Nytt om utbildningar
Nu har du chans att bli Nollvisionsambassadör
I dag finns drygt 500 Nollvisionsambassadörer i landet. Svenskt Demenscentrum vill nu ge fler möjlighet att bli ambassadörer. Under hösten 2017 arrangerar vi därför halvdagsutbildningar i bland annat Kiruna och Stockholm.
Utbildningen i Kiruna är fullbokad medan anmälan till den i Stockholm nyligen öppnat. Den äger rum tisdag den 10 oktober 2017 i samarbete med det nationella kvalitetsregistret SveDem. Utbildningen är avgiftsfri och vänder sig till dig som arbetar inom äldreomsorg, primärvård eller sjukhus. Svenskt Demenscentrum står för fika och material.
Nollvision är ett utbildningspaket för en demensvård utan tvång och begränsningar. Som ambassadör förväntas du sprida kunskap om Nollvision och dess arbetssätt på din arbetsplats och hemort. Krav för att du ska kunna gå utbildningen är att:
- du har god kunskap om demenssjukdom.
- din chef är insatt i utbildningspaketet Nollvision och har gett dig klartecken till att, tillsammans med dina medarbetare, utveckla och tillämpa arbetssätt som bidrar till en demensvård utan tvång och begränsningar.
- du åtar dig att ett par gånger per år besvara en enkät om ditt arbete som Nollvisionsambassadör och om erfarenheter på din arbetsplats.
Utbildningen i Kiruna är fullbokad medan anmälan till den i Stockholm nyligen öppnat. Den äger rum tisdag den 10 oktober 2017 i samarbete med det nationella kvalitetsregistret SveDem. Utbildningen är avgiftsfri och vänder sig till dig som arbetar inom äldreomsorg, primärvård eller sjukhus. Svenskt Demenscentrum står för fika och material.
Nollvision är ett utbildningspaket för en demensvård utan tvång och begränsningar. Som ambassadör förväntas du sprida kunskap om Nollvision och dess arbetssätt på din arbetsplats och hemort. Krav för att du ska kunna gå utbildningen är att:
- du har god kunskap om demenssjukdom.
- din chef är insatt i utbildningspaketet Nollvision och har gett dig klartecken till att, tillsammans med dina medarbetare, utveckla och tillämpa arbetssätt som bidrar till en demensvård utan tvång och begränsningar.
- du åtar dig att ett par gånger per år besvara en enkät om ditt arbete som Nollvisionsambassadör och om erfarenheter på din arbetsplats.
Ta del av lärande exempel för en nollvision
Nu har vi börjat lägga ut lärande exempel på webben, korta fallbeskrivningar om hur vårdpersonal agerar i svåra situationer utan att tvinga eller begränsa personen. Lärande exempel presenterades även på Nollvisionskonferensen i Stockholm i slutet av mars.
Som nationellt kompetenscentrum verkar Svenskt Demenscentrum för att goda erfarenheter som görs lokalt blir tillgängliga för hela landet. Därför publicerar vi nu lärande exempel som ligger i linje med utbildningspaketet Nollvision – för en demensvård utan tvång och begränsningar. Vårdpersonal från olika delar av landet har delat med sig av sina erfarenheter. Ta del av exemplen: Nollvision/lärande exempel.
I fjol utbildade Svenskt Demenscentrum drygt 500 Nollvisionsambassadörer, yrkesverksamma inom vård och omsorg som ska arbeta för att intentioner och arbetssätt i utbildningspaketet Nollvision sprids lokalt. Många av dem kom till ABF-huset på Sveavägen den 31 mars då Svenskt Demenscentrum och kvalitets arrangerade en Nollvisionskonferens med temat Om förebyggande arbetssätt och ”att mäta för att veta”.
Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum, konstaterade att det på många håll i landet pågår ett spännande utvecklingsarbete för att förebygga och möta svåra symptom. Samtidigt betonade hon vikten av att inte nöja sig med att bara ”göra”, man måste också ”mäta”.
– Ni måste ta reda på om de utbildningssatsningar som genomförs och de nya arbetssätt som prövar faktiskt har effekt, sade hon.
Det är här kvalitets registret SveDem kommer in. Maria Eriksdotter, professor och registerhållare för SveDem, visade hur registrets SÄBO-modul kan användas bland annat för att mäta omfattningen av tvångs- och begränsningsåtgärder och hur den förändras över tid. Det har man börjat göra i Trelleborg. Kristina Edvardsson, kommunens demenskoordinator, berättade att tidigare hade många enhetschefer samma magkänsla: ”Vi är nog rätt bra på att undvika tvångsåtgärder här hos oss”, uttryckte de.
– Men första årets (2014) data från SveDem visade att andelen tvångs- och begränsningsåtgärder låg på 45 %, inte alls så bra alltså. Sedan dess har andelen minskat och det beror inte på ökad läkemedelsanvändning, det kan vi också utläsa av SveDem, sade Kristina Edvardsson.
Även i Oxelösund, ett annat lärande exempel som presenterades under konferensen, fungerade SÄBO-modulen som en väckarklocka. Levnadsberättelsen, som är ett viktigt verktyg för att kunna ge en personcentrerad omvårdnad, var i många fall dammsamlare och inte journalförd. I den kolumnen blev det röda siffror i SveDem i början, berättade Anna Andersson, demenssjuksköterska i Oxelösund i kommun.
Trelleborg och Oxelösund, liksom Lovisagården i Haninge och Husums vård- och omsorgsboende – de båda andra lärande exemplen på konferensen – arbetar på lite olika sätt. Gemensamt för dem är en ambitiös utbildningssatsning för all personal bland annat i utbildningspaketet Nollvision. SveDem, BPSD-registret och Checklista demens är verktyg för att utveckla en personscentrerad omvårdad utan tvång och begränsningar. I Oxelösund har Nollvisionsambassadörerna fått en lokal motsvarighet i ”Nollvisionsspetsar” på varje arbetsplats.
Flera av föreläsarna betonade att arbetet med att minimera tvångs- och begränsningsåtgärder inte får stanna vid låsta dörrar, sänggrindar och andra fysiska hinder. Det handlar också om att organisera arbetet så att de boendes tillvaro inte begränsas. Här finns mycket att göra menade Petra Tegman, verksamhetschef för Lovisagården, och gav ett illustrerande exempel.
– Varför ska de boende lägga sig redan klockan åtta på kvällen? Jo, för annars blir det ett j-a liv på nattpersonalen.
– Vi måste oftare fråga oss varför vi gör saker på ett visst sätt. ”För vems skull” borde vara ett mantra för alla som arbetar med personer med demens, sade Petra Tegman.
Magnus Westlander
Som nationellt kompetenscentrum verkar Svenskt Demenscentrum för att goda erfarenheter som görs lokalt blir tillgängliga för hela landet. Därför publicerar vi nu lärande exempel som ligger i linje med utbildningspaketet Nollvision – för en demensvård utan tvång och begränsningar. Vårdpersonal från olika delar av landet har delat med sig av sina erfarenheter. Ta del av exemplen: Nollvision/lärande exempel.
I fjol utbildade Svenskt Demenscentrum drygt 500 Nollvisionsambassadörer, yrkesverksamma inom vård och omsorg som ska arbeta för att intentioner och arbetssätt i utbildningspaketet Nollvision sprids lokalt. Många av dem kom till ABF-huset på Sveavägen den 31 mars då Svenskt Demenscentrum och kvalitets arrangerade en Nollvisionskonferens med temat Om förebyggande arbetssätt och ”att mäta för att veta”.
Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum, konstaterade att det på många håll i landet pågår ett spännande utvecklingsarbete för att förebygga och möta svåra symptom. Samtidigt betonade hon vikten av att inte nöja sig med att bara ”göra”, man måste också ”mäta”.
– Ni måste ta reda på om de utbildningssatsningar som genomförs och de nya arbetssätt som prövar faktiskt har effekt, sade hon.
Det är här kvalitets registret SveDem kommer in. Maria Eriksdotter, professor och registerhållare för SveDem, visade hur registrets SÄBO-modul kan användas bland annat för att mäta omfattningen av tvångs- och begränsningsåtgärder och hur den förändras över tid. Det har man börjat göra i Trelleborg. Kristina Edvardsson, kommunens demenskoordinator, berättade att tidigare hade många enhetschefer samma magkänsla: ”Vi är nog rätt bra på att undvika tvångsåtgärder här hos oss”, uttryckte de.
– Men första årets (2014) data från SveDem visade att andelen tvångs- och begränsningsåtgärder låg på 45 %, inte alls så bra alltså. Sedan dess har andelen minskat och det beror inte på ökad läkemedelsanvändning, det kan vi också utläsa av SveDem, sade Kristina Edvardsson.
Även i Oxelösund, ett annat lärande exempel som presenterades under konferensen, fungerade SÄBO-modulen som en väckarklocka. Levnadsberättelsen, som är ett viktigt verktyg för att kunna ge en personcentrerad omvårdnad, var i många fall dammsamlare och inte journalförd. I den kolumnen blev det röda siffror i SveDem i början, berättade Anna Andersson, demenssjuksköterska i Oxelösund i kommun.
Trelleborg och Oxelösund, liksom Lovisagården i Haninge och Husums vård- och omsorgsboende – de båda andra lärande exemplen på konferensen – arbetar på lite olika sätt. Gemensamt för dem är en ambitiös utbildningssatsning för all personal bland annat i utbildningspaketet Nollvision. SveDem, BPSD-registret och Checklista demens är verktyg för att utveckla en personscentrerad omvårdad utan tvång och begränsningar. I Oxelösund har Nollvisionsambassadörerna fått en lokal motsvarighet i ”Nollvisionsspetsar” på varje arbetsplats.
Flera av föreläsarna betonade att arbetet med att minimera tvångs- och begränsningsåtgärder inte får stanna vid låsta dörrar, sänggrindar och andra fysiska hinder. Det handlar också om att organisera arbetet så att de boendes tillvaro inte begränsas. Här finns mycket att göra menade Petra Tegman, verksamhetschef för Lovisagården, och gav ett illustrerande exempel.
– Varför ska de boende lägga sig redan klockan åtta på kvällen? Jo, för annars blir det ett j-a liv på nattpersonalen.
– Vi måste oftare fråga oss varför vi gör saker på ett visst sätt. ”För vems skull” borde vara ett mantra för alla som arbetar med personer med demens, sade Petra Tegman.
Magnus Westlander
Nu finns drygt 500 Nollvisionsambassadörer
Den 8-9 december höll Riksföreningen för sjuksköterskan inom äldrevård fortbildningsdagar i Stockholm. Då utbildades bland annat de sista Nollvisionsambassadörerna för året. De ska arbeta för att intentioner och arbetssätt i utbildningspaketet Nollvision sprids lokalt på arbetsplatser inom vård och omsorg.
Intresset för att aktivt verka för en demensvård utan tvång och begränsningar är stort. Närmare 6700 personer har genomfört webbutbildningen Nollvision. Under 2016 har Svenskt Demenscentrum, tillsammans med Svenska Demensregistret, även hållit ambassadörsutbildningar på plats i bland annat Göteborg, Härnösand, Malmö, Mönsterås, Västerås och Stockholm. I dag finns sammanlagt drygt 500 ambassadörer.
Det är ännu osäkert om det finns medel för att fortsätta utbildningssatsningen under nästa år. Klart är dock att det blir en konferens med lärande exempel från bland annat Oxelösund, Trelleborg och Örnsköldsvik. Konferensen arrangeras i Stockholm den 31 mars.
Ann-Christin Kärrman, Svenskt Demenscentrum, presenterar intentionerna i Nollvision.
Intresset för att aktivt verka för en demensvård utan tvång och begränsningar är stort. Närmare 6700 personer har genomfört webbutbildningen Nollvision. Under 2016 har Svenskt Demenscentrum, tillsammans med Svenska Demensregistret, även hållit ambassadörsutbildningar på plats i bland annat Göteborg, Härnösand, Malmö, Mönsterås, Västerås och Stockholm. I dag finns sammanlagt drygt 500 ambassadörer.
Det är ännu osäkert om det finns medel för att fortsätta utbildningssatsningen under nästa år. Klart är dock att det blir en konferens med lärande exempel från bland annat Oxelösund, Trelleborg och Örnsköldsvik. Konferensen arrangeras i Stockholm den 31 mars.
Ann-Christin Kärrman, Svenskt Demenscentrum, presenterar intentionerna i Nollvision.
Nollvision och språkstöd till Europa
Den 1-2 november ägder Alzheimer Europes stora konferens rum, denna gång i Köpenhamn. Som vanligt var det full uppslutning; personer med demenssjukdom och deras anhöriga mötte forskare, demensvårdsutvecklare beslutsfattare och representanter från intresseorgansationer från olika delar av Europa. Ämnesområdena spände över ett vitt fält, bland annat redogjordes för och diskuterades olika länders demensplaner.
Sverige representerade av såväl forskare som Demensförbundet och Alzheimer Sverige. Svenskt Demenscentrum presenterade två teman som mötte av både nyfikenhet och genuint intresse: arbetsboken Språkstöd till Demens ABC och utbildningspaketet Nollvsion, eller som den engelska titeln lyder: Vision Zero – For Dementia Care without Restraint.
Köpenhamnsdeklarationen
Förutom seminarier med olika teman anordnades för första gången en Nordisk workshop som bestod av personer med demenssjukdom och deras anhöriga. Denna workshop utmynnade i Köpenhamnsdeklarationen. Läs mer på Demensförbundets webb (nytt fönster)
Olga Orrit, Svenskt Demenscentrum, presenterar Språkstöd till Demens ABC vid posterutställningen i Köpenhamn.
Sverige representerade av såväl forskare som Demensförbundet och Alzheimer Sverige. Svenskt Demenscentrum presenterade två teman som mötte av både nyfikenhet och genuint intresse: arbetsboken Språkstöd till Demens ABC och utbildningspaketet Nollvsion, eller som den engelska titeln lyder: Vision Zero – For Dementia Care without Restraint.
Köpenhamnsdeklarationen
Förutom seminarier med olika teman anordnades för första gången en Nordisk workshop som bestod av personer med demenssjukdom och deras anhöriga. Denna workshop utmynnade i Köpenhamnsdeklarationen. Läs mer på Demensförbundets webb (nytt fönster)
Olga Orrit, Svenskt Demenscentrum, presenterar Språkstöd till Demens ABC vid posterutställningen i Köpenhamn.
Utbildningsdagar för arbetsterapeuter och fysioterapeuter
Silviahemmet utbildar bland annat Silviasystrar men erbjuder även flera kortare kurser.
Den 11–12 oktober arrangeras utbildningsdagarna ”Verktyg för god demensvård”. Kursen vänder sig till arbetsterapeuter och fysioterapeuter. Läs mer om utbildningsdagen och anmäl dig här! (nytt fönster)
Den 11–12 oktober arrangeras utbildningsdagarna ”Verktyg för god demensvård”. Kursen vänder sig till arbetsterapeuter och fysioterapeuter. Läs mer om utbildningsdagen och anmäl dig här! (nytt fönster)
Drygt 300 ambassadörer arbetar för en nollvision
Intresset för att aktivt verka för en demensvård utan tvång och begränsningar är stort. I Stockholm i slutet av förra året utbildades de första ambassadörerna i Svenskt Demenscentrums utbildningspaket Nollvision. Därefter har flera workshops hållits i bland annat Malmö (tillsammans med Nationellt nätverk för demenssjuksköterskor), Göteborg, Härnösand och Västerås. Flera workshops kommer att hållas i höst.
Nollvisionsambassadörerna, som nu passerat 300 till antalet, arbetar för att intentionerna och arbetssättet i utbildningspaketet Nollvision sprids lokalt på arbetsplatser inom vård och omsorg. Läs mer om utbildningspaketet Nollvision.
Nollvisionsambassadörerna, som nu passerat 300 till antalet, arbetar för att intentionerna och arbetssättet i utbildningspaketet Nollvision sprids lokalt på arbetsplatser inom vård och omsorg. Läs mer om utbildningspaketet Nollvision.
Kursprogram från Kunskapscentrum demenssjukdomar
Kunskapscentrum demenssjukdomar vid Region Skåne erbjuder en rad olika kurser och utbildningar bland annat i RUDAS, det mångkulturella kognitiva bedömningsinstrumentet som rekommenderas i de senaste nationella riktlinjerna.
Här är länk till utbildningskalender (nytt fönster)
Här är länk till utbildningskalender (nytt fönster)
Socialstyrelsen förtydligar tvång och skydd
Är larmmatta en tvångssåtgärd som inte hör hemma i demensvården? Eller kan man se den som en del av en god omvårdnad? Den typen av frågor ställer sig då och då vårdpersonal utan att få några entydiga svar. Sedan tidigare finns ett meddelandeblad om tvång och begränsningar från Socialstyrelsen. Nu har myndigheten försökt att ytterligare förtydliga vad som gäller inom området. I ett dokument besvaras 29 frågor om bl a låsta dörrar, brickbord och så kallad välfärdsteknik.
Länk till svaren finns på Kunskapsguiden.se som i veckan lanserat ett nytt tema om just tvång och begränsningar. Här hittar man även lärande exempel och länkar till aktuellt material från Inspektionen för vård och omsorg, Myndigheten för delaktighet och Svenskt Demenscentrum.
Till Kunskapsguiden.se » (nytt fönster)
Länk till svaren finns på Kunskapsguiden.se som i veckan lanserat ett nytt tema om just tvång och begränsningar. Här hittar man även lärande exempel och länkar till aktuellt material från Inspektionen för vård och omsorg, Myndigheten för delaktighet och Svenskt Demenscentrum.
Till Kunskapsguiden.se » (nytt fönster)
Första ambassadörerna för Nollvision
Nu har den första gruppen Nollvisionsambassadörer träffats. Vid ett uppstartsseminarium på Svenskt Demenscentrum i förra veckan diskuterade de bland annat hur de kan stötta varandra i den pågående processen med att implementera synsättet i utbildningspaketet Nollvision, en demensvård utan tvång och begränsningar. Handboken Nollvision delades ut liksom ett USB-minne med dokument som kan användas i implementeringen.
Seminariet blev snabbt fulltecknat och ett 30-tal deltagare, främst demenssjuksköterskor, var på plats i Stockholm. Här fanns också arbetsterapeuten Sara Ohlsson, Vingåkers kommun, som fick ta emot Svenskt Demenscentrums stipendium på 5000 kr för Bästa fallbeskrivning. Den visar hur hon som arbetsterapeut i kommunens demensteam löste en svår beteendeproblematik med hjälpmedel istället för läkemedel.
Den 11 december hålls ett uppstartsseminarium i Malmö. Dagen före (10 dec) möts ytterligare 100 blivande ambassadörer för Nollvision – Silviasystrar och Silviasjuksköterskor – på Silviahemmet i Stockholm. Läs mer om utbildningspaketet Nollvison »
Seminariet blev snabbt fulltecknat och ett 30-tal deltagare, främst demenssjuksköterskor, var på plats i Stockholm. Här fanns också arbetsterapeuten Sara Ohlsson, Vingåkers kommun, som fick ta emot Svenskt Demenscentrums stipendium på 5000 kr för Bästa fallbeskrivning. Den visar hur hon som arbetsterapeut i kommunens demensteam löste en svår beteendeproblematik med hjälpmedel istället för läkemedel.
Den 11 december hålls ett uppstartsseminarium i Malmö. Dagen före (10 dec) möts ytterligare 100 blivande ambassadörer för Nollvision – Silviasystrar och Silviasjuksköterskor – på Silviahemmet i Stockholm. Läs mer om utbildningspaketet Nollvison »
Arbetsterapeut Sara Ohlsson (mitten) får stipendium för Bästa fallbeskrivning. Wilhelmina Hoffman (t.v) och Ann-Christin Kärrman, båda Svenskt Demenscentrum, höll i seminariet.
Nytt kunskapsstöd om musik som omvårdnad
En ny webbutbildning tar upp hur musik kan användas i omvårdnaden av personer med demenssjukdom. Utbildningen är avgiftsfri och tillgänglig via Svenskt Demenscentrums utbildningsportal.
– I dag betraktas musik främst som en ”aktivitet” i demensvården, till exempel när personal och boende sitter och sjunger tillsammans. Men musik kan också vara en jagstärkande omvårdnadsinsats som underlättar många vardagliga möten och situationer för både boende och personal, säger musikterapeut Katarina Lindblad som har lett arbetet med att utforma utbildningen.
En demenssjuk kvinna blir lugnare av att få lyssna på sin favoritmusik innan hon klär på sig. En man känner sig tryggare och kan slappna av när personalen som hjälper honom med duschen samtidigt nynnar en vals av Evert Taube. Det är bara ett par exempel på hur musik kan användas i omvårdnadsarbetet.
Webbutbildningen Mötas i musik – musik som omvårdnad i demensvården bygger på ett samarbete mellan FoU Nordost och Svenskt Demenscentrum med finansiellt stöd från Vinnova. Målgruppen är främst vårdpersonal på äldreboenden, dagverksamheter och hemtjänst.
Utbildningens sex avsnitt tar ungefär två timmar att genomföra. Korta filmer och bildspel varvas med olika övningar. Diplom kan laddas ned vid godkänt kunskapstest. Några förkunskaper i musik behövs inte. Däremot kan det finnas mentala spärrar som måste övervinnas påpekar Katarina Lindblad.
– En del vårdpersonal är ovana att sjunga och nynna, eller också tycker de att det känns onaturligt att göra det på jobbet, i en omvårdnadssituation. Därför är det bra om så många som möjligt på arbetsplatsen kan gå webbutbildningen, säger hon.
Till webbutbildningen hör ett fristående inspirationshäfte med samma namn. Med häftet följer en cd-skiva med 17 välkända visor. De är inspelade i två versioner, dels med sång, dels en instrumental version som kan användas som ackompanjemang vid allsång. Inspirationshäftet, inkl cd-skiva, kan beställas från Svenskt Demenscentrums webbshop »
Gå till webbutbildningen » (nytt fönster)
Gå till FoU Nordost » (nytt fönster)
– I dag betraktas musik främst som en ”aktivitet” i demensvården, till exempel när personal och boende sitter och sjunger tillsammans. Men musik kan också vara en jagstärkande omvårdnadsinsats som underlättar många vardagliga möten och situationer för både boende och personal, säger musikterapeut Katarina Lindblad som har lett arbetet med att utforma utbildningen.
En demenssjuk kvinna blir lugnare av att få lyssna på sin favoritmusik innan hon klär på sig. En man känner sig tryggare och kan slappna av när personalen som hjälper honom med duschen samtidigt nynnar en vals av Evert Taube. Det är bara ett par exempel på hur musik kan användas i omvårdnadsarbetet.
Webbutbildningen Mötas i musik – musik som omvårdnad i demensvården bygger på ett samarbete mellan FoU Nordost och Svenskt Demenscentrum med finansiellt stöd från Vinnova. Målgruppen är främst vårdpersonal på äldreboenden, dagverksamheter och hemtjänst.
Utbildningens sex avsnitt tar ungefär två timmar att genomföra. Korta filmer och bildspel varvas med olika övningar. Diplom kan laddas ned vid godkänt kunskapstest. Några förkunskaper i musik behövs inte. Däremot kan det finnas mentala spärrar som måste övervinnas påpekar Katarina Lindblad.
– En del vårdpersonal är ovana att sjunga och nynna, eller också tycker de att det känns onaturligt att göra det på jobbet, i en omvårdnadssituation. Därför är det bra om så många som möjligt på arbetsplatsen kan gå webbutbildningen, säger hon.
Till webbutbildningen hör ett fristående inspirationshäfte med samma namn. Med häftet följer en cd-skiva med 17 välkända visor. De är inspelade i två versioner, dels med sång, dels en instrumental version som kan användas som ackompanjemang vid allsång. Inspirationshäftet, inkl cd-skiva, kan beställas från Svenskt Demenscentrums webbshop »
Gå till webbutbildningen » (nytt fönster)
Gå till FoU Nordost » (nytt fönster)
