverkan och styrkan i forskning kring frågor som inte kan lösas på nationell nivå, säger professor Mats Ulfendahl, huvudsekreterare för Medicin och hälsa, Vetenskapsrådet.

JPI för neurodegenerativa sjukdomar, varav Alzheimers sjukdom är en av de vanligaste, koordineras från Frankrike. Inom ämnesområdet medicin och hälsa finns JPI även för mat och förebyggande av kostrelaterade sjukdomar. Ämnet antibiotikaresistens har föreslagits men ännu inte antagits.

Magnus Westlander

Frontallobssdemens, även kallad pannlobsdemens eller frontotemporal demens, har fått sitt namn av att de främre delarna av hjärnan skadas. Bristande omdöme, känslomässig avtrubbning och utarmat spåk är vanliga symptom. Till skillnad mot andra demenssjukdomar brukar den debutera redan i övre medelåldern. Nu visar en studie i Journal of Neurology att den oftare påverkas av ärtlighet än vad som är fallet vid t ex Alzheimers sjukdom.

Brittiska forskare har bland annat analyserat blodprov och studerat släkthistorien hos 225 personer med frontallobsdemens. Resultatet visar att 42 procent av dem hade haft en släkting med samma sjukdom. Det finns olika varianter av frontallobsdemens och de brittiska forskarna konstaterar att arvets betydelse varierar mellan dessa. Störst inverkan hade det vid former som karaktäriseras av svåra beteendestörningar. Vid uttalade språksvårigheter (semantisk demens) spelad ärflighet en mindre roll.

En av tio patienter i den brittiska studien följde mönstret för s k dominant nedärvning, det innebär att minst tre nära släktingar från tre generationer har haft frontallobsdemens. Hos drygt 17 % hittade forskarna genmutationer – sjukliga förändringar i arvsanlagen – som tros orsaka sjukdomen.

Magnus Westlander